Back to start.

Nedan underlag är inlämnat som bevisning i stämning mot staten.

Grundproblemet är att statliga tjänstemän avfärdar innehållet helt utan ämneskompetens och hindrar mig att i bolagsform skydda det. Upphovsrätt är fastställt i grundlag. Därför har copyrighten ställts på staten då internationellt erkänd vetenskapen ständigt naggar beskrivningen i kanten. Eftersom även förestående jordbävningar, tidigare och pågående konflikter till stor del kan kopplas till återfyllnaden så finns risken att svenska staten i framtiden delvis kan ställas till ansvar även från utländska intressen. Politiskt viktiga orsakssamband kommer inte till kännedom. Platser där det finns risk för  jordbävningar med sjunkande marknivåer är delvis angivet men även mycket begripligare och lättare att skydda sig emot om man förstår dess grund. Fortgående kommer jag att beslasta statliga tjänstemän med ansvar för att de utan kompetens utnyttjar sina positioner att utöva felriktatd makt mot enskilda medborgare. Den enda förtjänsten ligger i den egna maktmässiga självtillfredställelsen. 

 

Noa, flykting från Atlantis.

Prolog. 4

Vattenleken 6:e november 3527 f.kr. 8

Havet hungrar. 9

Noa på Basileia. 10

Noas oro. 12

Härskarproblem. 13

Noas syn på Atlantis. 15

Hoppet och gudarnas straff. 16

Avskiljningen. 21

Civilisationerna.  27

Medelhavet återfylls. 32

Katastofens tidsförlopp. 33

Dateringen. 36

Konsekvenser för människorna. 38

Östra Medelhavet. 38

Västra Medelhavet. 40

Svarta Havet. 43

Finsk-ugriska språk. 44

Handel med Obsidian. 44

Jordbruket. 46

Bevisen för återfyllnad och vägen till Atlantis. 48

Andra teorier och försök. 51

Neanderthalare. 51

Analysen. 54

Sannolikhetsbedömningen. 55

Felaktig start i den historiska beskrivningen. 55

Myten vs historia. 56

Myters ursprung,fortlevnad och bidrag. 59

Mentala och intressehinder. 59

Sant, bevisat, obevisat eller falskt. 61

Felaktig logik. 63

Subjektivitet som karriärmässig hävstång. 64

Sunt förnuft. 66

Pseudovetenskap.68

Att välja västerländsk historia. 69

Att välja politisk eller logisk sanning. 71

Auktoritet som nödlösning. 73

Antikens kulturrevolution. 76

Skapande av historiska myter. 79

Myten Columbus. 79

Lokala myten Olav den Helige. 81

Officiell historias sanningshalt. 84

Mörka tiden. 85

Nutida historieförfalskning. 85

Vetenskapligt och medialt mytspridande. 90

Atlanters problematiska historiska plats. 90

Barbarer. 91

Arier. 92

Greker, hellener, perser och barbarer. 93

Judiska stammar. 97

Nordiskt. 97

Kaukasier. 99

Indoeuropéerna. 100

Sumererna. 102

Egypterna. 103

Andra exempel. 103

Utplånanade. 106

Den atlantiska förnekelsen. 107

Betydelsen av historia. 110

Exempel på historiska fel. 111

Kensingtonstenen. 111

Teknisk och naturvetenskaplig oförmåga. 114

Medial anpassning och populism. 115

Konservatism. 117

Institutionellt motstånd. 118

Svensk myndighet.118

Kyrkans förhållande  till syndafloden. 119

Atlantis, Bibeln och andra myter. 119

Grekisk myt. 120

 Gilgamesheposet.120

Koranen.121

Mu och andra121

Historia med återfyllnad.122

Atlanternas kunskaper. 123

Storväxthet.125

 Lingvistiska och rasbetingade arv. 127

Bibeln som hellenistisk och atlantisk historiebok. 130

Ljushyllthet som guds arv. 131

Noa, personen bakom myten.132

Helige ande.133

Helgon. 134

Jesus. 134

Den politiskt korrekte Jesus. 135

Kaba.  136

Sju urmödrar. 137

Ötzi. 137

Historiskt obeaktade naturvetenskapliga förhållanden. 139

Svarta havet.139

I samma takt som världshaven. 142

Enligt återfyllnaden. 142

Röda Havet.144

Persiska viken.145

Folkvandringen till Indien.147

Jordbävningar. 148

 

Etniska konflikter i återfyllnadens spår. 149

Etniska konflikter i världen. 149

Judar och antisemitism. 149

Socialdarwinismens renässans. 152

Befolkningstätheten som grund till samhällsstrukturer. 152

Historiker som tekniska problemlösare. 153

Granskning av Cheops. 153

Byggbeskrivning. 154

Resursbhov. 155

Matematisk beskrivning av återfyllnaden. 156

Bedömningar. 157

Västra Medelhavet. 157

Östra Medelhavet. 158

Gemensamt. 160

Effekter på Atlantis. 161

Effekter på Ur-Athen och Rhakotis. 162

Copyrightintrång. 162

Återfyllnad.162

Ötzi.163

Epilog. 164

Källförteckning.165

 

 

 

 

Noa, flykting från Atlantis.

 

Prolog.

 

Påsken 2007 började jag undersöka forntidens historia med anledning av att ett av mina barn ställde frågan om Jesus hade funnits. Då jag var mycket övertygad om detta så slog mig tanken att kanske även beskrivningen av Noas historia hade en verklig grund. Mina allmänna kunskaper om Atlantis gjorde att jag såg ett samband mellan dessa som uppkommna ur samma händelse. Vad jag dessutom visste var att Medelhavet hade en nettoavdunstning. Det innebär att vid en avskärning av tillförsel vid Gibraltar så sjunker ytan. Genom en titt i en vanlig uppslagsbok stod det klart att Medelhavsryggens topp skulle friläggas som en ö av betydande storlek vid stoppat inflöde i Gibraltar.

 

Intresserad kastade jag mig in i forntidens historia och snart upptäckte jag att allt mer av den faktakunskap som fanns stämde mycket väl in i ett scenario att återfyllnad av Medelhavet hade drabbat Noa. Dessutom var Noa och Atlantis en del av ca 270 andra likartade myter spridda runt om i världen som gick under samlingsnamnet översvämningsmyten. Den är den överlägset mest spridda och vanligast förekomna av alla myter så sambandet mellan Noa och Atlantis var ett väl erkänt fenomen.

 

Allt eftersom kunskaper tillförs så förstår man att den tidigare historiebeskrivningen inte kan vara sann. Helt oberoende av andra alternativ så framkom det att arkeologiska fynd, historiebeskrivningar, naturvetenskapen och annan vetenskaplig fakta som gjorde det helt omöjligt att upprätthålla den vedertagna historiebeskrivningen. Det framkom också att jag inte på något vis varit ensam om den slutsatsen utan tvivel förkommit bland många ansedda vetenskapsmän alltsedan Herodotos och Platon. Dessutom har helt annan fornhistoria funnits representerad på andra håll i världen men där den ersatts av den västerländska som oftast med våld implementerats.

 

Med insikten om att vedertagen historia omöjligt är riktig så gjordes utifrån vetenskapliga fakta och myters beskrivningar rena sannolikhetsbedömningar vad som är den mest troliga förklaringen till alla obesvarade historiska gåtor. 

 

Det mest sannolika är att en återfyllnad av Medelhavet skett för ca 5500 år sedan och orsakat en flyktingkatastrof. Dessa flyktingars kunskaper skapar nya civilisationer och tidpunkten är unik i världshistorien med sitt spridande av kunskap och civilisationsbygge. Därför har den tidsepoken fått ett eget namn, den formativa perioden.

Återfyllnaden passar mycket väl in vetenskapliga kunskaper och även i myter och mytologi.

De historiskt olösliga gåtorna blev inte bara lösbara utan även mycket logiska.

 

Insikten om detta gjorde att jag ansåg att vedertagen historia snart skulle falla varför jag sedan september 2008 aktivt spridit mina förklaringar till vetenskapen runt om i världen.

 

Sedan dess har så många nya rön presenterats att det idag inte finns någon insatt i ämnet som med trovärdighet kan beskriva mänsklighetens historia på samma sätt som man gjorde bara för några år sedan.

Däremot har alla nya rön sedan dess haft en form som passar väl in i återfyllnadsteorin. Hur den skall styrkas har också via min beskrivning varit allmängods sedan 2008 och är med dagens teknik mycket enkel att genomföra. De exakta beskrivningarna av vart arkeologiska lämningar skall finnas innebär också att förnekelse av dess existens är hypotetisk så länge som de angivna platserna inte undersökts och kunnat förkastas.

 

Trots den vedertagna historiens vetenskapliga död så lever den fortfarande vidare. Därför är syftet med denna bok inte att försöka bevisa Atlantis utan att bekämpa myten, den vedertagna västerländska historien.

Att vi har en felaktig historiebeskrivning är så överbevisat att nya tillägg i ämnet knappast tillför något alls.  Konkretare bevis för detta än Robert Sarmast fynd av mänsklig bosättning på ca 1500 meters djup går knappast att uppbringa. Frågan är därför främst hur dessa starka bevis kan negligeras, lämnas okommenterade, inte undersökas och förbli olösta och detta förhållande får fortgå trots att de otvetydigt skulle förkasta den tidigare historiebeskrivningen.

Samtidigt accepteras fullständigt orimliga förklaringar när de anpassas in i den lika orimliga modell som utgår ifrån att världen alltid sett ut som idag.

Redan för drygt 100 år sedan var Igantius Donally inne på en total omvärdering av historien och argumenten har inte minskat i styrka.  

Att på olika sätt påtala hur vår historia tillkommit, hur den används, vilka hänsyn och anpassningar som görs för att vidmakthålla den etc. är ett angrepp på vår historiska modell och de motiv som gör att nya kunskaper i strid mot den förkastas. Strategin jag valt är därför att vända hela betraktelsesättet.

Istället för att överbevisa de som betraktar atlantismyten som en pseudovetenskap så utgår jag ifrån återfyllnaden och betraktar vedertagen historia som pseudovetenskap.  Den slutsatsen blir given om man objektivt betraktar fakta och genomför samma kritiska analys på de båda alternativen. En analys med en slutsats som leder fram till att en sentida återfyllnad av Medelhavet är det överlägset mest troliga scenariot.

 

Beskrivningarna och nya rön i denna bok är därför baserade på att en sentida återfyllnad av Medelhavet skett och dess ödesdigra konsekvenser för mänskligheten. Valet av denna utgångspunkt är inte med tillfört nytt vetenskapligt material. Alla fakta finns tillgänglig och har tolkats och omarbetats för att hitta ett mest sannolikt alternativ. Om den är bevisad är en tolkningsfråga men dess syfte är främst att visa att det måste finnas en annan lösning när den vedertagna inte längre fungerar. Det som stödjer modellen är att vetenskapliga fakta får enkla, logiska och naturliga förklaringar med en återfyllnad vid tidpunkten för formativa perioden.  Att dessutom myter och mytologi passar in i denna beskrivning och till synes massor av oförklarliga och främst Bibliska beskrivningar blir logiska och förståeliga styrker återfyllnaden som modell.

Mitt nästa steg är därför att hitta förklaringar till varför vedertagen historia som pseudovetenskap fortsatt har acceptans när den döljer den för mänskligheten överlägset mest betydande historiska händelsen. En naturligtvis helt omöjlig uppgift att heltäckande beskriva men med kritisk granskning och några exempel så är syftet att öppna upp för återfyllnaden som ett mycket rimligare historiskt alternativ.

 

Bokens första del är en dramatisering och andra del en beskrivning och tolkning  av naturvetenskapliga fakta och förklaringar som inte skiljer sig mycket från min första nätpresentation. Den tredje delen ägnas åt att försöka beskriva på vilket sätt, hur och varför vi håller liv i en historisk västerländsk myt som vetenskapligt och sannolikhetsmässigt måste betraktas som falsk. Slutligen görs några logiska resonemang som ger lösningar på tidigare oförklarliga problem utifrån att återfyllnad skett.

 

De kan synas vara kontroversiella men jämfört med vad som förutsades och presenterades 2008 om återfyllnadshastighet och vårt släktskapet med Neanderthalarna så är de jämförelsevis harmlösa. 

De slutsatserna var på samma sätt en kombination av mytens berättelse, erkänd kunskap,  matematiks sannolikhetsbedömning som ger en logisk förklaring. Styrkt av att flera av vetenskapens senaste rön av mig var förutsagt, har de med mycket stor träffsäkerhet mina, i vetenskalig mening, obevisade rön sedermera bekräftats.

Att hålla sig till matematiska sannolikhetsbedömningen och inte till den politiskt och maktmässigt önskade har hittills varit en överlägset framgångsrik metod. Det finns därför ingen anledning att avvika från den matematiska och naturvetenskapliga linjen. Den ger massor av roliga, intressanta och möjliga lösningar och förklaringar och långt mycket mera logiska än de som nu påförts mänskligheten.

Genom att kasta av sig de historiska bojorna öppnas dörren till helt nya beskrivningar och insikter där de till synes finns oändligt med ny spännande historiskt obruten mark. En historia med utgångspunkten av en återfyllnad är mångfalt mycket mer spännande och intressant än att det inte skett. Oavsett vetenskaplig acceptans ger återfyllnaden så många svar att jag bedömer att den  kommer att locka en framtida stor skara anhängare.

 

Östersund augusti 2012.

Carl Festin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Del 1.

 

Vattenleken 6:e  November 3527 f.kr.

 

Carlos, Juan och Felipe är tre pojkar som bor i närheten av det stora havet.  Carlos och Felipe är bröder. Juan är deras kusin som föddes bara någon månad efter Carlos. Felipe är bara knappt ett år yngre än Juan. De leker alltid tillsammans och är vänner i såväl vått som torrt.

De bor väl skyddade från havets vindar tillsammans med sina familjer i grottor som grävts ut ur de branta klippväggarna.

Ingenting fattas dem. Gudarna har varit nådiga. I den bördiga jorden som tar vid nedanför klippväggarna är odlingsförutsättningarna mycket goda. Deras föräldrar kan väl sörja för sina familjers behov av föda.

Idag har de tre pojkarna bestämt sig att gå upp till havet för att leka. Det är en ovanligt kraftig varm västlig vind som blåser och bränningarna hörs tydligt.

Tillsammans springer de iväg och passerar genom och förbi den stora och breda märkliga öppningen i klipporna och ut till stranden. De är lyckligt ovetande om att de leker i vad som snart skall vara ett sund som förenar två hav.

 

När de står på strandryggen har de framför sig det oändliga havet och bakom sig har de en vidunderlig utsikt över dalen. Dalen tycks aldrig ta slut utan försvinner för ögat i diset utan att man kan urskilja någon antydan till bortre horisont.

 

Vågorna är imponerande och bränningarna sköljer långt upp och når nästan ända upp till strandryggen där pojkarna står.

 

Felipe tar en pinne och drar ett litet dike. När nästa bränning kommer sköljs det igen.

Så börjar de tävla om vem som kan få vattnet längst in i strandvallen. För varje gång som bränningen kommer lyckas de behålla lite mera av sitt dike.

Snart har tävlingen dem emellan övergått till en gemensam strävan att få vattnet så långt in i stranden som möjligt.

För varje bränning letar sig vattnet längre in. Pojkarna ser att när vattnet rusar tillbaka kan de utnyttja bakåtströmmen och låta den transportera sanden och jorden.

Systematiskt väntar de in bränningarna. Vattnet rusar in och pojkarna avvaktar med sitt hackande tills vattnet vänder ut igen. Då skyndar de sig att hacka och de gläds åt sin upptäckt. Genom att utnyttja naturens krafter kan de med en liten arbetsinsats få större effekt än om de planlöst ägnade sig åt att gräva. Tiden mellan de bränningar som når upp i diket blir allt längre och längre. Carlos, Juan och Felipe tröttnar och inser att havet börjar övergå i ebb. De kastar sina pinnar åt sidan och traskar hemåt.

 

Havet hungrar.

 

På kvällen tilltar stormen. Pojkarna kliver in i sina familjers grottor och äter en god middag innan de trötta och lyckliga faller in i en skön sömn. Carlos och Felipe ligger bredvid varandra och Juan somnar intill sin vilande pappa.

Havet börjar åter övergå till flod. Det har nu bestämt sig.

Med ökande aptit gräver vågorna sig in i strandvallen i det dike som pojkarna påbörjat. Varje bränning tar en munsbit och efterföljs av nästa ännu glupskare bränning. Det synes som om vattnet tar extra fart i diket för att bita så hårt som möjligt i dess bortre vägg.

Just när havet passerat flodens topp för att åter vända mot ebb bryter den första bränningen igenom på strandryggens andra sida. Havet har öppnat dörren ut mot dalen.

Den första bränningen orkar bara slå sönder väggen innan den sipprar ut.

Nästa flyttar undan resterna av väggen. Så fortsätter det som en pump som för varje pumptag tar med sig mera vatten och mera sand.

Först verkar det som om havet mellan varje bränning tar en andningspaus när vattnet i diket töms.

 

Snart blir andningspauserna allt kortare för att slutligen upphöra helt. En oavbruten vattenström börjar flöda medan bränningarna bidrar med extra tillskott. Den svaga sandryggen har inget att sätta emot det strömmande vattnet. När dikeskanterna rasar ned bromsas vattnet tillfälligt upp men snart är hindret bortspolat och vattnet har fått en ännu bredare och öppnare passage.

 

Vattnet sipprar ner på andra sidan och börjar leta sig en bana genom terrängen. Där vattnet flyter fram avsätts sanden och skapar en tydligt markerad bana som nästa våg ansluter till och förlänger i dess bortersta ände. Marken suger åt sig vattnet och efter att ha förlängt banan några meter så orkar inte vattnet längre utan flödet dör ut. Marken tycks ha vunnit men bara ögonblicket efter kommer en ny starkare vattenström som tar vid där den förra dog ut. Att vattnet kommer att bli den slutgiltige segraren är uppenbart och markens försök till motstånd är bara en desperat sista strid.

 

Familjerna som bor i byn vaknar av att de hör ett obekant ljud från det strömmande vattnet. När de förstår att vattnet brutit igenom stranden skyndar sig alla män upp mot havet. Innan de når upp inser de alla att kampen redan är förlorad. Redan nu har byn delats av på mitten och det är inte längre möjligt att passera forsen. Flödet ökar nu så snabbt att flykt är det enda valbara alternativet.

Alla flyr upp mot höjderna på varsin sida om den märkliga öppningen mot havet. Där står de chockade och dånet är så öronbedövande att de måste använda teckenspråk för att kommunicerar med varandra. Flödet är nu så enormt att människorna förstår att de måste fortsätta bort från området och lämna sina liv i dalen bakom sig. Chockade och förtvivlade har de sett när vattnet

snabbt tagit över deras sädesfält, boplatser och dränkt allt vad de ägde och byggt sin livstillvaro på.

Under promenaden bort lovar Carlos, Juan och Felipe varandra att aldrig för någon, någonsin, berätta vad de lekte dagen innan.

 

 

Noa på Basileia.

 

Noa är en god skeppsbyggare. Han tillhör det folk som kallar sig atlanter. Noa är stolt för sin härkomst för de har byggt upp ett vackert och fungerande samhälle med imponerande byggnadsverk. De har mycket goda kunskaper och de överglänser alla andra folks.  Ön Basileia, är huvudö i det rike de kallar Atlantis. Nästan alla atlanter bor liksom Noa på ön som ligger mitt i sundet mellan Herakles stoder.

 

Folket har det mycket bra på Basileia. Ön är lättodlad och rik på allsköns växtlighet och djurliv. De har byggt och utvecklats så framgångsrikt att befolkningen vuxit sig för stor. Trots att deras ö är bördig, full av alla möjliga sorters fruktodlingar, gott om boskap så har den ändock fått svårt att försörja hela befolkningen.

 

Atlanterna har därför utvidgat sitt rike utanför huvudön och besegrat libyerna på Afrikas kust och expanderat ända fram till egypternas områden i öster. De har också erövrat alla områden runt de hav som ligger väster om Basileia. Området sträcker sig över Europa till det Tyrrenska landet och runt tillbaka efter libyska kusten och är ett av dem helt kontrollerat hav. Väster om Herakles stoder är det atlanterna som styr världen och sitt hav har de gett ett eget namn, Atlanten.

 

Det har gått lätt för dem att lägga under sig hela området runt Atlanten. De är bra organiserade och har bättre vapen och skepp än några andra. Jämfört med andra folk har atlanterna tillgång till metallen, orichalkon. Kunskapen om dess framställning är en väl bevarad hemlighet som ger atlanterna betydande fördelar. Jakten på rika mineraler för framställning av guld och orichalkon har också bidragit till att atlanterna med vapenmakt valt att lägga under sig nya områden. De kan konstruera bra verktyg och bygga och skapa bättre än alla andra. Det gör också att de har överlägset bra vapen. De har skepp för såväl handel som trupptransport. Atlantis är världens mest framgångsrika nation och dominerar militärt mer än halva världen.

 

För att skydda sina intressen och sitt hav har de byggt upp en stor flotta. Den behövs för frakt av människor och material. Deras skepp är vackra och väl konstruerade. Sådana skepp klarar inga andra än atlanterna av att bygga. Noa är en erkänt duktig skeppbyggare och behovet av skepp tycks aldrig sina. Han har också lärt upp sina söner Sem, Ham och Jafet som tillsammans med andra jobbar som underställda Noa i hans skeppsvarv.

 

De styrande i Atlantis vill ha fler och större skepp. De vill kunna upprätthålla sitt rike väster om Herakles stoder och utvidga det runt Medelhavet i öster. Ambitionen tycks vara att lägga under sig hela världen och skapa ett världsherravälde. Noa är en vinnare och allt viktigare person i ett land med dessa ambitioner. Han är väl ansedd och han och hans familj lever ett gott liv.

 

Noas oro

 

Kungarnas roll har aldrig ifrågasatts av Atlantis medborgare. Nu är det dock flera som börjar tycka att utvecklingen tar fel väg. Alla jobbar mer och mer för att kunna försörja den armé som kontrollerar det vidsträckta riket.

 

Många atlanter förstår att man måste utöka sina landområden men det kostar också väldigt mycket av deras egna resurser och arbetskraft.

 

Till hjälp har man också börjat utnyttja sina erövrade områdens befolkning som slavar.

 

Noa har fullt upp. Även hans söner och många andra är med och bygger skepp i Noas varv.

 

För att detta skall fungera har de styrande beordrat jordbrukarna att sörja för skeppsbyggarnas familjers övriga levnadsbehov. I takt med att antalet skeppsbyggare ökar så ökar också kraven på de som måste försörja dem. Jordbrukarna har även alltid haft som uppgift att försörja krigsmakten med såväl mat som folk.

 

Noa är bekymrad.

 

Alla jobbar mer och mer. Det krävs stora insatser för att försörja den armé som försvarar riket. Ändock blir befolkningen allt fattigare. De nya erövrade områdena tycks inte bidra med något som gör livet lättare för atlanterna.

 

Han har själv dagligen problem med att få den mat han har blivit lovad. Senast förra månaden hade han haft konflikter med den jordbrukare som skall bistå honom. Då förstod han att han inte kunde begära mera av dem. De hade fått minska ännu mera på sina egna behov. 

 

Noa hade då framfört problemet till de styrande på Atlantis. I egenskap av betydelsefull skepps-byggare så hade de också lyssnat på honom. De lovade att hjälpa de familjer som skulle förse honom med mat.

 

Lösningen kom raskt och innebar att man skickade ännu fler slavar ut för att hjälpa till hos jordbrukarna.

 

Noa blev verkligen ledsen. Hans begäran innebar att fler människor hade förslavats.

Var han nu delaktig? Kan han säga att han inte ägnade sig åt förtryck av andra folk? De bidrar ju till hans försörjning. Dessutom har han genom sin begäran fått de styrande att tillsätta fler slavar. Noa ser många problem med slaveriet. Själv vill han inte delta i det men hur skall han kunna undvika det.

Atlantis och dess befolkning har blivit beroende av sina slavar. Finns det någon väg ur detta?

Noa har ingen lösning.

 

Härskarproblem.

 

Kungarna har sagt att atlanterna behöver mera mark för att försörja sig. Nu när de har mark så tvingas de att ta in nya människor som slavar till Basileia. Ön som en gång var för liten för dess egen befolkning.

 

Sina egna unga män har man skickat ut för att vakta och sköta rikets intressen långt hemifrån. Istället har deras arbetsuppgifter hemma ersatts med slavar. Totalt bor det nu fler på ön än någonsin tidigare. Dessutom är man nu tvungen att fysiskt och mentalt kuva slavarna för att de skall underkasta sig atlanternas uppgifter.

 

Atlanterna har tidigare inte behandlat människor illa. Det kom när de började använda sig av slavar. Så länge som de höll sig till och bara styrde över Basileia gick det ju mycket bra. Då hade de inga konflikter med andra.  Nu styr de över andra folk men bättre har det inte blivit. Många känner obehag mot denna nyordning.

 

I deras ögon har man bytt ut sina egna söner mot slavar. Bytt sina söner mot människor som man ständigt måste tvinga till underkastelse. Först måste slavarna jobba för deras krigande söners försörjning i krigshärarna, kompensera för deras frånvaro hemmavid och dessutom måste ju slavarna jobba för sina egna familjers försörjning. Det är först efter att allt detta är tillgodosett som slavarnas ytterligare bidrag kan ge ökat välstånd. Om slaveriet skall vara lönsamt måste slavarna jobba nästan som tre av atlanternas egna söner. De som själva anser sig vara flitiga och arbetsamma. Det är uppenbart att hur mycket man än försöker tvinga slavarna så kan inte var och  en ersätta nästan tre atlanters arbetsinsats.

De flesta atlanterna är också fullt upptagna med att bygga skepp, smida vapen eller på annat vis upptagna med att understödja den allt större och krävande hären. Det kan de bara göra om de har slavar för odling och boskapsskötsel.

Kungarnas stormaktsambitioner är inte populära bland befolkningen. Atlantis växer men det är uppenbart att expansionen kostar mycket mera än vad det ger tillbaka.

 

Risken för uppror bland slavar, den egna säkerheten och ökade pålagor gör att atlanternas relationer emellan blir allt mera tillslutna och misstänksamma. Mycket består också i att man tidigare fördelade utifrån ett överskott. Med de många människorna och deras slavar finns det nu  inget överskott. Behoven är större än tillgången och atlanterna anser med all rätt att de hade det bättre förut.

 

Kungarna har bestämt att varje jordägare skall bidra med mat och folk till hären. För varje år ökar kraven.  Allt fler har fått det svårt att få maten att räcka till sin egen försörjning. Jordägarna har svårt att klara sig. Svälten och behandlingen av slavarna gör att man förfaller moraliskt. Osämja, tvister, stölder etc. blir allt vanligare. Med slavarna kom också problemen med slavkvinnornas barn. Det är enkelt att se att många barn är hälften atlant och hälften slav. Om man behandlar dessa barn som slavar och de i sin tur får barn med atlanter när upphör då barnen att vara slavbarn och bli atlant? Att problemet bara kommer att växa förstår man. Atlantiska män tar sig full frihet att när helst de önskar ha sexuellt umgänge med slavkvinnor.

Många känner sig vilsna i den utveckling som sker och försöker på egen hand leva ett så värdigt liv de kan.

 

Vart hade egentligen deras fina samhälle tagit vägen och vart är det på väg. De har egna tysta funderingar.

 

Atlanterna har i världen varit det självklara föredömet för statsbildning och civilisation. Deras umgänge med omvärlden hade varit gott och de har alltid möts med vördnad och respekt.

Genom sina erövringskrig har de nu kuvat alla boende runt Atlanten. Dessa folk har också berövats sin frihet och atlanterna har förslavat dem. Öster om Herakles stoder, runt Medelhavet är folken ännu inte besegrade men deras tidigare vördnad för atlanterna har övergått i skräck för erövring och rädsla för förtryck.

Tidigare har man blivit väl mottagen som atlant av dessa folk. Nu är de rädda för atlanterna och ser dem som fiender. Det är inte heller längre att tänka på att resa österut på egen hand som atlant.

 

Atlanter och greker har varit i våldsam strid mot varandra. Detta när atlanterna var på väg att tåga mot Athen.

De hade för vana att vinna utan strid och en rejäl underskattning av grekernas förmåga hade överraskat dem. Grekerna hade uppvisat en imponerande stridsmoral. Deras självuppoffrande  inställning och orädda agerande hade gett atlanterna stora förluster och ett ännu större psykologiskt nederlag.

Atlanternas självklara auktoritet som världsledande hotas nu av grekerna. Grekerna betraktas alltid som underlägsna atlanterna men är ändock den näst atlanterna mest utvecklade och civiliserade nationen. Nu hade grekerna besegrat dem militärt. Atlantis kungar känner sig tvingade att krossa grekerna för att återupprätta atlanternas auktoritet.

Risken finns annars att rikena runt östra Medelhavet förenar sig i motståndet mot dem.

Det är inte utan oro som atlanter börjar fundera i hotet om nederlag och sin egna roll som militärt besegrade.

Vad kommer då att hända med dem? Kommer de också att bli slavar. Kommer deras slavar att slå sig ihop med fienden och hämnas dem. Kommer atlantiska kvinnor att sexuellt utnyttjas. Tänk om en atlantisk flicka skulle bli betvingad av sin familjs tidigare slav? Frågorna är många och skräcken finns där. Ävenså infinner sig ett dåligt samvete.

 

 

Noas syn på Atlantis.

 

Noa ser inget gott i vad som sker. De får det sämre och runt om i världen är de numera illa ansedda. Atlanten är deras eget innanhav men den viktiga världen österut har blivit ett farligt fiendeland. Gamla handelsvägar och kontakter har brutits. Atlantis är större än någonsin men priset för expansionen är betydligt högre än dess nytta.

I kriget mot grekerna hade många atlanter stupat. Alla kände en eller flera som stupat i striderna och det var en ny, smärtsam och chockartad upplevelse. Finns risken att de själva skulle falla i slaveri? Hur kommer de då att bli behandlade? De visar ju själva ingen alls medmänsklighet med slavarna. Dessa blev ofta illa slagna och trakasserade. Det är till och med så att atlanternas barn och ungdomar beordrade vuxna slavar att utföra deras kommandon enbart i förnedrande syfte. Ofta inför vuxna atlanters åsyn och munterhet.

 

Noa ser förändringen och ser också att det förändrar hans medmänniskor. Han blir allt mer bekymrad.

 

Noa vill att kungarna skall sluta med sina erövringståg, ambitioner och sin makthunger att bli världens herrar. Det är svårt att se att något gott kommer ur allt detta.

 

Han inser dock att om han framför klagomål så kommer han i bästa fall att mista sina uppdrag som skeppsbyggare och i värsta fall bli hårt straffad.

 

Det är vår och Noa har också blivit försenad i sitt skeppsbygge. Årstiden brukar vara ganska torr och med en behaglig temperatur.  Vinterns svala och regniga klimat har ännu inte upphört och det har försvårat skeppsbyggandet. De nordliga vindarna håller i sig och regnen sveper fortsatt in över Basileia. Blixtarna lyser upp himlen och det kommer allt häftigare åskskurar. Det mullrar rejält mellan Herakles stoder.  Nu längtar alla efter sol och uppehållsväder. Då kommer det att bli rekordskördar. Då och då skakar marken av mindre jordbävningar. Riktigt normalt beter sig inte gudarna.

 

Noa känner oro för det han ser och upplever. Han går för sig själv och funderar. Vad är det som händer? Noa tillbeder sin gud.

En dag skakar jorden åter. Denna dag kraftigare än förut och när Noa går ned till sitt skeppsbygge ser han att vattnet utanför börjat strömma västerut på ett sätt han inte sett förut. Vattnet når högre än tidigare så Noa förstår att Basileia har sjunkit en bit ner i havet.

 

Nu blir Noa verkligen rädd. Vad är det som håller på att hända? Han förklarar sin oro och rädsla för sin hustru och sina söner. Det är något underligt som händer. Som det nu är blir allting bara värre för var dag och tänk om marken skulle fortsätta sjunka.

Familjen delar hans rädsla och de beslutar att så snabbt som möjligt göra klart det pågående skeppsbygget. Förberedelserna för att kunna evakuera är nu i full gång.

 

Det kommer fler jordbävningar och vattenströmmen ökar västerut. Noa och hans familj jobbar allt intensivare.  De bor närmast vattnet av alla. För varje skalv tycks strömmarna och regnet öka i omfattning. Nu har Noa bråttom. Grannar och vänner hjälper till i deras intensiva arbete. De som bor högre upp på land ser inte lika lätt vad som händer. En del skrattar åt Noas rädsla medan andra börjar dela hans oro.

Ingen tror dock att vattnet kommer att nå ända upp till dem. Noa och hans familj bygger klart och lastar skeppet med allt de äger. Ryktet om Noas rädsla sprids. Han är ju ändock en aktad och respekterad man. Han tänker fly från Basileia. Han som är en av de bästa skeppsbyggarna och som har det så bra. Vart skall han ta vägen? Kommer han att kunna fortsätta sin verksamhet på det nya stället? Kommer familjen att klara sig? Många andra familjer bidrar med extra mat och boskap. Alla ställer upp med något. De flesta för att hjälpa till med en god ny start. Andra för att de tycker synd om Noas övriga familj, de som på grund av Noas rädsla måste lämna den bästa platsen på jorden för att ge sig av till något helt ovisst.

 

Är det gudarna som med sitt regnande och skakande straffar atlanterna för deras beteende? Noa rådfrågar sin gud och bestämmer sig för att han skall fortsätta att uppbära en hög moral och ödmjukhet och i allt försöka vara en god människa.

Noa funderar på hur han själv skall göra för att både han och andra skall uppleva honom såsom god. Han bestämmer sig att han genom att visa andra respekt, såväl medmänniskor som slavar och djur och behandla dem så vänligt det går så kan han med sina goda yrkeskunskaper ändock upprätthålla sin auktoritet. Om han alltid behandlar dem på ett sådant sätt som han själv vill bli behandlad, då är han en god människa i sina egna ögon. Då kommer nog också andra att uppleva honom såsom god.

Tänk om atlanterna förlorar sin världsledande roll till greker och andra folk? Tänk om de själva blir slavar, kommer deras egna slavar i så fall att bli fria? Kommer de då  att hämnas atlanternas beteende.

Det är många frågor som rör sig i Noas huvud och han har inte svaret på någon av dem.

 

Noa bestämmer sig för att i allt leva enligt sin egen uppfattning av vad en god människa är.

Då kommer han att kunna vara stolt och bära ett rent samvete vad än som händer i framtiden. Som god tror Noa att han kommer att ha bättre möjligheter till ett bra liv om atlanterna skulle förlora sitt herravälde.

 

Noa känner sig nu redo för en evakuering och det lugnar honom. Han pratar åter med sin gud och förklarar att nu har han förberett sig och är redo för att ge sig av när som helst. Han och hans familj är klara och lättade över det. Noas oro har nu stillats betydligt. De är nu väl förberedda och är gladare och uppsluppnare än sedan länge fastän varken regnvädret eller jordbävningarna minskat i omfattning.

Det mesta bohaget har de fört med ombord. Boskap de fått av vänner står bundna intill skeppen. Nu känner att de kommer att klara sig bra även om de skulle behöva flytta bort från Basileia. Det finns gott om mark på andra ställen inom Atlantis. Behovet av skepp tycks aldrig sina. Noa känner sig trygg och säker på att han och hans barns kunskaper kommer att behövas även dit han flyttar.

 

 

Hoppet och gudarnas straff.

 

 

Jordbävningarna tilltar i styrka och blir allt kraftigare. Havsströmmarna åt väster blir allt starkare.

Människorna försöker hitta förklaringar. De intalar sig att efter allt regnande är det nog naturligt att vattnet strömmar åt väster eftersom det regnat så mycket i havet. Någonstans måste det ju ta vägen och då måste det ju passera sundet, förbi Basileia.

 

Så ser plötsligt Noa att strömmarna åt väster avtar. Äntligen syns det ett tecken på att alla konstigheter ändock kanske börjar ta slut.

 

Det är till och med så att strömmarna börjar vända österut och rätta till allting. En kort lättnad infinner sig hos Noa och atlanterna. Nu önskar man också att vindarna och regnet skall avta. Får man torra vindar, såsom brukligt är vid denna årstid, då blir det rekordskördar.

 

Strömmarna tilltar alltmer i styrka. Riktigt så snabbt tycker man inte att ordningen skall återställas. Flödet österut är nu många gånger starkare än vad det någonsin var västerut.

 

Allt flera börjar bli missmodiga. När så vattennivån märkbart börjar stiga blir många rädda och förundrade över på vad det är som håller på att ske.

 

Noa och hans familj har redan tagit plats i sin ark. All boskap har man fört ombord. Vattnet strömmar runt skeppet och snart har den släppt kontakten med marken och flyter helt på egen hand. Strömmarna är starka. Därför vill man inte lägga ut. Noa försöker hålla kvar skeppet i en tamp medan han själv står kvar på stranden.

 

Strömmarna blir ännu starkare.  Att hålla fast arken blir allt svårare. Vattnet stiger mer och mer. Noa tvingas nu att finna en lösning.

 

Han beslutar sig för att ta hjälp av ett stort träd. Han drar tampen runt trädet och låter familjen hålla i änden medan han själv också kliver ombord.

 

Noa är trött och sliten men får nu tillfälle att vila sig och avlastas av sina anhöriga i sina försök att hålla arken undan strömmarnas våld. De drar in arken mot trädet och medan de håller fast i grenar binder Noa tampen så högt han kan i trädet.

 

När vattnet stiger börjar det föra med sig alltmer bråte och skräp. Det slår emot skrovet och Noa hoppas att ingen tung stock skall flyta med och slå hål på skeppet. Han håller oroligt utkik.

Flera gånger räddas arken av att trädet de bundit sig vid tar första stöten från framrusande bråte.

 

De har nu bara att vänta. Förts när strömmarna avtar kan de kliva iland igen.

 

Nu har alla atlanterna börjat förbereda sig. De tar med sig sina värdefullaste saker och ger sig av till högre och säkrare höjder. Noa och hans familj ser hur folket börjar skynda uppåt. En granne, Joshua, ropar till Noa och frågar om de får komma ombord.

 

Nu sätts Noas godhet på prov. Hur skall han göra? Kommer en, kommer två, kommer deras familjer? Hur skall vi då klara oss senare om allt vi har med oss skall delas?

Joshua har i flera dagar hjälpt till med skeppsbygget. Han har skänkt Noa massor av mat, en get och Joshua är Noas bästa vän.

 

-Hur många är ni? Frågar Noa.

 

-Det är jag och min fru, och våra barn!

 

-Är där några fler?

 

Joshua börjar fundera. Hans mor och far lever fortfarande och bor en liten bit längre bort.

-Ja, min far och min mor.

 

-Kan du hämta dem och föra dem hit? Frågar Noa.

-Ja kanske, säger Joshua.

-Är det därefter någon mer? 

Joshua ser det strömmande vattnet med dess bråte och inser att för varje sekund som går blir det svårare och svårare att ta sig över till Noa. Hinner han hämta sina föräldrar? Har de kanske redan gett sig av uppåt mot högre höjder och är det någon mer han vill ha med?

Han inser nu att ett beslut måste tas.

Stanna kvar på land eller fly utan sin far och sin mor. Joshua känner skammen över att lämna sina föräldrar. Smiter han när de bäst behöver honom? Vad skall de och andra tycka om han med sin familj sitter med Noa i säkert förvar om strömmarna avstannar och allt blir normalt igen?

Hur skulle han känna sig om de omkommer och han inte försökt hjälpa dem?

 

Joshua ropar tillbaka. – Noa, vi går uppåt istället.

 

Vattnet runt trädet och arken når snabbt brösthöjd. Nu inser Noa och hans familj att de definitivt är avskurna från land och de andra. I det strida vattnet kan ingen klara ett fall utan skulle försvinna med strömmen ut i det oändliga havet.

 

Noa och hans familj stannar kvar vid sitt träd.

 

Vattnet stiger och allt eftersom får man dra in skeppet och flytta efter förtöjningen högre upp runt trädet.

 

Atlanterna lämnar sina hem och går i massor mot högre terräng bärande på det mest värdefulla de vill undanhålla vattnets rov.

 

Noa ser också hur slavarna tvingas bära tunga bördor påjagade av stressade atlanter. Barnen gråter och skriker i frustrationen över att se sina föräldrar skräckslagna. Någon tid och utrymme för tröst och förståelse finns inte heller.

 

Nu har vattnet stigit så högt att trädet som Noa bundit arken vid inte längre räcker till. De måste byta plats.

 

Noa väljer en helt ny väg över hustaken, förbi trädtoppar och närmare fast land. Skog och byggnader bromsar flödet något och Noa och hans familj letar sig till ett nytt stort träd intill närmast högsta synliga kulle.

 

På kullen börjar trängseln bli stor. Människorna är allt mer desperata. Då de ser Noa och hans ark ropar de på honom och vill komma ombord.

 

Noa binder sin ark på ett behörigt avstånd från de panikslagna människorna.

Han förstår att de kommer att överlasta skeppet och att alla då kommer att hamna i vattnet och drunkna.

 

Vad som nu utspelar sig framför dem kommer de aldrig att glömma och sin vanmakt kommer de aldrig att kunna bli fri ifrån.

Vattnet är rejält strömt och stiger snabbare och snabbare. Allt eftersom det kryper närmare toppen på kullen dit djur och människor sökt sig inser Noa att det bara är en tidsfråga innan deras liv är slut.

 

Där är gott om människor. Det rör sig om flera tusen på en ständigt krympande yta.

Djur och människor trängs ihop allt mera och det börjar bli svårt att hitta ett eget utrymme på kullen. Där finns även gott om boskap.

Det råder osämja. Det börjar bli för trångt och nu står flera människor med fötterna vadande i vattnet.

Vem skall lämna kullen först? De som tagit med sig boskapen vill att slavarna först skall få lämna kullen. Andra tycker boskapen.

Då knuffar någon i ett slavbarn och mamman och pappan hoppar desperat efter.

Därefter börjar slavbarn efter slavbarn att kastas ut med skrikande och gråtande föräldrar efter.

 

När kullen är rensad från slavar börjar boskapen att knuffas ut. Det är ett styvt jobb och i det pågående tumultet faller flera offer för boskapens bångstyrighet, tappar fotfästet och ramlar i vattnet. Ohjälpligt försvinner de bort med strömmarna under allt eftersom deras desperata skrik  

 

tynar bort överröstat av havets stark brus.

Mitt under den kaotiska och förnedrande urvalsprocessen infinner sig plötsligt ett lugn. Allt fler inser det onödiga i att ta striden och ger sig självmant iväg när det känner på sig att det är deras tur. Sakta men obevekligt krymper såväl skaran som toppen. När vattnet för första gången sköljer över toppen hoppar de sista i och försvinner uppgivna i strömmens flöde.

 

Noa och hans familj gråter tysta. De har sittande i sin ark sett tusentals djur och människor gå under. Många av dem är kära vänner. De har också sett mänsklig förnedring.

När deras förtöjning når trädets topp orkar inte trädet längre hålla emot och de släpper den och låter sig flyta med strömmarna.

 

I de trädtoppar som fortfarande sticker upp över vattenytan dignar det av fåglar och trädklättrande smådjur. Svärmar av flugor samlas också runt de återstående topparna och byter plats till nästa när deras egen försvinner. I ett träd sitter en björnmamma med sin unge. När de klättrar högre viker sig trädet mera ner i vattnet och klättrar de nedåt så är strömmen för stark. Balansakten avslutas när björnungen ramlar i och björnmamman faller efter.

 

Noa passerar nära några trädtoppar. Fåglar och smådjur ser i arken sin räddning. Flugor hopas och tycks finnas i varje skrymsle på skeppet. Noa inser nu att världen skulle vara mycket fattigare om alla djuren försvann så han beslutar sig för att rädda så många som han kan och i möjligaste mån sköta om dem som tagit sin tillflykt till arken. Snart är arken full av rädda och chockade djur.

 

När han glider förbi Basileias sista topp ser han att det där fortfarande pågår en kamp för fullt om toppens sista platser. Noa passerar på avstånd förbi och nu står det honom klart att dessa är de sista resterna av vad som finns kvar av hela Basileias befolkning.

Noa besvarar inte deras rop på hjälp. Inte han, och inte någon annan av hans familj ger sig heller till känna. De sitter bara tysta med tomma ögon och de inser att de desperata människornas kamp snart är över. Deras rop tystnar när arken passerat. De skräckslagna människorna tycks då även själva inse att deras liv är över.

Basileia är borta, folket och boskapen är borta. Atlantis som nation är utplånad. Noas ark flyter längre och längre bort och in i fiendeland. Herakles stoder försvinner ur siktet och Noa har nu hela sin framtid, ja kanske hela världens mänsklighet och djurliv, i sin ark.

 

Regnet fortsätter att ösa ned.  Noa och hans familj börjar tvivla på att de är privilegierade som hittills överlevt katastrofen.

 

Vilket liv har de framför sig? De inser att de vänner, det samhälle och det liv de levde är något helt utplånat. Eftertanken börjar också gripa tag i Noa. Det måste finnas någon mening med vad som sker och att just han och hans familj är de enda att rädda sig.

Han inser att de funderingar han hade om huruvida Atlantis befolkning agerade orättfärdigt kan vara grund till att gud straffade dem och lät honom överleva.

Ju mera han funderar över detta desto mera övertygad blir han i sin insikt. Han blir ödmjuk till sin uppgift. Han förstår att värna allt levande och sköter om alla djuren på arken som om de vore hans egna barn.

Det är en lycklig dag för Noa och hans familj när de långt senare kan kliva iland och åter till världen överlämna sig själva och de djur som de fått med sig på färden.

 

 

Del 2.

 

Avskiljningen.

 

Avsättningar i Medelhavet visar att det avskiljts från världshaven minst ett tiotal gånger. Detta går att se genom att avdunstningen är större än tillrinningen. Vid avskiljning sjunker Medelhavets yta och torkar också delvis ut. Det skapas saltavlagringar för varje sådant tillfälle och andra geologiskt påvisbara lämningar. Om dessa dessutom inkapslas till nästa återfyllnad finns lämningar av lagren kvar.  Det finns så tjocka lager i Medelhavsområdet att saltet är brytvärt och grunden till saltindustri.

Enligt geologiska undersökningar har man bedömt  att den senaste avskiljningen var för ca 5 till 6 miljoner år sedan varefter Medelhavet därefter vid något tillfälle återfylldes.

Att det geologiskt är fastställt att avskiljningar förekommit innebär inte att alla är påvisade och räknade. Avskiljningar utan uttorkning ger inga eller mycket svårdetekterade geologiskt spår. Anmärkningsvärt är att avskiljning sker om och om igen. Vad orsaken är har aldrig fastställts. Därför går det inte att säga om det förekommit flera korta som inte gett så tydliga geologiska spår att de kan avslöjas i borrkärnor. Att klimatet och istiderna har en inverkan betraktas som en rimlig utgångspunkt för fortsatt resonemang. 

Den senaste istiden började för ca 80000 år sedan. Som istid räknas inte isläget utan baseras på jordens medeltemperatur. När temperaturen sjunker växer glaciärerna till. Detta sker i en mycket långsam takt samtidigt som världshavens nivåer sjunker. Fairbanks har genom fältstudier av koraller gjort uppskattningen att havsnivån för omkring 20000 år sedan, då senaste istiden nådde sitt maximum, låg ca 120 meter lägre än den gör idag.

Därefter är avsmältningen större än tillväxten men fortfarande fram till för ca 10000 år sedan var jordens medeltemperatur fortfarande låg och betraktas som istid. Därefter passerade temperaturen över istidstemperaturen och de stora ismassorna smälte med kraftigt stigande vattennivåer i havet.

Jämför fig. Fairbanks.

 

Av de ca 270 myter spridda runt om i världen som beskriver en världsomspännande översvämning är de mest kända i vår värld bibelns Noa respektive Platons beskrivning av Atlantis.

Med Medelhavets återkommande avspärrningar är det naturligt att orsaken till dessa myter kan härröra från en tidpunkt då en återfyllnad skedde. 1650 presenterade den irländska teologen Ussher, att han genom sina bibelstudier daterade jordens skapelse till den 22 oktober 4004 f. Kr. Judarna har satt den till 7:e oktober 3760 f.kr.

Med Noa som ättling i rakt nedstigande led från Adam så är tidpunkten för den bibliska syndafloden således för mindre än 6000 år sedan. Den formativa perioden och bibliska tidpunkten sammanfaller därmed mycket väl tidsmässigt.

 

Således är frågeställningen befogad om den senaste istiden skapade en avspärrning av Medelhavet och att återfyllnaden skedde enligt Bibeln vid ca 3500 f.kr.

 

Tröskelnivån vid Gibraltar ligger idag på ca 300 meters djup så även med senaste istidens havsnivåer  ca 120 meter lägre nivå så ligger tröskeln långt under havsytan. Det är troligt att tröskeln legat mycket grundare och att den eroderar när återfyllnad sker. Trots detta är tröskelnivån ett faktum som är besvärande för att kunna förklara avskiljningarna av Medelhavet. Kontinentaldriften visar att Europa och Afrika är på kurs emot varandra. Avdunstningen av vattnet i Medelhavet och kontinentaldriften ger båda en landhöjning som borde ge en permanent avspärrning. Samspelet mellan kontinentaldrift och världshavens nivåförändringar kan stänga av Gibraltar. Däremot innebär det att ju längre tiden går desto mindre troligt är det att Gibraltar öppnas igen. Att Gibraltar stängs av och sedan öppnas igen kräver därför ovanliga förutsättningar och samspel mellan världshaven och landhöjningen som hindrar Medelhavet från att definitivt förbli avskiljt.

Eftersom sannolikheten för att det skall förbli avskiljt bedöms som betydligt större än att det åter öppnas så blir minst 10 återfyllningar inte rimligt. Därför talar de många avskiljningarna av Medelhavet för att det finns en repetitiv process som inte enbart kan förklaras med istider och sänkta havsnivåer. Nedanstående beskrivning gör det möjligt med långt fler avskiljningar än vad som är upptäckt. Ett helt uttorkat Medelhav under lång tid ger geolgiska spår. Ett inte uttorkat hav under geologisk kort tid ger inga spår eller mycket små spår. De geologiskt bevisade antalet avskiljningar kan därför vara betydligt färre än de verkliga. Några uppgifter säger att det skett ett 40-tal. En avskiljning på ca 30000 år utan uttorkning är för mänskligheten en enorm tidsperiod men geologiskt ger det nästan inga spår.

Genom att beakta strömförhållandena skapade av de osmotiska tryckskillnaderna så finns en parameter som inte kan bortses ifrån. Strömförhållandena som lösning på repativiteten visas i nedanstående beskrivning. Storleken i flödena är nutida och genomsnittliga över året. Dessa drivs av avdunstningen och är således starkt beroende av årstider och global temperatur. Istid och lägre temperaturer minskar flödet och stärker beskrivningen som en trolig lösning.

Någon liknande lösning finns inte tidigare presenterad men denna ger alla andra fenomen logiska och troliga. De påvisade stagnanta förhållandena i Medelhavet ger stöd för en avskiljning under senaste istid. Avskiljningstiden är i geologiska termer kort och den resulterar inte i uttorkning utan bara sänkta nivåer. Katastrofens omfattning och snabbhet blir överensstämmande med myterna när sedimentavsättningar är avskiljande och inte urberget vid Gibraltartröskeln. Dess styrka ligger således i att den leverera långt bättre svar på villkor som måste vara uppfyllda för att få naturvetenskapligt logiska lösningar på myternas beskrivningar. Denna beskrivning är också grunden till beräkningen av återfyllnadshastigheten som snabb och under knappt 2 års tid istället för tidigare bedömningar på ca 1000 år. Min bedömning gjordes efter kartanalys där bottenstrukturen visar på en karaktär som tyder på ett mycket kraftigt flöde. Min återfyllnadsbeskrivning presenterades och spreds aktivt långt före innan den fick vetenskapligt erkännanade som framtaget av internationellt forskarteam.

Jmf kapitel Copyrightintrång.

 

De förhållanden som just nu är gällande genom Gibraltarsund beskrivs nedan. Styrande av flödet är avdunstningen så detta varierar över årstiderna och förändras även i det längre perspektivet av globala temperaturförändringar.

Undervattenströmmarna bildas på grund av att Medelhavet har en större avdunstning än tillflöde och därmed högre salthalt än världshaven. Därvid uppstår ett osmotiskt tryck som gör att det mindre salta Atlantvattnet strömmar in i Medelhavet i 25 ggr större volym än vad nettoavdunstningen motsvarar. Detta extra tillskott medför att kraftiga underströmmar med tyngre saltvatten passerar ut ur Gibraltar sund.( fig. 1a)  Av inströmmande 25 delar vatten nettoavdunstar 1 del och 24 delar lämnar Medelhavet som saltare underströmmar. Undervattenströmmarna vid Gibraltar för med sig sediment som avsätts ute i Atlanten. Närmast Gibraltarsund avsätts först grövre sand och med fallande kornstorlek som avslutas med ett tjockt gyttjebälte längre ut till havs.

Dess höjdtillväxt beror på mängden material som förs med från hela Medelhavets botten.( fig. 1b)

På grund av inlandsisarnas tillväxt sjunker havsnivån och sedimentet avsätts med stegrande höjd närmare sundet. Med kallare klimat minskar också flödena och avsättningen blir också därför närmare sundet. Det byggs upp en sedimentvall som är högre än tröskeln vid Gibraltar.

 

Med sjunkande världshav börjar utflödande vatten att blandas med inflödet och vattnet mellan sedimentryggen och Gibraltar blandas. Utlösande för denna blandning är en under vintertid  tillfällig köldknäpp i Medelhavsregionen som minskar avdunstningen och flödena genom Gibraltarsund. Vattnet i område mellan Gibraltartröskeln och sedimentryggen får då lägre salthalt än vad som finns i Medelhavet öster om Gibraltar och börjar därför sträva österut. En osmotisk barriär har skapats och utflödet avstannar helt. Inflödet ersätter nu enbart avdunstningen och minskar till 1/25 av tidigare inflöde. ( fig. 1c ). Det lättflyktigaste materialet väster om sedimentryggen börjar nu återföras och avsättas på läsidan öster om sedimentryggen. En kraftig höjning av ryggen skapas. Utflödet kan på detta sätt tämligen snabbt ha upphört. Atlantens tillflöde avskiljs och Medelhavet blir till ett innanhav. ( fig. 1d) .

Tröskelnivån vid Gibraltar kan vara, men är troligtvis inte, ett kriterium för den havsnivå som initialt separerar världshaven och Medelhavet. Separationsnivån ligger enligt denna beskrivning betydligt högre och troligtvis mellan 30 – 50 km längre väster ut.  Allt eftersom växtligheten tar plats i sedimentet skapas en avskärning och landbrygga mellan världshaven och Medelhavet som binder ihop Afrika och Europa. Den principiella beskrivning ger bilden av en hög och brant rygg. För en avskiljning 40 kilometer ut innebär det en stigning på i snitt ca 5 meter per kilometer. Dåtidens människor som bebodde området upplevde således denna rygg som varande ren slättbyggd.

Medelhavet har mycket större avdunstning än tillrinning varför dess yta börjar sjunka. Det beräknas idag ha en nettoavdunstning på ca 2400 km3 per år.  Detta skulle ge en havsnivåsänkning på mellan en halv till en meter per år. Även världshaven fortsätter sjunka på grund av ökad istillväxt men detta förlopp är enbart fråga om några millimetrar per år. Medelhavet är nu ett innanhav som snabbt sjunker. (fig 1e).

Då sedimentavsättningar ständigt pågår utanför Gibraltar så är den beskrivna processen en möjlig förklaring till att Medelhavet återkommande avskiljs från världshaven. Den är framtagen på grund av att det bedöms som högst osannolikt att enbart kontinentaldriften kunnat orsaka alla vetenskapligt bevisade avskiljningar. Ett antal som tycks öka allt eftersom undersökningarna förfinats. Oavsett om detta är den rätta lösningen eller ej så behövs således en acceptabel möjlig förklaring.

 

Med beaktande av att återfyllnaden skett för 5500 år sedan så har senaste separationen bedömts  ha skett för ca 40 000- 50 000-tusen år sedan. För enkelhetens skull i den fortsatta beskrivningen för fasta referenser vid beskrivningar så sätts den till för 50 000 år sedan.

 

Först delas Medelhavet upp i två hav med delning vid den sicilianska tröskeln. Dessa fortsätter var för sig att sjunka i nivå. Slutligen hittar de två haven sina jämviktsnivåer mellan tillrinning och avdunstning varvid östra Medelhavet har sin största försörjning via Svarta Havsfloden och Nilens flöden.

Den västra delen är sämre försörjd med tillrinning varvid ytan blir betydligt mindre och salthalten högre. Det delas upp ytterligare så att salta innanhav finns såväl i Tyrrenska bäckenet som Baleariska bäckenet.  Dessa jämviktslägen torde ta ca 2 000 till 5 000-tusen år att uppnå efter avskärningen från världshaven.

Geologiskt uppstår stagnanta, d.v.s. stillastående syrefattiga, förhållanden i Medelhavet under senaste istiden. Det sammanfaller med avspärrningsteorin. För att få en jämförande uppfattning om storleken på flödena motsvarar Medelhavets årliga avdunstning på 2400 km3 ungefär 10 ggr volymen för Sveriges årsnederbörd.

Enligt fig 1b är utflödet 24 ggr större än avdunstningen vilket omräknat ger ett utflöde motsvarande 240 ggr Sveriges årsnederbörd eller ett utflöde motsvarande en årsnederbörd på endast 36 timmar. Eftersom avdunstningen och solen är drivkraften så varierar flödet också över årstiderna och de globala klimatvariationerna över årtusendena. Med utgångspunkt från detta är det omöjligt att det under senaste istid skulle uppstå stagnanta förhållanden, det vill säga stillastående vatten, utan en avspärrning från Atlanten.

 


 

Civilisationerna.

 

För 20000 år sedan var Medelhavet stabilt. Det råder balans mellan avdunstning och tillrinning. Östra Medelhavets nivå har stabiliserats på ca 2000 meter under den nuvarande. Afrika och Europa är en sammanhängande kontinent.

 

 

Fig 2.

Frilagda avlagringar av havsbottnen är enormt gynnsamma växtplatser. Det som en gång var Medelhavets botten har beskogats och invaderats av växter och djur.

Homo Sapiens möter i området ett fåtal kvarlevande Neanderthalare och visst genetiskt utbyte uppstår.

Runt Medelhavsområdet börjar människor bosätta sig och nya kulturer tar sin form. Klimatet är gynnsamt och stabilt och havet fullt av mat. I leran frodas grödor av olika slag och jorden delar med sig av sitt överflöd. Det gynnar samhällsbildningen och utvecklingen och befolknings-tillväxten tar fart. Särskilt tillgängligt är Östra Medelhavet som genom Nilens sträckning är en flera hundra mil lång livsnerv. Klimatet är kyligare än idag och Sahara är betydligt rikare på vatten och grönska jämfört med nutid. Längs Nilens flöden uppstår en egyptisk kultur.

Området som numera utgör Egeiska havets botten är väl försörjt med sötvatten, har utmärkt jordmån och har bra klimat. Det har optimala förutsättningar för jordbruk och samhällsbildning. 

Genom landområdet rinner även Svarta Havsfloden som dels avvattnar Svarta Havet men också  på vägen ut mot havet breddas i ett flertal sjöar. Efter floden och runt sjöarna uppstår en grekisk kultur. Landområdet har ett rikt tillskott av vatten från floden och de omgivande bergen. Medelhavsryggens topp utgör en ö. För de jaktberoende Neanderthalarna utgör det en sista utpost för jaktbart vilt. De har utvecklat framgångsrika jaktmetoder som gynnat artens tillväxt men när viltet inte längre kan kompensera jaktuttaget kollapsar djurart efter djurart. Samtidigt sker detta som de växande inlandsisarna tränger ihop såväl Neanderthalarna som det jaktbara viltet till alltmer begränsade ytor. Neanderthalarna är på väg att utplånas och den ö som utgörs av Medelhavsryggen är den sista utposten där  jaktbart vilt kan finnas. Den ligger skyddad från hot av andra folk och är lätt att försvara. Den har också utmärkta odlingsegenskaper som nyttjas av en grupp homosapiens. Snart inser ett fåtal kvarvarande neanderthlare att enda chansen att överleva är att börja odla och slår sig ihop med de i deras ögon mindre framstående homosapiens. Den nya sammanslagna befolkningen får en sammanslagen kunskapsbas som är grunden till att atlanterna skapar den för tiden mest framstående kulturen. Ön får av atlanterna namnet Basileia.  Östra Medelhavet är världens centrum. Atlanternas större släktskap med Neanderthalarna finns kvar som ljushyllta, blåögda och rikare behåring än rena homosapiens.  Senare i historien är överlevande atlantiska ättlingar en folkgrupp beskriven som barbarer.


 

Nedan topografisk karta där djup över 2000 meter återges i tydlig blå färg ger en nivå som sannolikt stämmer rätt väl överens med den jämviktsnivå som rådde före återfyllnaden. Det ljusare blågröna motsvarar därmed de landområden som dränkts.

Forntidens Medelhav är då enbart delen öster om sundet med Basileia, Atlantis huvudö. Väster om sundet ligger forntidens Atlanten som domineras av atlanterna. Förutom huvudön består Atlantis också av markområdena runt Atlanten.

På bägge sidor om Basileia reser sig bergsmassiven relativt havet ca 3000 respektive 4000 meter högt. Detta är Herakles stoder som eftervärlden sedan felaktigt trodde var Gibraltar.  

 

 

På ritad tidsanpassad karta skiljs nutid namn genom att forntidens geografiska namn är i gotisk skrift.  Forntiden Atlanten geografiskt placerad väster om Herakles stoder i nuvarande Joniska havet och Medelhavet öster om dessa. Denna beskrivning är då helt sammanfallande med det av Platon beskrivna läget för Atlantis. I nutid tror man att Herakles stoder är synonymt med Gibraltar och Atlanten väster om dem. Medelhavets riktning ger av praktiska skäl att kartan återges med väster uppåt med nuvarande Spanien och öster nedåt med nuvarande Mellanöstern.

Fig 3
Atlanterna, grekerna och egypterna är de civilisationer som är ledande nationer. Med utgångspunkt utav den lägre havsnivån är en politisk karta enligt Platons beskrivning möjlig att konstruera. Atlantis utbredning är med Basileia runt Atlanten. Egypterna placerade vid Nilens flöde och närliggande havsstränder. Grekerna placeras efter Svarta Havsflodens flöde som avvattnar Svarta Havet. ( fig. 4 politisk karta enligt Platons beskrivning. ).

 

Fig 4

 

Medelhavet återfylls.

 

Med utgångspunkten från stagnanta förhållanden har det sin förklaring med att Medelhavet för ca 50000 år sedan blev avskuret från världshaven. Eftersom avdunstningen är större än tillrinningen  avskiljningen innebär det att Medelhavets yta sjunker. Därmed är det givet att det någon gång från dess fram till idag skett en återfyllnad.

Under perioden 50000 till 20000 år före nu tilltog inlandsisarnas tillväxt och världshaven fortsatte att sjunka i nivå. Att en återfyllnad skett under en tidsperiod med sjunkande världshav är orimligt och därmed uteslutet.  För ca 20000 år sedan nådde inlandsisarna sitt maximum och världshaven sin lägsta nivå. Fram till för 10000 år sedan är det fortfarande istid men världshaven i en nivå långt under som den som framkallat stagnanta förhållanden i Medelhavet och här tolkat som avskiljningen. Därför måste det finnas ett senare tillfälle under avsmältningen som ett stigande världshav gör att Medelhavet återfylls. Det vill säga från tidpunkten för 10000 år sedan fram till tidpunkten då vi mycket tydligt, både skriftligt och arkeologiskt kan visa att Medelhavet sett ut som idag. Från antikens skrifter för ca 2500 år vet vi därför med säkerhet att återfyllnaden  redan hade skett.

 

Från havens lägstanivå måste issmältningen vara så stor att världshavet återtar den nivå det hade före avskiljningen. Innan dess kan inget genombrott göras och återfyllnad ske.

Dessutom finns det en trolig landhöjning att beakta utifrån att Europaplattan och Afrikaplattan rör sig mot varandra.

Till detta kan man räkna med att avdunstningen från Medelhavet minskar marktrycket och att det skulle ge en viss landhöjning i området. Med detta resonemang och med stöd av de studier som gjorts av världshavens nivåhöjningar så är tidsintervallet för återfyllnad kraftigt reducerad och förskjuten framåt i tiden. Det är därför tidsmässigt ett mycket begränsat intervall som en återfyllnad av Medelhavet kan ha skett.

Tidpunkten för återfyllnad är flyttad nära den tidpunkt då vi tydligt börjar få skriftlig beskrivning av regionens historia. Det råder således ett samband mellan tidpunkten för återfyllnad och områdets historiska början såsom det beskrivs idag. Vad som arkeologiskt utmärker sig är tiden för 3500 år f.kr. D.v.s. för 5500 år sedan och beskrivs vidare i kapitel, Dateringen.

Slutsatsen är att Medelhavet har återfyllts i senare delen av senaste istids avsmältning just vid denna tid.( Jfr fig. Fairbanks). Återfyllnaden har inneburit att Medelhavets nivå höjts till nära dagens genom Gibraltarsund. Detta från en initial nivåskillnad på 2000-3000 meter mellan världshaven och Baleariska saltsjöns yta och från ca 2000 meter i Östra Medelhavet.

 

Medelhavets yta är idag knappt 3 miljoner km2. En uppskattning är att dåtidens Medelhav, havet öster om Sicilianska ryggen, hade en yta på omkring 750 000 km2.

Baleariska sjön och Tyrrenska sjön tillsammans hade ungefär halva den ytan. När haven skildes var det ett mottryck av vatten på respektive sida om ryggen. När så slutligen genombrottet skedde så var ryggen vid Gibraltar kort. Sedimentvallen saknar motståndskraft och sköljs snabbt bort och följer med det allt kraftigare strömmarna. På andra sidan ryggen var det en mycket brant lutning innan flödet nådde ned till Baleariska bäckenet.

 

 

 

Katastrofens tidsförlopp.

 

De tilltagande vattenmassorna fyllde Baleariska bäckenet med kallt vatten. Erosionen blev tilltagande och enorm. Med nuvarande utseende på Gibraltar har sundet en bredd på ca 13 km och ett djup på 300 meter. Accelerationen av vattenmassorna börjar många mil ut i Atlanten. Därför är bedömning att strömhastighet kan uppgå ända uppemot 50 meter per sekund vilket ger genom Gibraltar ett maxflöde av ca 700 km3 per timme. I den grafiska beskrivning i senare avsnitt används flödet 350 km3/ timme vilket med hänvisning till ovan kan betraktas vara inom ramen för ett rimligt flöde.

 

Detta pågick i flera veckor och månader innan vattnet började flöda över den Sicilianska ryggen. Vattenmassornas tyngd innebar att marken sänktes med kraftiga jordbävningar. Tröskeln vid Gibraltar har initialt varit högre än idag men för varje ny sättning i marken sjunker tröskeln och förloppet accelererar.

 

Den ökande tyngden av vatten i västra Medelhavet orsakar kraftiga jordbävningar även öster om Sicilianska ryggen. Jordbävningarna känns ända till Basileia och medför marksättningar med allt större genomslag ju närmare det allt tyngre västra Medelhavet det är. Detta ger människorna varningar och en tydlig indikation på att något allvarligt håller på att hända.

Marksättningarna medföra en ström av vatten från öster mot väster som passerar och märks på Basileia och det har därför beaktats i den dramatiserade berättelsen. Inflödet vid Gibraltar motsvarar knappt en meters höjning av vattenytan i timmen i västra Medelhavet. Katastrofen igångsatt och med alltmer ökande flöden på grund av erosion och marksättningar vid Gibraltar.

 

Fig. 5

Det kallare inströmmande vattnet gör att det bildas en anticyklon över västra Medelhavet. All fuktig luft tvingas runt detta högtryckscentrum. På Basileia får man då nordliga ovanligt kalla och fuktiga vindar med regn.  Jordbävningar, strömmande hav och extraordinärt klimat förvarnar om att något dramatiskt är under vardande. ( Fig 5.)

Det tar således ett antal månader upp emot ett år, innan västra Medelhavet når en sådan nivå att östra Medelhavet börjar fyllas över Sicilianska tröskeln.

När vattnet passerar Sicilianska tröskeln får även östra Medelhavet sin nivåhöjning. Det är nu det drabbar värst av alla, atlanterna på Basileia. De drabbas även av de starka strömmar som det medför att vara placerade i sundet på båda sidor om Herakles stoder.

När vattnet passerar över Sicilianska tröskeln medför det en kraftig erosion. Strömfåran syns i bottentopografin och är där nästan 10 ggr bredare än vid Gibraltar.  Den skapar en mycket större flod än den som begränsas av inflödet genom Gibraltar sund. Bottentopografin över Sicilianska tröskeln och efter visar karaktären såsom tydliga spår efter ett kraftigt flöde. Fallhöjden över tröskeln är omkring 1500 meter på bara ett 10-tal mil. Västra Medelhavet börjar tappas på vatten över i Östra Medelhavet.  Nivån i Östra Medelhavet stiger därför initialt med flera meter i timman och dess stighastighet motsvaras av en motsvarande tappning och sänkning av nivån i Västra Medelhavet. Stighastigheten som utgör början på syndafloden är således många gånger större än vad som styrs av inflödet vid Gibraltar. Det hastiga förloppet och de starka strömmarna förvärrar omfattningen och dränker stora delar av befolkningen i området. I Bibeln beskriven även som att syndafloden också dränker alla bergen vilket är en sanning för den som befinner sig på Basileia. Det är också denna tappning som är den störtflood som beskrivs i Gilgamesheposet och som förstör hans folk och fyller havet med dem likt fisk. ( Fig.6 )

 

Fig. 6

 

Allt eftersom storleken på Medelhavet ökar, avtar också stighastigheten och strömmarnas styrka.

När Östra Medelhavet fyllts upp till samma nivå som Västra Medelhavet är stighastigheten helt avhängig inflödet vid Gibraltar och det nya sammanhängande Medelhavet stiger nu endast någon  decimeter i timman.

Med det flöde som beskrivs ovan skulle Medelhavet ha återfyllts på ca 200 dagar. I verkligheten avtar inflödet i Gibraltarsund när Medelhavet börjar nå upp till nivån att det uppstår ett mottryck. De sista hundratalet metrarna till full nivå tog sannolikt minst lika länge till. I beskrivningen finns utrymme upp till ett maxflödet på uppemot 700 km3/h. Principen blir den samma men rimligt är ett toppflöde på ca 350 km3/h som avtar när Västra Medelhavet nivå börjar generera ett mottryck. Från genombrott fram till dess att återfyllnaden fullbordats bedöms det tidsmässigt ta ca 2 år.

Oavsett inflödet i Gibraltar så är det flödet och erosionen över Sicilianska tröskeln som avgör katastrofens omfattning för Östra Medelhavet. En exaktare beskrivning resonemanget finns i kapitel: Matematisk beskrivning av återfyllnaden.

 

 

Dateringen.

 

Arkeologin visar att det just omkring 3500 f.kr händer väldigt stora mänskliga framsteg. Tidpunkten har därför getts ett eget begrepp, den formativa perioden. Detta utgår ifrån en fullständigt felaktig men begriplig feltolkning. Den formativa perioden är mänsklighetens största bakslag där dess civiliserade centrum har utplånats och dolts i havet. Nästan allt som betraktas som mänsklig civilisation dränktes. De överlevande flyktingar för med sig kunskaper som de på alla sätt försöker tillgodagöra i sin kamp för överlevnad på sina nya etableringsplatser. Vad som i arkeologiska fynd upptäcks är vad flyktingarna hade med sig i främst den kunskap som följer individerna. Individer som startar nya liv på nya platser. Eftersom återfyllnaden för arkeologerna är okänd måste oförklarliga fynds ursprung förklaras utifrån den värld de känner. Därför är formativa perioden också förklarad som obegriplig. Vad som för dagens arkeologer synes vara ett mänsklighetens största civilisationssprång är istället spåren av den största humana katastrofen någonsin och ett bakslag som skulle ta årtusenden att återvinna i kunskap och civilisation. Överlevandes kunskaper förs vidare till nya samhällsbildningar men jämfört med den förintade civilisationen kommer det att ta flera tusen år att nå samma utvecklingsnivå. När flyktingarnas kunskaper omsätts i nya civilisationer tolkas detta därför felaktigt som ett utvecklingssprång. Tidpunkten för nya civilisationer vid det nya Medelhavet är tydliga vid ca 3500 år f.kr. Många andra platsers lämningar med oförklarliga ursprung ligger också den formativa perioden nära i tiden.

Mänsklig civilisation har dock sin historiska början långt tidigare och dess ursprung finns i lämningar på ca 2000 meters djup i Medelhavet.

 

Vid tiden för 3500 f.kr. uppstod två riken i Egypten. Ett i nedre Egypten vid Nildeltat runt Medelhavet och ett andra mera utvecklat i övre Egypten. En logisk utveckling i ett land där dess handels och kulturella centrum läggs under vatten och människornas flyr uppströms Nilens flöde.

Flyktingarna söker sig då bortom redan befintliga bosättningar innan de etablerar sig. Kunskaps-

mässigt är flyktingarna kunnigare och en mera avancerad kultur etableras därför långt från kusten i övre Egypten. Ett unikt förhållande som därför förbryllat vetenskapen. Det får med Medelhavets återfyllnad en logisk förklaring.

Minoernas kultur på Kreta och dess ursprungliga närvaro där beror främst på invandring och flykt som gjorts till fots.  Minoerna på Kreta härstammar från atlanterna som troligen maktmässigt behärskade ön men i övrigt utgjorde en minoritet. Majoriteten var invandrade greker. Minoernas framställning av brons och Knossos arkitektur är alltså i övervägande del en föremedlad kunskap från atlanter. Dateringen av minoernas plötsliga uppkomst är omkring 3500 f.kr. 

Bronsålderns uppkomst hos minoerna vid den tidpunkten är således orichalkon vars kunskaper för framställning atlanterna hade med sig.

Det finns många dränkta toppar som har mer eller mindre värdefulla forntida lämningar.  En tydlig utvecklingsnivå kan således fastställas vid tillfället för katastrofen i framställningen av guld och bronsföremål. Ävenså bör själva dateringen kunna göras mycket exakt på organiskt material genom kol-14 metoden. År 3580 f.kr. hade Vesuvius ett utbrott. Det var ca 2400 år efter det närmast föregående. Ökande vattenmassor och markrörelser kan ha varit utlösande i ett vulkandrabbat område och därför skett i direkt samband med återfyllnaden.

 

Etruskernas plötsliga uppdykande i Italien, Tyrrenska landet, sammanfaller också med tiden för 3500 år f.kr. Etruskernas härkomst har aldrig kunnat fastställas. Om atlanterna behärskade området så fanns de redan på Tyrrenska landet. Deras möjligheter att överleva katastrofen var goda men deras insikt om att Atlantis gått förlorat var uppenbar.

På Malta händer vid samma tidpunkt också ett oförklarligt utvecklingssprång. Lämningar finns av stenkonstruktioner av hög precision och av hjulspår.

3500 år f kr började det också dyka upp märkliga arkitektoniska byggnader i Norra Europa. Stonehenge första delar är daterade till samma tidsepok.

 

Det blir logiskt att koppla spridandet av bronsframställning, oförklarliga historiska byggnader och uppkomsten av nya kulturer som en konsekvens av överlevande atlantiska flyktingar. Den tidigare föreställningen om att civilisationens vagga var vid Persiska viken är felaktig. Den fanns, men var långt efter utvecklingsnivån runt östra Medelhavet. Med flyktingar tog sumererriket sin form. Det var den geografiskt lättillgängligaste platsen som undgått översvämningens verkningar och som hade bra odlingsförutsättningar.

 

1650 presenterade den irländska teologen Ussher, att han genom sina bibelstudier daterade jordens skapelse till den 22 oktober 4004 f. Kr. Judarna har satt den till 7:e oktober 3760 f.kr.

Det finns fler bibeltolkare som hamnar tidsmässigt nära där dock Usshers datering blivit mest spridd genom att den förekom i biblar ända fram till mitten av 50-talet.

Med Noa som ättling i rakt nedstigande led från Adam så är tidpunkten för den bibliska syndafloden och nutida arkeologiska kunskaper sammanfallande. Med enbart Bibeln som referens är dateringen logisk och i sammanhanget en respektingivande ingrediens för syndaflodens datering.

I Platons beskrivning sägs att avståndet till händelsen är 9000 år. I jordbruksdominerade kulturer är årstiderna ett betydligt viktigare begrepp än kalenderår.  Människorna i forntiden hade god vetskap om sommar och vintersolstånd men även höst och vårdagsjämning. I beskrivningar av människors ålder i främst Bibeln finns därför anledning att beakta att det sannolikt finns en begreppsförvirring mellan kalenderår och årstider. Årstiderna är naturligt förknippade med växtsäsongen och föregår den astronomiska definitionen. De bibliska personernas åldrar blir fortfarande överskattade men betydligt rimligare om de ursprungliga berättarna till texterna beskrev tiden i årstider och inte i kalenderår. En rimlig ansats med beaktande att den Julianska kalendern med kalenderår togs i anspråk först just under Julius Caesars tid. 

Berättelsen om Atlantis har sitt ursprung i det egyptiska prästerskapet. Egypterna har med sitt starka beroende av Nilens flöde beskrivit kalenderåret med 3 årstider. Översvämning, sådd och skörd. Uppenbart är då att 9000 egyptiska år därmed likväl kan motsvaras av 3000 kalenderår. Då hamnar även berättelsen om Atlantis i samma tidsepok som den formativa perioden och biblisk tidpunkt för syndafloden. 

Mayafolket, som fram till modern tid, var bäst på att förutsäga astronomiska händelser som månrörelsen och dit tillhörande solförmörkelser, daterade sin tillkomst till för ca 5000 år sedan. Det sammanfaller med en rimlig tidpunkt för då atlantiska flyktingar landstiger och bidrar med ett utvecklingssprång. Det är ifrån 3500 till 3000 f.kr. som stora förändringar sker i indiankulturerna. Nya levnadsmönster, nya odlingsmönster, kruktillverkning, astronomiska kunskaper, skrift etc. är utvecklingssteg som påtagligt förändrar levnadssättet bland indianerna.

Exemplen ovan visar att vetenskap men även myt och mytologi med på ett logiskt sätt kan knytas till tidpunkten runt 3500 f.kr.

Den formativa perioden grund är inte längre oförklarad och förbryllande. Med en återfyllnad vid nämnda period är plötsliga civilisationssprång inte bara sannolik utan en nödvändig konsekvens.

Konsekvenser för människorna.

 

Östra Medelhavet.

 

Då Östra Medelhavets katastrof primärt beror på en tappning från Västra Medelhavet blir tiden för att undsätta sig för de som blev fångade på öar knapp. För de som inte hade tillgång till båtar eller kunde nå en topp högre än 2000 meter var drunkningen oundviklig. Längst upp på de översvämmade toppar ansamlas de mest värdefulla ägodelar som de i all hast burit med sig i flykten. Där koncentreras dåtidens rikedomar och ligger sedan dess kvar.

Atlantis huvudö Basileia högsta punkt är Herodotosberget vars topp ligger flera hundra meter under havsytan. Huvuddelen av grekerna bodde i området mellan nuvarande Kreta och Rhodos som utgjorde kusten mot havet. Nuvarande botten av Egeiska havet var befolkat och hade mycket goda odlingsegenskaper. Några människor lyckades nå toppar som inte dränktes av havet. Dessa utgjorde således de första som befolkade den grekiska övärlden och de blev nybyggare på områden som tidigare var bergstoppar och högt belägna områden. Katastrofen innebär att världens tre mest framstående kulturer, atlanterna, grekerna och egypterna nästan helt går under. Försöken görs att på de nya platserna återskapa det som tidigare funnits.  Försök som till övervägande del misslyckades och de flesta kunskaperna glömdes. Gåtfulla rester lämnades till eftervärlden som inte ser de ursprungliga, betydligt mera avancerade kulturerna långt under havsytan. Mänsklig civilisationen är betydligt äldre och avanserad än vad som tidigare påvisats och dess ursprung är Östra Medelhavet med centrum på Basileia. Flyktingströmmarna som följer i spåren av katastrofen är stora. De som med skepp kan färdas längre är nästan enbart överlevande atlanter. Merparten av civilisationerna låg nära eller i anslutning till havet. De överlevande får starta om på en ny landnivå ca 2000 meter över dåtidens civilisationers nivå i områden som tidigare betraktades som bergstrakter. Omstarten är ifrån en nivå där materiella och mänskliga förluster är enorma. Bara ett fåtal etableringar fanns sedan tidigare på denna nivå och endast vid Nilens flöde var den av någon betydande numerär.

De skepp som lyckas undkomma från Basileia kan bara följa det strömmande vattnet österut och går iland på nuvarande turkiska sydkusten och ner mot Syrien, Libanon och Israel vilket är synonymt med det geografiska området Levanten. Levantens befolkning tros därför vara en blandning av orientaliska och europeiskt folk där den europeiska invandringen saknar vetenskaplig grund. Det är Noa och andra Atlanter som med skepp klarar sig från Basileia. Dessa utgör en östlig flyktingflyktingström.

 

Etniska spänningar uppstår mellan folkgrupper till följd av att flyktingar bosätter sig i nya områden. Det är grunden till många av historiska etniska konflikter och folkvandringarna. Naturkatastrofen är än idag en avgörande men okänd orsak i inbördeskrig och mellanstatliga krig. 

 

Utvecklingen tar fart längs den nya kustlinjen. Före denna tidpunkt skiljer sig lämningarna runt Medelhavet då de inte är koncentrerade till den kustlinje som överensstämmer med etableringar gjorda vid övriga världshav. De äldre fornlämningarna betraktas som perifera och enligt återfyllnadsteorin är det helt logiskt. Valet av etableringsplats är gjort utifrån helt andra hänsynstaganden än den strandlinje som ligger åtskilliga mil bort och minst 2000 höjdmeter under deras nivå. Först efter återfyllnaden blir havet på denna nivå en referens att förhålla sig till och bosätta sig vid.

 

Närmast norr om Basileia flyr de främst till Kreta och västra sidan av nuvarande Grekland. Närmast gränsen mot grekiska områden, nu sannolikt i havet mellan Kreta och Karpathos fanns, i stor omfattning krigsmakten. Söder om Basileia finns Libyen som också kontrolleras av atlanter. Atlanter och befolkningen vandrar uppåt mot Sahara. Den flyende boskapshållande befolkningens behov av bete gör också att marker tas i anspråk som inte tål denna belastning. Kombinationen torrare klimat och hårdare belastning medför och förklarar en plötslig tillväxt av Sahara vid denna tidpunkt i historien. Globala och lokala klimatförändringar kan inte heller uteslutas. Utan en stark centralmakt och helt förändrade förutsättningar är upprätthållande av en atlantisk dominans omöjlig. De söker därför nya egna etableringsplatser och de utgör merparten av de som så småningom etablerar sig i övre Egypten.

Enligt Platon var vattnet väster om Herakles stoder där Basileia legat inte segelbart. Det är en naturlig förklaring att strömmarna fört med sig den mesta bråten österut och att en ansamling sker just mellan Herakles stoder, Kreta och Al Jabal Al Akhdar, där havet dels har en midja men också är Basileia ligger. När Sicilianska tröskeln översvämmas skummas även all flytande bråte över i Västra över till Östra Medelhavet. Därför uppstår en osegelbar propp i området. Atlanter belägna runt dåtida Atlanten överlever i stor utsträckning men inser att Basileia gått under.

 

Överlevande atlanter från Basileia är enbart de som har tillgång till båtar och skepp.

Övre Egypten och Levanten befolkades. De flesta tog dock sin tillflykt till Tigris och Eufrats flodområden som betraktas som den bördiga halvmånen. Skenbart är civilisationens ursprung i området vid floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak. Det är ett odrabbat område med bra odlingsegenskaper.  Atlantiska och andra flyktingar etablerar sig på både norrifrån och söderifrån. De söderifrån kommande är sannolikt folkgrupper som i jakten på nya etableringsplatser på den Saudiska halvön nått havet och därefter valt att följa kusten norrut. Migrationen var momentan bara för ett fåtal individer medan de stora flertalet rörde sig först efter att försäkrats sig om att det var bättre att ge sig av än att stanna kvar på de primära tillflyktsorterna. Ett sumer-semitiskt samhälle byggs upp med medförda kunskaper. Därför tros Mesopotamien vara civilisationens vagga men skall betraktas som en gynnsam plats för civilisationens omstart. Marken tas i anspråk för odling där den tidigare lokala befolkningen är halvnomader med får och getskötsel. Sumerernas härskarklass är atlantiska flyktingar som skapar stadsbildningar och har med sig kunskapen om utvecklat jordbruk och bronsframställning. Det sumererna ansetts vara skapande av är medförda kunskaper från Atlantis. Arv som idag i stor utsträckning påverkar våra liv och beteenden i vår civilisation.

Atlanterna kom från en kultur där de både sett och medverkat till ett materiellt överflöd. Deras auktoritet var stor då de hade odlingskunskaper och tekniskt kunnande som kunde vara livsavgörande för alla. ( Fig.7 )

Efter Tigris och Eufrats flodområden fanns redan mänsklig civilisation som flyktingarna gjorde intrång på. Befolkningstäthetens omfattning ökade ju närmare flodmynningarna man kom. Några valde därför alternativt att vandra Eufrat uppströms till glesare och helt obebodda områden. Den atlantiska andelen av befolkningen blir liksom i Norden här betydligt större och får därför ett genetiskt genomslag i efterföljande generationer i ljushyllthet och blåögd befolkning. Det är denna flyktinggrupp som är upphovet till myten om den kaukasiska rasen.

 

Djupdelen av Joniska havet är forntidens Atlanten. Där finns de atlantiska militärmakten som är stationerade i de erövrade områdena. De atlanter som befinner sig runt forntida Atlanten överlever i stor utsträckning ger snabbt upphov till nya kulturer. De är inte inblandade i striderna med grekerna och har tillgång till merparten av Atlantis flotta. De kan ofta även fly till fots till högre höjder. Flera följde dalgången uppströms som nu utgör Adriatiska Havet. De inser att Basileia gått under.  Enligt svensk uppslagsbok från 1936 utgörs Albaniens befolkning till 20 % av blonda och blåögda. Det är en logisk geografisk placering och rest till ättlingar efter överlevande atlanter. Det visar också på att atlanterna ofta är en befolkningsmässig minoritet men med att de med sina kunskaper får ett dominerande inflytande. Albanien och Hellas är nationella namn förknippat med befolkningens ljushyllthet. Om Montenegro har en motsvarande relation mellan namn och befolkning kan inte uteslutas. De Mykenska kulturerna spridda på olika öar och i norra Afrika är således uppkomna ur atlantiska kunskaper som spridits på grund av att deras tidigare hem gått under.

 

När omfattningen av katastrofen blir klar börjar en stor andel av dessa atlantiska flyktingar leta nya etableringar och segelbart är det bara västerut. Med deras kunskaper uppstår plötsliga och oförklarliga utvecklingssprång varhelst de bosätter sig.

Berberna i Marockos bergsbyar är rester av atlantiska flyktingar. De utgör fortfarande i Marocko en etnisk folkgrupp med typiska, betraktade som, europeiska genetiska drag vilket primärt är atlantiska. Berberna i de nordafrikanska staterna är bärare av atlantisk kultur och genetiska arv och har inget ursprung från Europa. Sannolikt har det däremot funnits en språklig och kulturell likhet mellan atlantiska ättlingar spridda på olika etableringar som gjort att de uppfattat sig som att ha ett släktband men inte kunnat förklara varför. Den problematiken var också Platons uppgift att reda ut.

 

Norra Afrikas antika arkeologi är således sprunget ur atlantiska kunskaper och etableringar och där dessa samhällen vuxit sig starka har de i stor utsträckning varit styrda av atlantiska ättlingar. Herodotos beskrev också ett märkligt folk, atlanter, som bodde runt Atlasbergen. Han var redan avliden då Platon nedtecknade historien om Atlantis.

 

Många fortsätter också ut genom Gibraltarsund. De kommer sjövägen och etablerar sig främst norrut i Västeuropa. De utgör vad som beskrivs som den indoeuropeiska invandringen i västra och norra Europa.

 

 

Västra Medelhavet.

 

De folk som bodde runt västra Medelhavet genomlevde samma katastrof men till förloppet som styrdes av inflödet genom Gibraltar. Topografin erbjuder inte så många flyktmöjligheter till öar. De flesta bodde i anslutning till något vattendrag och genom att följa det uppströms så överlevde de på samma sätt som egypterna som klarade sig tack vare Nilen. Katastrofen skördade här primärt få dödsoffer utan det var främst senare med konsekvenserna som svält och konflikter som orsakade mänskligt lidande och död.

 

Att baskernas förfäder bebodde  detta område och den Ibiriska halvön kan vara en förklaring till deras genetiska och språkliga särart. De har i så fall successivt undanträngts upp till de nuvarande områdena som främst inryms i Baskien.

 

Fig. 7

 

 

Majoriteten av Etruskerna härstammar också från Västra Medelhavet. Däremot invandrar delar av den atlantiska flyktingströmmen som medför kunskaper och har ett stort kulturellt inflytande. Deras numerär är dock i kraftig minoritet som medför att atlanternas språk förloras till förmån för etruskiskan. Det otolkade etruskiska språket har därför sannolikt större släktskap med baskiska än med de indoeuropeiska språken även om de bägge har influenser från indoeuropeiskan. Etruskerna har man trott kom invandrade från Mindre Asien men arkeologerna anser nu sig ha bevisat att deras ursprung är området norr om Rom. Den mest logiska lösningen är där förenlig med återfyllnadsteorin och beskrivningen ovan. En mindre grupp atlantiska individer medförde kunskaper och kultur som de delade med sig utav till den befolkning som enbart flytt uppåt för att undkomma de stigande Västra Medelhavet.

 

Maltas plötsliga kulturella språng är helt avhängigt de som lyckades fly uppåt och som befann sig på sicilianska tröskeln då genombrottet för vattenmassorna skedde.

 

Gemensamt.

 

Det framgår av arkeologin att Europa befolkats från väster av indoeuropéer. De indoeuropeiska språkens ursprung är enkelt härledda om man utgår från att Atlantiska flyktingar talade detta språk. Indoeuropéernas ursprung är annars oklart men de dyker mycket plötsligt upp i historien och befolkar västra Europas kustområden. Varhelst de bosätter sig får de en mycket dominerande och central roll tack vare en organisatorisk och militär överlägsenhet.  Deras uppkomst dateras runt 3500 år f.kr. och sammanfaller således med dateringen för katastrofen. Deras tekniska kunskaper ger dem överläge varhelst de kommer även om de rent numerärt är underlägsna. De behärskar boskapsskötsel, jordbruk och teknik. Det kom att ta 5000 år innan mänskligheten kommit till ett samhällssystem som kunde mäta sig i kunskap och social välfärd med de undergångna

 

Det skall inte uteslutas att några enstaka atlanter etablerade sig i södra Afrika eller att de den vägen även etablerade sig i Indusdalen. Deras skepp, seglings och navigeringskunskaper gjorde att de inte hade några begränsningar i sökandet efter nya etableringsplatser. Fanns kunskapen upplevdes resandet varken svårt eller märkvärdigt utan var i allra högsta grad kontrollerat.  Det bör således vara utgångspunkten för spårandet av atlantiska lämningar och att kunskaper spridits med flyktingströmmarna. Även om det genetiska bidraget i södra Afrika inte är spårbart så kan det ha funnits etableringar som dött ut eftersom de valt att inte beblanda sig med omgivningen. Herodotos beskriver hur fenicierna seglar ut ur Röda Havet och kommer tillbaka genom Medelhavet. Resan tar 3 år och man försörjer sig genom att stanna upp och odla under resans gång. Deras uppdrag var att runda Libyen och de meddelar också att de också haft solen på sin högra hand. Kunskapen om att det gick att segla runt Afrika fanns således nedtecknad redan för ca 2400 år sedan men tillskrivs historiskt främst Portugisen Vasco da Gama som beskrivs som den förste europé som seglade från Europa till Indien 1498.

 

Migrationen skall inte heller betraktas såsom en enstaka händelse utan så länge som dessa flyktingar och deras ättlingar besitter kunskaper i skeppskonstruktion och navigering så har de möjlighet att ständigt söka nya etableringar. Med traditionen att äldste sonen ärver föräldrarnas jord finns således en stark drivkraft för de yngre att söka sig till nya områden. I valet mellan att vara jordlös och söka nya marker driver fortsatt migration ständigt till nya områden. Atlantisk kulturell, kunskapsmässig och genetisk spridning har företrädesvis skett sjövägen och varit helt avhängigt atlantiska sjökunskaper och skett över stora avstånd. Vad som betraktas som de europeiska spåren i Asien, Polynesien, Påskön och Sydamerika är från atlantiska ättlingar som de flesta aldrig varit i närheten av Europa. 

 

Svarta havet.

 

När Medelhavets yta når över tröskeln vid Bosporen börjar också Svarta Havet att fyllas upp till världshavens höjdnivå. Svarta Havets flora och fauna genomgår en förödande katastrof. Det råder stora osmotiska tryckskillnader mellan ett sött Svarta Havet och salt Medelhavet. Medelhavet har en hög salthalt på uppemot 6-7 % som möter sött vatten från Svarta Havet. Svarta Havet avvattnas av en stor flod. Eftersom den inte före denna beskrivning påvisats så har den av undertecknad  tilldelas namnet Svarta Havsfloden. Tröskelnivån för utflödet gör att Svarta Havet ligger ca 30 meter under nuvarande nivå. Allteftersom Medelhavet stiger kryper dess salta vatten allt närmare Svarta Havets tröskel och nivå. De osmotiska skillnaderna gör att det söta vattnet börjar strömma ut i större omfattning än vad som motsvarar den normala avtappningen. I kompensation pressas det tyngre saltare Medelhavsvattnet i underströmmar in mot det söta Svarta Havet. Ju mer saltvatten som förs in desto saltare blir området närmast ryggen och de osmotiska skillnaderna ännu större. Det accelererar och eskalerar flödet med större sötvattenflöde ut och mera saltvatten in. Men Medelhavet fortsätter att stiga och vid någon tidpunkt nås en kritisk nivå. Saltvatten börjar strömma in över tröskeln, under utströmmande sötvattnet och in i Svarta Havet. När inflödet börjar innebär det osmotiska membranet bryts. Inget hindrar nu Svarta havet från att uppnå osmotisk balans med Medelhavet. Flödeshastigheterna i båda riktningarna ökar dramatiskt och drivs utav osmotiska tryckskillnader. Svarta Havets förvandlas från sötvattensjö till salthav i ett gigantsikt vattenutbyte. För de boende runt Svarta Havet sker inget snabbt och dramatiskt utan det första de upptäcker är sannolikt att smaken på vattnet förändrats. Därefter börjar de första döda fiskarna flyta iland. Svarta Havet har förenats med Medelhavet och följer nu samma stighastighet som detta. Ytan höjs ett trettital meter, i samma takt och förenat med Medlehavet. Trots denna först till synes harmlösa händelse för de omkringboende utvecklas det successivt till en allt allvarligare katastrof. Allt liv i havet dör och civilisationerna och jordbruksmarken runt om dränks sakta men säkert. Under havets yta är det redan från början en ekologisk katastrof. Den fortgår intill dess att nästan allt tidigare sötvatten i Svarta Havet strömmat ut och ersatts med inströmmande saltvatten. Inga människor drunknar men de står utan försörjning från såväl jorden som havet. Få odlingar finns över den slutliga havsnivån. Dödad sötvattenflora och fauna sjunker successivt mot botten där förmultningen än idag förbrukar allt syre. Svarta Havets lägre vattenskikt blir och är fortfarande världens största syrefria havsområde. Befolkningen runt Svarta Havet blir flyktingar som skapar nya konstellationer till såväl erkända, okända och mytiska folk.  Atlantiska kolonisatörer, barbarer, finns i området och är också de som har den militära och ekonomiska makten runt Svarta Havet. De är invandrade men har tack vare sina kunskaper fått en dominerande ställning. Oftast lever folkgrupperna åtskilda och atlanterna lever helt annorlunda än omgivande samtida folk på en högre social och utvecklad nivå. Det är troligt att katastrofen innebar ett närmande mellan folkgrupperna men att barbarernas bättre kunskaper utnyttjades för att sätta sig som den ledande maktfaktorn. Barbarfolk blir med tiden i en vidare benämning inte enbart genetiska barbarer utan även de som leds och styrs av en ledande barbarisk grupp eller familj. De beridna fruktade Amazonerna har här sitt ursprung. Dessa olika grupper är också ursprunget till en del av de som ur grekiskt perspektiv som Platon beskriver norrifrån kommande barbar som framträder på den historiska scenen. En mera naturvetenskaplig beskrivning av Svarta Havets ekologiska kollapps finns i senare avsnitt, Historiskt obeaktade naturvetenskapliga förhållanden.

 

Finsk-ugriska språk.

 

Runt Svarta Havet finns bland andra den finsk-ugriska språkgruppen. Den är sedan länge etablerad främst i Svarta Havets norra och nordvästra del vid området för Dnjesters och Dnjepers mynningar. Efter nivåhöjningen och den efterkommande markkonflikten måste de konkurrera med atlantiska kolonisatörer. Dessa flyktingar undanträngs och följer floderna uppströms till helt nya etableringsområden. De som följer Donaus flöde utgör ungrarnas ursprung. En rimlig variant är att folkgruppens utbredning var geografiskt mindre och att ungrarna tvingades följa Dnjestrs flöde uppströms. Snart kommer man upp i Karpaternas norrliggande bergsområden med odlingmässiga sämre förhållanden än vad man kan vänta sig på sydsidan. Fysiskt söker de sig därför till sydsidan och når då källorna till floderna som rinner ner i det ungerska slättlandet och Donau. Där etablerar de sig framgångsrikt och blir språkligt dominanter. Dock expanderar även andra folk nära Svarta Havet uppströms Donau. Allt eftersom andra folkgrupper etablerar sig så blir det ungerska området både genetiskt och språkligt inbeblandat och påverkat. Finskan förblir mera som ursprunget. De följer Dnjepr norrut och närmar sig dess källor. De är då även fysiskt nära de flodsystem som har sin avrinning i Östersjön och Finska viken. Att överge Dnjepers flodsystem  för ett helt eget att etablera sig vid synes som en klok och rationell tanke. När man följde dessa nyfunna Östersjösystem nedströms syntes förutsättningarna bli allt bättre.  Nedströms Dnjeper kunde de aldrig nå havet utan strid och floden var för dem en återvändsgränd. De före syndafloden boende vid Djneper och Dnjestrs flodmynningar blir nya kolonisatörer och är de finsk-ugriska språkbärarna. Processen är utdragen under lång tid men släktskapet mellan ungerska och finska, som avståndsmässigt synes mycket egendomligt, är med ett ursprung i Svarta Havets nordöstra del helt logisk.

 

 

Handel med obsidian

 

Obsidian är vulkaniskt glas som man kunde ge skarpa eggar. Den föregick metallerna i verktygs och vapentillverkning och var attraktivt. I Medelhavsområdet har man lokaliserat två zoner där man anser att obsidianhandeln levt åtskiljt från varandra. En är i trakterna av Egeiska havet och den andra i trakterna kring Italien, Malta, Sicilien, Sardinien och även innefattande norra Afrika. Med den havsnivå som föregick återfyllnaden så är dessa områden sammanbundna med land. Då fanns det vid denna tid en naturlig spridning av obsidian utefter kusterna. Obsidian var den tiden fortfarande  mycket värdefullt och naturligt att ta med sig som prioriterat föremål vid flykt.

Förekomsten på Malta respektive Pantelleria beror på att de är medförda i flykt mot en högsta punkt för att undgå de stigande vattenmassorna. Dessa öar är högsta punkterna på sicilianska tröskeln och de enda platserna som är över havsnivån.. Öarnas geografiska läge utesluter dem som viktiga handelsplatser under efterföljande tidsepok och deras centrala roll en chimär.

Obsidianförekomsten på Malta respektive Pantelleria ger därför stöd för återfyllnadsteorin. Maltas historiska tid startade direkt efter och på grund av katastrofen. Den framförda lösningen är att sicilianska fiskare med mycket högt utvecklade kunskaper skulle ha lämnat Sicilien och bosatt sig på Malta. Den synes jämförelsevis vara tämligen osannolik helst när de inte påvisats att motsvarande kunskaper före flytten till Malta funnits på Sicilien.

Till dessa toppar medfördes även metallföremål i riklig mängd men metallerna har kunnat omformas och omsättas medan obsidianföremålen har blivit kvar som fornlämningar.

Hamoukar i norra Mesopotamien har visat sig vara samtida eller något före Uruk som civiliserad stad också med mycket riklig förekomst av obsidian. Detta trots att obsidianet närmast bröts i nuvarande Turkiet. De översvämmade områdena vid Turkiets och Levantens kuster hade däremot sin naturliga försörjning därifrån och var närmaste kust till obsidianbrytningen. Dessa flyktingars dyrbaraste ägodelar togs med i flykten österut mot flodområdena vid Eufrat och Tigris. Centra för obsidianhandeln låg sannolikt vid kusten rakt söder om Catal Huyuk men vars handel kontrollerades av atlanterna.  

 

 

Fig. 8

 

Avståndet mellan Eufrats sträckning och Medelhavskusten är i området som kortats. Rika obsidianförekomster är på grund av flyktingströmmar där Hamoukor blev en stor flyktingort. Det är således ett tecken på att Hamoukor burit många flyktingar och inte centra för obsidianhandel. Hamoukar, Malta och Pantelleria är däremot helt logiskt flyktingorter för människor som försöker rädda sig undan ett stigande hav.  Under havsytan finns fler tillflyktsorter men som slutligen dränktes. Där kan man därför förväntas finna obsidianföremål men även metallföremålen och andra lämningar kvar som flyktingarna längst av allt ville behålla.  Det finns många logiska tillflyktplatser och för de drabbade nära bergstoppar. Bergstoppar som slutligen översvämmats och dränkt de flyende. Bergskullen vid Sarmast fynd är enligt denna teori högst sannolik plats för forntida artefakter. De platser som nu utpekas som centra på obsidianhandel har tömts på guld och bronsföremål. Metallerna har omvandlats och på nytt omsatts. Obsidianföremålen kan inte omvandlas och var dessutom som material på väg att helt ersättas av metaller. Att flyktingarna kraftigt decimeras av svält är ett troligt utfall. De överlevande får därför relativt allt mer metall till sitt förfogande och obsidianet dör som intressant material och handelsvara. Därför finns det fortfarande kvar och påvisar nu initiala flyktingcentrena.

(Fig. 8)

 

Den underjordiska staden Catal Huyuk har etablerats och övergivits redan runt 6000 f.kr. Dess aktiva period varade ca 800 år. Invånarna där skaffade obsidian för handelsändamål från den närbelägna vulkanen Hasan Dag. Catal Huyuks hela existens var baserad på obsidian-förekomsten. Dess storlek och struktur tyder på att obsidian var begärligt och hade en stark  efterfrågan. Motorn i deras ekonomi var efterfrågan från de undergångna och starka ekonomiska samhällena vid östra Medelhavet. Staden övergavs när tillgången på obsidian sinade alternativt när bronset upptäcktes och konkurrerade ut obsidian som material. Invånarna i Catal Huyuk har bott jämsides med folk av helt annan kulturell bakgrund. Integration och beblandning mellan dessa synes vara minimal. Detta tyder på att Catal Huyuk drevs av atlanter som extern koloni där utbytet med den närmaste omgivningen inte var önskvärd. De var militärt överlägsna eftersom de i århundraden kunde behålla kontrollen över tillgångarna. Det är troligt att det finns sinande brytplatser även från Basileia. Platser där brytning och förädling en gång utvecklats.

Vetskapen om det sociala mönstret vid Catal Huyuk med en strikt apartheidpolitik har betraktats som mest trolig folkuppdelning även i andra delar av analyserna.

 

Jordbruket

 

Kustnära etableringar finns för tiden före katastrofen efter nuvarande atlantkust.  Motsvarande saknas runt Medelhavet. De indoeuropéer som efter katastrofen etablerar sig, gör det vid havet i ännu större utsträckning än den redan etablerade befolkningen. Efter Atlantkusten är forntida etableringar strandnära såväl före som efter katastrofen. Tiden efter 3500 f.kr. följer bosättningarna gängse mönster med koncentration av strandnära etableringar även runt Medelhavet.

Jordbruik med datum före 3500 f.kr, är de bosättningar som låg på nivåer ca 2000 meter över det dåtida Medelhavet.

Arkeologin anger jordbrukskulturernas kärnområde såsom området Levanten med start vid ca 8000 f.kr. Från detta område har det sedan spritts vidare efter floderna Tigris och Eufrat samt västerut i Turkiet. Från Nilens delta och utefter hela Nordafrikas kust saknas fortfarande helt lämningar efter jordbruksetableringar 3000 år senare. Detta är en tydlig konsekvens av en återfyllnad av Medelhavet. Det högt utvecklade jordbruket runt östra Medelhavet hade spridit sig upp till området Levanten. Dessa områden är förlängningar av slätterna ner mot dåtidens Medelhav. Norrut stoppas spridningen av Taurusbergen som sluttar brant ner i havet och i söder stoppas spridningen inåt landet av Saharas klimat. Norrut och söderut är jordbruksexpansion näst intill omöjlig och jordbruket är enbart kustnära. Däremot österut är expansion öppen och gynnsam mot den bördiga halvmånen. 

Jordbrukets ursprung ligger i de dränkta områdena och dess spridning längs Afrikas nordkust var kustnära och under nuvarande havsnivå. De områden som nu är kustlinje var då inte aktuella att odla eftersom de låg ett flertal mil ifrån och ca 2000 meter över havet. Området var torrt och det attraktiva etableringsområdet i Sahara var efter Nilens flöde. Skenbart finns inget jordbruk efter Afrikas nordkust före återfyllnaden men närheten till det torra Sahara gör att allt jordbruk och alla bosättningar är i områdena närmast havet. I stort sett hela denna befolkning lyckades undkomma drunkning men blev ovillkorligt upptvingade i det ogästvänligare och torrare Sahara. En belastning som Sahara inte klarar och ökentillväxten blir omedelbar.

Skenbart är också jordbrukets kärnområde Levanten. Jordbrukets kärnområden är de forntida civilisationerna och är de nu översvämmade områdena som låg i direkt anslutning till dåtidens östra Medelhav, Nilens och Svarta Havsflodens flöden.  Expansionsriktningen är österut och den är avklippt vid Levanten och således finns det äldsta jordbruket vid detta snitt.  Avsaknad av etableringar och jordbruk efter Afrikas kust styrker således att katastrofen skulle ha hänt för 5500 år sedan. Det sammanfaller med tidpunkten för den invandring som skedde både i Mesopotamien och i Övre Egypten. Båda dessa invandringar medförde helt nya levnadssätt och civilisationer. Invandrarnas härkomst är i riktning från Östra Medelhavsområdet men deras ursprung är helt okänt och utan spår. Återfyllnad är den enda rimliga lösningen där såväl folkvandringarna och jordbrukets ursprung får naturliga och logiska förklaringar. ( Fig 9)

 

 

Fig. 9

Bevisen för återfyllnad och vägen till Atlantis.

 

Utgångspunkten för denna boks beskrivning är att den gällande historiebeskrivningen är så full av orimligheter att den inte på något vis kan betraktas som sann. Med den förkastad görs därför en analys av fakta och den slutsats som bäst sammanfaller med det sannolika, naturvetenskapligt möjliga. Det som ger flest logiska förklaringar är en sentida återfyllnad av Medelhavet. Att vetenskapligt förkasta Robert Sarmast fynd och andra uppenbara bevis för ett mycket lägre vattenstånd i Medelhavet är inte matematiskt möjligt. Betraktar man sannolikheten för ett naturligt förlopp kan ha orsakat Sarmast fynd så kräver det en rimlighetsanalys. Att skapa ett rätvinkligt dike är så ovanligt att det inte finns några andra kända exempel. Att naturen har skapat två stycken strax intill varandra är därför extremt osannolikt relativt vad man känner till från världens övriga havsbottnar. Att dessa dessutom är sammanbundna med varandra med ett rakt dike, vars längd och utsträckning saknar allt motstycke är därför fullständigt orimligt. En vallgrav mot omgivningen med en brant höjd i ryggen ger optimala förutsättningar för att försvara sig mot angripare. Ett tidstypiskt problem som fått en bra mänsklig lösning men upptäckten blir helt förbisedd och nonchalerad. Sannolikheten att naturen själv slumpmässigt skulle skapa ett fenomen som så väl på alla faktorer överensstämmer med en mänsklig tanke, att etablera och försvara sig, är så orimlig att det inte existerar. Med alternativet som gjort utav mänsklig hand är alla detaljer mycket förväntade. Således ställs snart det fullständigt orimliga emot det mycket väntade. Obsidian, jordbruket och massor av andra observationer står i samma rimlighetsrelation där det förväntade förklaras med återfyllnaden och den vedertagna beskrivningen måste förklara fakta med det oändligt orimliga.

Rent matematiskt är således sannoliketen för en återfyllnad några miljarder större än att den inte skett. Av den orsaken är det därför betydligt klokare att utgå ifrån att den skett.  

Därmed ges också den logiska förklaringen till Atlantis, syndafloden och alla de övriga ca 270 identifierade myter som beskriver en global översvämning.

 

Det absoluta beviset för Atlantis existens är att Poseidopolis hittas. Detta är slutmålet och vägen dit kräver en finansiering och systematik. Ur historiskt perspektiv och de konsekvenser återfyllnaden medför för oss idag så är naturkatastrofen viktigare att konstatera än att hitta Atlantis.

Det första steget är att söka efter fornlämningar på höjder som översvämmats. Översvämmade höjder med långa avstånd till närmaste ö är sannolika flyktplatser där människorna omkommit och fornlämningar finns ansamlade. I flykten tar människor med sig det mest värdefulla och  bärbara. Vid den tiden var det metallföremål i guld och brons värdeföremål. Viktiga var bruksföremål i obsidian och livsnödvändiga lerkrus med färskvatten. Bosättningarna på nuvarande Egeiska havets botten är landområdena närmast Svarta-Havsfloden. Floden och sjöarna är platsen för den forntida grekiska civilisationen. När havet stiger flyr de upp till närmaste högsta bergstopp. Redan nu finns artefakter  upplockade av fiskare från sådana dränkta toppar. Med en återfyllnad ges en ny möjlig tolkning av dessa fynd. För några år sedan hittade en fiskare ett avhugget bronshuvud från en staty och ett lerkrus för vatten i sina nät. Exakt vad som är förväntade lämningar på översvämmade toppar men som enda etablerat alternativ tolkades som tappade i havet från ett forntida skepp.

 

Det kan finnas många sådana platser i Egeiska havet där undersökningar kan göras på relativt grunt vatten. De grundaste topparnas har dock utsatts för fisket som sannolikt både flyttat och plockat upp föremål men man kan inte helt utesluta att främst mindre fynd finns kvar.

I detta område finns de bästa fynden i närheten av fallinjen för den översvämmade Svarta Havsfloden och ökar i omfattning och kvalitet ju närmare utflödet i havet man når.

Enligt Platon fanns atlantisk och grekiska truppstyrkor som i samband med katastrofen helt gick under. Uppgiften är intressant för då kan den platsen vara mellan Kreta och Karpathos. I direkt anslutning till dåtida kust fanns höga berg. Det finns därför  stora förutsättningar att det i området på bara drygt 140 meters djup kan finnas omfattande mängder fornlämningar efter både den atlantiska och grekiska armén. Om inte det så åtminstone från den kustnära boende befolkningen.

 

Enligt samma princip kan Medelhavsryggen undersökas men där är topparna på större djup. Däremot är dessa toppar orörda av fisket. Förväntningarna på mängden av fornlämningar skall beaktas utifrån att här fanns dåtidens intellektuella, ekonomiska och maktmässiga centrum. Att söka igenom toppar är enbart för att styrka hypotesen och få finansiering till djuphavsundersökningar. Med full finansiering går djuphavsundersökningar att göra direkt.

 

Svarta Havsflodens flöde respektive forntida Nilens följer fallinjen ned till den nivå där de tidigare rann ut i havet. De topografiska kartorna över det landområdet som nu utgörs av Egeiska Havet ger besked om att det där funnits flera sjöar. Svarta Havsflodens fallinje bryts därför av insjöar. Flodfåran börjar åter vid sjöns utlopp.

Svarta Havsflodens flodfåra är mycket längre och svårare att följa än Nilens men har man väl hittat den är den bättre bevarad och större än Nilens. Ur-Athens mest logiska läge är vid Svarta Havsflodens mynning och enligt allmänt tillgängliga topografiska kartor synes det vara sydväst Rhodos. Det stämmer även med lokal myt. Allmänt tillgängliga bottenkartor räcker dock inte för att avgöra om detta läge är mellan Rhodos och Karpathos eller mellan Karpathos och Kreta. Generellt gäller dock för hela Medelhavet att det finns privata aktörer som har tillgång till mycket bra kartmaterial. Aktörer som på kartor enkelt skulle kunna följa hela Svarta Havsflodens fallinje.

 

Nilens översvämmade flodfåra är lätt att lokalisera eftersom dess läge är mycket exakt. Nilens hela flöde följde den översvämmade flodfåran utanför Alexandria. Fallkoefficienten visar på att det inte fanns något Nildelta. Att Nildeltat tidigare inte funnits påtalades av egypterna för Herodotos. Rhakotis är en gammal stadsdel i nuvarande Alexandria. Myt sammanfaller med återfyllnadsteorin. Ett översvämmat äldre Rhakotis finns enligt myten dränkt i havet utanför Alexandria. Nilens forntida flodfåra är utanför Alexandria brant och utan avbrott för sjöar. Fallkoefficienten och förväntad flodfåra är enkel att följa och har troligen spår av bosättningar på stränderna ända ned till slutmålet Rhakotis. Troligast är att såväl forntida Ur-Athen respektive Rhakotis båda låg i anslutning till havet och därmed även visar dåtidens havsnivå. Ur-Athen kan förväntas ha högre klass än Rhakotis. Med samma djupläge kan Ur-Athen position mycket exakt anges utefter Svarta Havsflodens fallinje. 

Med Ur-Athens och Rhakotis djuplägen skall Poseidopolis letas på samma nivå på Medelhavsryggen. Där i första hand, enligt myten, på den plats som skulle motsvara Basileias sydöstra del. Poseidopolis har varit förbunden med havet via en kanal. Att en sådan fanns har en logisk förklaring i att havsnivån i ett inneslutet hav balanseras av tillflöde och avdunstning. Därmed har det över tiden inte en stabil nivå. Tekniskt löstes problemet med en kanal. En sökning strax över och utefter den troliga strandlinjen innebär att man måste passera över kanalen. Dess raka struktur avslöjar den som en mänsklig konstruktion. Att följa kanalen leder rätt in till Posiedopolis.

På den sydöstra delen av Basileia visar höjdkurvorna på en vik som leder in till ett tämligen flackt landskap. Poseidopolis läge är därför det mest logiska längst in i viken och Atlantis kanalförsedda odlingslandskap i slätterna inåt landet. Väljer man redan initialt detta mest sannolika läge som platsen för Poseidopolis är det enkelt undersökt. Följer man vikens fallinje uppåt och inåt så färdas man, om läget är rätt, oundvikligen rakt på Poseidopolis. Med en tillförlitlig bottenkartering begränsas sökområdet till 100-150 meters bredd med en längd på maximalt 5-6 km. Eftersom Poseidopolis till sin utbredning är betydligt bredare än sökbredden så reduceras avsökningen till en enda bottensökning på 5-6 km. En tämligen enkel uppgift att med dagens tekniska lösningar undersöka den mest troliga platsen för Poseidopolis, huvudstad i riket Atlantis.

 

Närmaste högsta översvämmade bergstopp är flyktmålet dit de till fots från Poseidopolis letade sig. Den bär därför merparten av de brons och guldföremål som fanns i forntidens intellektuella, ekonomiska och maktmässigt dominerande huvudstad.

Är återfyllnaden lösningen på översvämningsmyten är ovan beskrivningar de mest troliga placeringarna för forntidens huvudstäder. 

Det bör dock beaktas att området var utsatt för kraftiga jordskalv och starka strömmar men samtidigt är de byggda med en teknik som finns i de bäst bevarade lämningarna världen över. Dessutom har nivåstigningen skett snabbt vilket innebär att tiden för bränningars påverkan varit kort.

Det finns också faktorer som talar främst för Ur-Athens bevarande. Den var inte lika utsatt för återfyllnadens strömmar som Poseidopolis och avståndet till sedimenterande floder är långt. För Rhakotis är Nilens sedimentering ett problem men samtidigt är det svårt att bedöma strömmarnas städande förmåga och avståndet är ändock fysiskt ganska långt till Nilens nuvarande delta som i sig mottar merparten av sedimentet.

Osäkerheten är således stor på fyndens kvalitet. De kan vara allt från raserade och helt täckta till nästan helt bevarade och frilagda.

Valet av positionsbestämning stöds av myterna men främst utifrån den verklighet som överensstämmer med hur människor företrädesvis valt att etablera sig. Jämfört med andra etableringsval är det helt ostridigt att områden intill flodmynningar utgör de mest sannolika platsen. Därför finns det efter såväl Nilens som Svarta Havsflodens forna flodfåror lämningar efter mänsklig bosättning. Positioneringen är därför den matematiskt riktiga med en bedömd mycket liten risk för felaktig prognos.

 

Med återfyllnaden och tre möjligheter är därför sannolikheten att hitta någon av dessa huvudstäder inom given position näst intill 100 procent säker.

Arkeologi, historia och myt gör att det är rimligt att förkasta Sarmast fynd som rester av Atlantis. Man skall dock fram till dess att det överträffats vid lokalisering av någon av de forntida huvudstäders betrakta det som den mest banbrytande och viktigaste arkeologiska fyndet någonsin.

 

Att bevisa återfyllnaden, bevisa Atlantis och rätta till den falska historieskrivningen är ur en sannolikhetsmässig bedömning mycket hållbarare än att upprätthålla den vedertagna historiebeskrivningen.

Dessa tydliga strategier och exakta positionsangivelser innebär att alla som förnekar existensen av Atlantis får svårt i sin mission utan att först ha undersökt dessa tydligt angivna platser. Däremot bör ett fortsatt förnekande ifrågasättas då de tvingas försvara en historia som saknar allt matematiskt stöd och vetenskapligt aldrig kan bevisa sin ståndpunkt.

 

 

Andra teorier och försök.

 

Det finns enligt obekräftade källor ca 700 böcker skrivna om Atlantis och på internet finns också många teorier. Kvaliteten varierar och allt som oftast utropar någon sig som Atlantis upptäckare så fort någon arkeologisk lämning hittas fastän inget i övrigt stämmer.

Ignatius Donnelly, 1831-1901, skrev boken Atlantis, världen före syndafloden. Hans bok är den som gett störst politiskt genomslag och gav upphov till många utgrävningar på Azorerna som han konkret angav som platsen för Atlantis. När min beskrivning om återfyllnaden släpptes 2007 hade teorierna baserats på vetenskapliga fakta som kunde ge lösningar på de beskrivande myterna. För att förbli opåverkad i analysen så undvek jag medvetet andras beskrivningar. Titeln  Noa, flykting från Atlantis, gör gällande att vi helt oberoende av varandra drar mycket snarlika slutsatser. Jag har vad gäller förklaringen på myterna sökt i vetenskapligt material och underlag och bevakat de senaste rönen.  Med stöd av dessa studier har således hypotesen framlagts och allt eftersom nya kunskaper tillkommit förfinats. Först när detta arbete varit klart har andras hypoteser beaktats. Klart är att det finns många välrenommerade forskare som haft en mycket ifrågasättande syn på rådande historiebeskrivning. Det finns alldeles för många vetenskapliga upptäckter och fynd som är oförklarliga. Att lösa det oförklarliga och ge logiska förklaringar sätter igång kreativiteten. Nya lösningar med bättre logik är den nyfiknes drivkraft.

Allt eftersom kunskaperna ökar läggs mera bränsle till Atlantisbrasan. Bränsle som flyttas ifrån och utarmar den vedertagna beskrivningen.

 

Neanderthalare.

 

Vid nätpubliceringen september 2008 framgår det tydligt att min bedömning är att Neanderthalarnas har det ljushyllta utseendet och att det finns tydliga rester utav det i mänskligheten. Störst koncentration ljushyllta har den nordiska rasen. Slutsatsen att det var Neanderthalskt och i andra hand det atlantiska arvet var helt fel när det publicerades. Vid den tidpunkten hade den i ämnet världsledande forskaren Svante Pääbo uttryckt att någon släktskap mellan Homo Sapiens och Neanderthal inte fanns. Vårvintern 2010 fastställs av samma forskare en genetisk inblandning av Neanderthal med större inslag i den europeiska rasen med något mindre i den mongoliska såväl i Asien som i Amerika. Däremot inte i den negroida. Således framgår nu samstämmigheten helt mellan mina publicerade rön 2008 och den numera vetenskapligt erkända avseende släktskapet mellan ljushyllt och Neanderthal. Till detta var redan fastställt att den nordiska rasen invandrat söderifrån och inte utvecklat sin ljushyllthet i norr. Med Atlantis som grund och dess befolknings ljushyllta genetiska arv starkt bevarat är ursprunget givet. Vetenskapligt är den fysiska platsen för det ljushyllta ursprunget ännu en stor olöst gåta men med acceptans av Atlantis är gåtan löst.

 

Problemet med att skriva en hållbar bok om vårt ursprung kan bäst påvisas genom texten nedan. När den publicerades på internet så föregick det vetenskapliga DNA-beviset om vårt genetiska släktskap med Neanderthalarna.

Då var den erkända vetenskapliga slutsatsen att också att Ötzi:s folkgrupp helt saknades i nuvarande europeisk arvsmassa. DNA-tekniken snabba utveckling fäller nu i ett rasande tempo vedertagna historiska sanningar över ända. Att skriva dessa kontroversiella slutsatser tappade därför mycket av sitt sting innan de hunnit publiceras i bokform.

 

I DNA-studier har man hittat gener som innebär att Neanderthalarna var blåögda, ljushåriga och ljushyllta. I takt med dessa upptäckter har Neanderthalarna alltmer fått en civiliserad beskrivning.

Deras intellektuella förmåga har successivt stegrats från nästan apliknande till forskare som hävdat den vita rasens släktskap och arv från Neanderthalarna som bärande på genetiska fördelar. 

Intresset för Neanderthalarna är därför stort i forskarvärlden och man försöker utröna släktskapet mellan oss och Neanderthalarna. Även om den vita rasens utseende sammanfaller med Neanderthalarna så är det fortfarande obevisade misstankar. Att hitta detta samband skall sättas i perspektivet att ismannen, Ötzi, i sina DNA inte har kunnat påvisas ha några nu levande släktingar. Han är bara ca 5000 år gammal. Det är uppenbart att Ötzi också är av arten homosapiens. Av den anledningen är han släkt med alla nu levande människor. Frågan är således inte om han är släkt utan om DNA förändrats så mycket att de separeras som olika i DNA-undersökningarna.

Att hitta samma DNA på 40000 år gamla Neanderthalare som i oss, är därför att leta något som man inte kan hitta. Att på basis av att inte hitta gemensamma gener i oss och dessa äldre fynd innebär således inte att det är bevisat att vi inte är släkt.

Det krävs således flera fynd av yngre datum för att binda ihop det eventuella släktskapet bakåt.

Eftersom ingen i dagsläget vet hur det förhåller sig så är det lika rätt att hävda som att inte hävda släktskapet. Däremot så är en logisk slutsats att det ljushyllta, blåögda, behårade nordiska rasen har större släktskap med Neanderthalarna än andra raser. Förhållandet är intressant i ämnet Atlantis där mötet mellan Poseidon och Cleitos på Atlantis är ursprunget till atlanterna. Med barbarernas ursprung på Atlantis så kan myten vara en beskrivning av mötet mellan en homosapiens och en individ med ett helt eller stort genetisk arv av Neanderthalare. Detta vetenskapens obesvarade möte kan därmed indirekt ha varit beskrivet och nedskrivet av Platon i nästan 2400 år. Rent evolutionärt gäller regeln att jakt är främjande för ett intelligent urval och Neanderthalarna genom sina avancerade jaktmetoder tömde skogarna på vilt. Om jagande Neanderthalare och odlande homosapiens möttes så kan man därför slå hål på myten att Neanderthalarna utmanövrerades av homosapiens. Samhällsstrukturen på Atlantis beskrivs som dominerande av Poseidons ättlingar följt av krigare och intellektuella, hantverkare och därefter den försörjande jordbrukarbefolkningen. En struktur som levt vidare i snarlika former med adel, präster, borgare och bönder. Noterbart är att religionsbärare och kunskapsbärare fram till modern tid ofta var, och är, en och samma samhällsuppgift.  

 

Den logiska ännu ej fastställda lösningen är att det ljushyllta, blonda och blåögda är ett arv från Neanderthalarna. Olika blandformer har levt vidare i det nu översvämmade området och med en större koncentration av Neanderthalare i de ljushyllta barbarerna. Hur homosapiens skulle kunna utveckla ljushyllthet på egen hand och på så kort tid synes vara fullständigt obegripligt.

Dock är det mera politiskt korrekt att hävda att mänskligheten utvandrat från Afrika och att homosapiens besegrat Neanderthalarna och tagit över.

 

De 2008 beskrivna misstankarna om släktskap mellan Neanderthalare och Homosapiens blev under 2010 vetenskapligt genetiskt bevisat. Ötzi har också hunnit bli klassad som genetisk europé. Resonemanget som förutsade det vetenskapliga genombrottet var i min bedömning baserat på det sannolikhetsmässigt mest logiska förklaringen till den vita rasens ursprung.

Politiskt inkorrekt men i sannolikhetsbedömning det absolut mest överlägsna. De som presenterat politiskt korrekta vetenskapliga rön, som varit eller är helt osannolika och helt ologiska, bör därför ställa sig frågan vad som driver deras vetenskapliga mission.

Med Neanderthalarnas gener som påvisade som blåögda och ljushyllta är det ingen främmande tanke att det nordiska och ljushyllta härstammar genetiskt från dem. Att dra några andra slutsatser är statistiskt orimligt och därför beskrevs den av mig flera år före innan den genetiskt fastställdes.

När det ävenså visar sig att alla andra folk förutom de negroida har påvisat inslag av Neanderthal så är släktskapet med Neanderthal med stor träffsäkerhet avläsbart till individers utseende. Med störst inblandning av Neanderthal i den nordeuropeiska befolkningen så stämmer det väl överens med vad som betraktas som typiskt nordiskt eller ariska är avhängigt ens släktskap med Neanderthal. Dessa DNA-resultat var således helt väntade och förutsagda. De är inte heller på något vis kontroversiellt om man inte har egna fördomar om vad som har högre eller lägre genetiskt värde. Däremot strider det mot vad som är politiskt önskvärt därför att politiska företrädare har en förmåga att sätta sig över vanliga medborgares egna omdömen. Agerandet är snarare deras egna fördommar om att allmänheten inte kan hantera sådana förhållanden och ger större risk för rasism än risken för rasism är i en öppen demokratisk debatt.  Allmänt politiskt spritt är därför att påtala att alla homosapiens är mycket lika och utvandrade från Afrika och snabbt blivit ljushyllta. Matematiskt helt uteslutna sannolikheter som utan vetenskapligt stöd förts fram som vetenskapliga sanningar. Det är Neanderthal som genetiskt bidrar med det ljushyllta och den utvecklingen skedde därför i norra Europa under 100-tusentals år före innan den senaste istiden tvingade dem ned mot Medelhavsområdet. Det vill säga att den egenskapen hade utvecklats fullt ut redan för 80 000 till 100 000 år sedan när senaste istiden började. Detta framgångsrika jägarfolk har på grund av att stora delar nordkalotten täkts av is och omöjligt klimat följt viltet söderut till ständigt krympande jaktmarker. Därefter fram till för ca 10000 år sedan, när istiden klimatmässigt betraktades som avslutad, har de nästan utrotat allt vilt och därmed även sig själva. Det är Neanderthal som är jägarfolket och homosapiens som är jordbrukare så någon uppenbar konflikt emellan dem finns inte. Denna slutsats baseras också på bedömningen att det är Neanderthal som överlevnadsmässigt är trängda och fastän de är betydligt skickligare jägare och krigare så avstår de konflikt med homosapiens eftersom de i numerär är helt underlägsna.

I tolkningen av den mytiska beskrivningen är det således Poseidon som är Neanderthal som i symbios med jordbrukande kvinnliga homosapiens är uppkomsten till det atlantiska arvet och civilisationen.

Denna, enligt min bedömning, mest sannolika utveckling och förklaring har därefter av vetenskapens senaste rön tillfogats kunskap som styrker hypotesen. Samtidigt har vedertagen beskrivning helt förlorat sin trovärdighet. Allmänt spritt var att homosapiens i Norden utvecklats till ljushyllthet på grund av att det är en fördel att vara ljushyllt i ett solfattigt område. Den vetenskapen är snarast en myt spridd utifrån att den då synes vara politiskt korrekt. Det är också politiskt korrekt att säga att vi alla utvandrat från Afrika och varit svarta afrikaner. Så småningom har vårt solfattiga område gjort oss utvandrade afrikanska homosapiens vita. Det kräver stora evolutionära fördelar för att de ljushyllta skall ha överlevt i större omfattning än mörka. Att mörk hy skulle ge så försämrade överlevnadsvillkor än med ljus är knappast av så avgörande betydelse att det på bara några tusen år helt skulle förändra artens utseende. Alternativet är att det sociala och mycket aktiva valet gjort att vita män har haft större attraktionskraft än mörka. Den politiskt korrekta beskrivningen blir snabbt problematisk och mer rasistisk än någon alternativ teori. Den innebär att ljushyllta som finns som lämningar i form av mumier i Egypten, Kina, Amerika, myter om och bilder av vita människor, är helt i linje med nazisternas teorier om utvandring från en germanskt högtstående arisk kultur i norr. Eftersom istidsmaximum är bara 20000 bort och det fortfarande bara för 10000 år sedan var istid i Norden så förkortas utvecklingen från negroid till nordisk på 4- till 5- tusen år. I utvecklingstid som tiden då ljushyllta mumifierades i Egypten till idag.

Analysen.

 

I mina beskrivningar är utgångspunkten en förutsättningslös historia. I framtagande av beskrivningen har också denna utgångspunkt aktivt försökt bibehållas genom att undvika andras tolkningar och lösningar på Atlantismyten.  Första mål har varit att söka naturvetenskapligt baserade förklaringar och sedan sannolikhetsbedöma dem. Utan en validering av sannolikheten kan man dra vilka slutsatser som helst och det är den genomgående största grunden i min kritik av rådande historiebeskrivnig. Utgångspunkten har också varit att försöka tolka det som historikerna betraktar som myter utifrån att myterna kraftigt skiljer sig från historieskrivningen. Herodotos skrev innan formerna för historieskrivningen runt 400 f.kr fastlades av grekerna. Platon skrev utanför dåtidens accepterade former och kanske just för att det inte var accepterat fanns det anledning att skyndsamt skriva ned historien om Atlantis. I tidsandan var det uppenbart att historien annars skulle förloras av mänskligheten.  Det är en välorganiserad och målinriktad sittning som sträcker sig över minst 2 dagar som är grunden för berättelsen. De lever i en tid då all muntlig tradition av historieberättande är förklemat. Fortsatt har alltså de som behärskat skrivkonsten och haft resurser och makt att skriva historia betraktats som den enda sanna.

Incitamentet till nedteckningen av Atlantis är därför rimligare att anta att de ville rädda och bevara myten som, av politiska skäl och den historiska definitionen, annars var dömd att förloras.

 

Därvidlag har således beskrivningar om en global översvämning i min bedömning en stor tilltro som man måste söka de naturvetenskapliga förklaringarna på. Ur naturvetenskaplig betraktelse är en återfyllnad av Medelhavet den absolut mest sannolika lösningen för att kunna förklara alla vetenskapliga fenomen. Rent matematiskt handlar det om att utifrån de ostridiga fakta som finns hitta en delmängd som bäst rymmer dem. Här är återfyllnaden som förklaringsmodell helt överlägsen. Med denna utgångspunkt och med hjälp av myternas beskrivningar har ett sannolikt händelseförlopp framtagits och lagts som grund till fortsatta lösningar av nutida historiska och vetenskapliga problem.

Politiskt och vetenskapligt ställer dock denna förklaring till oerhörda problem. Såväl politisk som vetenskapligt inflytande bygger på att Atlantis aldrig funnits. Med atlanterna som upphovsmän till i stort sett alla mänskliga civilisationer så finns ett undertryckt etniskt samband mellan den vita rasen och mänsklig civilisation. Den logiska konsekvensen av denna insikt torde vara att vi inser att hela mänskligheten bär på en gemensam högtstående historia. Nästan alla kulturer kan därför bidra med pusselbitar till vad vi som mänsklighet en gång i tiden behärskade. När merparten av all kunskap och alla former av kulturer betraktas som sprunget ur en gemensam historia torde respekten öka och misstron olika folk emellan försvinna. Det blir dock troligen inte fallet utan denna gemensamma bakgrund med atlanter som ledande vid byggande av mänsklig civilisation kommer att betraktas som rasistisk. Inte för att det finns en rasism i historisk fakta utan för att historiska fakta inte är politiskt korrekta. Slakten på Amerikas indianer, förintelsen, andra folkmord och etniska rensningar vittnar om att okunskapens och historieförfalskningens pris är oerhört högt. Det är inte lika möjligt att begå övergrepp på folk som bär på kunskap, släktskap och historia som man delar. Det är mycket svårt att som individ göra en helt objektiv  matematisk och naturvetenskaplig bedömning av fakta, historia och myt utan att man medvetet eller omedvetet tar hänsyn till sina egna sociala plats eller uppfattning.  För att så långt möjligt frigöra mig från den begränsningen är beskrivningarna gjorda utifrån följande ställningstaganden. Mänskligheten tål och kan förhålla sig till den historiska sanningen.  Det är den politiska förvridningen som ger upphov till folkmord och andra övergrepp. Historiska förvridningar som alltid är förpackade i någon form av högre ädelt syfte.

 

Sannolikhetsbedömningen.

 

De naturvetenskapliga tolkningarna bygger inte på egna nya upptäckter. Däremot har tolkningarna gjorts utifrån en matematiskt sannolikhetsmässig bedömning och därmed främst ett logiskt och inte ett politiskt hänsynstagande. Med återfyllnaden är beskrivningen av Noa inte bara  naturvetenskapligt möjligt utan också helt logisk.

Beskrivningen följer inte vetenskapens norm. I uppgiften att hitta den naturliga förklaringen och det mest logiska händelsförloppet  i en samlad bedömning av all tillgänglig vetenskap, myt och historia så är en återfyllnad det mest troliga. Att utesluta myten innebär ett medvetet bortval av tillgängliga uppgifter. Uppgifter har tolkats så att de kan sättas in i ett logiskt och naturvetenskapligt hållbart sammanhang. Ambitionen är att utan politiska hänsyn presentera det som betraktas som det mest logiska och med stöd av de senaste rönen göra en erfarenhetsmässig och intelligent sannolikhetsbedömning. Det innebär också att allmänt spridda uppfattningar som betraktats som historiskt och vetenskapligt belagda har ifrågasattas och omprövats utifrån att nya fakta tillkommit. Några exempel ges där jag visar att en rimlig sannolikhetsdömning av vedertagen historia inte alls klarar en kritisk analys och förklaras som fullständigt orimliga. Detta satt i relation till den granskning som återfyllnadsteorin genomgått.

När rimliga bedömningar ger slutsatserna som beskriver en helt annan bakgrund av mänsklighetens historia än vad som idag är accepterat blir det opolitiska ambitionerna samtidigt en mycket kritisk hållning till det politiska inflytandet över historieskrivningen. Allt eftersom har det på olika sätt bekräftas även vetenskapligt det av mig i förhand beskrivna. Det bevisar att en matematiskt rimlighetsbedömning av historian utan politisk hänsyn är en metod som leder mera rätt. Då är de metoder som idag används med ett ekonomiskt beroende till den politiska makten ett bevis för att de uppenbarligen leder helt fel och missat mänsklighetens mest betydande händelse. Då förvandlas det som hittills varit rådande historia till pseudovetenskap och den nedvärderade Atlantisvetenskapen blir det vetenskapliga.

 

 

Felaktig start i den historiska beskrivningen.

 

Återfyllnaden av Medelhavet för ca 5500 år sedan är en så genomgripande och betydelsefull händelse för mänskligheten att den fortfarande dominerar den världspolitiska agendan. De etniska motsättningarna som finns mellan regioner, nationer och inom nationerna har ofta sitt ursprung i de flyktingströmmar som katastrofen medförde. Alla människor lever under konsekvenserna av katastrofen och sannolikt är också alla är en genetisk produkt av de folkförflytningar den orsakade. Det är helt givet att den medförde en i alla avseenden mångtusenårigt bakslag i mänsklig civilisation och utveckling. Varför denna historiska händelse och annan historia generellt förnekas och motarbetas och motiven och intressena för detta är därför nödvändigt att studera och konfrontera. Detta är ingen enkel uppgift eftersom det sträckt sig över tusentals år och det inte finns någon enskilt enkelt motiv bakom. Till detta läggs vår mänskliga natur att när vi en gång lärt och accepterat ett förhållande är det svårt att förändra oavsett vilka bevis som framläggs. I den historiska beskrivningen finns också maktmässiga och politiska intressen där makten formats i den rådande verklighetsuppfattningen och har föga intresse av att förändra den. I samband med revolutioner och andra drastiska maktförändringar medför det därför oftast en total historisk omvärdering och förstörelse av tidigare beskrivningar. Att beskriva återfyllnaden och Atlantis och få acceptans för denna beskrivning innebär oerhörda omvärderingar där hela mänsklighetens nu rådande världsbild som är helt främmande och obekväm. Därför är det en nödvändighet att konfrontera bevarandet av rådande världsbild och sker utifrån mina egna funderingar, uppfattningar och erfarenheter. Problematiken är av helt annan sort än den rationella naturvetenskapliga och matematiska och en analys baserat på otvistiga fakta finns inte att tillgå. Därför handlar det om en att försöka hitta olika motiv till vad som kan tyckas vara ett irrationellt mänskligt beteende. Därmed också en personlig och subjektiv uppfattning vari förnekelsen har sina grunder. Som uppfattning är den i allra högsta grad ett angrepp på maktutövning och andra intressen och innebär därmed också ett personligt politiskt ställningstagande. Något av bakgrunden till denna uppfattning ges genom att visa att det är svårt att i historiska sammanhang skilja på vad som är vetenskapligt eller politiskt. Konsekvensen är också en mycket kritisk hållning till nuvarande historiska beskrivning. Den problematiken och dess koppling till återfyllnaden är därför betydelsefullt i den framtida granskningen av mina beskrivningar och därmed också en omständighet för mig att spegla. Kritiken är ingen heltäckande bild utan mer ett axplock med exempel på företeelser som jag under arbetet med beskrivningen stött på och förundrats över. Detta i mina egna försök att hitta en förklaring till det orimliga i att vår historiska beskrivning överlevt och försvaras. Vari består motståndet för ifrågasättandet av vedertagen historiebeskrivningen? Varför uteblir debatten trots all ny vetenskap och mångtaliga graverande bevis för att vedertagen beskrivning har fel och ohållbara brister? För detta krävs också att läsarna fråntas villfarelsen att vi i västerländska demokratier med yttrandefrihet per automatik av våra lärosäten får en objektiv och sanningsenlig historiebeskrivning. Varför den ifrågasättande debatten saknas är ett nutida samhällsfenomen och är ämnesmässigt snarare beteendevetenskap och samhällskunskap än historia. Den historiska sannolika validideringen och matematiska analysen övergår under ett antal kapitel i vad det kan bero på att mänsklighetens största händelse betraktas som osann och pseudovetenskap.  För den som redan här övertygats om att återfyllnaden har skett kan gå vidare med de historiska beskrivningarna och konsekvenserna och fortsätt läsa vid kapitel, Atlantis, Bibeln och andra myter.  

 

 

 

 

Myten vs historia.

 

Som historisk händelse är återfyllnaden av Medelhavet den överlägset mest betydelsefulla för mänskligheten. Denna historiskt vita fläck beror inte på att det saknats ambition att upprätthålla den. Här talar antalet identifierade myterna sitt överlägsna språk. Myten överförs från generation till generation där berättarens insats är den egna trovärdigheten. I denna jämförelse avgränsas och betraktas de myter som är folkliga och generationsvis överförda. Myter som överlevt i århundranden och årtusenden hos allmänheten  Det finns en stark drivkraft bakom myten att så korrekt och sanningsenligt som möjligt återberätta det man fått sig berättat. Det ekonomiskt oberoende berättandet i myten ställs mot det ekonomiska beroende som historieskrivarna har.  Vilken status en historisk berättelse får är starkt kopplat till det ekonomiska stöd den haft vid tillblivelsen. Den rådande makten har alltid en förkärlek att förstora upp sin egen historiska roll och som maktutövare även intresse av att förstöra alternativa beskrivningar bland dem som makten skall utövas över. I kontrast till den officiella historien så har myten ingen uppdragsgivare. Myten är nästan helt fri från politiska svängningar. En obevisad historisk myt, sägen eller berättelse är till allra största sannolikhet sann i sin substans. Den obevisade historien är generellt synonymt med att saken inte tilldelats några ekonomiska medel för att tillräckligt undersökas. Mytens strävan att vara historiskt riktig är initialt mycket starkare än den finansierade som har finansiärens subjektiva intresse att tillgodose.

Med fallande politiskt beroendet stiger trovärdigheten för den historiska beskrivningen. De många människor som helt ideellt ägnar tid och intresse för främst den lokala historian måste i det sammanhanget betraktas på samma sätt som mytens bärare.

Risken att bli ifrågasatt och inte trodd av sin närmaste omgivning gör att varje fel kan stjälpa hela insatsen. Därför finns det mycket starka motiv för att hålla sig till sanningen och upprätthålla sin egen trovärdighet. Sådana ofta ifrågasatta alster och myter måste därför betraktas med större respekt. De skrivs av lokalhistoriskt intresse och har till skillnad från etablerad vetenskap små eller inga subjektiva politiska hänsynstaganden.

 

Maktutövningen har systematiskt och medvetet mördat, förstört och förlöjligat historia som inte tjänat deras intressen. De erövrades religiösa ledare, kunskapsbärare och politiska ledare har ofta gått döden till mötes. När böcker funnits har dessa förstörts i stora bokbål. Betydelsefulla kulturella föremål har förstörts och stulits. När det rört sig om metaller så har sådana föremål smälts ned och ombildats.

Erövringarna har avlöst varandra och nya historiebeskrivningar har ständigt tillförts.

Den i närtid mest betydelsefulla händelsen, andra världskriget, vars utfall fortfarande helt dominerar inflytandet på den politiska arenan, är en konsekvens av återfyllnaden. Det har officiellt förklarats som ett stormaktskrig men har ävenså betraktats som ett raskrig där världens nu rasmässiga motsättningar har ett ursprung i den flyktingkatastrof som en gång orsakades av återfyllnaden. För huvudaktörerna, nazisterna, var det definitivt ett raskrig för ett utökat livsutrymme.

Mänsklighetens största händelse har levt vidare i myter men fortsätter att förlöjligas och nedvärderas av de som får sin försörjning av att företräda maktens intressen.

 

Att åter lägga fram alla de bevis som styrker Atlantis existens vore ännu ett i raden av försök som ställer upp på den etablerades krav på bevisning. Utgångspunkten är istället att förklara hur det är möjligt att upprätthålla etablerad historiska beskrivningar som är helt orimliga och felaktiga men ändock erkänns och tas på fullaste allvar. Alternativa beskrivningar betraktas som pseudovetenskap medan den beskrivning som stöds står bortom alla matematiska rimlighetsbedömningar och är naturvetenskapligt omöjlig. Hur den historiska tråden klippts av och fladdrat iväg åt helt fel håll är därför en frågeställning som förklarar förnekelsen av Atlantis och en forntida mycket långt utvecklad mänsklig civilisation med oerhört avancerade kunskaper.

 

Platons beskrivning av Atlantis är nedtecknad många hundra år före bibelns Noa. Platons berättelse härstammar ursprungligen från Egypten medan Noa har sitt ursprung bland judarna. Den finns också bland indianerna som enligt vedertagen historia inte haft några influenser med Europa före Columbus.

Historiskt finns det därför mycket outforskat material bland världens folk som i myter beskriver återfyllnaden, dess konsekvenser och hur de själva påverkats. Till detta skall föras ständigt nya vetenskapliga upptäckter som går stick i stäv med tidigare historiska beskrivningar. Konsekvensen är att myterna och de senaste vetenskapliga framstegen ofta stödjer varandra när myterna får logiska förklaringar. Beskrivningarna i Bibeln tas på allt större allvar som faktiska händelser. Oförklarliga guds verk har ofta rimliga naturliga förklaringar. Till detta kommer ständigt nya arkeologiska fynd.  Fynd vars tolkningar är orimliga eller så oförklarliga att de lämnas oförklarade då de inte alls passar in i den historiska modellen.  Det stora historiska problemet är att civilisationen inte varit linjärt stegrande. Med en period med kraftig tillbakagång och nystart hotas hela vår syn på vetenskapliga framsteg och dess historiska beskrivning.

 

I tur och ordning har greker, romarna, kyrkan och nu västvärldens författat vår historia. Den är anpassad för att framhålla den för tiden styrande makten. Europas militära dominans med kristenheten som gemensam grund gör den därför ensidigt europeisk. Vår västerländska historia är en mycket smal länk bakåt med den absoluta majoriteten av kulturer, kunskaper etc är bortom vår kännedom. Den historia vi känner måste betraktas som olika former av okritiserade partsinlagor med föga sanningshalt. Med viss substans men med uppenbara brister så är den erkända historiebeskrivningen bedömd och beaktad i min analys som en av andra myter men skapad, bevarad och förmedlad av olika intressen.

 

Slutsatsen är därför att det alltid funnits belägg för att det skett en återfyllnad av Medelhavet. Rätt tolkat finns det både vetenskapliga och historiska bevis för detta. Däremot finns det inget politiskt intresse varken i dåtid eller nutid att påvisa en återfyllnad och därigenom förringa sin egen plats och betydelse i historien.

Att grekernas kunskaper var tusenåriga arv efter atlanterna är ingen välkommen teori. Med lång muntlig tradition som övergått till skriftlig så är grekernas största förtjänst att de lärde sig att nedteckna kunskaperna och att deras böcker överlevt. Om Egypten varit dominerande nation hade biblioteket i Alexandria inte bränts ned. Dessa nu okända författare hade varit historiska. Med beaktande av bibliotekets klassning som underverk så innehöll det troligen många gånger mera kunskap än vad vi idag imponeras utav som grekiska beundransvärda kunskaper.

 

Till skillnad från vedertagen historiebeskrivning har i min bedömning därför utgåtts ifrån att det i myten finns en verklig substans. Sannolikheten att ca 270 myter med samma identifierade naturkatastrof skulle ha uppstått och överlevt utan att något mycket dramatiskt faktiskt skett betraktas som utesluten. I trovärdighet mellan historia och myt så väljer jag därför myten i kraft av en överlägsen numerär. Som den mest sannolika naturvetenskapliga lösningen väljs att en återfyllnad har skett. Ställningstagandet är enkelt då det också får stöd av annars orimliga historiska slutsatser och ger svar på vad som annars är helt oförklarliga vetenskapliga frågetecken.

Myter och mytologi har fortsatt betraktats som källor. Inte som vetenskapligt korrekta uppgifter men som vittnesskildringar till oförklarliga händelser och hur de senare försökt beskriva och förklara dem. Det oförklarliga ges övernaturliga orsaker men med återfyllnaden kan det som berättats som gudars verk ofta ges en logisk och naturvetenskaplig förklaring. Bibelns Noa är i det avseendet mycket logisk person. Som flyende atlant har han upplevt de första indikationerna beroende på Västra Medelhavets fyllnad med jordbävningar och väderförändringar. Han kommer från katastrofens absoluta mest drabbade folkgrupp och har genomlevt hela det ödesdigra händelseförloppet. Gamla testamentet är i så motto en förlängning av den atlantiska historien vars början var mötet mellan Adam och Eva med Edens lustgård placerad på Basileia. Adam, Eva och Eden samt den civilisation som där utvecklades finns begravda i Medelhavet.

 

Myters ursprung, fortlevnad och bidrag.

 

Människor har alltid levt i en värld av olika myter. En myt är ett fenomen eller händelse vars förklaring ofta har brister men dess uppkomst ofta beskriver ett faktiskt skeende. En för samtiden eller för betraktarna oförklarligt fenomen måste ges förklaringar utifrån deras kunskaper och i deras kulturella bakgrund. Hittas ingen förklaring så överförs det till övernaturliga väsen och olika gudars verk.

Med en avancerad civilisation redan för 5500 år sedan öppnas det för mycket historiska möjligheter där myter kan få förklaringar. Spännande scenarion och exemplen är många. Fanns det teknik som förklarar att de gudalika flyger? Vem var ängeln Gabriel?  Jesus föds under en vandrande himlakropp och han lämnar jorden flygande. Betraktar man alla de oförklarliga historiska kunskaper som finns spridda runt om i världen och förenar dem i ett begränsat geografiskt område så måste man vara öppen för mycket avancerade mänskliga lösningar i förhistorisk tid. Att det i forntiden fanns kunskaper som vi idag inte besitter är en nödvändig slutsats eftersom deras civilisation var uppbyggd på helt andra förutsättningar än vår. Historia och arkeologi blir oerhört intressant för rent tekniska studier och förklaringar medan samhällsbyggande vilar på strukturer som utgjort basen för all civilisation.

Med acceptansen av återfyllnaden får alla översvämningsmyter sin substans naturvetenskapligt förklarat. Detta leder i sin tur till att myternas innehåll i övrigt blir förståeliga och ytterligare bidrar till den naturvetenskapliga lösningen. Konkret exempel är att det i min beskrivning beaktats det långvariga regnandet som enligt Bibeln föregick syndafloden. Inte som man i Bibeln tror att det var regnet som slutligen utlöste syndafloden  men att det troligen funnits en klimatpåverkande konsekvens av allt inströmmande kallvatten i Västra Medelhavet. Jmf fig 5. Detta förhållande är naturligtvis inte möjligt att repetera men i min analys betraktat som ett troligt och logiskt scenario. Om det är hållbart överlämnas gärna till metrologisk expertis.

 

 

Mentala- och intressehinder.

 

Hos de vetenskapliga och historiska institutionerna finns inte Atlantis. Att få dessa att acceptera ett Atlantis är nog lika möjligt som att få religiösa fanatiker att konvertera. Dessutom är det ett stort ekonomiskt risktagande att söka offentligt stöd för att skriva om historien och leverera det som ingen vetenskaplig eller politisk topp vill ha. Det är ingen bra strategi för institutioner och enskilda forskare. Problemet belyses bra med följande uttalande av en forskare och som delas av flera. ” Om Atlantis inte funnits så måste vi snart uppfinna det.” Ett uttalande baserat på att all forskning entydigt pekar på forntida högtstående och annars oförklarliga fenomen och kunskaper. Ändock forskas det ingenting i ämnet. Skälet är således inte bristen på bevis eller indikationer. Upptäckten och en total omvärdering av etablerad historiebeskrivning är varken vetenskapligt eller politiskt önskvärd. Genom att göra rimliga sannolikhetsbedömningar är det enkelt att utesluta att den historiska världen sett ut som den idag beskrivs. Till och med är det utifrån erkända naturvetenskapliga rön fullständigt omöjligt att den gjort det. Således är det inget vetenskapligt problem utan ett mentalt och politiskt problem att förkasta vedertagen historiebeskrivning. Med förkastandet uppstår automatiskt kravet på en alternativ lösning. Den mest sannolika lösningen är en sentida återfyllnad. Den är överlägsen i förklarandet av alla former av vetenskapliga fakta och annars oförklarliga fenomen. Med en återfyllnad som lösning är en tydlig sökstrategi och förväntade lägen för arkeologiska fynd en rent logisk manöver och sannolikhetsmässig bedömning. Utifrån detta är det enbart en fråga om ekonomiska resurser att undersöka dels översvämmade toppar med kvarlämnade artefakter  samt de mycket exakt angivna mest sannolika lägena för de tre forntida huvudstäderna. Ur indiciemängden och med en sannolik bedömning är problematiken Atlantis löst. Att på de av mig angivana platserna göra de fysiska fynden är därför mest till för att lägga otvistiga bevis till vad indiciebedömningen redan bevisat.

 

Trots att det i varje vetenskap finns bevis för att den historiska världen omöjligt kan ha sett ut som den beskrivs idag så blir det inte sagt inom offentligt finansierad vetenskap. Historiskt är detta inget nytt fenomen. I min barndom fick man lära sig att Copernicus tvingades förneka sin beskrivning men yttrat ” ändock rör den sig” om jorden. Att det var politiskt sprängstoff förstod Copernicus eftersom han svårt sjuk avled samma dag som första boken kom ut. Medveten om konsekvenserna väntade han tills han med sin bortgång kunde smita från repressalierna. Under kyrkans världsbild beskrev man på ett mycket avancerat och vetenskapligt sätt hur planeternas skenbart ojämna och bakåtrörelser uppstod. Helt logiska planetrörelser, beroende på att jorden inte heller stod still, beskrevs fantasifullt och helt felaktigt i mycket komplicerad vetenskaplig form. Trots att himlen är synlig för var och en av oss blev det med en felaktig utgångspunkt möjligt att producera fantasifulla förklaringar utom all rimlig nivå och ändock få vetenskapligt gehör och acceptans.

Copernicus var så medveten om samhällets bestraffning att han i ca 30 år höll på sitt manus. Det var istället hans lärjunge som fick plikta med livet. Nästan 100 år senare kunde inte Galilei Galileo ostraffat stödja Copernicus beskrivningar och sattes i mångårig husarrest fram till sin död. Även han, och mest troligt var det han, påstås vara den som inför domstolen yttrade              ” ändock rör den sig”. Darwin blev också förlöjligad men då fanns så mycket vetenskap att kyrkans förtryckande roll och monopol på vad som var tillåtet att säga helt hade undergrävts. Genom bedömningar av motivgrund och med några exempel på erkända accepterade men fullständigt osannolika eller förvridna historiska beskrivningar försöker jag påvisa förnekelsens fenomen. Om det redan erkända utsätts för samma kritiska granskning som jag ägnat Atlantismyten så finner man tämligen enkelt och snabbt orimligheter. Det mesta av vår etablerade historieskrivning kan förkastas som ren pseudovetenskap. Eftersom det är jag som i detta fall gör bedömningen så innebär det att Atlantismyten relativt annan historisk beskrivning har hög trovärdighet. Den har också en mycket logisk naturvetenskaplig förklaring sammanfallande med ett mycket förväntat förlopp överensstämmande med den mytiska beskrivningen. Att den historiska ämbetsmannakåren mentalt skall ställa om sig till en helt ny grund för historiska beskrivningar och rön är inte troligt. I deras intresse ligger att bevara de slutsatser och beskrivningar de själva framtagit. Deras beskrivningar med erkännande av återfyllnaden att få samma status som de komplicerade förklaringarna av planeternas baklängesrörelser som Copernicus heliocentriska världsbild förpassade till komisk kuriosa.

 

Intresset för Atlantis och dess fantasieggande höga kunskapsnivå är också en del av dess problem. Utgår man ifrån Platon, Bibeln etc. och vetenskapliga spår efter forntida avancerade kunskaper så är Östra Medelhavsområdet den enda möjliga lokaliseringen. Fornlämningar och havsfynd utropas som Atlantis på allehanda platser fastän de inte har några som helst överenstämmelser med Platons beskrivning. Den trovärdighetsskadan får alla dras med som gjort analyser på mycket goda kunskaper när Atlantis upptäckare utropar sig så fort man varhelst på jorden på några meters djup gör arkeologiska fynd. Antagligen hade Sarmast fynd fått större acceptans om det inte utropats som Atlantis utan enbart som ett fynd av mänsklig aktivitet. Rädslan för att kopplas ihop med myten avskräcker vetenskapen mer än drivkraften att analysera de fakta som finns som styrker dess existens.

Inom området blandas det fullständigt orimliga med tämligen goda analyser baserat på vetenskapliga fakta. Det mediala genomslaget har en klar övervikt på att ägna de orimliga mest uppmärksamhet vilket i sin tur underhåller och förstärker Atlantismyten som varande en pseudovetenskap. Att som historiker eller politiker framstå som att man faktiskt tror att det finns en substans är således detsamma som att utsätta sig för en trovärdighetsrisk med såväl mentala som intressebarriärer att genomtränga. Det är mänskligt att inte utsätta sig för risken att välja en väg som ingen annan vågar följa när det dessutom sannolikt innebär att ens statliga forskarstöd förloras.

 

 

 

Sant, bevisat, obevisat eller falskt.

.

Robert Sarmast fynd kan som mänsklig bosättning enbart ha alternativen sant eller falskt. Eftersom vi inte kan se det i realtid måste en mänsklig och intelligent rimlighetsbedömning göras för att avgöra om det är sant eller falskt. När fakta ger en så stark övervikt åt ett sannolikt utfall så kan man göra bedömningen att det är så och att det också är bevisat. Vetenskapligt bevisat betraktas det när personer med erkända ämneskunskaper har enats i bedömningen och utifrån kända fakta helt enkelt gjort en medveten eller omedveten sannolikhetskalkyl. Risken finns alltid att nya fakta helt eller delvis raserar tidigare bevisat.

Det innebär att det som vid ett tillfälle bevisats som sant med nya fakta kan bevisas vara falskt.

Inget av den sannolikhetsmässiga kalkylen ändrar dock på Sarmast fynd och hur det verkligen förhåller sig. Bodde människor där för några tusen år sedan så kan vi ju inte i efterhand ändra på detta.  Det enda vi nu kan göra är att samla fakta för att göra en intelligent bedömning hur det mest troligen har förhållit sig. Bevis är således en subjektiv bedömning som vädjar till mänskligt förnuft om en logisk slutsats. Är det logiska slutsatserna redan från början baserade på felaktigheter som betraktaren tar för givna så är det omöjligt att leda till bevis utan att börja med att slå sönder det som anses vara givet och sant. Tidigare exempel visar att det ges vetenskapligt omöjliga förklaringar vars sannolikhet är så obefintlig att ett ifrågasättande utifrån vad som är obestridliga fakta borde väcka ren munterhet om en riktig sannolikhetsbedömning gjorts. Problemet är således inte ifrågasättandet utan bedömningen av bevisningen. I all bevisning krävs en intelligent mottagare som kan tolka och göra en rimlighetsbedömning. Att bevisa något för den som helt saknar receptiv förmåga och tankeverksamhet är således omöjligt. När kunskap och logisk slutledningsförmåga samspelar kan framlagda fakta bearbetas och övertygelse uppnås vid en kritisk granskning. Å andra sidan är det därför omöjligt att kunna bevisa något för en motpart som inte kan göra en intelligent bedömning. Detta skapar utrymme för tolkare som förkastar alla rimlighetsbedömningar och därmed även kan förkasta alla bevis.

Om mottagaren saknar förnuftsmässig förmåga så är all bevisning överflödig eftersom det då råder en immunitet mot bevisningens sannolikhet och rimlighet. Således kan det mest uppenbara fortsatt påstås att det inte är bevisat eftersom bevisningen inte kan tolkas av mottagaren. Så är fallet bland många vetenskapsmän som ofta gör tvivlet till en egen konstart. Extra problematiskt blir det när bevisen inte bedöms som tillräckliga och man på grund av detta drar andra slutsatser istället för att bara konstatera att det ännu inte är bevisat.

 

Utan en forntida högtstående civilisation måste man ha en annan lösning för att kunna knyta ihop all historia och fynd på ett trovärdigt sätt. Några sådana alternativ finns inte som tillnärmelsevis kan ge samma logiska svar på hela problemspektrat som återfyllnaden ger. Att inom vetenskapen, och då främst en sådan subjektiv vetenskap som historia, utesluta historiska skeenden på grundval att de inte är bevisade handlar mer om att sälla sig till flockens subjektiv åsikter än att söka sanningen. All bevisningen som inte accepteras av den historiska flocken betraktas således som icke bevisad även om arkeologiska fynd, DNA, logik, myt etc framlägger obegränsat med bevismaterial.

Utan vetskap om gravitationskrafterna förstod gemene man att jorden måste vara platt. Annars skulle vattnet rinna av och världen längre bort skulle bli brantare och brantare. Påståendet om jordens runda form vann inte allmänt genomslag förrän sjöfararna började söka genvägen till Indien genom att korsa Atlanten. Beviset för jordens runda form var omöjligt att få allmän acceptans för fastän jordens skugga avtecknades på månen. En astronomisk händelse och välkänd redan bland antikens vetenskap. Det är dessutom ett fenomen som uppträder tämligen ofta. Vart man än bor på jorden så är mellan 1- 2 tillfällen en rimlig förväntan på antal årliga möjliga observationer. När så slutligen flocken accepterat att jorden är rund så förpassas det som tidigare ansågs vara helt rätt och bevisat till kategorin förlöjligade åsikter.

Det krävs således en sannolikhetsmässig intelligent bedömning av tillgängliga fakta som avgör vad som är det historiskt mest rimliga att man med stor sannolikhet kan göra ett korrekt utlåtande.

Därmed inte givet att det blir allmänt känt och accepterat.

Sarmast fynd är tillgänglig fakta och är ett fenomen saknar alla naturliga likheter. Samtidigt är det ur mänsklig aspekt sammanfallande med det tidstypiska och optimala valet av bosättning och försvar. Det är utifrån fakta omöjligt att dra någon annan slutsats annat än att det är en mänsklig konstruktion. Det är således i detta fall flockens, allmänhetens, okunskap om fyndet som gör att det ännu inte är accepterat.

 

Någon vetenskaplig bedömning är ej heller gjord av Sarmast fynd. Med hänvisning till tidigare sannolikhetsmässiga beskrivningar så är min uppfattning att någon annan slutsats än bevisad sant inte kan göras med dagens fakta. Att kunna förklara det som falskt är inte heller sannolikt eftersom det faktamässiga stödet för detta saknas.  Utan undersökning saknas fakta att förkasta de bevis som ges i det fysiska utseendet. Att förklara det som falskt går således hittills endast att göra med motiveringen att det antas vara falskt för att det saknas alla kunskaper i ämnet. Att förkasta fyndet som obevisat är därför inte ett forum för en logisk och intelligent bedömning utan helt enkelt den okunniges vägran att lära sig och ta till sig nya fakta.

Med utgångspunkt från okunskap är det en ihålig argumentation  att fortsatt hävda uppfattningen att det inte är en mänsklig bosättning. Den rimliga tolkningen av Sarmast fynd borde således vara att undersöka det närmare. Är det gjort av mänsklig hand så har en sentida återfyllnad skett. Att avstå att undersöka detta bevis kan likväl tolkas som ett aktivt bortval av besvärande fakta.

 

Utifrån detta förhållningssätt är det således förnekarnas och förespråkarnas intellektuella förmåga som skall ställas emot varandra huruvida Sarmast fynd skall betraktas som ett bevis eller ej. Kan man som förnekare inte finna en rimlig förklaring till fyndet annat än gjort av mänsklig hand bör det således också vara bärande som bevis för att det bara för några tusen år sedan skett en återfyllnad. Det är således inte felaktigt att påstå att en sentida återfyllnad har skett med hänvisning till Sarmast bevis och i gengäld kräva att de som motsätter sig den uppfattningen måste bevisa att fyndet är ett naturfenomen.

 

Ett av problemet med Sarmast fynd är således inte dess bevisning utan att det saknas en kompetent kritiker eller motpart som ger sig tid att göra en närmare studie. Eftersom fyndet är omöjligt att motbevisa så träder ingen fram och varken dementerar eller stödjer det. Effekten av handlingen vore riskfylld och stöter sig med arbetskamrater och vetenskapliga kollegor världen över. Börjar man rannsaka alla historiska beskrivningar med samma beviskrav som krävs för att få acceptans av nya så är det inte mycket av vår historia som kan betraktas som sann och bevisad.

Ytterst bygger bevisningen på att övertyga andra människor oavsett dess verkliga riktighet. Bevisat återfyllt är Medelhavet för 5500 år sedan om tillräckligt många erkänner och tror på det som den möjliga förklaringen. Det vore naturligtvis ostridigt om rester av forntida huvudstäder hittas där jag förutsagt deras läge men den tekniska bevisningen är i min bedömning redan ostridig i Sarmast fynd och annan, främst naturvetenskaplig, bevisning.

Trots 270 myter spridda runt om i världen som beskriver händelseförloppet så kommer det vetenskapliga erkännandet att bli en stor nyhet fastän den funnits nedskriven i Bibeln i snart 2000 år och av Platon i 2400 år. Det synes som att det finns en rädsla att presentera alltför omstörtande teorier.

Prästen Copernicus val att inte publicera sin bok förrän han låg på dödsbädden är samma typ av försiktighetskalkyl och hänsynstagande då de personliga effekterna på hans teori hade för honom i livet inneburit social utslagning och dödsstraff.

Eftersom hållbara motargument helt saknas så måste vi därför i vetenskaplig mening betrakta Sarmast fynd som en bevisat sann mänsklig konstruktion och därmed är det även bevisat en sentida återfyllnad av Medelhavet.  

 

Felaktig logik.

 

En hypotes som inte är vetenskapligt bevisad uppfattas ofta som falsk. Både ur vetenskaplig synpunkt och logiskt är en sådan slutsats fel. I historiska sammanhang finns massor utav lokala kunskaper och hypoteser som har ett informativt värde men som ofta förklemas som pseudovetenskap. Det är lokala kunskaper och hypoteser som kan vara helt korrekta och till övervägande del är det. Att historiskt bevisa något som rätt eller fel görs genom en tolkning av tillgänglig information. Om ekonomiska resurser inte finns för att anlita personer som anses ha tillräcklig vetenskapligt status för att kunna bedöma saken innebär att det varken är vetenskapligt bevisat som riktigt men inte heller bevisat som falskt.  Det är vetenskapen själv som utser de som bemärks med sådan status så det är först efter lång och trogen tjänst i överensstämmelse med gruppens uppfattning som detta förtroende tilldelas. Det är uppenbart att det byggs in en konservatism där allt utanför ramen utsätts för allehanda nedvärderande omdömen.

I fallet Atlantis är indikationerna så många av alla annars oförklarliga iakttagelser. Dessa är redan kända genom omfattande arkeologiskt arbete och beskrivs bättre i deras forum. Det är anledningen till att dessa inte ägnas så mycket utrymme i denna beskrivning. Däremot har alla av mig kända arkeologiska fakta granskats utifrån om de har relevans i beskrivningen, styrker eller underminerar lösningen och har därför i allra högsta grad beaktats i framtagande av beskrivningen och förklaringarna. Att gemene man inte kan skilja på sant, bevisat, obevisat och falskt är förståeligt. Däremot är det i vetenskaplig argumentation inte bärande med sådana brister. Eftersom Atlantis inte hittats finns det många som vill framställa sig som bättre vetande och påstår samtidigt med all säkerhet hävda att det aldrig har existerat. De gör då samtidigt en logisk kullerbytta. Att hitta Atlantis bevisar att det funnits. Däremot att inte hitta det kan aldrig bli ett bevis för att det inte existerat.

De som idag påstår att Atlantis aldrig funnits gör det också utifrån en drygt 100 gammal vetenskaplig nivå, sätter likhetstecken mellan falskt och obevisad samt drar den felaktiga slutsatsen att ej upptäckt är detsamma som att det aldrig existerat. Det krävs först ekonomiska resurser för att undersöka fakta i saken och den sista verkliga satsningen skedde vid förra sekelskiftet utifrån bråkdelen av de kunskaper vi har idag.

Att ange den exakta positionen och hur Atlantis bevisas är ett sätt att tydliggöra förhållandet att det är de ekonomiska medlen som saknas för att bevisa hypotesen.

Med de starka bevis för att tidigare högtstående forntida kunskaper funnits så måste ståndpunkten att med säkerhet hävda att Atlantis aldrig existerat betraktas som en dåres envishet oavsett om det hittas eller ej.

Samma typ av logisk kullerbytta har påförts mig i beskrivningen utav de frekventa jordbävningarna i Medelhavsområdet. Dessa sägs bero på att Europa och Afrikas kontinentalplattor går emot varandra och framförs som ett motargument mot återfyllnaden.  En bevisad kontinentaldrift som fortgått och fortgår över årmiljonerna ger jordbävningar. Att det till detta kan adderas markrörelser orsakade av en återfyllnad synes för geologerna vara främmande. Detta fastän merparten av jordbävningarna följer logiken för konsekvensen av återfyllnaden och inte kan förklaras av plattrörelserna. Den höga frekvensen på jordbävningar i Medelhavsområdet relativt andra områden med plattrörelser tyder på att återfyllnaden orsakar betydligt fler. Att man fastställt en händelse utesluter inte per automatik en annan såvida de inte är oförenliga. Plattrörelserna adderad med återfyllnaden ger tillsammans mycket bättre logiska svar än vad de gör var och en för sig.

 

Annan felaktig logik mot Atlantis existens och återfyllnaden har gjorts i gentemot Sarmast fynd. Medelhavet har genomgått flera återfyllnader varav den senast påvisade hände för ca 4-6 miljoner år sedan. Detta var före mänskligheten och således har Sarmast fynd förkastats som mänsklig konstruktion. Den grova vetenskapliga och logiska missen är att dra den förhastade slutsatsen att den senaste bevisade återfyllnaden också per automatik är den senast inträffade. Att så är fallet har aldrig bevisats. Med beaktande att slutsatsen bygger på efterlämnade saltlager som kräver ett nästan helt uttorkat Medelhav så är det fullt möjligt att avskiljningar skett därefter utan uttorkning. Logiskt felaktigt framförs således argumentet att senaste bevisade återfyllnaden för 4-6 miljoner år sedan också är den sista. Vad man bevisligen hittat var den sista med uttorkning.

 

Enda ansats att undersöka Sarmast fynd har gjorts av ett TV-team som sökte avsättningar som kunde kopplas till en tidpunkt för mänskligheten. Det gjordes genom att ta och studera borrkärnor. Sakförhållandena är att med nuvarande vattenutbyte genom Gibraltar omsätts Medelhavets vatten minst 1 gång vart hundrade år. Detta framkallar väldigt starka strömmar och på 5500 år ett totalt vattenbyte minst 55 ggr. Därför bör det betraktas som en lycklig slump om man lyckades hitta något sediment som legat opåverkat efter 55 spolningar och definitivt när man inte beaktat strömmarnas inverkan. Enligt återfyllnadsteorin har det initiala flödet varit i så gigantiska proportioner att allt som förblivit orubbat måste vara näst intill bergfast. Under dessa förutsättningar har brist på sedimentavsättningar använts för att bevisa att Sarmast fynd inte är gjord av mänsklig hand. I själva verket kan man likväl ha bevisat att strömförhållandena i Medelhavet lämnar väldigt lite sedimentering.

 

 

Subjektivitet som karriärmässig hävstång.

 

För en objektiv historiebeskrivning måste man ta till hjälp alla former av information. Det skall tolkas genom att utgå från det mest sannolika. Historia är alltid av någon mänsklig individ  förmedlad och tolkad. Hela det juridiska systemet ägnar merparten av sitt arbete till att försöka hitta en riktig historisk beskrivning av vad som faktiskt har hänt. Det visar hur olika individer kan uppleva en och samma situation och att det trots mångfalt större resurser, närtid och närvarande vittnen ändock finns oklarheter i det händelseförlopp som skall bedömas.  Likaså att det går att förmedla orimliga lösningar på tekniska fakta om förövaren tror att det kan hjälpa till frikännande eller reducerat straff. En historikers roll är snarlik en domares. Det är den egna yrkeshedern som avgör om slutsatsen skall ta hänsyn till alla fakta eller att bara välja de vittnesmål och beskrivningar som styrker hans egna karriär.

Tolkningarna kan vara såväl objektiva som subjektiva men i kraft av de mest insatta i ämnet är historikernas beskrivningar även i sin mest subjektiva form helt omöjliga att ifrågasätta. Det låter sig trovärdigt bara göras av andra historiker som också uppbär samhällsstöd. När tolkarna är anställda av samhället måste presentationen tilltala uppdragsgivarna och politiskt anpassas. Graden av anpassning till uppdragsgivarens önskemål är en personlig samvetsfråga men i auktoritära system synes anpassningsförmågan sakna gränser. Finansieringen sammanfaller med den som innehar den politiska makten. I Sverige tillsätts också professorer av den politiska makten och politikerna avgör således också vilka som tilldelas status som historisk auktoritet.

 

Historieämnet är alltid främsta forum att förändra så snart en maktförändring gjorts. Oavsett om systemet är auktoritärt eller ej finns karriärmässigt framgångsrika vägar. Berätta vad uppdragsgivarna vill höra eller att berätta det mest sanningsenliga. Utan att i sig använda sig av felaktiga uppgifter kan text och bild sättas samman för att tjäna ett syfte som beställaren vill framhålla. Det som skrivs och visas behöver inte alls vara fel men är det gjort ett selektivt val så förmedlar det inte sanningen.

Efter militära konflikter skriver segraren historien och förlorarnas förklemas eller förstörs. Endast halva sanningen levereras. Nya segrare baserar sin historia på föregående och förstör sina besegrades. Med vetskap om att ögonvittnen inte kan hittas till historia äldre än drygt ett halvt sekel så har anpassningar till tidsandan och maktsituation varit tämligen riskfria. Varje militär seger förlorar därför en del av de fakta som är historien.

Med sådana förutsättningar har vi vår forntida historia fastän den naturvetenskapligt är helt orimlig.  Det finns alltid individer som genom att välja rätt åsikt drar karriärmässiga fördelar. Vår egen tid är i detta avseende inget undantag utan aldrig tidigare har den mediala beskrivningen ut till allmänheten haft så stor betydelse, genomslagskraft och rönt så stort maktmässigt intresse.

 

Inom historieämnet råder därför en förlamande konserveratism. Det finns inom kåren självt intresset att inte bli betraktad som en som förmedlat en avvikande och felaktig beskrivning. Risken med att avvika har skördat många offer. Bland annat Thor Heyerdahl blev bitter över på det sätt han blev kritiserad över sin övertygelse om att Oden var en verklig person med rötter i Svarta Havsregionen. Dels finns en politisk anpassning där stabila maktstrukturer inte ger mycket utrymme för omdaning. Revolutioner och historiskt omorientering har därför en mycket stark korrelation.

 

Vår historieskrivning är utan tvivel i alla stycken skriven utifrån västerländsk horisont och intressen. Att då ta stöd i ny historiebeskrivningen från tidigare historiebeskrivning är i vissa fall som att hämta kunskap från sagornas värld där man redan från början vet att det inte alls stämmer med verkligheten. Är utgångspunkten för historiebeskrivningen felaktig byggs fortsättningen på ungefär som att man väljer fel väg i en korsning. Allt eftersom ges indikationer på att vägen inte leder rätt och vald väg får fler och fler tvivlare. Inom historia synes den valda vägen vara så full av indikationer på felval att en sentida återfyllnad av Medelhavet är den absolut rimligaste och med största sannolikhet lösningen.

 

När genetikerna nu kan läsa oredigerad historia i mänsklig DNA är det inte förvånande att det mesta historiskt erkända ställs på sin ände under historikernas protester.

 

Naturvetenskapligt ger en återfyllnaden god överenstämmelse. Offentlig ekonomisk stöttning för att hitta Atlantis har inte getts sedan Ignatius Donally, (1831-1901). Långt innan nazisternas existens hade han utlöst arkeologiska utgrävningar på Azorerna. Han hade på basis av alla översvämningsmyter funnit att det generellt talades väl om en folkgrupp som positivt bidragit och därför kunde vara Atlantis invånare. De hade bidragit gott både i den gamla som nya världen. Då var också acceptansen för en överlägsen vit ras allmänt spridd och präglat av kolonialtidens människosyn. Hade Thor Heyerdahls teorier framförts i samma tidsera hade de sannolikt bemötts med stor vetenskaplig acceptans.

Med över hundra års nya kunskaper och vetenskaplig nya fakta att tillägga så kan man fastställa att myten om Atlantis aldrig undersökts på ett vetenskapligt hållbart sätt. Att hävda den som pseudovetenskap är baserat på de vetenskapliga fakta som förelåg vid sent 1800-tal. Den mest gynnsamma perioden för Atlantismyten torde ha varit när kyrkans auktoritet över vetenskapen raserades av Darwin och alla portar öppnades för nya beskrivningar och lösningar. Den bästa eran var troligen i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet just när Iganatius Donally fick gehör. Då var bibelns Noa fortfarande naturvetenskapligt oförklarad men ändock inte omöjlig bland den då politiskt och ekonomiskt dominerande världen. Det är också i praktiken synonymt med den kristna världen. Det är också under denna tid som Atlantismyten börjar tas på allvar bland forskare. Snart tog dock krigsproblematiken över. Efter andra världskriget har atlantismyten däremot betraktats som tabu. Ingen forskare kan utan konsekvenser idag hävda Atlantis existens utan att själv drabbas av trovärdighetsproblem. Det är politiskt mycket kontroversiellt mot bakgrund av att den av nazisterna hävdade ariska rasen också snabbt ger misstanke om att de i så fall är atlantiska ättlingar. Teorier som var karriärmässiga hävstänger i nazityskland är efter deras nederlag än värre karriärmässiga sänken. Att avhålla sig från ämnet är därför en självbevarelsedrift och en objektiv analys som delvis styrker tyska forskares teorier och en fortsatt framgångrik karriär är oförenligt.

 

Sunt förnuft.

 

Med viss förståelse blir vetenskapliga slutsatser fel. Mycket komplexa förhållanden gör att analysen måste begränsas och förenklas för att bli greppbar. Därmed öppnas också förutsättningar och sannolikheten för misstag. Misstagen återkommer ständigt och de dragna slutsatserna visar sig ha stora brister. Det finns därför all anledning att ifrågasätta vetenskapliga rön om de strider mot ens egna sunda förnuft.  Det är bara ca 30 år sedan som spädbarn opererades utan bedövning för att vetenskapen påstod att de saknade utvecklad känsel.

 

Icke bevisad och falskt är olika begrepp som de flesta vetenskapsmän skilja på. Förmedlingen ut till allmänheten sker dock främst av media som vill leverera klara tydliga besked. I allmänhetens tolkning blir icke vetenskapligt bevisad ofta synonymt med falskt. Det som inte genomgått en vetenskaplig granskning är således i vetenskapliga termer obevisat.  Nästan allt vi gör i vårt dagliga värv bygger dock på egna eller från närstående överförda erfarenheter helt utan vetenskapligt stöd. I de fall det finns vetenskapligt stöd så är det ändock inget som gemene man känner till och rättar sig efter. Vårt handlande sker därför i praktiken efter vad vi i dagligt tal kallar sunt förnuft. Det är för de flesta en omedveten sannolikhetsbedömning evolutionärt framtvingad. All evolution, mänsklig civilisation, kulturer och levnadssätt har utvecklats utan vetenskapligt stöd och bevis. Individens förmågor att överleva är förknippat med logiskt och förnuftsmässigt tänkande. Egenskaper som utan jämförelse mest bidragit till mänsklig utveckling.

De som saknat förmågan att kalkylera samband och risker har helt enkelt haft lägre chans att överleva. Vetenskapen gör ständigt misstag som var och en med sunt förnuft förstår måste vara felaktiga slutsatser.

Att i detta sammanhang belysa medvetna eller omedvetna sannolikhetsbedömningar är för att det i historiebeskrivningen finns vedertagna sanningar som med sunt förnuft och därmed även bland gemene man måste anses fullständigt orimliga.

 

Om man som lekman har uppfattningen att något förhållande gäller så är en intelligent bedömning gjord. Sannolikheten att ett ej vetenskapligt bevisat men enligt sunt förnuft argument är riktigt är därför långt mycket större än att det inte är det.

Tyvärr är det så att det sunda förnuftet har låg status i relation till vetenskapliga resultat. Främst i den politiska debatten missbrukas vetenskap och statistik för att ge stöd till uttalanden som går tvärs det sunda förnuftets bedömning. Egna erfarenheter gör gällande att det sunda förnuftet i dessa fall är långt mycket trovärdigare och tvärsäkra uttalanden tvärs sunda förnuftet främst beror på medvetna och omedvetna feltolkningar av de statistiska eller vetenskapliga resultaten. Den vetenskapliga slutsatsen att det är förenat med livsfara att hoppa i djupt vatten är helt korrekt om urvalet sker på de som inte är simkunniga. En politisk debattör kan leverera skrämmande statistiskt material för att slippa bygga ett hopptorn. Exemplet är påhittat men i den offentliga politiska debatten är problematiken ständigt aktuell då statistik och vetenskap ständigt missbrukas i politiska syften.

 

Det är det egna kunskaper och erfarenheter som helt dominerar vårt sätt att leva och odla relationer med andra. Det innebär också ett kulturellt accepterat beteende där avvikelser görs från gruppens samsyn innebär en risk för uteslutning och en minskad överlevnadschans. När samsyn och sunt förnuft står i konflikt med varandra väljer den absoluta majoriteten att undertrycka sitt egna sunda förnuft. Samsynen har också ofta politiska förtecken där lagstiftningen kan gå helt tvärs emot det sunda förnuftet. Att i strid skjuta en jämnåriga från annat land som man helt saknar relation till saknar sunt förnuft. Avsteg krävs av individen från samhället. I detta avseende har vi stiftat grundlagar med hårda straff om vi följer vårt förnuft.

 

Vi har oftast en tydlig förnuftsmässig uppfattning om det mesta fastän vi inte vet om vetenskapen bevisat det. Förvåningen är därför stor bland allmänheten för nyttan med den forskning som ofta presenterar rön som vi alla redan visste. Med det vetenskapliga stödet törs dock även den mest räddhågsne debattören förflyttar ansvaret för sina påståenden över till vetenskapen och svär sig därmed fri från egna missbedömningar och klen egen analytisk förmåga.

 

Det sunda förnuftet förlitar sig på egen erfarenhet och kunnande och är därmed under ständig utveckling och omprövning livet ut. Som förstås av detta så förmedlas att tilliten till det egna sunda förnuftet generellt är för låg bland allmänheten och till gagn för att implementering av politisk och vetenskaplig samsyn och likriktning. Sannolikheter är en matematisk beskrivning av sunda förnuftet. Den enskilda individen gör, omedveten om den matematiska vokabulären, i sitt dagliga leverne tusentals komplexa sannolikhetsbedömningar ofta med många bedömda faktorer samtidigt som avgör individens risktagande, val och beteende.

Som exempel är en fotbollsspelares rörelser på plan ett 90 minuter mycket komplext kalkylerande med massor av parametrar där valet av rörelse och bästa position i varje sekund styrs av sannolikheten att göra mest nytta för sitt lag.

Att tillföra kunnande ökar individens förmåga. Det är mot bakgrund av de orimligheter som finns inom den vedertagen historia som gör att det med en kunnigare allmänhet om de faktiska förhållanden också skulle bedöma återfyllnaden som ett långt mycket rimligare alternativ.

 

Pseudovetenskap

 

Det finns många områden som betraktas som pseudovetenskap. Att olika vetenskapsmän med tvärsäkerhet påstår att något är en pseudovetenskap skall tas med stor skepsis. De utgår från sina egna utgångspunkter som vara de rätta och förhärskande. Samtidigt blir vetenskapliga sanningar ofta helt omvärderade i ständigt nya vetenskapliga sanningar. Genom att själva sätta normen för vad som är godkänd bevisning sätter västerländsk vetenskap sina likasinnade att betrakta vetenskapliga resultat. Att framställa Atlantisteorierna som pseudovetenskap är i dessa kretsar en nödvändig utgångspunkt för upprätthållande av sin auktoritet. Eftersom ämnet är tabu och därmed av dessa auktoriteter är helt ostuderat saknar de också all kunskap för något som helst utlåtande i ämnet. Det är, likt kyrkan en gång var för historieskrivningen, nu en broms för vetenskapliga framsteg. Vad som är sant eller falskt får orimliga matematiska felproportioner där minsta möjliga alternativa förklaring ger belägg för att kullkasta nya rön. Omvänt produceras vetenskapliga förklaringar och lösningar långt bortom rimlighetens gräns för att passa in i den etablerade modellen.

Detta förfaringssätt är en garant för att nya alternativa lösningar inte får avvika för mycket från normen för att betraktas som bevisade eller riktiga.

När den västerländska vetenskapen har tilldelats sig monopol på sanningen har det också medfört att annan värdefull kunskap gått förlorad. Att förneka all annan kunskap som oseriös, pseudo, myter etc än vad de själva inom egna normer presenterar är sanning är ett sätt att befästa sin vetenskapliga monopolställning. Alla institutioner är medvetna om att när deras vetenskap och kunnande blir för kontroversiellt för det ekonomiska eller det politiskt acceptabla så minskar anslagen eller kan helt utebli.

Inom historieskrivningen är detta förhållande av allra största betydelse eftersom den bygger på mänsklig beskrivning av upplevelser eller på tolkningar av fynd. Flera av varandra oberoende observationer krävs men vårt historiskt skrivna material är oftast rena beställningsjobb och tolkningar kan alltid anpassas till rådande politiska önskemål.

De globalt spridda översvämningsmyterna har svåridentifierade politiska och ekonomiska intressen. Dessa har fortlevt trots tusentals år och ansatta av politiska och ekonomiska försök att förkasta den.

Att alltid tvivla på bevisningen är ofta använt för att lyfta sig själv över nivån för de som tror på något. Att förkasta eller att acceptera bevisning kräver i båda fallen ett logiskt matematiskt tänkande med en validering av rimligheten i slutsatserna. En intelligent bedömning, ofta med många ingående faktorer som måste uppfyllas, leder fram till det sammantaget mest sannolika utfallet. När ifrågasättandet når sådana proportioner att högt bildade människor förnekar förintelsen borde det betraktas som ett intellektuellt haveri. Med sitt kontroversiella budskap uppnår dessa teorier ändock ett medialt intresse och spridning. När bevisningen är så överväldigande för att förintelsen skett måste förnekandet betraktas som pseodovetenskap.

I ämnet Atlantis finns det många som hävdar att det rör sig om pseudovetenskap. Vad som förenar dem i den bedömningen är att de helt saknar kunskaper i ämnet. Det självklara omdömet är därför förenat med egen okunskap. Okunskapen har allt som oftast även dragit den förhastade slutsatsen att ovetenskapligt är synonymt med fel eller i medicinska termer verkningslöst.

 

I det historiska fallet tycks det råda en form av på förhand fastställd norm där de förhållanden som gäller idag också förutsätts ha förelegat i forntiden.  Det är bara 20000 år sedan det var istidsmaximum och de globala förutsättningarna för historiska beskrivningar enligt nuvarande förhållanden sträcker sig bara några hundra år bakåt i tiden. Klimatvariationer, landhöjningar, havsnivåförändringar e.t.c är sällan beaktade. Därför är slutsatser som inte beaktar naturens förändringar lika framgångsrika som orienterarens med fel karta.

Utifrån alla de orimliga förklaringar, obesvarade frågeställningar och helt negligerade upptäckter så är den vedertagna historiebeskrivningens trovärdighet nästan lika osannolik som förintelsen. Däremot har detta inte samma mediala sprängkraft varför dess orimlighet får passera okritiserat.

Vetenskapligt betraktat närmar den sig dock snabbt nivån för vad som bör betraktas som pseodovetenskap. När återfyllnaden ger de logiska och sannolika lösningarna på nästan alla svårförklarade eller olösta problem så är det ur vetenskapligt betraktelser uppenbart vilken beskrivning som bäst kvalificerar sig som pseudovetenskap. När enkla och logiska lösningar finns men ifrågasättandet upphöjs till en egen konst så är det inte fel på bevisningen. Det är att vidmakthålla erkända men orimliga lösningar och alternativt att man negligerar problemen utan att ge några egna lösningar alls.

 

 

 

Att välja västerländsk historia.

 

I vår västerländska kultur är det de offentligt anställda vetenskapsmännen, ekonomiskt och politiskt underställda makthavarna, som anses utöva den yppersta kunskapen. I andra kulturer är det inte alltid så organiserat. Därför förleds vi att tro att är det inte underställt en västerländsk bedömning så är det inte heller bevisat eller sant.

Det är med den grundsynen som vi upptäckt alla andra kontinenter. Framsteg beskrivs från västerländsk horisont. Upptäckta områden har varit befolkade och upptäckta i tusentals år och deras civilisationer äger och ägt enormt avancerade kunskaper. Oavsett om kunskaperna sedermera visar sig vara såväl kompetenta som riktiga så är de inte betraktade som upptäckta förrän de passar in i våra västerländska vetenskapliga former. Det vill säga erkänts av andra västerländska bedömare och enligt västerländsk mall. All kunskap betraktas före dess såsom ovetenskaplig. Istället för att med öppna och vakna ögon betrakta sin omgivning och respektera deras kunskaper har västerländsk vetenskap avfärdat dem. Sådana kunskaper och praktisk erfarenheter har försummats och i vissa fall aktivt nedvärderats som pseudovetenskap trots att de som utfärdar omdömet helt saknar insikt om ämnesinnehållet. Det är metoder och praktiska resultat som i andra kulturer anses såsom bevisade baserade på deras kunskaper, erfarenheter och accepterade i deras samhällssystem.

 

Oavsett om man beskriver vetenskapliga framsteg eller nyupptäckta områden så är västerländsk beskrivning introvert och inskränkt. Många av våra historiskt stora och betydande vetenskapsmän och upptäckare beror på att de som sedan tidigare haft samma kunskaper inte erkänts. Alla miljoner indianer får förmånen att bli upptäckta av Columbus. Deras bibliotek och kunskaper förstördes varvid det därefter var möjligt för Copernicus, Galileo Galilei och andra att upptäcka nya saker som indianerna kunnat i tusentals år.

 

I vetenskapligt bedömning står historia i en särställning. Objektiviteten är därför redan från början åsidosatt varför historia bör ha en mycket snabb omvärdering relativt vetenskapliga nya rön. Så sker inte utan i egenskap av den mest politiskt styrda och anpassade vetenskapen av alla så är den också trögare än all annan vetenskap.

 

Det finns idag massor av helt oförklarliga vetenskapliga upptäckter som förblir obesvarade beroende på att de inte passar in i vedertagen historiebeskrivning. Redan Thukydides definition på historia från ca 400 f.kr gör gällande att historia enligt nuvarande form inte är någon vetenskap. Han krävde båda sidors bild och vittnesskildring för att historia skulle betraktas som vetenskap. I vår nuvarande historia har förlorarna sällan eller aldrig fått medverka.

Den folkliga myten var i Norden asatron. Med våld har kristendomen införts och folk tvingades betala till kyrkan så att den kunnat fortsätta förmedlade sin myt. Nu har vi flyttat över den tvingande skattefinansieringen från den kristna myten till tvingande finansiering av den västerländska politiska myten. Vetenskapen försöker hitta logiska och vetenskapligt hållbara svar på det som beskrivs i den västerländska historiska myten. När vetenskapen inte ryms inom denna historiska och politiska myt lämnas det obesvarat. Massor av historiska gåtor står obesvarade som får sina logiska svar med erkänsla av återfyllnaden. Att ta detta steg synes hittills varit ett för stort avsteg från den politiska myten.

 

Historiker stretar kraftigt emot när DNA-analytikerna kommer med en historiebeskrivning som är nedtecknad i arvsmassan. Vad som borde betecknas som ett välkommet tillskott för att göra en så riktig bild av vårt ursprung och historia stöter på patrull främst hos historiker.

Helt förbisett och nonchalerat är också att både genetiska och uppenbara kulturella likheter mellan europeer och amerikanska indianer finns och har funnits långt före Columbus. Istället för att försöka ge historiskt logiskt hållbara lösningar så låter man fakta bara vara olösta men även negligerade som om de inte finns. Det uppenbara att europeiskt invandring såväl kulturellt som genetiskt lämnat avtryck i Amerikas befolkning borde vara historiskt mycket åtråvärt. Den kunskapen tycks däremot vara instängd i ett politiskt tabu och historikerna tycks vara medveten om detta och avhålla sig från alla tolkningar som kan påvisa tydliga samband.

Genom att göra tolkningar anpassade inom ramen för det redan existerande eller erkända så har man i vetenskaplig mening inte gjort något fel. Om det dessutom inte avsätts några ekonomiska medel för att vetenskapligt undersöka saken kan man således leva kvar i orubbat bo. Problemet idag är att andra vetenskapsgrenar är så långt framskriden att kunskaper och upptäckter är fullständig omöjlig att förklara inom ramen för vedertagen historia. Den vedertagna historien är på väg att röna samma öde som den bibliska där andra vetenskaper brutalt avslöjade den som icke trovärdig.  Att presentera en tolkning eller förklaring helt orimlig blir allt svårare att göra. Ofta görs nya besvärande upptäckter som helt går stick i stäv med det tidigare beskrivningar och därför allt som oftast är politiskt kontroversiella. Valet blir att varken förklara eller beakta och allt eftersom mängden olösta gåtor växer urholkas historien. Istället för historikerna är det DNA-tekniken som avslöjar europeisk inblandning i indianbefolkning. Var och en har kunnat misstänka sambandet i betraktande av enskilda individer. Genetiska likheter finns påtalad i historisk litteratur dock utan en tydligt uttalad misstanke. Ett exempel på misstankar som var och en med egna ögon kan uppfatta men som undertrycks av politiska och historiska tabu. Likheterna mellan indiansk och europeiskt utseende och kultur får en logisk förklaring med europeisk invandring. Enligt mormonerna skulle det ha funnits européer i Amerika från 2200 f.kr till ca 421 e.kr. 1927 hittades  kristallkranier av Anna Mitchell-Hedges i jordlager som åldersbestämdes till 3600 år. Dessa har förklarats som förfalskningar med motivering att kristallen är europeisk. Detta faktum kan likväl användas som bevis för att de är äkta eftersom Mayakulturen vid den tidpunkten inte fanns och således var kranierna ditförda utifrån. De som hävdat europeiskt inflytande före Columbus har med förkärlek av det etablerade fått bluffmakaranklagelserna utdelade och det drabbade även arkeologen Anna.

Det finns således massor av vetenskapligt och mytiskt material för att ifrågasätter det etablerade som blir alltmer ohållbar.

 

 

Att välja politisk eller logisk sanning.

 

Utifrån det mest sannolika har jag mycket tydligt angivet var de forntida huvudstäderna och Atlantis fysiskt finns och hur de skall hittas. Fakta som ligger till grund för bedömningen i analysen är varken nya eller okända men tolkade med återfyllnaden och getts en logisk placering för och förklara annars olösliga frågeställningar.

Att tillföra ytterligare bevisning har således inget värde för den som ändock inte har den matematiska och logiska förmågan att göra en sannolikhetsbedömning. Rent matematiskt och logiskt är återfyllnaden en sanning och kan betraktas som fullt tillförlitlig i mängden vetenskapligt faktamaterial. De vetenskapliga fakta som föreligger gör alternativa förklaringar helt orimliga. Däremot är det enkelt att ställa sig på den politiskt vedertagna och allmänt spridda historieuppfattningen och slippa ställas till svars och försvara åsikter som faller utanför denna ram.

 

Oavsett den logiska obalansen finns alltid möjligheten att påpeka och hävda någon enskild detalj som kan ha andra lösningar.

Detta görs ofta av specialister som är barn av och framgångsrika i det rådande systemet. Avvikelser från vad de tidigare sagt och påstått är ett hot mot deras position och auktoritet. Strider det mot de politiska uppdragsgivarnas önskemål är det även ekonomiskt riskabelt. Nya rön som inte faller inom ramen för det politiskt korrekta utsätts därför allt som oftast för en vetenskaplig självcensurering.

 

Den första tiden jag hade publicerat mitt material ägnades mycket tid till att bevaka nyhetsflödet och förklara eller förkasta presenterade vetenskapliga rön baserat på min beskrivning. Allt eftersom tiden löpt har detta arbete helt upphört. Ambitionen är och har inte varit att minska på den bevakningen utan vad som har hänt är att alla nya rön ryms inom ramen för min beskrivning. Det är länge sedan jag såg en vetenskaplig beskrivning som inte passar in i återfyllnadsmodellen även om det uttalat inte är anpassat till den. Ytterligare styrkt i att min beskrivning finns beaktad i forskarvärlden blev jag då Nature presenterade uppgifter sammanställda av ett Barcelonabaserat forskarlag vars uppgifter var identiska med mina. Att de dessutom haft mina uppgifter som underlag var också tämligen enkelt att bevisa varvid detta och ersättningsanspråken för copyrightintrång lades ut på hemsidan.

Det senaste åren har jag inte sett några motstridiga vetenskapliga slutsatser i strid mot återfyllnadsteorin men det har varit många varningar skickade för att påpeka copyrightintrång.

 

Acceptans av återfyllnaden kommer att ge en helt förändrad historiebild av mänskligheten. Vetenskaplig omorientering baserat på att mycket av vad vi har hyllat och ärat som västerländska framsteg sedan årtusenden tillbaka årtusenden tidigare varit kända. Till viss del även bevarade i andra nedvärderade kulturer. Ur politiskt perspektiv är den också kontroversiell, inkorrekt och därmed mycket oönskad.

 

Trots att allt tyder på att en stor human katastrof inträffat som är oförklarad så avsätts inga offentliga medel för att utröna myten om Atlantis. Nya rön väcker inte nyfikenheten utan upplevs som hot. Det som passade in i den nazistiska politiken har efter andra världskriget också varit helt tabubelagt. Krigsutfallet förvandlade tidigare erkänd vetenskap till nonsens. Den vetenskapliga grunden har dock inte förändrats däremot det politiska klimatet hur det skall tolkas. Oavsett vem eller när en tolkning görs med politiskt hänsynstagande sker detta med förespeglingen om att det tjänar ett högre ädlare syfte.

 

 

För att få offentligt stöd för att vetenskapligt kunna undersöka grunden till myten om Atlantis så måste den också i något land ha en politisk acceptans. Vad som krävs är att det påvisas att det är en lönsam ekonomisk affär förknippat med dess avslöjande. Då tillskjuts privat finansiering som sedermera kommer att stöttas av politiskt engagemang som först därefter finansierar vetenskapen. Avslöjandet skulle förändra hela den nuvarande accepterade historiebilden. Detta är ännu inte önskvärt vare sig ifrån etablerade makthavares och historikernas håll. När politiska poäng finns att vinna på en ändrad världsbild kommer Atlantismyten att på fullaste allvar studeras och göras till sanning oavsett om rester av Poseidopolis hittas eller ej.

 

Som oberoende självfinansierad egenföretagare så överlåts åt andra att ta politiska, överordnades och traditionsbunden hänsyn att vidmakthålla den vedertagna historiebeskrivningen. Att utifrån återfyllnadsteorin och vetenskapliga fakta ge de mest sannolika förklaringarna till vetenskap och myt blir därför ett helt nytt och oerhört spännande ämnesområde. Med den utgångspunkten går det att härleda och förklara många frågeställningar i vår nuvarande historiska och politiska världsbild. Det finns oändligt många nya logiska förklaringar som går att härleda till återfyllnaden och dess konsekvenser. Några konkreta exempel ges senare men inom de flesta vetenskapliga områdena innebär det en omvälvande omorientering med fantastiska möjligheter. Till förnekelsen ges vetenskapligt ekonomiskt stöd medan all kunskap om Atlantis är helt ofinansierad. Händelsens och dess följder på nuvarande civilisations historia gör att den går att betrakta som den absoluta utgångspunkten och nästan allt annat efterföljande är historiska konsekvenser.

Erich Von Däniken har gjort sig förmögen på att beskriva alla kunskapsmässigt högtstående arkeologiska fynd. De är av sådan nivå att det enligt honom måste bero på påverkan av utomjordingar medan det i min analys är logiskt att dessa kunskaper var mänskliga. Evolutionärt finns inget som stödjer att mänskligheten skulle ha haft sämre intellektuella förutsättningar för 6000 år sedan än vad de har idag. Av vissa skäl utgår jag dessutom i min bedömning ifrån att den då var högre. Återfyllnadens utplåning av centrum för mänsklighetens civilisation förklarar däremot varför specifika och plötsliga kunskaper på utomjordisk nivå finns representerat på olika håll i världen. Det förklarar också varför dessa kunskaper har försvunnit. Kunskaper som följde enskilda och eller få individer blev oanvändbara när hela samhällssystemet gick under och glömdes därför bort för att åter i modern tid uppstå som ny kunskap.

En logisk slutsats men inte något önskat val att framhålla för de som formats i en västerländsk världsbild och kolonialism som dominanter i mänskliga framsteg.

 

Vi lär oss också att Copernicus var först med sin heliocentriska beskrivning. Han fick sina ideer från nästan 2000 år gamla grekiska skrifter. Hans genomslag i historien sammanfaller således inte med kunskapen. Han är numera politiskt accepterad och passar in i den historia som önskas i västvärlden. I en bedömning av världens genom tiderna största vetenskapsmän rankas han bland de tio främsta. Det han framlade var långt under mayaindianernas kunskaper. Eftersom deras historia förstörts kan vi nu hylla Copernicus som vid sin tid framförde en redan 2000 år gammal forntida kunskap.

Från Aztekernas och Inkaindianernas horisont måste Cortez respektive Pizzaros erövringar ha upplevt som väpnade rövaregäng som steg in i universitetets kunskapsvärld. De rövade, härjade och bestämde vad som var den rätta kunskapen. Indianernas astronomiska kunskaper har vi i västvärldens vetenskap först uppnått i modern tid. Vår bild av framstående historiska personer förutsätter att de var från västerländskt land, agerade i vår kända historiska tid och gjorde det vid rätt tillfälle.

 

Auktoriteten som nödlösning.

 

Det var med förundran som jag som 7-åring för första gången fick berättat för mig om syndafloden. Redan då förstod man att framme vid katedern stod en lärarauktoritet och berättade saker som man inte förväntades ifrågasätta. Uppvuxen i Hackås 150 meter från Storsjön med närliggande fjäll insåg jag att om hela världen översvämmades enligt beskrivningen i Bibeln så fanns ingen plats för avrinning och inget annat land att segla iland på. Med ganska små egna erfarenheter förstod jag att det saknade all rimlighet. Den reflektionen delades också av mina klasskamrater.  Man höll således tyst och lät historien smälta in som vilken saga som helst. Redan i tidig ålder hade man lärt sig att det finns ”sanningar ” som man inte skulle ifrågasätta. Auktoriteten som förmedlat det skulle bjuda på ett övermäktigt motstånd.  Inte baserat på intelligent argumentation och debatt utan enbart på auktoritetens självklara rätt att påstå något utan att bli ifrågasatt oavsett hur orimligt påståendet var. Fastän det under flera århundranden var uppenbart för västerländsk vetenskap att jordens ålder på ca 6000 år enligt Bibeln inte stämde  år så dröjde det ända till början av 1900-talet innan det började bli så accepterat att de spreds bland allmänheten. Prästsonen Carl von Linné var redan under sin tid medveten om att bibelns beskrivning var helt felaktig. Att ta den striden med främst kyrkan skulle ha medfört problem för hans övriga gärning. En allmänt spridd uppfattning bland vetenskapen om att jordens ålder var betydligt äldre var vetenskapligt mogen. Det var också förutsättningen för genomslag för Darwins teorier. De var vid tidpunkten så mogna att läggas fram att Alfred Russel Wallace hade exakt samma teorier varför de valde att lägga fram dem omedelbart och gemensamt.

Då naturvetenskapliga förklaringar saknats har syndafloden, helt utan vetenskapligt stöd,  auktoritärt tryckts igenom folkbildningen allt sedan kristendomen infördes. Ca 2,5 miljarder kristna har från tidig ålder fått lära sig om syndafloden. Trots att den saknar vetenskaplig förklaring sätter man sig inte emot. En strategi som förstods av oss 7-åringar och som var det smidigaste och lugnaste sättet att platsa i gemenskapen.

 

Bibeln och kristendomens auktoritet har nu under 1900-talet istället ersatts av den vetenskapliga uppfattningen. Den har på samma auktoritära sätt förkastat Bibeln som historiskt dokument. Dock tycks nu allt fler samlas runt uppfattningen att mycket av vad som står i Bibeln bär på en riktig historisk grund där det oförklarliga rätt tolkat även har en naturvetenskaplig förklaring.

 

Med återfyllnaden och från atlantisk betraktelse är bibelns syndaflod en helt korrekt beskrivning. När kyrkan inte längre trovärdigt kunde hävda syndafloden har man gjort om händelsen till en symbolisk beskrivning. Det är uppenbart att kyrkan nu med en naturlig förklaring åter måste revidera sin tolkning

Det vi som 7-åringar insåg var omöjligt var således möjligt förutsatt om man befann sig i en Medelhavsbassängen ca 2000 meter under havsnivån. En förutsättning som för oss och alla utan Atlantisintresse inte är känd eller accepterad.  Att Medelhavet många gånger avskilts från Atlanten är tämligen moderna rön. Accepterar man inte återfyllnaden som en lösning så är man hänvisad till att det i forntiden fanns något medialt geni som lyckades sprida en helt påhittade översvämningsmyt. Den var så trovärdigt och bra gjord att den i tusentals år, som den överlägset mest frekventa och spridda myten, fortfarande lever kvar.

Enligt Bibeln gick hela världen under. Ur Noas och atlanternas perspektiv korrekt eftersom det var hela den civiliserade världen. Det var också den del där atlanterna hade sin bas för hela sin existens och dominans såväl utvecklingsmässigt som maktmässigt. Med utgångspunkt att bibelns grund är atlantisk historia så blir det betydligt lättare att tolka och förstå vad som skrivs utifrån de vedermödor som det atlantiska folket och deras ättlingar, judarna, hade att genomlida i efterdyningarna av katastrofen.

 

Att Noa därefter strandade i ett annat land är därför inte heller motsägelsefullt utifrån atlantisk horisont. De klev iland på områden de tidigare betraktat som helt ointressanta och relativt deras tidigare boende var högt upp i bergstrakterna.

 

Bibelns berättelse och min analys som 7-årning synes först helt oförenliga men utifrån  nya kunskaper är båda möjliga. Den naturvetenskapliga skillnaden är att Noa levde under världshavens yta och mina referenser var från en nivå ca 300 meter över densamma.

Bakgrund och betraktarens egna referenser är därför stor vikt vid bevisning och tolkning.

För de människor som levde runt forntidens Medelhav ledde alla vägar därifrån uppåt. Att de levde långt under den globala havsytan kan ha varit känt men att dra slutsatsen att de riskerade att översvämmas med en katastrof som utlöstes flera hundra mil bort var nog däremot alla omedvetna om.

 

Auktoriteterna tilldelas eller tar sig mandatet att avgöra riktigheten i olika lösningar. Historiska exempel visar att grova och oförklarliga felaktigheter sprids ut till allmänheten.

Det är lätt att förklara astronomiska skeenden utifrån en världsbild enligt Copernicus. Alternativa vetenskapliga orimliga lösningar krävdes för att passa in enligt den bibliska modellen. Den överlevde auktoritärt och hölls vid liv i några århundranden efter dess vetenskapliga död.

 

Till slutet av 1800-talet var i Norden den Kimbriska floden allmänt accepterad som förklaringen på istidens lämningar. Denna skapade förklaring synes inte stå i strid med den bibliska beskrivningen av syndafloden och var antagligen grunden för att dess vetenskapliga acceptans. I en vetenskapliga analys och bland folk med sunt förnuft torde ett tillfälligt vattenflöde omöjligt ha lämnat istidens spår och betraktats ha varit en fullständigt omöjliga förklaring. Det fanns sannolikt många inom vetenskapen som inte alls trodde varken på den eller på kyrkans beskrivning. Istället för kyrkan som auktoritet har 1900-talet helt dominerats av västerländsk historiebeskrivning. Runt denna beskrivning är numera historiker och vetenskapsmän lika instängda som 1800-talets vetenskap var av kyrkan. På samma självklara sätt som då åberopar man sina auktoritära ställningar i förkastande av allt som inte ryms inom vedertagen beskrivning.

Lika grova logiska fel accepterades då som nu fastän det i rimlighetens namn borde finnas ett starkt stöd för en vetenskaplig omorientering. Historieprofessor Hans Villius,( 1923-2012), beskriver det i dokumentären, Jag ser underbara ting. Som historiker krävs oräddhet för att kunna utmana fördommar. Skarpsinnighet har man nytta av när man arbetar med källkritik och skall värdera olika historiska källor. Man måste skilja på vad som är lämningar av ett förlopp och berättande källor. Berättande källor kan vara behäftade med vissa svagheter. Viktigt med källkritik är att man arbetar utan förutfattade meningar. Det är det som är så farligt med religiöst och politiskt trosvissa personer. De viftar med allsköns dokument och hänvisar till diverse auktoriteter för att bevisa det som de redan från början visste var den enda och rätta sanningen. Som historiker och själv en stor historisk auktoritet är och var Hans Villius en god representant för hur riktig och oantastbar historisk granskning skall vara. Den självbilden delas troligen av nästan samtliga historiker. När spår av mänsklig aktivitet hittas på 1500 meters djup så förväntar man sig därför som lekman att detta kommer att väcka nyfikenhet och massor av resurser kommer att sättas in för att undersöka saken. Dock synes Sarmast fynd vara lika obekvämt för dagens historiker som Copernicus och Darwins teorier en gång var. Auktoriteterna inom området var inte alls intresserade av en förändrad världsbild. Dagens historiker har under hela sin karriär levt med uppfattningen att Atlantis betraktats som pseudovetenskap. Det väcker frågan om hur trogna historikerna är i sin objektiva roll när det är deras egna trosvissa position som angrips. Oavsett hur ambitiös man är som individ att hålla en objektivitet så synes det som en mänsklig genetisk försvarsmekanism att stå fast vid uppfattningar som upprätthåller ens egen auktoritet och sociala position.

När avvikelser även hotar deras positioner i verklighetens ekonomiska och politiska oskrivna krav finns inte mycket som kan störa den historiska bild som den sittande makten vill förmedla.

Historieskrivning har redan i uppdraget att förmedla en subjektiv beskrivning och att vidmakthålla och stärka den önskade beskrivningen är en förutsättning för att få fortsatt försörjning.

En sentida återfyllnad som förklarar Sarmast fynd och myten Atlantis och tvingar historikerna till en fullständig omvärdering är därför ovälkommen oavsett dess riktighet. Ointresset för fyndet är därmed uppenbart. Däremot är viljan att anpassa svaren på nya arkeologiska fynd och annan vetenskap till den nu gällande historiska beskrivningen kreativitetens vagga. För att passa in krävs fullständigt osannolika och komplicerade lösningar. Att förklara historia och vetenskapliga rön utifrån en återfyllnad är däremot enkelt och logiskt. Tyvärr håller auktoriteterna inom området fast vid det osannolika och komplicerade. När människor avrättas och den mycket erkända vetenskapsmannen Galileo Galilei sätts i mångårig husarrest så ges ett perspektiv på hur långt man är beredd att gå för att förgöra det som hotar de åsikter som auktoriteten bygger på.

 

För att bevara sin auktoritet är en i alla sammanhang vanlig retorik att nedvärdera andras kunskaper och funderingar. Det är ett maktspråk som använts av alla erövrare genom alla tider.

De som med Cortez nådde aztekrikets huvudstad, Tenochtitlan, beskrev det som det vackraste de någonsin sett. Med beaktande av den samhällsmodell, utbildningsnivå etc som rådde så var iakttagelsen överväldigande när de jämförde med europeiska storstäder där de flesta levde i ren misär. Cortez var däremot tvingad att få erkänsla för sin expedition och person. Han var medveten om att aztekernas guld var en garant för gillande och framgång hos spanska hovet som finansiär och uppdragsgivare.

Bilden av de grymma och ociviliserade aztekerna lever fortfarande kvar i våra historieböcker medan lite kunskap sprids om deras samhällsmodell och kunskapsnivå. Att beskriva aztekerna i så nedvärderande ordalag som möjligt legaliserade att såväl strida mot dem som att beslagta deras tillgångar.

Att nedvärdera och förlöjliga andras kunskaper skall därför betraktas utifrån att detta främst är en form av maktutövning.  Maktutövning är nödvändig metod för den som genom öppen och saklig diskussion och debatt inte kan hävda sig eller försvara sin position. När förnuftet besegrats är de auktoritära metoderna det sista och odiskutabla metoden att tillgripa.

 

I beskrivning av min Atlantisteori och kunskaper för en redaktör i ett historiskt magasin fick jag kort beskedet att de inte ägnade sig åt pseudovetenskaper. Det är naturligtvis i syfte att lyfta sig själv över min och andras nivå som tar myten på allvar. Det är en enkel genväg när studerandet av Atlantis handlar om kunskaper som överensstämmer med Villius beskrivning av att inte vara behäftad med det förutfattade. Istället för att acceptera den vedertagen historiebeskrivning sökes logiska svar på det orimliga. Genom att undvika debatten och de besvärliga frågorna förblir den egna positionen dock orubbad.

Redaktören fick följande svar. Utifrån min analys och uppfattning finns alla förutsättningar att min beskrivning är den historiskt rätta. Om så är fallet innebär det att det är ni och inte jag som ägnade er åt pseudovetenskap. Jag överlät således bedömningen att avgöras av framtida forskningsresultat och fynd. Något genmäle på mitt svar fick jag inte men min teori har sedan dess återkommande getts näringstillskott i nya vetenskapliga rön.

Den som fortsatt vill framställa sig som överlägsen genom att hävda att Atlantismyten är en pseudovetenskap visar att man avsagt sig de vetenskapliga beviskraven för sina ställningstaganden. Om svar saknas kan man i slutändan räddas genom att hävda sin auktoritet genom att hålla sig inom ramen för redan allmänt kända och etablerade beskrivningar. Det hade därför varit intressant att konfrontera Hans Villius och hans uttalande med Sarmast fynd. Med honom, hans berättarteknik, kunskap och på det sätt han förmedlade historiska skildringar så att de även fick en koppling till det nutida hade varit en ovärderlig tillgång.

 

 

Antikens kulturrevolution.

 

I min utgångspunkt är en återfyllnad otvistigt bevisad och den kritiska hållningen till vår nuvarande historia bygger på ståndpunkten att den i särklass viktigaste händelsen för mänskligheten inte alls beaktas i historiebeskrivningen.

I tidigare kapitel har påtalats att historieskrivningen är ett forum för mycket olika och starka intressen med starka relationer till den tidigare ordningen. En ordning i vilken dessa intressen har haft framgång politiskt, karriärmässigt och oftast både ock. Det är därför på sin plats att applicera dessa slutsatser på några vedertagna historiska sanningar med början i antiken.

 

Tolkningen av Platons beskrivning av Atlantis måste objektivt betraktat framstå som rent politiskt konstruerad. Mest spridda tolkning är att Platon försökte beskriva en form av idealsamhälle. Den tolkningen är sannolikt planterad från antikens intellektuella elit.

Utan politiskt intresse borde det vara helt omöjligt att komma till den förvrängda slutsatsen. Frågeställningen som ligger till grund för att över huvud taget ägna intresse åt berättelsen om Atlantis är för att förklara varifrån alla barbarstater och hellenska familjer kommer ifrån. Platon beskriver återfyllnaden med att egypterna räddade sig genom att följa Nilen. De klarade sig därför relativt bra. Grekerna dabbades av översvämningar och jordbävningar och fick rädda sig på öar. De fick det mycket svårt under många generationer och deras röjande av marken gav att jorden på öarna spolades ut i havet.

Atlantis beskrivs som att det sjönk i havet och platsen där den legat blev osegelbart på grund av all sörja.

Det bör beaktas att det som jag beskriver som sörja är min beskrivning och inte den som anges i översättningarna. Vad Platon menade är inte tolkat varför man antagit att det varit dy. Med återfyllnaden samlas organiskt material i sundet från allt hav väster om Basiliea och bildar en organisk sörja av flytande växtrester. Tolkningen att det handlar om dy är således en felaktig tolkning utifrån att man inte förstått vad som hänt. Däremot är texten därefter förlorad.

 

Efter beskrivning av hur Atlantis gick under är det logiska slutet på historien medvetet förstörd. Hela beskrivningen av konsekvenserna för de tre nämnda folkgrupperna är korrekt om man utgår ifrån en återfyllnad. Tittar man på frågeställningen så saknas bara svaret på ursprungsfrågan. Varifrån kommer barbarer och hellener?

Bakgrunden till behovet av berättelsen framgår mycket tydligt och är för samtiden av stor betydelse. Kort efter Platons nedteckning av Atlantis hade Alexander den Store erövrat merparten av den då civiliserade världen. Alexander den Store undervisades av Aristoteles på deras gemensamma språk, attiska. Platons elev och intellektuella efterträdare Aristoteles var mycket rasistiskt inställd till barbarerna och han uppmuntrade Alexander att angripa Perserna. Perserna hade ständigt varit i konflikt med grekerna. Att barbarer och dåtidens grekiska adel, hellenerna, skulle ha samma ursprung var således otänkbart att framföra i dåtidens Grekland. Det omöjliga att få acceptans för en sådan beskrivning förstås med beaktande av hur Herodotos bedömdes av antikens greker. Herodotos beskrev bland annat att barbarerna i Egypten hade byggt ett betydligt bättre samhällssystem än icke barbarer. Han blev i samtiden klassad som barbarvänlig och nedvärdera som lögnare. Det har belastat hans verk ända in i vår tid. Herodotos rykte har till stor del i vår tid återupprättats men det tog nästan 2500 år att reparera skadan som antikens intellektuella elit gjorde honom. Han betraktas som historiens fader och verkade ett knappt sekel före Platon. Hans motiv till att nedteckna den allra första av mänsklighetens historieböcker var för att han ville lägga fram frukten av sin forskning för att inte minnet av hellenernas och barbarernas forna bragder skulle utplånas.

 

Såväl Platon som Herodotos utgår ifrån en samhörighet mellan hellener och barbarer. Gemensamt för dem båda är också att slutet på deras berättelser är borta. När Atlantis beskrivs så försvinner slutet som i logisk ordning bör beskriva hur atlanterna drabbas och hur de fortlever. Så gjordes i fallen med greker och egypter.  Att atlanterna är svaret på varifrån barbarstater och hellenska familjer kommer ifrån är därför indirekt besvarad. Det politiskt obekväma men enda logiska resultat fanns således i det försvunna avslutet på berättelsen om Atlantis. När athenarna och andra hellener militärt var hotade av barbarerna så fanns politiska motiv för smutskastning och svartmålning av dem. Det gjorde de även mer än gärna och Aristoteles uttryckte sig mycket nedlåtande om barbarer. Herodotos beskrev å sin sida perserna såsom ett i högsta grad civiliserat folk. I vissa avseenden även med förnämligare seder än grekerna själva. Att han i sin bok ägnar intresse åt perserna är att de betraktas som att vara av barbarursprung. Annars skulle de inte platsa i hans motiv att skriva boken som beskriver helleners och barbarers gemensamma forna bragder. När såväl Platons som Herodotos slut är borta utan att ha avslutats med att knyta ihop de snarlika upprinnelsen till berättelsernas tillkomst så är slumpens rimlighet förbrukad. När det i Platons fall handlar om att en enda mening ytterligare kan förväntas ge svaret samtidigt som hans i övrigt digra verk kunnat återges så är det redan där slumpmässigt osannolikt. När ävenså Herodotes drabbas av samma öde i kombinerat med att båda berättelserna getts ologiska utlåtanden så är all slumpmässighet helt förbrukad.  Geografiskt är Herodotos placerad i Halikarnossos, nuvarande Bodrum i sydöstra Turkiet.  Platon fanns i Athen och lösningen på hans beskrivna frågeställning kom från Egypten. Det innebär att det i Östra Medelhavsområdet fanns en mycket spridd uppfattning om helleners och barbarers gemensamma ursprung. Denna misstanke sammanfaller naturligt med ljushylltheten som utseendemässig likhet. Samtidigt pågick en smutskastningen av de militärt hotande barbarerna så fanns parallellt beskrivningar om deras och helleners gemensamma ursprung. 

En sanning som inte var önskvärd och samtidens syn representeras troligen väl av den då ledande och rasistiske vetenskapsmannen Aristoteles.

Antikens greker, främst Thukydites, ansåg att all historia skulle ägnas samtiden och enbart beskriva det man hade möjlighet att direktinformera sig om och helst från motsatta sidor. Herodotos som levde i början av den grekiska antiken, runt 450 f.kr hänförde mänskliga framsteg däremot till historiskt ursprung. Han ville nedteckna sina kunskaper för att historien höll på att glömmas bort. Innan skrivkonsten etablerats var berättandet det enda forum som förde historien vidare. Eftersom han var först att skriva ned historia så fanns för Herodotes inga skrivna källor. Att nedteckna historia innebar således att lyssna på människor som bar på muntlig tradition. Thukydites levde ca 400 f.kr och med hans historiska ansats drog man i praktiken ett historisk startstreck när han med historiedefinitionen förkastade all muntlig berättartradition.

Per definition blev således omgående även Herodotos verk värdelöst vetande.

Att förkasta alla dessa berättelser och de av Herodotes nedtecknade var således en dåtida kulturrevolution.

Att i denna tidsanda göra sig av med besvärande och icke önskvärd historia synes då vara ett mindre problem. Med samma oönskade tema är det alltför orimligt för att vara slumpartade händelser. Deras båda slut var politiskt obekväma och förstördes för att undanröja hellenernas oönskade gemensamma ursprung med barbarerna. Herodotos och Platon levde enligt vår nutida bedömning i en tidsera med en enastående och unik intellektuell utveckling. Däremot var de själva av uppfattningen att de föregåtts av människor och civilisationer med högre nivå än de själva levde under.

 

Effekten av kulturrevolutionen har blivit det för antikens greker önskvärda. De är hyllade som de som kraftigt drev utveckling och kunskap framåt fastän det var gamla kunskaper som redan fanns spridda i andra civilisationer. Framförallt branden av biblioteket i Alexandria men även förstörelse av indianska kunskaper, dödandet av religiösa ledare och nedvärdering av all annan kultur och kunskap som inte framtagits av oss västerlänningar själva har genom historien befäst denna skenbara grekiska storhet. Det antika Greklands storhet ligger i att de nedtecknat och lyckats bevara kunskaper som troligtvis annars gått om intet. Det är nedtecknarna som fått äran för framtagandet men det är sammanställning som bygger på många föregångares tankar, ideer och kunskaper.

 

Vår västerländska historia grundar sig därför på den grekiska antikens aktiva förstörelse av obekväm historia och förkastande av all annan historia än de skrivit själva.

Med nedtecknandet framstår deras kunskapsframsteg som enorma men det var nedtecknade och bevarande av dessa kunskaper som var antikens stora bedrift. De lyckades att till vår tid nedteckna och bevara kunskaper som redan då var kända sedan tusentals år tillbaka. Även om dessa kunskaper redan fanns på andra håll i världen så erövrade Alexander den Store i samma tid en stor del av området där mycket av det atlantiska arvet fanns. Han är därför fått äran och beskriven som en stor spridare av hellensk kunskap och kultur med avtryck ända bort till Kina och andra avlägsna platser. Inte för att det är speciellt troligt men passar väl in i vår västerländska historiebeskrivning. En rimligare bedömning är att Alexander den Store erövringar i många ledande sociala skikt var välkommen och att deras gemensamma kulturella arv med hans erövring fick ett uppsving. Det militära framgångarna är därför sannolikt starkt kopplade till att erövringen i dessa kretsar var välkommen. Med Herodotes beskrivningar av hellener och persernas gemensamma bakgrund finns kunskap och kultur redan på plats och blommar upp med erövringen. Alexander den store har blivit lösningen på en annars oförklarlig kulturspridning vars inflytande därför tusenfalt förstorats.

 

En då till synes betydelselösa historiekorrigeringar av Platon och Herodotes skrifter har dolt mänsklighetens mest betydande händelse. Framgent kom det att kosta 100-tals miljoner människoliv i religiösa, kulturella och raskonflikter vars egentliga ursprung och orsak man undanröjt. Även om en gemensam historik bakgrund inte är någon garanti för fredliga lösningar så torde den gemensamma historian gjort det betydligt mer komplicerat att bedriva rena utrotningsprojekt av vad man historiskt betraktat som andra folkgrupper.

 

Skapande av historiska myter.

 

I uppfattningen att vår historia skall betraktas som andra myter kan lätt sägas men för att riktigt påvisa detta så beskrivs några etablerade myter. Att dra en tydlig gräns mellan vad som har politisk grund eller vetenskaplig är svårt då de lever i en invecklad symbios med varandra. Det är däremot av betydelse i sammanhanget att påtala dessa då det finns tolkningar av vetenskapliga fakta som är fullständigt orimliga men som passar in i etablerad modell.  Att kritisera dem tjänar mitt syfte i att framställa vår erkända historieskrivning som maktens redskap. Med ett annat intresse kritiseras dessa myter utan att för den skull göra avkall på erkända fakta. Att tolkningen utfaller så olika speglar risken med att överlåta historiebeskrivningen till en subjektiv part. Med detta också påvisat att den historia vi betraktar som allmängiltig har tillkommit i någons intresse.  Med den västerländska historiebilden som den totalt dominerande visar exemplen på att den sannolikt står inför en kraftig omvärdering i takt med att det koloniala arvet och Europas  inflytandet nu snabbt minskar.

 

 

Myten Columbus.

 

För att förstå hur historia skapas och förmedlas är Columbus ett bra exempel. Bortglömd av sin samtid har han genomgått en förvandling till en av världens mest kända historiska personer. Columbus är beskriven från europeiskt perspektiv och vore en helt annan person om historien kunnat finansieras och skrivas från indiansk horisont.

För deras kultur och befolkning innebar Columbus en fullständig katastrof.

Hans förtjänst var att anstränga sig för att få sin upptäckt vetenskapligt fastslagen på europeiskt erkänt sätt. När Columbus nådde Amerika hade nordeuropéernas möjligheter att utveckla utbytet med Amerika redan klingat av och intresset därmed avtagit. Det var när Cortez tvingat till sig Aztekernas guld som intresset åter tog verklig fart.

Nordeuropa hade tidigare före kristnandet haft utbyte med Amerika. I Portugal fick Columbus ingen respons för sina ansträngningar. Många nordbor och sannolikt även portugiser visste sedan länge om att Amerika fanns men bevarade det helst som en affärshemlighet som eventuellt skulle kunna komma till nytta. Kunskapen om att det fanns såväl land som folk bortom Grönland var bevisligen känd bland vikingarna redan 360 år före Columbus. Detta genom dokumentation av Leif Erikssons resor och efterföljande bosättningar.

Dokumenterat finns också att vikingarna hade gjort mycket goda affärer tack vare indianska valfångster i området. Bland annat narvalens nässpjut hade varit oerhört inkomstbringande då den från 900-talet såldes nere i Europa som horn från en enhörning. Kristnandet av Nordeuropa och kyrkans starka maktställning var till nackdel för den tidigare dominerande och styrande nordiska storbondeklassen. Det kyrkliga intresset och kristnandet av Norden var för att stoppa och få kontroll på det nordiska inflytandet. Kyrkan var den enda maktfaktor som kunde göra detta.

 

Den som hävdar att det är bevisat att Columbus upptäckte Amerika är i mycket stor grad beroende av tolkarens bakgrund.

Columbus besökte Amerika och det är väl dokumenterat att han varit där, vart han gick iland och att han tog med sig såväl indianer som varor hem. Upptäckten är betraktad från europeiskt håll. Från indianernas sida skulle det beskrivas som en besökare som behandlades väl men som drog med sig sjukdom och krig som innebar en katastrof för deras högtstående kultur.

 

Enligt aztekisk myt hade deras gud, Quetzalcoatl, en vit man med skägg lämnat dem och skulle återkomma. Han var en tidigare hövding och präst som ska ha talat ett annat språk. Han tvingades av erövraren, Tezcatlipoca år 999 att gå i exil. Han flydde enligt myten till det mystiska svarta och röda landet, Tlillan Tlapallan. Det låg placerat bortom det gudomliga havet bakom horisonten i öster. Han upphöjdes av mayanerna till gud. Aztekerna anammade vid sitt maktövertagande mycket av mayanernas kultur och även Quetzalcoatl som gud.

Detta goda renomme´var anledningen till att Cortéz inte mötte något verkligt motstånd förrän Montezuma II var tillintetgjord.  Montezuma II tog emot Cortéz som en gud eftersom han motsvarade beskrivning av hövdingen Quetzalcoatl.

Därför var Europa och dess befolknings utseende, åtminstone för mayanerna, mycket välkänt redan 500 år före Columbus. Vetenskapliga hämningar om att mänskligheten inte kände till jordens utseende och plats i solsystemet före Copernicus är begränsande. För Columbus var upptäckten av Amerika ny medan de lågt renommerade aztekerna redan känner till det mystiska svarta och röda landet, Tlillan Tlapallan som ligger bortom horisonten i öster.

Det är inte Columbus bedrift som är unik. Det är snarare uppdragsgivarnas ställning än Columbus själv som gett anledningen till hans historisk starka position. Det finns också uppgifter om att den indian som fanns med Columbus till Europa lyckades återvända hem. Det tyder på att det inom sjöfararkretsar fanns goda kunskaper om Amerika och även ett utbyte men att de behandlades som affärshemligheter. Som ljushyllt i inkvisitionens judefientliga Sydeuropa har det spekulerats i om Columbus hade politiska motiv att förbättra den politiska situationen för sin befolkningsgrupp. Att som sjöman, för kungamakten, avslöja en affärshemlighet för att förbättra sin folkgrupps sociala position är därför inget ologiskt beslut. Egen vinning är naturligtvis också ett bidragande motiv. Han fortsatte hela livet att hävda att han upptäckt det lukrativa Indien istället för ett vildmarksområde. Att fortsatt hävda detta var troligen det enda sättet att undvika skampålen eller en avrättning. En världsberömd upptäcktsresande som har ett mycket okänt ursprung tyder också på att det fanns en underliggande social situation där det var klokt att inte basunera ut sitt släktskap och sin härkomst. De senaste rönen är att hans släkt hade ett ursprung från Scottland.  Det tyder på att det i hans kretsar fanns kunskap om vad vikingar och andra sjöfarare visste. Han tillhörde familjen Scotto som härstammade från den skottska familjen Douglas. Detta är förklaringen till hans blonda hår och ljusa hy. Skottland som bara några generationer tidigare styrts utav vikingar och som väl kände till ett annat land västerut.

Som sådan, av sjöfararsläkt och hans ljusahyllta utseende gör att sannolikheten att han såväl kunskapsmässigt som genetiskt hade starka band med de vikingar som sedan århundraden känt till Amerika och haft utbyte med indianerna.

Columbus var således medveten om att han var långt ifrån först. Varken han eller samtiden uppfattade honom som Amerikas upptäckare. Hans mål var att bakvägen nå Indien vilket var en riktig slutsats om inte Amerika legat emellan. Med stöd av auktoriteten från en av dåtidens mäktigaste kungahus har hans historiska eftermäle spillt över även på den kungliga familjen. Själv dog han bortglömd men hans gloria putsades upp när det blev uppenbart att Amerika rymde kopiösa mängder guld och andra tillgångar. Även för Amerigo Vespucci var den nya kontinenten bara ett besvärligt hinder han försökte segla runt för att nå Indien eller Kryddöarna bakvägen. Till skillnad från Columbus var han dock klar på att det inte var Indien han nått bakvägen och var först med att skriftligen beskriva det som en ny kontinent. Båda dessa upptäcksresande var italienare som arbetade på uppdrag av den spanska staten.

Med den egna uppfattningen måste slutsatsen bli att världens mest hyllade upptäcksresande upptäckte något som redan var känt, förstod inte sin bedrift, visste inte vart han var och dem han upptäckte kände i sin tur redan till hans härkomst. När det amerikanska guldet börjad flöda över Atlanten till Spanien var han den förste resenär som för kungamakten hade haft anledning att bevisa att han varit på plats. Spanien kunde ställa anspråk på att ha varit först och därmed berättigade det Spanien till landet, folket och egendomen. I sin samtid bortglömd men blev i anspråksfrågan en viktig person som lyftes fram för Spanien och kungahusets intressen. Ingen med historiska och genetiska kunskap kan hålla fast vid att Columbus var den förste europé  som upptäckte Amerika. Däremot var han den förste som på en statsmakts uppdrag och bekostnad gjorde resan. Denna statsmakt hade såväl militär kraft och intresse av att erövra området och till detta applicera sin egen historieskrivning.

 

Columbus är i den historiska analysen ytterst intressant. Han är antagligen den mest exploaterade historiska personen i att tjäna politiska syften såväl för spanjorer som senare för alla andra europeer.

Vad som historiskt framhålls är således i allra högsta grad kopplat till nyttan för den som framhåller den.

 

Lokala myten Olav den Helige.

 

Den nordiska historien före och under vikingatiden är mycket sparsamt återgiven fastän  inflytande var stort i hela Europa. Även i Medelhavsområdet gjordes framstötar och bland annat Sicilien övertogs maktmässigt av vikingar och vad som betraktas som goter övertog makten i stora delar av det forna romarriket. Ytterst knapphändiga uppgifter finns om tiden efter romarrikets fall och innan kyrkans företrädare besitter makten vid det kungliga hoven. Det var kristnandet som övertog och med våld suddade ut så mycket som möjligt av vikingarnas och nordeuropeernas  historia. De isländska sagorna är små rester bevarade på en plats där kyrkans makt inte var lika dominant som i övriga Europa. Hur detta historiska raderande gått till kan exemplifieras med beskrivningen av en för mig lokalt hyllad person.

Olav ” den helige” Haraldsson är inte någon välkänd historisk person men eftersom jag själv är hans ättling i rakt nedstigande led och han i min hembygd och Jämtland är hyllad så fyller han sin plats. Olav Haraldsson, i sin samtid kallad den digre för sin fetma, var med i de blodiga striderna för att kristna Norden och på så sätt erövra makt och inflytande. Han lyckades också i sitt uppsåt och utropade sig till kung över hela Norge. Under kyrkans mantel hävdade han centralmaktens överhöghet över fylkenas stormän. I praktiken innebar det vem som skulle förfoga över beskattningsrätten. I processen att kristna Norden var dåtidens intelligentia, de religiösa ledarna, en given målgrupp att förinta. Just i Trondheimsfjorden band man vid ett tillfälle under kristnandet vid ebb fast dessa vid strandkanten och lät sedan naturen ha sin gång. Utrensning av intelligentian är en vanlig metod i krig. Nazisterna gav det namnet Intelligentzaktion när ca 80000 polacker utvaldes och likviderades i direkt anslutning till ockupationen av Polen. Efter sådana utrensningar går det lättare att applicera sin nya egna historia och rensa bort alla potentiella motståndsledare. Stalin, Mao och Pol Pot är kommunistiska utövare som gjort detsamma inom sin egen befolkning i miljontals under 1900-talet under förevändningen av det är det politiskt nödvändigt.

Olav Haraldsson förlorade makten och när han ville återta den vandrade han med krigsfolk genom Sverige upp genom Jämtland. Vid Stiklastad stupade han i strider mot en bondehär som motsatte sig kristendomen och var ledd av Kalv Arnesson. Eftersom kristendomen sedermera stod som slutlig segrare uppstod en kult och helgonlegend runt Olavs person. Hans kvarlevor skall vara skrinlagda Nidarosdomen, i nuvarande Trondheim.

I historiskt perspektiv handlade kristnandet enbart om makt, inflytande och beskattning. Bland allmogen var de kristna inte välkomna. Norden stod vid denna tid i kyrkligt hänseende under Hamburg stift. Dessa skickade missionärer varvid den mest hyllade är den helige Stefanus. Helig blev han efter det att hälsingebönderna någon gång i mitten av 1000-talet slagit ihjäl honom för att de inte tyckte om hans budskap och för att han förstörde det som var heligt för nordisk mytologi. Enligt sägen finns han begravd vid Norrala kyrka. Till Lucia och jul besjungs han av svenska barn som Staffan stalledräng men ytterst få känner dock till hans uppdrag och öde som historisk person.

Om mordet kan man läsa om i äldre svenska skolböcker och generationer svenskar har således lärt sig den bakgrunden om Staffan stalledräng.

Numera är detta bortsuddat och man menar numera att sången egentligen handlar om den helige Stefan som dog martyrdöden i Jerusalem omkring år 35 e.kr och ca 1000 år innan kristendomen fått fäste i Sverige. Denna omorientering är ur ett historiskt perspektiv intressant. Det suddar nästan omärkligt ut, den tidigare bland svenskar allmänt kända, ett mycket konkreta mord på en kyrkans företrädare. I rimlighetens namn borde han av kyrkan på alla sätt hyllas om det inte samtidigt ger den historiska kunskapen om att det fanns ett allmänt stort missnöje med den påtvingade kristendomen. Att sluta beskriva hans öde gör att det med tiden ur historien försvinner kännedomen om allmogens motstånd mot kristnandet.

En till synes bagatellartad historisk glidning från den verklige Staffan till förmån för den mytiske Staffan. Så anmärkningsvärt avvikande från det normala att glidningen knappast kan ha skett utav en slump. Det är ur kyrkans synpunkt bättre att framhålla den mytiske och sudda ut den sista historiska rest som finns av motståndet mot kristendomens införande.

Med kristnandet lyckades man nästan helt utplåna nordisk mytologi och nordisk historia. Man lyckades också avsluta vikingatiden och det maktmässiga hot som vikingahövdingar utgjorde. Med bortrensning av intelligentian, nya samhällsstrukturer, beskattning etc så var kristnandet den mest ödesdigra perioden i nordisk historia. Till Olav den Helige och Nidarosdomen har pilgrimsfärder gjorts bland annat genom min hembygd Hackås. Enligt Viktor Behms bok, Ur Jämtlands och Härjedalens historia intill 1814, Östersunds förlag  1920 och andra lokala arbeten framgår att Olav den Helige var gift med Olof Skötkonungs oäkta dotter, Astrid.  Astrid var i sin tur dotter till krigsbytet Edla, hövdingdotter från Vendland. Astrid ansåg sig dock utav ädel börd som nedlåtande kallade makens älskarinna Alvhilde Frilla, för trälinnan och vägrade vistas i samma rum som henne. Efter makens Olavs död steg hans hjältestatus i Norge och stormän som tidigare varit hans motståndare kontaktade sonen Magnus och ville göra honom till kung över Norge. Änkan Astrid och Magnus hade levt i landsflykt i Sverige och med det norska intresset för Magnus synes det som att Astrid hade överseende med hans ursprung som trälinnans Alvhilde Frillas son. Det var Kalv Arnesson som ledde bondehären mot Olav och dessutom ansågs vara den som utdelade det dödande hugget mot honom. Nu deltog han aktivt i att sätta Olav den Heliges trälson Magnus att vid knappa 10 års ålder bli kung över Norge. När han vid 23 års ålder ramlar av sin häst och dör av skadorna har han även blivit kung över Danmark och går till historien som Magnus den gode. För att nu komplicera detta släktdrama ytterligare så fanns det en herre, Jöran Carlsson, som i en strid skyddat Magnus så att han miste sitt ben. För denna insats blev han upptagen i Magnus hird, vilket i praktiken innebar den närmaste privilegierade kretsen runt kungen med vissa uppdrag. Som enbent fick han hirdnamnet Skånk vilket i jämtskan finns kvar som en benämning på ett avhugget ben mest använt i formen älgskånk. Denna Jöran påstås var systerson med Magnus vilket innebar att Jörans morfar var Olav den Helige och mormodern var Astrid. Eftersom det enligt källorna bara fanns två systrar Ulvhild respektive Edla där Ulvhild var några år äldre och Edla ett år yngre än Magnus så måste de ha framfött denna systerson vid några års ålder alternativt att Jöran själv var i strid som liten pojke. Slutsatsen blir därför att det troligen fanns ett släktförhållande mellan Magnus och Jöran Skanke Carlsson men att han inte var systerson.

 

I vilket fall har denna Jöran  Skanke Carlsson blivit skickad till Jämtland av Magnus för att såsom landsherre förestått Jämtland med boställe blev Hov Hackås. Vi ättlingar efter denna Skanke kan åtnjuta medlemskap i Skankeföreningen. Med tämligen säkra släktregister från mitten av 1200-talet av Skankar så har jag ända från Olav den Helige mitt genetiska blåblodiga arv.

Olav den Helige lokala status förstärktes efter hans död. Den historiska betydelsen också därefter kopplad till den större makt och betydelse hans oäkte son Magnus den gode slutligen fick.

Släktforskning är en vetenskap som är hundraprocentigt korrekt i rakt nedstigande led om man följer mödernet. Däremot är det i faderskapet förknippat med en ganska betydande osäkerhet. Över tiden innebär detta att sannolikheten för en riktig släktlinje på fädernet snabbt sjunker. Som vetenskap är släktforskning på fädernet att plocka in en osäkerhetsfaktor som förvandlar den från att vara en absolut säker vetenskap till vetenskapligt fullständigt värdelös.

Det var ganska få människor i Jämtland under tiden för Skankes etablering. På drygt 1000 år finns det naturligtvis oändligt många grenar och antagligen näst intill omöjligt att inte ha minst en upp till hundratals olika möjliga släktled ned till Skanke. Den vetenskapliga slutsatsen är att jag sannolikt har många släktband ned till Olav den Helige.  Bara en mindre chans finns att det släktband som är nedtecknat stämmer. Genetiskt är vi några miljoner svenskar, norrmän, vitryssar och britter som kan aspirera på medlemskap i Skankeföreningen. Inte en enda av oss kan däremot verifiera släktskapet på annat vis än utifrån en matematisk sannolikhetsbedömning.

Att Columbus släkt hade ett ursprung från Scottland och var ljushyllt tyder även på en nordisk koppling. De nordiska stormän som lade grunden till vikingafärderna och var maktens män i Norden hade ofta nära släktband med varandra. Det nordiska inflytandet i England och Scottland är under vikingatiden stort. Med detta sagt att chansen finns att även Columbus var släkt med Skanke och att vi postumt borde ge honom inträde i Skankeföreningen. Med mig som beställare visar det sig att jag med ett logiskt resonemang kan använda historia att tjäna ett syfte med mitt släktskap till såväl den globalt erkände Columbus och den lokalt hyllade St Olav.

Nu har jag dock framställt dessa två historiska personer ur en tämligen tveksam dager och de hade antagligen varit gällande och än mera förklemande om kristenheten förlorat slaget om Norden. Mitt blåblodiga arv och släktskap kommer också att valideras utifrån hur mina teorier sammanfaller med framtida forskningsresultat. Trösterikt då att oavsett släktforskningens hittade och bortplockade släktgrenar så avslöjar dagens dna-analyser det relativa släktskapet helt oberoende av vilka som betraktas som äktingar eller oäktingar och bör i slutändan vara det som avgör om jag kvalificerar mig som medlem i Skankeföreningen.

 

 

Officiell historias sanningshalt.

 

 

Hur historia produceras, framställs och accepteras beror på den styrande maktens vilja att  selektera ur faktamaterial och även producera rena falsarier. Att bygga historiska myter utifrån en västerländsk subjektiv horisont är den mest vanligt förekommande. Att slå sönder skapad historiska myter görs enbart genom att granska samma vetenskap och tillfoga ny vetenskap som kan ge stöd för opolitiska tolkningar. I tolkningens historiska trovärdighetsbedömning bör alltid en granskning av vetenskapsmannen göras. Vem har finansierat arbetet med nedteckningen av historien, vilka karriärmässiga vinster kan beställaren belönas med och är den akademiska statushöjden accepterad lokalt, nationellt eller internationellt. I den folkliga myten finns inte dessa problem. Återberättarna riskerar dock att inte bli trodda. Således finns det i den folkliga myten en drivkraft att vara så sanningsenlig som möjligt. Däremot vet vi att återberättande aldrig överförs identiskt varför en successiv förändring av myten över tiden är oundviklig. Därför har i denna tolkning en stor tilltro lagts till myten som bärande av ett substantiellt värde med ett naturvetenskapligt förklarligt ursprung. Tilltron till att det hänt, som forntidens människor upplevt, en global översvämning har därför betraktats som en verklig händelse. Det finns för många geografiskt spridda och oberoende varianter av samma tema för att den inte skall ha ett ursprung.  Frågan är således bara att naturvetenskapligt lösa och förklara vad som hänt. I relation till mytens svaga ställning som historiska beskrivningar har svenska barn i århundranden fått lära sig att hylla Gustav Vasa som landets store grundare. Med kristendomens inträde suddades det mesta av vikingatidens svenska historia bort men den tar ny fart med Gustav Vasa som gjorde sig till diktator. Gustav Vasas historia bygger på en av honom lejda skrivare till vilken han själv dikterade sina egna personliga upplevelser. Dessa subjektiva minnen har sedan dess förmedlats till svenska barn som varande svensk historia.  Till och med hans tillträdesdatum har under 1980-talet upphöjts till svensk nationaldag.  En kritisk hållning till myten måste därför också förenas med samma kritiska hållning gentemot den etablerade historian. Svenska historiker fortsätter att sprida Gustav Vasas självbeskrivning som en historik sanning trots att det tvivelslöst är en diktators egna beskrivning av sin politiska gärning.

Han övertog kungamakten från Kristian II av Danmark som i svensk historia är allmänt beskriven som Kristian Tyrann. Detta för hans avrättningar i Stockholm som historiskt fått svensk beskrivning som Stockholms blodbad. Kristian II påstås i svensk historia också som i Danmark kallad Kristian bondevän alternativt den gode. Tyvärr har man i Danmark aldrig hittat något som belägger att han haft något som helst tillnamn. Myten om hans namn betraktas som skapad och spridd i Sverige i etnocentriskt syfte där han uppträder som tyrann i Sverige och därtill hyllas på hemmaplan.

Vad som skall betraktas om ett eller många krig och vad som är en nation är historiskt inte helt enkelt. Sverige och Danmark tycks dock vara accepterat som de två nationer i världen som utkämpat flest krig emot varandra. När Karl XI hyllades genom att förgylla de svenska 500-kronorssedlarna så protesterade av förklarliga skäl i norra Skåne. I Lönsboda vägrade man först att ta emot sedlarna som betalningsmedel. Anledningen var att han i April 1678 beordrade nedbränning av alla gårdar samt avrättning av alla män mellan 15-60 år i Örkeneds socken. Detta  oavsett om de var aktiva i motståndet mot svenskarna eller ej. Karl XI planer på att etniskt rensa Skåne och deportera alla skåningar till Baltikum lyckades mera förståndiga i hans närmaste krets att förhindra. Besvärande historiska kunskaper som smakfullt helt glömts i svensk officiell historiebeskrivning. Subjektiva och helt felaktiga historieskildringar förmedlas ut i generation efter generation fastän vi vet att den är tämligen falsk.

 

Mörka tiden.

 

Efter romarrikets fall finns det mycket knapphändigt historiskt material om Europa och från år 500 till år 1000 så lite att den fått begreppet den mörka tiden. Det var goterna som då övertagit styret i Europa och att de också fanns väl förankrade på Gotland är därför uppenbart. Det sammanfaller med att det endast finns fragmatisk skriftlig historia från perioden. Att den historiskt beskrivs som mörk är sannolikt fel sett ur allmänhetens horisont. Makten var under tidig medeltid starkt decentraliserad. Det skedde en teknisk utveckling, främst inom jordbruket, som tyder på att den mörka tiden, bland allmänheten skapade ett samhällssystem som gav livsutrymme för innovativt tänkande. Tidig medeltid föregick den senare högmedeltiden som hade stark ekonomisk tillväxt. Under en period av decentralisering skapades förutsättningar för en senare skörd i form av en stark ekonomisk utveckling. Högmedeltiden själv däremot föregick senmedeltiden som medförde ett abrupt slut på högmedeltidens ekonomiska framgång. Den historiskt benämnda mörka tiden, var därför sannolikt en av de bättre tidsperioderna för allmogen att leva under men det saknades en stark centralmakt som författade historien om sin egen förträfflighet. Utan starka centralmakter förblev resurserna, utan åderlåtning, kvar hos dem som tillskapat dem. När allmogen har det bra beskrivs det historiskt som den mörka tiden då det saknas pompösa historiska skrifter och byggnader från tidseran. Antagligen fanns det ett relativt bra ledarskap under den mörka tiden som gav förutsättningar för ett gott leverne. Tidseran efterträddes också av ett kristnande av hela Europa så det har också funnits ett intresse utav att historiskt förklema den tidsperiod som föregått och som ersattes av en maktmässigt dominerande kyrka.

Alla identifierade översvämningsmyter har överlevt trots systematiska falska och subjektiva historieskildringar där myten haft liten eller ingen politisk nytta för den ekonomiska och politiska eliten. Med detta sagt att översvämningsmyten är så starkt förankrad att den överlever i tusentals år i olika former världen runt. Detta jämfört med det tidsmässigt mycket närmare med hela Europas historiska födelse och inledande struktur som inte alls historiskt överlevt. Att förkasta alla mångtusenåriga översvämningsmyter som pseudovetenskap utan naturvetenskaplig substans är därför en orimlig slutsats.

 

Nutida Historieförfalskning.

 

Västvärlden och segrarmakterna har efter andra världskriget näst intill haft monopol på historieskrivningen. Vi har också i efterkrigstidens dominerande amerikanska kommersiella framställningar fått skildrat för oss fanatiska robotliknande nazister och japaner. Lite historiskt har gjorts för att förhindra spridningen av denna mytiska bild. De goda och onda sammanföll med vilka som vann respektive förlorade i kriget. Tittar man tillbaka på historien så är det nästan alltid den goda sidan som vunnit alla krig vilket tydliggör vem som skriver historien.

Det är naturligtvis ett väldigt enkelt ställningstagande att idag fördöma nazisternas och tyskarnas systematiska utrotningsförsök av judarna. Det finns däremot väldigt få exempel på människor och politiska företrädare från andra länder som fördömde Hitlers och tyskarnas agerande före innan nederlaget var uppenbart.

Den sanna beskrivningen är att judeutrotningen kom till stånd och lyckades på grund utav att judarna i Europa nästan stod helt utelämnade åt nazisternas hantverk. De verkliga hjältarna var de enskilda personer som i fara för sina egna liv i Tyskland och deras ockuperade stater gömde judar för att motarbeta orättfärdigheterna. Eftermälet efter Hitlers är att hans agerande var nyckfullt och oförutsägbart. Få politiker har i förväg skrivit en bok som spritts i 10 miljoner exemplar som uttryckligen påtalar nyttan av att mörda judar och behovet av att på alla sätt diskriminera dem. För att utröna alla tvivel påtalade han nödvändigheten av att utrota judarna såväl före som under kriget. Inkomster av bokförsäljningen gav honom personligen motsvarande drygt 1600 tyska lärares årslöner. Just begreppet lebensraum för det tyska folket spreds ivrigt i propagandan och att det krävde ökade tyska arealer var inbyggt i hela den nazistiska ideologien. Sovjetunionens expansion västerut var i deras ögon nödvändig för att få ett skyddsområde mot den framtida tyska expansionen. Kravet på Finland att avträda mark på Karelska näset för att gränsen låg för nära Leningrad var inte utav rädsla för Finlands krigsmakt utan för tyskt anfall från det hållet. Stalin läste innantill ur Mein Kampf.

Att utmåla Hitler som nyckfull när det mesta han gjorde följde hans egna författade instruktionsbok är därför inte en beskrivning av honom utan eftervärldens sätt att dölja sin passivitet.

När Stalin och Sovjetunionen tillhörde segrarmakterna innebar det också att en av de två ledarna som utlöste kriget fanns kvar som segerherre. Stalin och Hitler var mycket snarlika i sin uppfattning att världen blev bättre om vissa människor och folkgrupper likviderades. I Nürnbergprocessen var det därför inte helt lätt att döma nazisterna som förlorare när det bland segrarna fanns en part också med mycket komprometterande beteende. Röda armen hade dock besegrat tyskarna och detta ädla uppdrag hade de också lyckats lämna efter sig ca 100 000 havande tyska kvinnor. En krass bedömning är att det fanns ett fåtal tyska kvinnor inom Röda Armens erövrade delar som lyckades undkomma våldtäkt. Historiskt är det dock betraktat som en del av bestraffningen av det tyska folket. Varken tyskarna själva eller segrarna har haft något intresse av att historiskt beskriva övergreppens konsekvenser. De flesta kvinnorna har nu tagit traumat med sig i graven men det finns en stor grupp tyskar födda 1945 och 1946 som aldrig vetet eller kommer att få veta vilka som är deras ryska biologiska fäder.

En tonårig tysk kulspruteskytten vid Obama Beach som dödar hundratals ilandspringande amerikaner är ett självklart mål för hat och en oerhörd tillfredställelse att i kommersiella produktioner brutalt likvidera. Vad som är kommersiellt gångbart stämmer också väl med vad som från officiellt håll är den förmedlade historiska bilden.

En sådan tysk tonåring beskriver dokumentärt de våndor han levt med för att ha dödat dem som han på alla sätt hade mer gemensamt med än de som tvingat honom till uppgiften. Det ger inryck och den officiella historiska beskrivningen får en rejäl trovärdighetstörn när den ensidigt lägger skulden på den tyska befolkningen. Ett sätt att dölja sin skuld och ansvar och ta avstånd från sin egen understödjande eller passiva roll. Det var när den tyska storfinansen gav sitt stöd för Hitler som han kom till makten och därmed var ävenså merparten av Europas övriga storfinans indirekt involverad och tämligen välvilligt sinnade. Sverige är ett land som har ett mycket dold historiska kopplingar till andra världskriget.

Skälet är att det fanns starka band med Tyskland och ekonomiska intressen som gynnades utav Hitlers och nazisternas makttillträde. Ännu bättre affärer gjorde svenskarna när kriget tog fart på allvar. Med livligt affärsmässigt och politiskt utbyte framfördes ingen kritik mot Hitler och nazisternas metoder från svenskt officiellt håll. Däremot åtlydde man tyska krav på censur i svensk media och myntade uttrycket att en svensk tiger symboliserad med en blågulrandig tiger.

Detta har man officiellt förgyllt som en plikt att inte röja försvarshemligheter men omfattade allt som ansågs kunna skada Sverige vilket inbegrep kritik av Nazityskland och Hitler.

 

Att tiga och acceptera saker skeende var och har alltsedan dess varit den svenska modellen och denna hållning gav under kriget en god relation med Tyskland och de nazistiska ledarna både politiskt och ekonomiskt. I takt med de allierades framgångar och det stundande nederlaget för tyskarna blev denna protyska hållning alltmer besvärande. De goda relationerna gav dock möjligheter att agera inom tyskkontrollerat område på ett sätt som var helt omöjligt för andra nationer. Med vitmålade rödakorsbussar började svenskarna våren 1945 att transportera skandinaviska fångar från koncentrationslägren med såväl SS som Gestapos medverkan. Med Folke Bernadotte som främste galjonsfigur döptes den till Bernadotteaktionen och var ett uppdrag som ingen annan nation hade möjlighet att genomföra. Från svenskt politiskt håll finansierat och understött som en svensk gest för att förbättra sitt internationella anseende inför det stundande tyska nederlaget.

Raoul Wallenberg hade ett förflutet i den tyska huvudstaden och tillhörande den mest inflytelserika finansfamiljen i Sverige. Han var utlandsdirektör för Mellaneuropeiska handelsbolaget, ett litet företag som bedrev livsmedelshandel mellan Sverige och Ungern.

Det var det amerikanska regeringens War refugee board som övertygade det svenska utrikesdepartementet att hjälpa de ungerska judarna.

Ett arbete amerikanarna omöjligt kunde utföra själva men där svenskarnas goda tyska relationer kunde användas.

Sverige och Raoul Wallenberg var således ett redskap för amerikanska initiativ. Varken Raoul själv som det officiella Sveriges kunde vara ovetande om vad som försiggick med judarna. Medan Raoul redan före sitt uppdrag hjälpte enskilda judar så fanns fortfarande inget av det officiella Sverige som engagerade sig i judefrågan. Med Raoul på plats var det han och andra enskilda som tog risker men fortfarande saknades det svenska officiella stödet. Betydligt fler judar räddades av schweiziska skyddspass än svenska. Som politisk icon och redskap, fängslad bakom järnridån, har Raouls gärning uppmärksammats mycket mera än andra som också utförde insatser av lika stor betydelse. En icke oviktig skillnad är att han riskerade och fick plikta med livet. Utländska betraktare undrar förvånat över svensk passivitet i försöken att få honom fri. Helst i perspektivet av att hans gärning utmanade den nazistiska ideologin som världen kraftigt fördömde bara några månader senare i Nürnbergprocessen.

När Raoul Wallenberg togs tillfånga av ryska styrkor var den svenska insatsen att på diplomatisk väg rädda honom fullständigt undermåliga. Trots erbjudande från amerikanskt håll att medverka för frigivande så avböjde svenskarna. Ett trauma som förvånat främst USA.

Passiviteten blir dock betydligt enklare att förstå då den svenska hållningen under kriget gjorde att Sovjet och betraktade och behandlade Sverige som på de besegrades sida. Svensk diplomatisk kraftlöshet gentemot Sovjetunionen och även i avseende till Raoul Wallenberg blir logisk med Sverige som en besegrad tysk lydstat.

I det diplomatiska spelet mot Sovjetunionen innebar det att de tyska kapitulationsvillkoren även åtlyddes av Sverige. Raouls engagemang och person var bara ett besvärande bevis för det officiella Sveriges passivitet. Om han kommit hem och hyllats skulle Sveriges passiva hållning bli mycket påtaglig eftersom han var svensk men inte agerade på svenska initiativ. Sverige överlämnade såväl balter som tyska krigsfångar till Sovjetunionen till nästan given arkebusering trots att de som icke krigförande land inte behövde. Få svenskar vet att på Sovjetunionens begäran överlämnade Sverige 146 baltiska krigsfångar.

Nästan inga vet dock att det totalt var 2518 stycken som överlämnades. Alla hade stridit på tysk sida och var främst tyskar men de kom från flera olika länder. Det som gjorde balternas situation extra svår var att de baltiska länderna var införlivade med Sovjetunionen. Därför var dessa balter enligt sovjetisk bedömning att betrakta som landsförrädare. Utlämningen följde de tyska kapitulationsvillkoren men inte neutrala staters regelverk enligt Haag-konventionen. En neutral stat som Sverige officiellt betraktar sig behöver inte utlämna krigsfångar och det är önskvärt att de får återvända hem, dock ej tvingas mot sin vilja.

Den svenska ambassadören, blev enligt de senaste uppgifterna, i personligt möte och efter spekulationer om Wallenbergs öde, av Stalin besvarad att han skulle ta sig an Wallenberg-saken. Det tolkas idag som en likvideringsorder vilket mot bakgrund av Sovjetisk och Stalins syn på Sverige är det ett sannolikt och logiskt utfall.

I svenska officiella beskrivningar sprids dock uppfattningen om att Sverige hela tiden sympatiserade med de allierade vilket alla nu levande svenskar fått sig inpräntat i skolan. För att ytterligare befästa den uppfattningen har man tillskapat en myndighet under politisk kontroll som kallar sig för Forum för levande historia. Initiativet tillkom på uppdrag av dåvarande statsminister Göran Persson 1997 och dess främsta uppgift var att frånta svensk politisk och ekonomisk topp det nära svenska samarbetet med nazisterna. Statsministerns initiativ om beskrivandet av förintelsen kom knappt två år efter folkmordet på 8000 bosnier i Srebrenica där återigen Europas politiker stått helt handlingsförlamade. Självrannsakan i den då högst aktuella frågan har man däremot lyckats hålla utanför all politisk debatt.

Den skrift som publicerades om nazismen, ”Om detta må ni berätta .. En bok om förintelsen 1939-1945”,påtalade att det redan under tidigt 30-tal var uppenbart för allmänheten hur orättfärdigt judarna behandlades i Tyskland. Samma krav ställs inte på regeringen som samtidigt behandlade Göring som en kunglighet. Hans svenska frus stoft fördes under poliseskort och hedersbetygelser 1934 till sin begravning norr om Berlin i ett stort nazistiskt propagandaspektakel. Själv ansåg Göring att Tyskland inte var någon bra plats att leva på som jude och gjorde heller ingen hemlighet av den åsikten. Efter kristallnatten november 1938 fanns ingen som inte visste om missförhållandena för de tyska judarna.  Svensk politisk och ekonomiskt elit samt kungahus hade obesvärat umgänge med Nazityskland men det är den svenska allmänhetens passivitet som framhålls i den officiella historiebeskrivningen. Svenska tidningar censurerades och som tysk deserterande soldat till Sverige skickades de direkt i retur till given arkebusering. Fahnenflucht var enligt Hitler ett av de värsta brott en tysk kunde göra.

Ture Nerman sattes i fängelse av samlingsregeringen för att han utgav tidningen Trots Allt, som fördömde nazismen och fascismen. Man stiftade en lag som förbjöd tidningen att spridas via statens järnvägar och posten. Den svenska samlingsregeringen, dess representanter och den svenska finansiella toppen hade unika möjligheter att utbyta såväl officiell som informell kunskap. De hade långt bättre möjligheter att tillfoga sig kunskaper om vad som försiggick i Tyskland än andra länders företrädare. Som svensk var man varken från fienden eller från ockuperat land så några mer pålitliga affärspartners än svenskarna kunde tyskarna inte uppbringa. Allt detta har Forum för levande historia klädsamt glömt att beskriva men ägnar en hel spalt åt att beskriva hur Sverige gör byråkratiskt motstånd för att rädda ett fåtal judar. Detta förklaras med att svenska diplomater 1942 insåg att svenskt medborgarskap innebar skydd för en del judar. Det är samma skrift och myndighet som anser att den svenska allmänheten skulle ha kommit till insikten om judeförföljelserna redan 10 år tidigare.

Senare beskrivs Raoul Wallenbergs gärning som att de ” svenska ansträngningarna förstärktes och fick ny energi när Raoul Wallenberg anlände den 9 juli.” Sedan påpekas ”Wallenberg hade inte lyckats utan stöd av sina kollegor ambassadör Danielsson och Per Anger.” Samma skrift redogör för att Julafton 1943 förhördes den svenske frivillige i Waffen SS, Kurt Lundin, av svensk polis där han berättade att han vid uppemot 800 gånger varit vittne till avlivning av judiska män, kvinnor och barn. Han hade också sagt att en soldat i ett judekompani för honom berättat att de under 5 månader avlivat ca 300 000 judar i de besatta områdena söder om Kiev.  

Han och andras medverkan ifrågasätts med frågeställningen. Vad visste dessa och andra vad de var delaktiga i? Fortsatt, Efter kriget var det ingen som ville berätta något offentligt.

Den adekvata frågeställningen bör istället vara vad Sveriges politiska och ekonomiska topp gjorde när de är så uppenbart att de var informerade om det judiska folkmord som pågick.

Tyska folket belastas däremot med ett historiskt citat. ”  Att inte vilja veta, betyder alltid att veta tillräckligt för att inte vilja veta.”  För svensk politisk och ekonomisk topp handlar det däremot om att veta men att lägga alla andra till ansvar. I det perspektivet är det lämpligt att inrätta en historisk myndighet som har till uppgift att sprida alla andras ansvar utom sitt egna.

 

Sveriges dåtida främste industrimagnat, Axel Wenner-Gren, var personlig vän med Göring och Kruppkoncernens ledare. Axel skuggades av CIA under många år, svartlistades och hans tillgångar frystes i USA strax efter deras inträde i kriget, januari 1942. Svenska regeringen skickade sitt diplomatiska sändebud,Wollmar Boström, till amerikanarna för att för att få loss hans frusna tillgångar. I vågskålen för den amerikanska bedömningen låg att deras ambassadör i Mexico, George Messerschmidts, hotade med avgång ifall den då i Mexico bosatte Axel Wenner-Grens tillgångar släpptes. Hans uppfattning om Axel Wenner-Gren som nazistisk medlöpare hade han fått som tidigare generalkonsul i Berlin.

 

Israelerna gjorde inte någon hemlighet utav att Sternligan 1948 lät avrätta FN:s svenske medlare, vita bussarnas främste representant, Folke Bernadotte. Dess medlemmar har dessutom lyckats väl i sina fortsatta karriärer. Yitzhak Shamir som vid tillfället var ligans ledare blev sedermera Israelisk premiärminister som helt öppet erkände sin medverkan. Israel utdelar tapperhetsmedaljer döpt efter Sternligan vilket hade varit omöjligt om Sverige varit en respekterad nation i Israel. Bernadotte mördas av judarna några år efter att han varit högst ansvarig för de vita bussarna räddningsaktion av ca 20 000 personer ur tyska koncentrationsläger inkluderat flera tusen judar. Mordet medförde tämligen kraftlösa protester från svenskt officiellt håll. Det ger näring åt att sverigebilden är annorlunda i den diplomatiska världen än vad som förmedlas till svensk allmänhet. En anledning kan vara att aktionen skedde under överinseende av ledande nazister och man hjälpte SS att flytta 2000 andra svårast medfarna fångar från aktionens uppsamlingsläger Neuengamme till andra läger.

Från grekerna, romarna, kyrkan, västerlandet och nu, andra världskrigets segrarmakter, är den förmedlade och politiskt korrekta historiebeskrivningen till vilka alla med politiska ambitioner vill ansluta sig. Att båda sidors vittnen skulle få komma till tals var krav som Thukydites ställde för att uppgifterna skulle betraktas som historia. Då användes definitionen för att sudda ut obekväm äldre historia som byggde muntlig överföring. När detta var gjort så är det mycket sparsamt med åtlydelsen av det historiska kravet. Den tyska allmänna uppfattningen om att tyskarna i gemen hade det tämligen gott under Hitlers styre före och en bra bit in i krigsåren är en förbjuden och utsuddad historia.

Därmed undertrycker man också historiskt viktiga frågeställningar. Hur mycket förtryck och orättvisor  mot andra människor är individen beredd att acceptera om det ekonomiskt gynnar en själv? Den frågan är ständigt aktuell och med Sverige som påtalat exempel synes utrymmet vara näst intill oändligt.

Vetenskaplig och medial mytspridning.

 

Utan översvämningsmyten måste alla upptäckter få sin förklaring utifrån nuvarande förhållanden. Detta är bakgrunden till orimliga och nästan löjeväckande tolkningar och slutsatser. Vetenskapen har satt i system att bara acceptera det som man vetenskapligt anser vara bevisat. Det kan synas vara en bra utgångspunkt men är samtidigt en begränsning till att gör nya lösningar utanför denna ram. Att allmänheten redan förnuftsmässigt förstått samband räcker inte utan accepteras först när vetenskapsmännen själva som övertygats.

På detta sätt har man från vetenskapen och den akademiska världen gjorts sig behövd fastän det finns vanliga människor som har haft nog så goda kunskaper. Kunskap som enbart får acceptans efter en akademisk presentation av akademiker för akademiker.

James Croll vid Andersonian College i Glasgow förklarade istidernas uppkomst och hans arbete fick genast erkännande som ett arbete på mycket hög nivå. Mindre roligt blev när det framkom att han var skolans vaktmästare. Att utbredningen av glaciärerna gett tydliga märken i naturen var redan allmänt känt och accepterat bland boenden i Alperna.

Det är först när rätt kategori människor övertygats som den får användas som kunskap. För tillfället är det vår västerländska akademiska värld som bestämmer vad som är erkänt eller inte erkänt. Det är mot den bakgrunden vi också betraktar omvärldens kunskaper och värderar den. Vi lär oss fortfarande namnen på upptäcktsresande som upptäckt redan befolkade platser på jorden. Det är således med utgångspunkten att de upptäckta varken visste att de fanns, vilka de var eller att deras plats på jorden inte var kända för dem förrän vi västerlänningar talade om det för dem.

Att sådana människor skulle bära på värdefulla kunskaper för oss är således inte alls i rätt ordning. Massor av kunskaper och erfarenheter har på grundval av en högdragen attityd och förhållningssätt gått förlorade. Med västerländskt monopol på lösningar ger den även okritisk acceptans åt orimliga akademiska förklaringar. För att påvisa att återfyllnaden som förklaring genomgått och klarat en kritisk analys så har några exempel påvisats som vedertagen historiebeskrivning levererat som inte klarar samma granskning. Eventuella kritiker till återfyllnadsteorin har en hel del etablerade sanningar att städa undan innan deras trovärdighet uppnår sådan nivå att det är för dem möjligt att angripa återfyllnadsteorin.

 

 

Atlanters problematiska historiska plats.

 

Med en liten grupp överlevande geografiskt spridda men med överlägsna kunskaper hamnar atlantiska ättlingar högt i den sociala ordningen nästan vart än de etablerar sig. Oftast numerärt en minoritet men med makt och inflytande långt över deras numerära proportioner. Detta föranleder att vi idag massor av kulturella, genetiska och språkligt beskrivna folk  som alla har atlantiskt grund. Den atlantiske medborgaren var genetiskt ljushyllt och blåögd med sin rasmässig benämning barbar. De talade indoeuropeiska urspråket och var kulturellt hellener. Kunskapsmässigt och teknologiskt har inte deras inflytande kunnat placeras i någon folkgruppsidentitet  utan dessa poppar upp på olika platser som oförklarliga. Ett fenomen som är högst förväntat då de härstammar från enskilda individers förmedlade kunskaper.

 

 

 

 

Barbarer.

 

Generaliserat tycks barbar i västeuropeisk litteratur vara en egenskap medan omvärldens icke rasmässiga barbarer ser det som en identitet av den vita folkgruppen. I västeuropeisk historisk litteratur har begreppet gått från det grekiska antiken med tydlig rasmässig identifikation till att idag enbart vara en egenskap.

 

Om det funnits en atlantisk befolkning så är det utan tvivel de som utgör grunden för vad genetiskt beskrivs som den europeiska eller mera utpräglat den kaukasiska eller nordiska rasen. Den som är sinnebilden för den av nazisterna hyllade ariska rasen. Det är de moderna beskrivningarna medan det i äldre litteratur är den rasmässiga beskrivningen för barbarer. Med den grekiska litteraturens nedklassning av barbarerna följer också den adjektiva formen barbarisk. Detta medför olösliga tolkningsproblem i historiska beskrivningar. När den kinesiska muren byggs till skydd för norrifrån kommande barbarer kan man på goda grunder anta att det fanns en rasmässig koppling. När vikingar beskrivs som barbarer har vi åtminstone inte svensk litteratur någon som helst koppling till en rasmässig definition medan det i de drabbade områdena sannolikt just var det de beskrev. När det i litteraturen beskrivs som barbarer är det första hand berättarens tolkning, i andra hand nedtecknarens och i sista hand läsarens tolkning om det är en rasmässig, en beteendemässig beskrivning eller både ock. Till detta kommer också översättares fria tolkningar av text. Detta innebär att beskrivningar om historiska barbarer sannolikt i många fall beskriver en rasmässig tillhörighet medan vi enbart tolkar det som nedtecknarnas subjektiva och förväntade nedvärderande av militära motståndares egenskaper. Av detta skäl är barbarer inte en beskrivning vi har kunnat använda på oss själva och därför är den rasmässiga beskrivningen mer adekvat ju längre bort från främst den svenska identiteten man är.

Under antiken var nordens befolknings utseende gemensam med barbarer och hellener. Greken Pytheas kom i kontakt med barbarer i Norden som visade honom vägen. Han hade således redan en uppfattning hemifrån hur en barbar såg ut. Invandringen söderifrån har skett efter Europas västkust, vattenvägen och sammanfaller även med indoeuropeisk invandring.

I historiska grekiska skrifter är därför barbarer en rasmässig beskrivning. De utgör hot mot såväl greker som romare. Goterna intar Rom. Kineser skyddar sig mot barbarer. Således är barbarer i äldre litteratur en huvudsaklig rasmässig beskrivning medan det i nutida västerländsk litteratur är ett verb som står för rå och grym. Detta påvisar problematiken att tolka historiska texter där någon beskrivs som varande barbarer.

 

När amerikanska fångar i andra världskriget hyste farhågor för hur de skulle behandlas fick de till svar av japanerna att de skulle behandlas väl eftersom japaner inte var några barbarer. Sannolikt en rasmässig nedvärdering av amerikanarna som japanerna inbördes själva förstod. Amerikanarna uppfattade det däremot som ett svar på frågan på hur de skulle behandlas eftersom de inte själva betraktade sig som barbarer.

Tolkningen av ordväxlingen är med den dubbla betydelsen helt beroende på avsändares och mottagares individuella uppfattning om dess rasmässiga eller beteendemässiga innebörd.

Tolkningen är besvärande tvetydig. Man kan dock vara säker på att det i grekisk forntida text är en rasmässig beskrivning medan det efter nazisternas fall alltid är en egenskap. Som rasbegrepp finns inte ens barbar med i Nationalencyklopedin. I svensk historisk litteratur finns till och med exempel på att de historiska barbarerna har förklarats som utdöda medan forntida greker beskrev oss nordbor som barbarer. Hela Norden var under vikingatiden betraktat som befolkat av barbarer.

För att visa tolkningsproblemen är Aztekerna beskrivna som norrifrån invandrande barbarer. Det blir helt omöjligt att rätt tolka texten om den inte alls ger något beskrivande eller historiskt stöd för om det är en rasmässig eller handlingsmässig beskrivning eller allt som oftast både ock.

Aztekerna invandrade i Mayanernas område. Initialt var aztekerna inte barbarer i betydelsen grymma då de invandrade. Beskrivandet, ursprung och vad som menades ger mera frågor än svar. De blev vid ankomsten hänvisade till ett ofruktbart område som de utvecklade till bördigt med avancerad bevattningsteknik. Aztekerna hade bott i grottor men byggde den befästa staden Tenochtitlan, hade en social klassindelning etc.

Att bo i grottor och vara goda konstruktörer för bevattning är typiska kulturella former i områden där barbarer slagit sig ner.

Det tog många generationer från ankomst tills Aztekerna hade skapat sitt imperium. Som invandrade var de en liten fredlig grupp på jakt efter nya bosättningar. Därför tyder det på att det fanns en genetisk och kulturell barbartillhörighet som utgjorde ledarskapet då de beskrivs som norrifrån invandrande barbarer. Den enda möjliga barbardefinition de första hundratalet åren är därför baserad utifrån kultur och utseende. Om det är en rasmässig och kulturell beteckning så måste den också primärt ha förmedlats av dem själva.

Aztekernas dominans uppstod först flera hundra år efter första invandringen och det var först då som grymheten mot andra folk kunde utföras och de i sin gärning kan beskrivas som barbariska. Den beskrivningen har knappast Aztekerna gett sig själva då  är enda alternativet att beskrivningen helt enkelt är politiskt applicerad av spanjorerna. När det blev känt att Aztekernas ursprung var som invandrade från norr så lade de till barbarer som epitet på gruppen i beskrivningen rå, grym ociviliserad.

Det första alternativet är ett bevis för att barbarbeteckningen fanns bland indianerna långt före innan Columbus anlände. Det andra är att de barbariska aztekerna är en västerländsk klart vinklad politisk beskrivning av en folkgrupp. En till synes obetydlig historisk beskrivning men som innehåller en historisk sensation alternativt avslöjar ett västerländskt sätt att nedvärdera ett erövrat områdes befolkning. Tolkningen är med tvetydigheten fri och vad som menas är bara lösbart av genetikerna genom analys av aztekiskt DNA äldre än tidpunkten för Cortez ankomst. Därefter kan man räkna med en hel del frivillig men mest ofrivillig europeisk genetisk inblandning.

Berber och barbarer är samma benämning. Nordafrikas och Kanarieöarnas berbers utseendemässiga likheter med nordens invånare har inget samband med nordisk invandring. Det är barbarer från Medelhavsområdet som invandrat till Norden så det är tvärtom emot vad som ansetts vara grunden till berbernas utseendemässiga likheter med de nordiska. Med utseende, DNA, kulturella likheter, språkligt indoeuropeiskt, boskapsskötsel, gravsättningar, mumifiering, seglingskompetens etc. etc. så är ursprunget helt omöjligt att sannolikhetsmässigt finna någon annan plats än från en gemensam bas i Östra Medelhavet.

 

 

 

Arier

 

Att vetenskapligt ge stöd för att det funnits atlantiska ättlingar som grundlagt det mesta av mänsklig civilisation var i kolonialmakternas dominans inte politiskt kontroversiellt. När Donnelly vid förra sekelskiftet tycktes se ett samband gjordes omfattande utgrävningar på Azorerna som han utpekat som den troliga platsen för dessa civilisationens spridare.

Det koloniala Europa såg sig som överlägsna och givna ledare av övriga världen. En bild som väl stämde överens med bilden av atlanterna och att dominerande européerna var dess närmaste ättlingar.

 

Att idag som vetenskapsman eller institution presentera fakta som ger de tyska forskarna under nazitiden en viss erkänsla vore att för alltid reservera en plats ute i den politiska och vetenskapliga kylan. De nazistiska ideologierna hyllande av den nordiska ariska rasen har gjort detta politiskt tabu. De sökte och ville hitta det arisk ursprunget i Norden. De sökte också efter andra platser för urariens ursprung och i den betraktelsen är det atlantiska spåren identiska med vad som hänfördes till urariern. Eftersom vi svenskar försöker dölja vårt utbyte med nazisterna är det extra viktigt att vi förnekar allt som på något vis kan kopplas till nazisterna. Som en av sin tids främsta vetenskapsmän har vår egen Olof Rudbeck blivit ett förlöjligat offer och anklagas för att vara nationalistisk fastän han verkade nästan två århundranden före innan ens nazismen fanns som begrepp.

Gemensamt för Donnellys och Rudbecks slutsatser var att de identifierat en ljushyllt folkgrupp som alltid medverkat i civilisationers uppkomst och som oftast varit de som innehaft mest makt och inflytande. Företrädesvis har dessa invandrade individer bidragit positivt och hyllats i sina nya etableringar. Insatserna för mänsklig civilisations utveckling av dessa individer skall inte förnekas men inte heller tas som en intäkt för att alla positivt bidragit. Det finns en mänsklig aspekt i sammanhanget som gör att de som bidragit positivt också hyllas och minns medan de som bidragit negativt så snart möjligt suddas ut ur folks minnen. Quetzalcoatls goda bidrag hyllades av mayaner och azteker. Montezuma II tog emot Cortéz som varande Quetzalcoatl på ett sätt som en gud förtjänar med åsikten att han skulle lämna tillbaka det land han tillfälligt förvaltade.

 

För Rudbeck var Sverige det land som dels hade en vikingahistoria men även hade den största andelelen av befolkningen med typiska ljushyllta kännetecken så är det logiskt att tro att ursprunget varit just här. Att långt efter hans död nedvärdera hans forskningsinsats och med tillgång facit om den nationalromantiska och nazistiska tidseran är ett populistiskt politiskt förhållningsätt och inte en vetenskaplig bedömning.

 

 

Greker, hellener, perser och barbarer.

 

Med återfyllnaden bröts de tre ledande civilisationernas strukturer upp. Mest drabbade och spridda var och blev den ledande Atlantiska. Därefter framträder olika folkgrupper i alla möjliga sammansättningar med olika nivå av indoeuropeiskt språk och kultur. Därför existerar inte en allmängiltig lösning på hur atlanter och övriga fortlevde utan detta har på helt olika sätt utvecklats och förändrats under historiens gång. Den vita rasen kallas numera för kaukasisk. De vetenskapliga bevisen för detta förhållande saknas men med ett nazistiskt sökande efter den ariska rasens ursprung bland annat på Bornholm är det politiskt riktigare att placera det i Kaukasien.

 

Den atlantiska befolkningen var genetiskt barbarer och språket var indoeuropeiska. Flyktingarnas inverkan på språket är helt beroende av deras numerär och den sociala status de får i de områden där de bosätter sig.

Det finns på grund av katastrofens förlopp ingen gemensam och homogen flyktinggrupp utan de överlevande torde vara från enstaka individer till maximalt kanske något hundratal i varje flyktinggrupp. Ytterligare förvillande är det att hela området runt dåtidens Atlanten dominerades av atlanterna men att de i dessa områden uppträdde de som kolonisatörer och var i minoritet. De kunskaper som finns inom flyktinggruppen och hos enskilda individer är den enda grund som flyktingarna har för sin fortsatta existens. Utvecklingen tar sig olika inriktningar men de är dock alla komna från världens kunskapscentrum. Speciellt atlanterna har sett och själva tagit del av Atlantis tekniska, odlingsmässiga och boskapsförande vinster. De är samtliga, de som fanns i erövrade områden eller såsom överlevande från Basileia, transporterade och navigerande i skepp. Deras astronomiska kunskaper är som sjöfarare därför goda.

Med Platons och Herodotes beskrivningar så är barbarer, hellener och perser av samma historiska bakgrund och i Platons fall var deras ursprung med indirekt bevisning atlantisk. Utifrån de historiska beskrivningarna av indoeuropéer, deras utseende, deras tekniska kunnande, rytteri, boskapsskötsel och sociala mönster så framstår det också att dessa egenskaper sammanfaller med vad man i antiken uppfattade som barbarer och kulturellt som indoeuropeiskt. Det är troligt att det fanns en tydlig utseendemässig skillnad mellan aristokratin och övriga.

Antikens Grekland var till stor del sprunget ur atlantiska ättlingars kunskaper. Dock var aristokratin grekisktalande men det fanns även attiska. Attiska var betraktat som den högre klassens språk och av indoeuropeisk grund. Den grekiska aristokratin var därför i huvudsak atlantiska ättlingar som maktmässigt dominerade i grekisktalande områden. De förstod däremot, eller ville inte förstå att såväl hellener som barbarer hade samma ursprung. Med den atlantiska östliga flyktingströmmen som landstiger i Turkiet och Levanten ges också förklaringar till de många indoeuropeiska samhällsbyggen. Enligt Platons berättelse sträcker sig grekernas område upp mot ca 50 km norr om nuvarande Athen. Förhistoriska Hellas är en stad och ett område i södra Theslanien som sammanfaller med området som var norr om denna gräns. I området ligger staden med namnet Atalante och havet utanför heter Atalanteviken. En flyktingström och etablering norr om grekerna sammanfaller med översvämningsteorin. Deras område kallas Hellas eftersom de är mera ljushyllta än grekerna. Antikens greker identifierade sig som akajer, dorer och joner. De var indoeuropéer och vandrade in i Grekland norrifrån. Trots att dessa ständigt låg i fejd med varandra betraktade de sig alla som hellener. Detta är den grekiska aristokratin som var invandrad från Trakien som var atlantiskt område norr om nuvarande Athen. De är därför mest sannolikt ättlingar efter överlevande atlanter. Grekerna fanns redan på plats.

 

Nuvarande Grekland innefattar geografiskt såväl antikens grekiska stadsstater som det atlantiska Hellas. Deras sammanväxt och integration beror på att stadsstaternas ledarskikt utgjordes av en minoritet hellener även i grekiska städer. Begreppet, alla är vi hellener, är stadsstaternas syn på sig själva beaktande ledarskiktet, aristokratin, medan invånarna var greker. Samhörigheten mellan hellener och greker inom stadsstaten var viktig eftersom ovan nämnda begrepp härrör ur en viss uppgivenhet i de ständiga konflikterna mellan stadsstaterna.

De styrande hellenerna var på grund av de yttre hoten beroende av grekernas sympatier. Detta leder till en ömsesidig respekt mellan befolkningsgrupperna och en delaktighet i beslutsprocesserna. Demokratin utvecklas och blandäktenskap blir möjliga. Den dubbla nationsbeteckningen Hellas respektive Grekland är därför ett arv efter en integration mellan folkgrupperna. En integration och demokratisk utveckling framtvingat av yttre militära hot.

Med stor atlantisk påverkan utvecklas inom grekiska stadsstater kultur, språk och befolkning. Grekland blir europeiskt, egentligen atlantiskt, medan nuvarande Turkiet blir sparsamt påverkat.

Forntidens greker och forntidens turkar var samma folkgrupp boende på en sammanhängande landmassa. Genom det område som nu är Egeiska havets botten flödade Svarta Havsfloden vars stränder var områdets mest tätbefolkade. Samtidigt som floden delade området i en västlig och östlig del så var den inte så avskiljande att den i forntid gav en skillnad mellan grekiskt och turkiskt. Den nuvarande grekiska befolkningen har förändrats med ett betydligt större atlantiskt, men betraktat som europeiskt genetiskt och kulturellt tillskott. Det är också det som beskrivs i den grekiska mytologin som att den nya rasen blev kort och mörk medan den tidigare hade varit lång och blond. Det är beskrivet ifrån en atlantisk betraktelse. Den genetiska mixen blir således omvänd betraktat från forntida grekisk horisont och skulle därför ha beskrivits från grekisk betraktelse som att folket blev ljusare och längre.

 

En ny kulturell gräns uppstår. Atlantiska seglingskunskaper upprättar en grekiska dominans över Egeiska havets övärld som består än idag.

Minoerna på Kreta och mykenska kulturen är likartade och spridda runt om och på öar i Medelhavet.

Kykladisk har sitt ursprung i öarna norr om Kreta. Dessa tre när men ej identiska benämns som egeisk kultur. Den kykladiska kulturen är geografiskt mycket nära den minoiska och mykenska men är relativt dem beskriven som underlägsen. Att upprätthålla en lägre utvecklingsnivå i Kykladerna medan den mykenska kulturen var spridd ända till Italien och Sicilien synes obegripligt.

Med ett atlantiskt ursprung är det en mycket logisk konsekvens. Områdena väster om Herakles stoder var atlantiskt land och således var dessa områden redan besatta av atlanter när översvämningen kom och utgjorde deras tillflyktsplats. Vägledning ger också de olika dialekterna som talas i de olika delarna av det antika Grekland.

Mykensk kultur finns även i Mindre Asien, Cypern, Syrien, Libanon och Israel. Detta är alltså  rester av överlevande från Basileia som seglat österut med strömmarna i samband med översvämningen.

 

Enligt den presenterade hypotesen var området som översvämmades runt Kykladerna ett helt grekiskt område. Att den kykladiska kulturen var underlägsen kan således förklaras med att den atlantiska flyktingvågen inte kom dit. Det fanns inte atlanter i området då det översvämmades och atlanter som räddade sig med skepp från Basileia och ockuperade områden hade ingen naturlig flyktväg till öar bakom Kreta. Kykladerna fick inte dra nytta av atlantiska kunskaper trots att de rent geografiskt låg nära till.

 

Spridningen västerut och norrut av den minoiska och mykenska kulturen var av atlanter som inte var fångade på Basileia när översvämningen började. Österut spreds den av överlevande båtflyktingar från Basileia i samband med katastrofen. Kulturernas lägen, snabba spridning och därefter ickespridning ger således ett stöd till översvämningsteorin med atlanter som kulturbärarna.

Slutsatsen är således att utbytet mellan öarna var minimalt och att kulturspridningen var påtvingad av katastrofen. Efter katastrofen är överlevande spridda och på de nya etableringarna tar sig därefter utvecklingen olika riktningar.

 

Vad som ofta betraktas som spridning av den grekiska kulturen är i själva verket en förstärkning och bekräftelse av den hellenistiska kultur som bärs av atlantiska ättlingar. Hellensk och synonymt betraktad som grekisk kulturspridning är primärt atlantisk. Med den största kvarvarande atlantiska population överlevande i Grekland tros ursprunget vara därifrån. Merparten av de lämningar som betraktas som grekiska är ursprungligen skapad i den atlantiska kulturen och kom dit liksom till Grekland med de atlantiska flyktingströmmarna. ( fig. 9)

 

Det finns flera exempel på framväxten av samhällen, olika folk och ledare som i Främre Orienten gör sig historiskt gällande. Likheten i ursprunget ger klara indikationer på att det är atlantiska flyktingar och deras kunskaper som är grunden. De och deras ättlingar växer sig lokalt starka och sedan utökar de sina maktsfärer.

Varhelst de landstiger såsom flyktingar är de därför överlägsna i kunnande och utvecklar från den positionen en ofta dominerande roll i sina nya etableringsplatser. Därtill kommer att de med sina seglings och navigeringskunskaper är mycket mera mobila än andra folk. Efter de första etableringarna är, såväl bildligt som faktiskt, marken bruten för utökning av befolkningen. Det råder stor konkurrens om marken i Medelhavsområdet . Därför bidrar de sjöburna atlantiska ättlingar över tiden med immigranter till främst väst och nordeuropa. Där finns det fortfarande mycket ledig mark att etablera sig på. Länge förstår de varandras språk, har en gemensam kultur, immigranter bidrar med tekniskt kunnande, de delar utseende och är de nya områdenas indoeuropeiska dominanter.

 

 

På andra mera avlägsna platser men mest runt Svarta Havet fanns redan före katastrofen atlantiska kolonier och bosättningar. Här kunde de däremot inte maktmässigt dominera. De byggdes begränsade civilisationer som de kunde försvara. De hade i övrigt mycket minimerat utbyte med omgivande folkslag. Historiskt stöd för den uppfattningen finns bland annat i Catal Huyduk men generellt gäller genom alla tider att sociala klasser sällan umgås eller gifter sig över klassgränserna. I detta fall även rasmässiga och kulturella skillnader varför det med största sannolikhet under tusentalsår i praktiken rått ett apartheidsystem. Återfyllnadens första offer var de direkt drabbade men även för de som senare indirekt drabbades av konkurrens om mark från flyktingarna.  Situationen blev ännu värre när även Svarta-Havets kustområden drygt ett och ett halvt år senare dränktes och även dessa folk tvingades började söka nya markytor. Etniska konflikter som 5500 år senare fortfarande är betydande inslag i nyhetsrapporteringen från traditionella konfliktområden.

 

I en upprätthållning av dominansen är förfädernas betydelse och arvet viktigt att påvisa. Pyramider och gravhögar där avlidna ättlingar hyllas och bevaras är en tradition som atlanterna fört med sig och som i olika former tagit sig olika uttryck med spridning i stort sett hela världen. En medförd jordbrukskunskap och andra kunskaper har också bidragit till nya etableringsområdens utveckling. Hyllandet av atlanternas och deras ättlingar var initialt förtjänat men med tiden ofta allt mera urholkat då ny kunskap inte tillfördes. Med fallande auktoritet blir monumenten  ett uttrycksmedel. Förfäders och det egna berättigandet som ledare befästs genom byggandet av stora gravar. Pyramider uppstår på många platser och alla efter tidpunkten för den datering som förknippas med tidpunkten för återfyllnaden. De mest kända egyptiska har efterföljts av upptäckten av de centralamerikanska. Mindre kända är de på Teneriffa, i Illinois, Peru, Kina och Zikkuraterna i nuvarande Irak. Enkelgravarnas spridning och form är samma tradition i Egyptens och indianernas pyramider. Bosniska pyramidernas uppkomst är en del av den atlantiska enkelgravskulturen som allmänt sprids vid tiden efter 3500 f.kr. Samma bakgrund har gravhögar och de nubiska kungagravarna. Gravhögarna är rikligt förekommande i Norden men finns även på andra platser i Europa som Asien och Amerika.

Silbury Hill och Glastonbury Tor är av keltiskt ursprung och deras volym och tillkomstdatum i nivå med de egyptiska pyramiderna. Det finns även de som anser att det finns ett linjärt samband mellan den kinesiska drakstigen, lung-mei, som antas sträcka sig över hela jorden där flera forntida byggen ligger på samma jordstrålningslinje. Att det finns ett samband mellan dessa geografiskt spridda kunskaper är med återfyllnaden helt logiskt. Då kunskapen är den samma kan byggnadsmässiga likheter i objekt finnas, som avståndsmässigt och tidsmässigt skiljer sig kraftigt åt, fastän de i övrigt är helt oberoende byggprojekt.

Kunskaper kan i tusentals år vara kända, överförda och använda i generation efter generation men där vi felaktigt tror att den är försvunnen bara för att de byggnadsmässiga lämningarna inte finns. Romarnas jakt på druiderna var en dåtida Intelligentzaktion. Mycket av forntida atlantisk  kunskap, som betraktas som utav keltiskt ursprung, försvann då från de Brittiska öarna.

Pyramider i Egypten, Mesopotamien, Indusdalen, Hwang-Hodalen, Mesoamerika samt Anderna förklarats som oberoende uppkomna fastän det mellan dem finns slående oförklarliga likheter.

Oberoende civilisationers uppkomst förkastas med atlanterna som flyktinggrupp. Överlevande atlanter har genom sin rörlighet och kunskaper direkt eller indirekt influerat och lämnat annars oförklarliga fornlämningar efter sig. Kunskaper som varit långt mera spridda världen över än vad som är erkänt beroende på att vetenskapen utgått från kolonialvärldens horisont och förkastat mycken gammal atlantisk kunskap som funnits i koloniernas olika kulturer.

 

 

 

Judiska stammar

 

Med en återfyllnad och överlevande atlanter som landstigit i Israel så finns det först och främst redan i ursprunget en uppdelning från Atlantis som enligt Platons beskrivning var 10 stycken baserat på Poseidons 10 söner. Med få överlevande från varje stam landade de på kusten vid Levanten och utifrån dessa utvecklas de judiska stammarna. Dock finns här problemet att det är för få individer för att upprätthålla en genetisk hållbar stam utan inblandning från andra. Dessutom är situationen sådan att de sociala nivåerna blir av mindre betydelse initialt då den stora uppgiften för alla handlar om den kortsiktiga överlevnaden.  Att spekulera i hur utvecklingen slutligen påtalar 12 judiska stammar är därför en helt övermäktig och omöjlig uppgift. Det är troligen enskilda personers omdömen om judisk och ickejudisk baserat på både genetiskt, kulturellt och socialt arv som sedermera klassar dem som judiska stammar. I området bär dock de flesta människorna en inblandning av atlantiska gener. De beskrivs därför felaktigt som att Levantens folk är en blandning av europeisk och orientaliska folk. Europa, Levanten men även de flesta mänskliga civilisationer är av atlantiskt grund och invandring och således inte av europeisk grund. Det sammanfaller med Ignatius Donallys, Olof Rudbecks och i modern tid även Thor Heyerdahl med många andra erkända vetenskapsmäns iakttagelser som har förlöjligats. De var dock i sina analyser mycket mera objektiva och öppna än belackarna och långt mycket närmare sanningen.

 

 

Nordiskt.

 

Det som kallas den nordiska rasen är den som mest överensstämmer med atlanternas utseende. Skälet är att Norden vid den tiden för invandringen söderifrån så glest befolkat att överlevande atlanter och dess ättlingar snart även blir den numerärt dominerande befolkningsgruppen. Det genetiska atlantiska arvet har därför i Norden en större andel än i andra då redan befolkade områden. Detta förhållande har tidigare gett felaktiga vetenskapliga slutsatser då det förutsatts att dess genetiska typ är utvecklat i den nordiska miljön och att den vita rasens ursprung är nordiskt. Den nu dominerande uppfattningen är att denna rastyp har sitt ursprung i Kaukasien vilket bygger på samma typ av feltolkning. När källan är borta blir andelen bärare av det atlantiska genetiska arvet tolkat som källan. När vetenskapen kommer fram till att Norden inte kan vara källan tas näst bästa alternativ.  I början av 1900-talet hade också antropologisk forskning sin höjdpunkt och har i nuvarande politiskt klimat betraktats som rasistisk. I sin vetenskapliga form är antropologin ingen rasistisk forskning men som redskap för politiska mål har den missbrukats. Vad antropologerna gjorde förr gör DNA-vetenskapen idag för att fastställa släktskap och ursprung.

Redan på 1500-talet beskrev den av Gustav Vasa avsatte katolske ärkebiskopen  Johannes Magnus svenskarnas ursprung som invandrade och ättlingar efter Noa. Det var den vedertagna historiska beskrivningen med allmän acceptans även ute i Europa under hela svenska stormaktstiden. När Sveriges inflytande minskade blev även dess historia förkastad. Svensk tronföljd bygger fortfarande på Johannes Magnus beskrivning som börjar med Noa, Jafet och Magog som år 88 efter syndafloden landsteg i området som senare skulle bli Sverige. Vikingatidens historia är nästan helt utplånad och baseras mest på arkeologiska fynd. Intressant är att i såväl nordisk mytologi som i beskrivning av svenskarna, så är det med ett ursprung från Östra Medelhavsområdet. Johannes Magnus berättelse fick stort genomslag i hela Europa och var gällande svensk historieskrivning under hela stormaktstiden och fram till början av 1700-talet. Han redogjorde för alla led fram till den dåtida kungen Gustav den I, vilket är synonymt med Gustav Vasa. Numreringen av Erik den XIV utgår således från att det vid hans tillträde fanns 13  tidigare beskrivna och historiskt erkända föregångare.

Drottning Kristina var enligt dåtidens historia vid sin abdikation av en kungalängd som började med Noa vilket förutom hennes katolska tillhörig sannolikt ytterligare stärkte hennes roll i Vatikanen. Johannes Magnus beskrivning är varken i konflikt med Bibeln eller nordisk mytologi. Däremot står den i konflikt med den moderna politiskt korrekta beskrivningen att den nordiska rasen utvandrat från Afrika och i Norden utvecklat sin ljushyllthet. Med mitt släktskap med Olav den Heliga kopplas grenen ihop med den kungalängd som Johannes Magnus beskrivit. Således finns det nedtecknat hela mitt släktskap ned till Noa och med bibelns hjälp ända till Adam och Eva. Rent sannolikhetsbedömt så är det med Johannes Magnus beskrivning, med svenska förfäder, i praktiken omöjligt att inte ha detta släktskap även om det inte formellt är nedtecknat.

 

Johannes Magnus beskrivning liknar den fornnordisk mytologi där jätten Ymer var stamfar till Odens mor, Bestla och morbror Mimer vars ursprung var det fyllda Ginnungagap.

Asarnas ursprung var däremot från Asien, i detta fall nuvarande Turkiet och invandrade gudar. 

Thor Heyerdahl fick bitter erfara hur han nedgjordes för att han påstod att Odens ursprung överenstämde med vad som stod i Snorres kungasagor. Av någon anledning ansågs åsikten vara kontroversiell men vari det kontroversiella ligger är obegripligt om man inte stödjer de nazistiska synsättet att nordens befolkning utvecklats i Norden. Fastän det är uppenbart att människor har olika bakgrund sprids en politisk lögn att vi alla är lika och har lika egenskaper. Genom att betrakta utseendet kan man utan vidare hänföra den negroida som utav härkomst söder om Sahara. DNA-studier visar också att de har ett mindre släktskap med övriga raser. I beskrivningen av återfyllnaden så påvisas tydliga lämningar efter Atlantisk kultur i Europa, Asien och Amerika. Om det finns, är de i varje fall i mycket mindre omfattning i Afrika söder om Sahara. Släktskapet mellan raserna är således baserad på en genetisk och troligen gemensam inblandning. Är det av atlantiskt ursprung är det helt en logiskt konsekvens av återfyllnaden. Det stämmer också bra med de utseendemässiga analyserna som redan misstänktes på Olof Rubecks tid. Trots att politiskt korrekta forskarna påstår att vi alla är utvandrade afrikaner så är vi övriga vita, röda, gula mera genetiskt lika inbördes än med negroida. De negroida har inget atlantiskt påbrå vilket innebär att de saknar släktskap med Neanderthal.

Sahara har för överlevande Atlanter inneburit att andra etableringsriktningar varit attraktivare och klokare val. Det är också troligt att de mest attraktiva platserna söder om Sahara redan var befolkade och var fientligt inställda mot nya invånare.  DNA visar därför på ett släktskap beroende på en Atlantisk invandring och större genetisk inblandning i alla andra folk än de som har sitt ursprung i Afrika söder om Sahara.

De atlantiska ättlingar har ofta tillhört ett ledande socialt skikt vilket innebär att deras gener har haft en större spridning än vad som skulle motsvaras av deras numerär. Sociala överklassens män har haft stor tillgång till underklassens kvinnor både frivilligt men mest som kulturellt tvångsmässigt.

Tittar man på utseende så är dessa teorier helt läsbara i utseendet på befolkningen och med fysisk antropologi är det inga konstigheter. Ibland beskrivs det idag som europeiskt utseende när man finner mumier som ser europeiska ut. Indianerna är tveklöst av mongolisk art men bland dessa finns också individer med typiska kaukasiska drag vilket är detsamma som europeiska vita.

Uvecklingsmässigt stora skillnader gör det troligt att det vid flera olika tillfällen har landstigit atlantiska ättlingar i Amerika som positivt påverkat det lokala samhällena.

Vikingar besökte och kände till Amerika. Vikingen Leif Erikssons resa är dokumenterad. Kensingtonstenen bär gotländska runor och språk med årtal angivet till 1362 vid en tidpunkt som definitivt gav anledning till flykt från Gotland. Eftersom denna koppling helt förändrar den Nordamerikanska historiebeskrivningen så har den ägnats ett eget kapitel senare.

 

Att det fanns andra sjöfarare som valde att stanna och assimilerades med indianbefolkningen är troligt. Irokeserna bodde i långhus och kvinnorna hade en mycket hög status vilket påminner om vikingars levnadssätt. Irokeserna fanns i området kring de stora sjöarna och deras benämning på sig själva betydde folket i långhus och den specifika irokesiska kulturen synes ha utvecklats runt 1000-talet. Det är därmed helt i paritet med den period då Leif Eriksson bevisligen var i Nordamerika och sannolikt enbart var en av många som sökte ny mark att etablera sig på eller hitta nya lönsamma produkter att försälja.

 

Att kulturella och sociala likheterna mellan vikingar och nordamerikanska indianer i flera fall bär på slående sammanträffanden tillhör de fakta som konstateras men sällan kommenteras. Dessutom sammanträffar tidpunkten för de nordiska kontakterna med stora förändringar i de nordamerikanska indianernas kulturella beteende.

Det fanns betydande spår av den ariska rasens historiska betydelse i Medelhavsområdet och Mellanöstern. Det stämmer väl överens med myter och Johannes Magnus beskrivning. Ävenså Olof Rudbecks iakttagelser bör omvärderas. Han beskrev Mannheim som det ursprungliga i Birka baserat på att ljushyllta folk haft en så framträdande roll i civilisationer och i styrande folklager. Iakttagelser som är riktiga men med skillnaden att ursprunget inte är nordiskt utan atlantiskt.

Olof Rudbecks Mannheim är en tolkning av iakttagelser och kunskaper som fanns på 1700-talet med många ljushyllta historiskt ledande personer långt ifrån Norden.

 

Kaukasier.

 

Med den nazistiskt hyllade nordiska rasen blev den vita rasens ursprung där politiskt problematiskt. Att fortsatt framhärda den teorin vore att ge en viss erkänsla för nazisternas beskrivning. Den kaukasiska rasen sammanförs i Svensk uppslagsbok från 1935 till den vita europeiska rasen, europider. Därefter blev den europida rasen under en period en undergrupp till den kaukasiska rasen. Den beskrivningen föll snart bort på grund av sin orimlighet. I Nationalencyklopedien framgår det nu att vetenskapen helt frångått rasklassning av människor. Det är snarare ett politiskt ställningstagande och önsketänkande  än ett vetenskapligt. DNA-forskningen är sannolikt nutidens snabbast fortskridande vetenskap där snart varje liten benbit kan avslöja individens ursprung och släktskap. I Kaukasien fanns dock sätet för en högt utvecklad bronsålderskultur. Kaukasierna ursprung är som atlantiska flyktingar som efter att först ha räddat sig i Levanten valt strategin att etablera sig uppströms Eufrat.

Mönstret är identiskt med etableringen i Övre Egypten. Atlantiska och andra flyktingar söker nya etableringsplatser och ledig mark uppströms floderna. Det är i enlighet med den naturliga och logiska migrationsriktningen och den kaukasiska rasens ursprung i kaukasien är därmed förklarad lika invandrad som de i Norden. Den kaukasiska rasens historiska ursprung är av atlantiskt ursprung.

 

Indoeuropeer.

 

Den slutsats man kan dra är att såväl atlantiska gener, kunskaper, språk och kultur har spritts över världen där dessa människor har haft betydligt större påverkan än i proportion till sitt antal. Utan Atlantis och återfyllnaden förblir dessa ursprung fullständigt omöjliga att reda ut eftersom det helt plötsligt bara finns i mer eller mindre omfattning. Sedan har det fortsatt att utvecklas och förändrats under tusentals år. Spåren avslöjar viss samstämmighet med luddiga gränsdragningar där det kulturellt och språkligt sammanförs som indoeuropeiskt. Rasmässigt är dessa historiskt först beskrivna av grekerna som barbarer och om sig själva som hellener. Sedan finns det en oändlig massa beteckningar på folkgrupper och länder där atlantiska ättlingar dominerar ledarskapet men folket kan vara av helt annat ursprung och däribland alla förekommande blandningar. Komplexiteten avspeglas i det indiska kastsystemet som sannolikt har sitt ursprung i en form av försök till att organisation det genetiska ursprunget i fallande grad beroende med släktskapet med de av högsta genetiska värdet. Den rollen innehas av braminerna.

Braminerna som är den högsta kasten i Indien är mera ljushyllta än övriga indier. I sina erövringståg österut drabbade Alexander den Store i Indien på motståndare som leddes av braminer. De beskrivs som kärva förfäder härstammade från samma härjande indoeuropeiska ryttarskaror som den grekiska adelns. Denna koppling kan enbart bero på fysiska likheter då språk och kultur i övrigt utvecklats skiljt från varandra i drygt 3000 år.

 

fig. 9

 

Olika folk med militär kraft dyker därefter ständigt upp i mellanöstern under förhistorian.

Det är en rimlig teori att många av dessa är ättlingar efter olika atlantiska flyktinggrupper som har fört med sig kunskaper och som utvecklats till kraftfulla stater.

Hettiternas ursprung är okänt men vars härstamning var indoeuropeisk. De bedrev boskapsskötsel och åkerbruk i kombination. Deras framgång bedöms bero på militär överlägsenhet och bruk av hästar. 

Hettiternas härskande klass utgjordes av pankus. Deras lagtext är mycket human och visar överensstämmelser såväl med israeliternas som Hammurabis lagar.

Mitanniriket bär också på atlantiska spår med ett tunt indoeuropeiskt ledarskikt samt militär överlägsenhet baserat på bruket av hästar.

Omkring 1720 f.kr. tränger hyksos in i Egypten. De har en överlägsen militärmakt baserad på hästar och stridsvagnar. De kommer från Levanten. Det är också området som motsvaras av Kanaan. Hyksos slog sig ner i en ny huvudstad, Avaris, som ligger vid Nilens östligaste utflöde.

När europeiska anletsdrag påvisas i lämningar efter forntida folk är det primärt atlantiska och synonymt med indoeuropeiska.

Indoeuropéerna är ofta avbildade med skägg. En storväxthet är ofta förekommande relativt andra. I historiska texter finns också ett indoeuropeiskt sjöfolk angivet som plötsligt dyker upp i området. Deras ursprung är beskrivet som okänt. Som atlantiska ättlingar ges förklaringen till deras, båtar, kunnande, militära styrka och utseende.  Sjöfolket är ett stort militärt hot och avbildas med hjälmar bärande horn. Att de härjade i Medelhavsområdet är således fastställt. Enda möjliga färdvägen är från väst och deras ursprung är således väster om vad som för de angripna var kända folk.  Deras sjökunskap sammanfaller med feniciernas. De är ett samhällshot i hela Östra Medelhavsområdet ca 1200 f.kr och tros vara anledningen till att stormakterna i området föll sönder och förpassade det till ett 400-årigt kulturellt mörker. Ramses III:s gravmonument har den enda kända avbildningen av sjöfolket. De kommer sjövägen, bär hornförsedda hjälmar, sköldar och är beväpnade med spjut eller svärd. Detta sker således ca 2000 år före innan nordisk vikingatid inträffar men är både till förfaringssätt och avbildning är de mycket överensstämmande. Sjöfolket lyckades krossa tre stormakter, mykenerna, hettiterna och egypterna. Bräckligheten tyder på att betydelse som läggs till de styren och regioner som efterlämnat skrifter har tillfogats ett oproportionerligt högt inflytande. Dåtiden hade knappast känt igen sig i våra beskrivningar av rådande inflytande och maktförhållanden med en stark och kontrollerande centralmakt. Dess styrelseform var snarare enligt formen för nutida kriminella gängs geografiska intresseområden med kontroll över vissa inkomster. Merparten av befolkningen var av ointresse då de saknade indrivningsbara medel och de därför också var tämligen okunniga om vilken nation de tillhörde.

Eftersom inget är känt om sjöfolkens ursprung eller vart de senare tog vägen kan följande slutsats dras. Vi vet ytterst lite av historien och det vi känner till eller tror vi känner till har getts oproportionerlig stor betydelse.

Fenicierna och minoerna har enligt mytologin samma ursprung. Fenicierna behärskade konsten att navigera efter stjärnorna och de hade namn om sig att alltid segla rätt. De var väl förtrogna med astronomin och kunde segla på öppet vatten. Det är en generationsvis överförd atlantisk kunskap. 

Feniciernas maktställning var inte militär utan baserad på handelsdominans. Deras expansion bygger på gemensamma handelsintressen  mellan olika lokala aktörer.

Med ett gemensamt atlantiskt ursprung ges en kulturell, kunskapsmässig och språklig samhörighet som är gynnsam för handelsdominans och fortlever länge utan militär dominans.

Fenicierna har enligt historikerna sitt ursprung längs kusten efter nuvarande Syrien och Libanon. Deras handelsmässiga samarbete mellan lokala samhällen är baserat på ett för dem genom språk, utseende och myten känt gemensamt ursprung.

Det är från löst sammansatta atlantiska befolkningsgrupper som Västeuropa och Norden befolkats av indoeuropeer. Detta har skett successivt tack vare handelsutbyte, fysiska, språkliga och kulturella likheter. De första spåren och dramatiska kulturella förändringarna kom däremot som en direkt följd av flyktinggrupper som lämnade Medelhavsområdet i samband med återfyllnaden.

 

Namnet Fenicien tros härstamma från linear-B, ordet phoinike vilket betyder purpur. Det har inte ansetts att detta har något etniskt ursprung. Enligt översvämningsteorin och förknippat med deras goda sjökunskaper så är fenicier av atlantiskt ursprung och etnisk härkomst sammanfaller med färgen av deras klädesdräkt. Purpur var dyrt och förknippat med de högtstående och välbärgade och färgen är extrakterad från havssnäckor.

I sammanhanget är det värt att beakta att allt efter att generationerna fortlöper så ingås äktenskap och utbyte mellan folk. De tydliga genetiska skillnaderna suddas ut men det finns all anledning att misstänka att de ledande fenicierna och deras släkter var av mer atlantisk börd än de som utförde det praktiska handelsarbetet.

 

Den avlidne Jesus är beskriven som klädd i purpur. Att detta påtalas av oberoende källor indikerar att samtiden fann det såsom betydelsefullt och att färgen hade ett statusvärde.

Det har också framförts att man i östra Medelhavsregionen språkligt förstod varandra vilket sammanfaller med flyktingar med samma ursprung spridda i området.

 

 

 

Sumererna.

 

Sumererna börjar framträda som ett folk när en sumer-semitisk symbios uppstår vid Eufrat och Tigris flöden i nuvarande Irak. Semiterna, som är talrikare i norr, och sumererna, som kommer söderifrån lägger båda först under sig lokalbefolkningen innan de växer ihop till en gemensam kultur. 3000 f.kr. använder de skrivtecken för administrativa förrättningar.

 

Att sumererna och semiterna förenades, även om det inte gick helt utan konflikter, kan således bero på deras nära släktskap som atlanter och att de valt olika rutter och tidpunkter för att etablera sig i området.  Det bör i sammanhanget beaktas att det var stora områden som lades under vatten väster om nuvarande Medelhavets östliga kust. Den absoluta majoriteten av flyktingarna i mellanöstern hade detta ursprung även om atlanterna var de som genom sina kunskaper fick ett oproportionerligt stort inflytande.

 

I Bibeln beskrivs Noas ättlingar som alla talande samma språk. De började i övermod att bygga Babels torn, vilket tros vara zikkuraten i Etemenanki. Som straff för detta tilltag spred Gud dem över stora områden och gav dem skilda språk.

Den verkliga anledningen var en intressekonflikt där de ledande atlanterna ville återskapa monumentens Atlantis. Det var i detta samhälle som de hade haft sin auktoritet och maktbas. Strukturer som de tidigare ledarna i de förlorade civilisationerna ville behålla och återupprätta där monumenten var starkt förknippat med deras ledarskap. För atlanter som hade egna kunskaper och ledarförmåga fanns inga motiv att underkasta sig ett ledarskap som byggde på tradition. Situationen krävde kunskap, arbete och organisationsförmåga i ett mycket praktiskt och nära ledarskap i överlevnadskampen. Därför valde flera atlantiska familjer att lämna gruppen och tog nya områden i anspråk för att skapa sig egna samhällen utan ett betungande högre ledarskap.

Dessa atlantiska familjer valde att etablera sig på angränsande områden där de anammade det lokala språk som talades av den tidigare befolkningen eller den flyktinggrupp som valde att ansluta sig till deras ledarskap. Alltid i kraftig minoritet men med sina kunskaper blev de atlanter som etablerade sig ändock socialt ledande.  Bara några generationer senare finns i området således en klart avvikande ljushyllt atlantisk och socialt ledande befolkningsgrupp som inte längre talar samma språk. De gav upphovet till de angränsande riken som senare erövrade Sumerriket. Berättelsens genomslag och överlevnad synes logisk beroende på att det fanns många geografiska platser med atlantiska flyktingar. En helt logisk social konflikt och utveckling i en situation då gamla strukturer helt raserats.

Babels torn kan därför även vara tillämplig för många andra flyktingar på geografiskt helt andra platser och beskrivningens symboliska betydelse kan då liksom den är i nutid vara förknippat med mer än en plats och ett monument.

Zikkuraten i Etemenanki uppfyller inte kriterierna för det som primärt är Babels torn utan kan vara ett exempel på en mindre variant.

Babels rimliga plats är i de områden som var den största och första bosättningen efter återfyllnaden av Medelhavet. Det var strandnära är följaktligen idag översvämmat vilket beskrivs i kapitel om Persiska viken.

 

Egypterna.

 

 

En mångfald av indoeuropeiska spår kan förklaras med atlantiska flyktingar.

 

Övre Egypten uppstod mycket plötsligt runt 3500 f.kr. Deras kunskaper överglänste nedre Egyptens. Även skriften som fanns i övre Egypten var snarlik den sumeriska. Vid flykt uppströms Nilen måste de flyende hitta nya etableringar. Det blir således uppströms Nilen bortom redan etablerade samhällen.

Det var de tidigare kustnära boende som övergav Egyptens kunskapscentrum och var tvungna att hitta ny ledig mark. De etablerar sig därför i övre Egypten. Även atlanter sökte sig till ledig mark i övre Egypten och använde där sina olika kunskaper.  Ett plötsligt utvecklingsprång uppstod men avstannade och detta tyder på att kunskap kom utifrån. Därefter orkade de inte driva utvecklingen vidare. Den egyptiska kulturen blommade upp som en färdig produkt. Egypternas forntida kunskaper och byggen imponerar på eftervärlden. Efter snabba framsteg avstannade utvecklingen och lite förändrades på 3000 år.

Egypterna har idag en genetisk inblandning av barbarer. Det är från atlanter som kom till Egypten och som även senare invandrade tillskott i form av exempelvis hyksos. Ofta lyckades de etablera sig och få framskjutande ställningar. Faraonernas förfädersdyrkan, soldyrkan och Faraonen som en gud bland människor med kontroll över kosmos är mycket likartad den roll som innehades av Amerikas indianhövdingar. Det är alltför lika för att kunna vara slumpartad. 

Atlanterna som skickliga stenkonstruktörer hade kunskaper som förklarar pyramiderna och andra nutida svårförklarade byggen. Atlanternas spetskunskaper är överallt glömda.

I avbildningar är det ofta skillnader i hudfärg på olika människor och där är ljushyllt överklass överrepresenterad. Egyptens snabba utveckling under denna tidsepok är baserad på atlantiska flyktingars kunskaper. Den egyptiska aristokratin har ett stort inslag av atlanter och faraonernas byggen av pyramider är en av dem utvecklad atlantisk tradition.

Det har med avseende på detta spekulerats i att en afrikansk dynastisk ras invandrat söderifrån som förde med sig kunskaperna. En rent politiskt populistisk anpassad förklaring som möjligen kunnat rendera några forskningsbidrag. Med ett översvämmat Medelhav och följande flyktingströmmar ges förklaringen. Mumien efter Ramses II är lång och rödhårig. Efter Nilen anläggs städer allt längre nedströms med koppling till atlantisk ursprung med början i Övre Egypten, Hierakonpolis, därefter Herakleopolis och längst norrut Heliopolis. Viktiga städer som makt- och religiösa centra. Städer med ändelsen –polis tyder på att atlantiska ättlingar namngett staden och är således indoeuropeiska.

 

Herodotos, lär i sina resor att barbarerna har en långt äldre historia än grekerna. I Egypten hittar han så väl fungerande samhällssystem bland barbarerna att han inte drar sig för att framhålla dem  försteg framför grekernas. En objektiv syn på omvärlden men som gör att han sedermera kritiseras och nedvärderande betraktad av grekerna såsom barbarvänlig.

 

Andra exempel.

 

Garama är en forntida stad som låg i nuvarande Libyen. Dess etableringsval är också långt från havet. Det skedde också vid tiden för 3500 f.kr. Garamanternas likheter med greker och romare är i första hand det atlantiska ursprunget och långt senare påverkat av det ofta konfliktbetonade handelsutbytet mellan romare och garamanter. Garamanternas ursprung är troligen rester av de atlanter som befann sig i Libyen. Med Atlantis undergång var förutsättningarna för att upprätthålla ockupationen borta. Garamas läge, långt från havet, indikerar att det fanns en stark motsättning mellan folken och ny etablering gjordes på behörigt avstånd. Det kan förväntas att de äldsta garamernas dna har ett, vad man genetiskt kallar, starkt europeiskt inslag.

 

Ett ofta förekommande inslag i indoeuropeiska erövrares sociala mönster är att de utgör en härskarklass som inte vill beblanda sig med övrig underkuvad befolkning. Däremot innebar detta att det blev många barn med den underkuvade befolkningen medan den officiella grenen led brist på genetisk tillskott. Detta visar sig i lagtexterna och kan således vara en atlantisk överklass vars yttre kan urskiljas genom atlanternas fysiska särdrag såsom ljushyllta, ljushåriga, högresta och ofta bärande skägg.

I Indusområdet har man hittat ett hundratal geografiskt spridda platser som var samtida med Egyptens och Mesopotamiens och av samma utvecklingsnivå. Det är en logisk följd av flyktingar som etablerar sig i nya områden.

De likheter som finns mellan geografiskt avlägsna platser från tiden strax efter 3500 f.kr. har tolkats som att ett livligt handelsutbyte har skett mellan dessa platser. Antagandet förutsätter så livligt utbyte och påverkan att det först under 1900-talets industrialism har en motsvarighet. Slutsatsen är därför att beskrivningen av dessa forntida livliga handelförbindelser är helt orimliga och felaktiga. Likheten beror på att de ledande personerna, atlanterna, för med sig och etablerar sitt samhällssystem i nya områden. De utvecklas därefter åt olika håll. Den omfattning i utbyte som tidigare gjorts gällande dem emellan existerar inte. Ett exempel är Habuba i norra Syrien och Uruk ca 80 mil därifrån där likheten är så slående att det framställts att Habuba varit en till Uruk underställd handelskoloni. Detta utbyte skulle ha varit samtida som Medelhavsområdet i övrigt inte alls visar några former av motsvarande civilisation. Flyktingströmmar från ett översvämmat Medelhav ger en logisk förklaring till såväl närvaro som frånvaro av fungerande samhällssystem.

 

Inkaindianerna hade en stark förfädersdyrkan där deras förfäder mumifierades och tillfrågades inför viktiga beslut. Deras hövdingar härstammade från den universella skaparen, Solguden. En dag kom en lång och ståtlig man, med stora krafter. De kallade honom solens fader. Alla Inkahövdingar var solens söner och härstammade från solens fader.

Apacherna hyllar Changing Women. I en rit förvandlas flickor till kvinnor genom att täckas med vit lera som symboliserar Changing Womens utseende. Hon flöt iland efter det att hela världen översvämmats.

Polynesien har befolkats av människor med goda navigeringskunskaper. Man anser att det varit omöjligt att befolka dessa öar rent slumpmässigt. Det krävs medvetna satsningar och fler än en resa för att uppnå den spridning av civilisationen som gjordes. Att ständigt återfinna samma platser kräver navigeringskunskaper. Befolkandet av Stilla Havets övärld kallas lapitaspridning. Påskön är en uppnådd utpost av atlantiska ättlingar med goda navigeringskunskaper. Att den fortsatt till Sydamerikas västkust är därför också en rimlig lösning. Fram till Påskön befolkades Stilla Havet österifrån. Med braminer och Påsköns ljushyllta befolkning som båda varande atlantiska ättlingar finns en logisk och förklarande koppling.

Det finns likheter mellan indusskrift och Påsköns rongorongoskrift. Ingen av dem har blivit tydda men dessa likheter har avfärdats som utfall av slumpen.

Påskön befolkning bestod av en ledande ljushyllt överklass och en mörkare underordnad. Där fanns ljushyllta rödhåriga storvuxna med stora örsnibbar vilket beskrevs av den nederländske sjöfararen Jacob Roggevens som år 1722 på påskdagen landsteg på och namngav ön.

En framstående kultur byggd på förfädersdyrkan avbildade förfäder genom sina stora stenansikten. Stora örsnibbar är ett tecken på att de var avbildade förfäder av de människor som fortfarande bebodde Påskön då Roggevens steg iland. Att stora örsnibbar framhålls i beskrivningen av Påsköns vita befolkning tyder på att dess genetiska bas var liten. Någon generell sådan rastypisk egenskap har inte framkommit i andra sammanhang bland vit befolkning. När lapitaspridningen nådde Sydamerikas västkust var den redan befolkad av indianer. Inkafolket hade en aristokratisk mera ljushyllt klan, ayllus, vilkas medlemmar kallades för storöron.

Storöronen på Påskön behöll sina rasmässiga skillnader medan man i Sydamerika tillät en indiansk inblandning. Som ett litet antal anländande till ett redan befolkat område var upptagande i samhället som ledande ett bättre alternativ än att försöka etablera en egen koloni. Det uppstod  vissa rasskillnader och en skillnad mellan aristokratin, ayllus och de övriga.

Lapitaspridningen är idag den mest accepterade med hänsyn taget till Påsköns färgade befolknings och övriga polynesiers ursprung. Med atlanter och atlantiska ättlingar som drivande kunskapsmässig överklass förklaras också andra lämningar på asiatiska fastlandet och i den asiatiska övärlden som kunskapsmässigt och kulturmässigt är lik de lämningar som finns runt östra Medelhavet. En konsekvens av resonemanget är att Amerika befolkats av atlantiska ättlingar till västra Sydamerika från Asien genom lapitaspridningen.

Mesoamerika har befolkats av atlanter från Europa. De kan där ha utvecklats var för sig helt oberoende av varandra på den amerikanska kontinenten. Där har deras kunskaper och kulturella bakgrund använts till att skapa ledande dynastier och likartade samhällen fastän de fysiskt uppstått långt ifrån och helt oberoende av varandra. Det förklarar varför det finns en kulturell likhet mellan dessa regioner fastän det inte gått att påvisa något kulturellt utbyte dem emellan. Amerikas indianer är de som bäst och närmast i tiden kan påvisa de astronomiska, tekniska och andra kunskaper som atlanterna redan för 5500 år sedan kände till.

 

Med insikten att även andra kulturer hade omvärlds- och navigeringskunskaper så framstår kultur och kunskapsspridning som en naturlig process. Gåtfull blir den enbart då referensen begränsas av den kunskapsnivå och folkgrupp som vid jämförbar tidpunkt maktmässigt dominerade Europa. Vad övriga regioner och folk kunde fanns goda skäl att undanhålla den dominerande maktgruppen.

Mänsklighetens samlade kunskaper är således betydligt större än den samlande för de som för tillfället har den militära och ekonomiska makten. Främst lapitaspridningen visar att det funnits människor som haft mycket goda navigeringskunskaper där enskilda öar befolkats på mycket långa reseavstånd.

Mormonernas grundare, Joseph Smith, påstod sig ha hittat guldtavlor med egyptiska hieroglyfer.

Han påstod att dessa innehöll ett budskap från en civilisation som levt i Amerika till omkring 300 e.kr och som var etablerad sedan ca 2500 år tillbaka. Hans läror tros ha ca 13 miljoner anhängare  världen över. Det är ingen unik åsikt att tro på att Amerika emottagit invandring från Medelhavsområdet långt före Columbus.

Flera exempel på forntida skrivningar på metallplattor har hittats i områden och kulturer där

atlantiska ättlingar förväntats ha haft ett stort inflytande. Sammantaget är konsekvensen att återfyllnaden ger så många nya och spännande beskrivningar inom ramen av det rimliga att det mesta av den mänskliga historien är oskriven eller felaktig. En tämligen fria tolkningar inom ramen för återfyllnaden mångfalt bättre än den som inte alls passar in i den.

 

 

Utplånande.

 

Det finns många exempel på kulturer, folk och mytiska folk som försvunnit ur historien.

De spår de lämnar har ofta samhörigheter som är svåra att förklara som oberoende. Genetisk utarmning på grund utav ovilja att blanda sig med övrig omgivande befolkning är troligen en stor bidragande orsak. Förutsättningarna för en genetisk isolering är stora när utseende, kunskap, religion, språk och sociala spelregler skiljer sig emellan olika folkgrupper.

Att den socialt högre stående befolkningsgruppen skulle beblanda sig med den lägre är sällan accepterat. Apartheid-politik är inget nytt och Catal Huyuk är det första att tydligt påvisa detta fenomen. Att gifta upp eller ner sig är begrepp som inte faller ihop förrän arbetsmarknaden utvecklats så att främst färdighet och inte ursprung styr karriären. Däremot har socialt högre stående ofta utnyttjat sin position i sexuellt umgänge. Ett välkänt exempel är Abraham. Gud tillät judarna en integration med tjänstefolk. Dåtidens syn på ursprungets vikt avspeglas då Abraham med den för ändamålet ombedda tjänsteflickan, Hagar, att i Saras ställe ge Abraham en son. Däremot är behandlingen av hans söner klart styrt till Isaks fördel som han sedermera fick med den judisk, Sara. Hon var dessutom halvsyster med maken. Där genetiskt utbyte skett mellan män av högre klass och kvinnor av lägre har avkommorna tillhört moderns lägre samhällsklass.

När Sara äntligen blev med barn och fick Isak så blev äldre brodern Ismael arvslös och både han och modern fördrevs.  Detta i en tid då den äldste sonen enligt tradition var den som hade förstfödslorätt och därför kunde förvänta sig två tredjedelar av arvet. Efter Saras död tog sig Abraham hustrun Ketura med vilka han fick sex namngivna söner. Även de arvslösa.

Av berättelsen kan man utläsa att härkomst var av stor betydelse. Tillgången av likvärdiga också starkt begränsad att giftermål med halvsystern ingicks. Att det funnits ärftliga problem och inavel bland de egyptiska faraonerna är en vedertagen bedömning. De var lätta att fysiskt åtskilja från övrig mera mörkhyad omgivning.

Den i egen uppfattning högre stående ädla befolkningsgruppen har bevarat sitt genetiska arv intakt men fått en allt snävare genetisk bas. Det finns i nutid många exempel på sociala, rasmässiga, kulturella, etniska etc gränser för vilka som får ingå äktenskap. I länders lagtexter är de borttagna men i praktiken med mycket stor betydelse. Högst på den sociala stegen hör de europeiska kungahusen och flera tronarvingar har avsatts på grund av val av fel partner. Det är en form av social bestraffning av de som gift sig utanför klanen och den sociala formen är den som bör ligga till grund för en generell historisk bedömning.

Abrahams gifte med halvsystern Sara tyder på att det även då fanns snäva sociala gränser och vad som var accepterat gifte utgjordes av en mycket begränsad skara. Det finns också en mångfald exempel på att ljushyllta har en självbild utav att de är guds ättlingar och där den uppfattningen vidhålls i judendomen och kristendomen där judarna är guds folk. Att de närmast gudalika skall leva i celibat är även det ett reducerande av det genetiska utbudet. I det forntida Egypten hade det en maktmässig betydelse där ett starkt prästerskap var ett hot emot faraonsläkten som genom celibatet med tiden undanröjdes. Ett prästerskap som baserades på tidigare atlantisk social position, bestod av atlantiska ättlingar och med atlantiska kunskaper. Levantens folk beskrivs som en blandning av européer och araber där tidpunkten och härkomsten för den europeiska invandringen är okänt. Levantens folk är en atlantisk-arabisk blandning utan någon som helst invandring från Europa där det i detta fall främst är förknippat med Västeuropa.

 

 

Den Atlantisk förnekelsen.

 

Det är barbarerna som av grekerna betraktas som det militära hotet. För att understryka  den politiska viljan till förnekelse av släktskap så är parallellen och den nutida historiska likheten mellan nazisternas arier och judarna ett mycket påtagligt exempel. Med återfyllnadsteorin är judar och arier utav samma atlantiska ursprung. Nazisterna försökte rasklassa judarna men ca 11 procent av judiska skolbarn var av nordisk typ. Enbart mellan 5- 6 procent av tyskarna själva var av sådan nordisk ras att de kunde betraktas som framtida bas för den germanska idealmänniskan. Nazisterna lyckades med konststycket att utrota en del av den genetiska bas som de betraktade som den överlägsna ariska rasen.

Att rasmässigt indela människor från olika ursprung ses som rasistisk och underlag för framtida förtryck och folkmord.  Det är svårt att förstå logiken i att det är att betrakta som rasism att fastställa en individs ursprung. Rasklassificering är inget problem om det inte vore för att det såväl bland rasister som bland de som framställer sig som icke rasister, finns ursprung som uttalat eller outtalat anses ha sämre värde. 

 

Våra nutida värderingar och historiska slutsatser är starkt påverkade av världskrigets utfall. På kort tid och från mellankrigstidens allmänt accepterande rasindelningar till efterkrigstiden där varken ursprung eller kulturella olikheter får påtalas. För att undvika alla sammankopplingar med nazismen har den vita rasens ursprung av modern vetenskap förflyttats bort till Kaukasus. Dess ursprung, utan erkännande av Atlantis, måste dock vetenskapligt betraktas som okänt med såväl Norden som Kaukasus som uteslutna som helt osannolika. Sveriges nära relation med nazitysklands ideal gör att den politiska rädslan är stor för allt som kommer det minsta i närheten av att hylla vikingars inflytande och avtryck långt utanför Sveriges gränser. Det starka vikingaintresset har inte på något vis förvaltats i Sverige i rädslan för att framstå som nationalistisk så har det skapats ett historiskt impediment. Att den nordiska rasens ursprung primäret är atlantisk är därför inte alls en välkommen misstanke. Politiskt och historiskt kontroversiellt är det när DNA-forskning visar att vi i Norden invandrat söderifrån och har lite gemensamt med det stenåldersfolk som bodde här först. Den nordiska rasens ursprung är således inte i Norden. Tidpunkten för den första sydliga invandringen stämmer tidsmässigt med den formativa periodens inledning och därefter under en längre tid pågått.

Att det offentliga Sverige på något vis skulle finansiera en undersökning för att utreda ljushyllthetens ursprung skulle med all sannolikhet innebära en massiv kritik för politiskt stöd av nationalism och nazism.

 

Att idag är stödja myten om Atlantis och en återfyllnad av Medelhavet är därför  politiskt helt inkorrekt.  Även om nazisterna gärna sett arierna som atlantiska ättlingar så är det nu av mig angivna geografiska läget och släktskapet också i dessa kretsar helt fel. Med teorierna som grund har det sannolikt varit direkt farligt att under mellankrigstiden sammanföra det nordeuropeiska med det judiska. Detta trots att Ahnenerbe, och Himmler som ledande rasist, försökte att rasklassa men misslyckades med att särskilja judarna från det ariska. Sent i kriget fick Ahnenerbe lösa problematiken genom att upprätta en forskningsinstitution i Strassburg med specifikt uppdrag att rasklassa judarna genom kroppsligt material från Sovjetunionen. De brottades med samma rasmässiga dilemma som med hellenernas historiska samhörighet med sina militära fiender perserna och barbarerna.

Reinhard Heydrich levde under hela sin karriär under misstanken att avslöjas som bördig jude och Hitler ansåg att den misstanken gjorde honom till en energiske och pålitlig. Heydrich i sin tur bevisade sig som bäst i klassen i avseende att organisera och genomföra utrotningen av judar. Arier som rasbegrepp är politiskt inkorrekt att använda för den nordiska ljushyllta befolkningen. Ariernas ursprung som grekiskt och turkiskt samt talande indoiranska urspråket beskrivande som invandrade till Iran och Indien 3000 till 2000 f.kr är däremot historiskt och politiskt helt accepterat. Den beskrivningen synes vara okontroversiell för att den är i en region som ur västerländskt perspektiv är tillräckligt långt bort såväl geografiskt som tidsmässigt för att vara politiskt intressant. Arierna som intågar i Indien under vedatiden var indoeuropéer, vars maktövertagande i området visar på identiska förhållanden som man visat på andra ställen. Militär överlägsenhet, bruket av hästar och boskapsskötsel. Släktskapet mellan det europeiska och det indiska nyttjats av perukmakare som förser västerlandet med indiskt hår tack vare de gemensamma egenskaperna.

 

Ett trovärdighetsproblem för Ahnenerbe var att de fornlämningarna som fanns var av enormt mycket högre klass i områdena runt Medelhavet och i Mellanöstern jämfört med där de sökte deras ursprung. I den politiska önskan fanns att germanerna både hade sitt ursprung i norra Europa och stått för en stor del av den forntida civilisationen så tarvade detta en förklaring. Därför sades att livsvillkoren inte var bra nog i norra Europa för att deras förmåga skulle blomma ut. Däremot när de kom till Medelhavsområdet fanns förutsättningarna för att deras förmågor skulle komma till sin rätt. Detta visar konkret på hur vetenskapen och fynden anpassas till den politiskt önskade tolkningen.

Det krävs en stor brist på självrespekt för den som har arkeologiska och vetenskapliga kunskaper att kunna framställa och försvara en sådan teori. När det var en god karriärväg i det nazistiska Tyskland fanns det gott om begåvade och duktiga vetenskapsmän inom Ahnenerbe som anpassade sig och deltog.

Det finns en icke oviktig skillnad mellan Himmlers rasism och Hitlers socialdarwinism Att beundra och efterlikna kulturerna i Medelhavsregionerna står inte i strid med ett socialdarwinistiskt synsätt. För Hitler som socialdarwinist hade en samhörighet mellan judar och arier varit ett mindre problem att hantera än för Himmler.

Hitlers syn på nordeuropa avslöjas genom att han gjorde sig lustig på Himmlers bekostnad väl medveten om att Medelhavsområdets kultur i sin prakt och nivå var flera tusen år före den i Nordeuropa. Hans syn på svenskarnas förmågor, trots att de var det land i världen som hade högst andel av den typiska nordiska rasen, var inte alls smickrande för svenskt vidkommande. Hitler raljerade över Himmlers beskrivning av arkeologiska fynd i norra Europa. Som socialdarwinist gällde det att vinna kampen enligt survivel of the fittest. En ide som Hitler höll fast vid in i sin död då han inför det slutliga nederlaget ansåg att förlorade tyskarna kriget så var de inte hellre värda att leva. Hitlers socialdarwinistiska ideologi genomsyrade hela hans politiska gärning så riktningen mot krig och expansion för Tyskland var ett konsekvent politiska budskap. Att som politiska ledare gömma sig bakom Hitlers påstådda lynnighet är båda att ljuga för omgivningen och sig själv. Skillnaden i Himmler och Hitlers ideologiska synsätt avspeglas genom att Hitler som ovärdig förlorare aldrig kan kapitulera eftersom ett nederlag också innebär upphävande av existensberättigande. Ett konsekvent handlande med logisk följd att han inför nederlaget begår självmord. Himmler lever i tron att han kommer att kunna samarbeta med britter och amerikaner. I kampen mellan slaver och vad som betraktas som mera ariskt är han på rätt sida. Det är först när han inser att detta är en helt omöjlig utväg som även han begår självmord. Hela efterkrigstidens officiella historiska skildringar och analyser är fortfarande så influerade och politisk anpassad av vad som hände under andra världskriget att den måste betecknas som av lägre sanningshalt och trovärdighet.

 

Det historiska värdet av äldre litteratur där sådana inskränkningar inte förekommit är i analysarbetet av historiska skeenden därför att föredra. Alla konflikter utgår ifrån någon form av tillhörande identitet och suddas alla sådana olikheter ut ur historien blir ävenså konflikterna svåra att historiskt analysera och förstå. Vi kan utgå ifrån att de greker som identifierade sig som akajer, dorer och joner och som vandrat in i Grekland på något sätt hade nära identiteter som skiljde sig från de redan bofasta då Grekland knappast var helt obebott före deras intrång.

Det är dessa som betraktar sig själva som hellenska familjer med det högre indoeuropeiska språket attiska som kunde användas i en stor del av Medelhavsområdet i umgänge i den styrande klassen och inom handel. När man betraktar alla som homogena greker förlorar man hela den historiska bakgrunden och problematiken som gav upphov till intresset för att berättelsen om Atlantis nedtecknades av Platon.

 

Det visar med tydlighet de brister vi har i vår historiebeskrivning. Vad makthavarna vill få berättat blir också levererat även om det går stick i stäv med vad som vore en klok och logisk Det akademiska intresset att tillmötesgå den politiskt önskvärda bilden är den snabbaste karriärstegen. Ahnenerbe är ett bevis på hur extremt anpassningsbar vetenskapens tolkningar kan bli. Det finns vetenskapsmän och forskare som strävar efter att vara fullständigt objektiva och utan politisk anpassning. Bidrar inte deras insikter till politisk nytta får de aldrig eller sällan något större genomslag. Då saknas intressenter som vill medverka till att finansiera en fortsättning och även om enskilda ambitioner finns så finns bara ekonomiskt stöd för rätt sorts historietolkning. Den historia vi har är en spegling av vår nutida politiska norm och maktintressen snarare än en sann beskrivning av vad som verkligen har hänt. 

 

Hela Amerika lider brist på historiebeskrivningar av tiden före Columbus. Trots mycket tydliga bevis för högtstående kulturer och kunskaper så har ursprungsbefolkningens historia utav erövrarna i alla sammanhang förlöjligats, nedvärderats och utplånats. Detta mönster är generellt utfört av alla erövrare i alla tider. Grymheterna som Aztekerna gjorde genom att ta ut hjärtat ur sina krigsfångar i samband med en religiös rit är en allmänt spridd kunskap. Med de enorma guldtillgångar som fanns bland indianerna fanns det mycket starka motiv till att sprida den kunskapen. En betraktelse av de som förfasades av detta ogudaktiga beteende är därför på sin plats att göra.

Under samma tidsperiod som spanjorer och kristna förfärades över aztekernas offerceremonier genomdrevs den spanska inkvisitionen. Då belade man alla som hävdade annat än den kristna läran som den rätta religionen med dödsstraff. Att tvätta händerna före maten var en judisk tradition varför detta var ett bevis för judendom och anledning till bränning på levande på bål.

Med den bakgrunden anlände således spanjorerna och Cortéz till Amerika med sanktionerad rätt från Påven och kungahuset att avrätta alla som inte bekände sig till den kristna tron. Att mörda och plundra ogudaktiga människor var således helt i överensstämmande med vad makthavarna hemma i Europa redan gjorde. Att samtidigt förfasa sig över Aztekernas grymheter och bortse ifrån att de själva brände människor levande på bål visar att moralen var starkt förenat med vad som var ekonomiskt fördelaktigt.

 

Påståenden om att tidig europeisk invandring till Amerika är ursprung till indiansk samhällsbildning och kultur är i efterdyningarna av folkmorden på indianerna varken en önskvärd beskrivning för erövrande européer eller för indiansk självkänsla. Det är däremot helt otvistigt att både myt, mumier och fysiskt utseende påvisar individer med typiska kaukasiska drag i en i övrigt typiskt mongolisk befolkningsgrupp.

 

Indianerna vill styrka sin egen identitet med att påstå att all historia före Columbus var sprungen ur deras egna led. Historian därefter är de erövrandes historia som helt dominerar bilden av deras nationsbyggen. Ingen av grupperna har politiskt intresse av att påvisa att européer fört med sig kunskaper till Amerika långt före Columbus.

Erkännandet av Atlantis och återfyllnaden kullkastar hela den politiskt styrda och skapade bilden av historien. Den blir dock alltmer ifrågasatt och det blir allt tydligare att den står i konflikt med såväl vetenskap som myt där myten däremot ständigt vinner alltmer vetenskaplig trovärdighet och stöd.

 

Betydelsen av historia.

 

Columbus, som vilse i världen, tjänar intressen där han passar bra att framhållas och hyllas. Den historia vi har och de historiska personer vi hyllar är inte primärt deras gärningar utan hur deras gärningar kan stärka den sittande makten. Av detta kan man enkelt dra slutsatsen att historieämnet är bortkastat och värdelöst. Min egen slutsats är dock den motsatta.

Det har funnits och förhoppningsvis finns fortfarande mycket historiska kunskaper kvar i andra kulturer som inte utgår från det västeuropeiska. Dessutom finns det enorma mängder kunskap inom den västeuropeiska historien som med större objektivitet kan skapa en riktigare bild en den maktmässigt dikterade.

 

Religiösa ledare, vetenskap och kunskap är historiskt ofta gemensamma funktioner och har bara under några hundra år varit åtskilda i västerländsk vetenskap. Det fanns bland prästerskap kunskaper och lokala myter som inte alls har tagits tillvara. Mycket försakat är den historia som fortlever som myter bland folk som lever efter mönster med starka traditioner bakåt i tiden. Deras starka traditioner gör också att de är avlägsna det moderna västerländska konsumtionssamhället. Materiell fattigdom ger litet eller inget intresse för deras kulturella tillgångar. Kunskaper som på ett avgörande sätt kan bidra till att lägga pusslet av den mänskliga historien. Ett pussel vars mest korrekta utseende är den bästa garanten för förståelse och acceptans mellan olika befolkningar och kulturer. Att ta tillvara och rätt tolka myter hos folkgrupper som idag fortfarande lever i starkt traditionsbundna miljöer har sannolikt långt mer verklighetsnära historiska beskrivningar än den vi västerlänningar förmedlar våra barn.

Med DNA som bevisar att en långt senare invandringen skett söderifrån och trängt ut de tidigare stenåldersfolken innebär att Johannes Magnus beskrivning av det nordiska ursprunget var mera rätt fram till för 200 år sedan än det idag politiskt rumsrena som främst förmedlats efter andra världskriget. Sveriges position som militär stormakt bidrog till genomslag och acceptans av vad som beskrevs som svenskarnas ursprung med deras direkta släktskap med Noa. I de erövrade områdena och dess kristna befolkning var det naturligtvis mindre risk för protester mot ett folk vars ursprung var direkt förenat med Noa. Denna historska beskrivnings acceptans upphörde  när Sveriges militära inflytande försvann. Om inte annat så är det ett utmärkt exempel på korrelationen mellan makt och historiebeskrivning.

I den engelska översättningen av Platons Atlantis åtskiljs greker och hellenska familjer. I den svenska översättningen har Jan Stolpe översatt de hellenska familjerna med de grekiska och därmed använt ett samma begrepp för hellensk och grekisk. Därmed förloras också hela den historiska problematiken med den oönskade samhörigheten mellan barbarer och grekisk adel, hellenska familjer.

De allmänt smutskastade barbarerna utgjorde militära och ekonomiska hot och det låg således i den grekiska maktelitens retorik att i möjligaste mån framställa dem som obildade, omoraliska och hänsynslösa vildar vilket kolliderade med insikten om deras gemensamma ursprung. Det militära yttre hoten framtvingade dock ett samarbete mellan folkgrupperna och demokratin i Grekland utvecklades. Med stöd från alla delar av befolkningen blev försvaret av stadsstaten inte bara den styrande elitens angelägenhet. Under antikens politiska verklighet var Platons beskrivning politiskt sprängstoff. Med demokratins uppkomst i denna politiska verklighet är det beklagansvärt att beskrivningen av Atlantis historiskt behandlas som ett ointressant verk och pseudovetenskap.

 

Exempel på historiska fel.

 

I frågeställningen varför Atlantismyten och Sarmast fynd inte beaktas har jag tidigare visat på analysfel och logiska kullerbyttor. För att strö lite mer salt i såren så ges några ytterligare exempel på varför trovärdigheten i etablerad historiebeskrivning skall ifrågasättas.

 

Kensingtonstenen.

 

Vanliga människor iakttagelser offras oftast på vetenskapens altare fastän de är helt korrekta. Kunskaper och iakttagelser gjorda av vanligt folk öppnas för all form av misskreditering och förlöjligande. Kensingtonstenen är inget ovanligt exempel utan det mesta utanför västvärlden betraktas som icke hållande det vetenskapliga måttet.  Det är först när västvärldens vetenskapsmän betraktar det som bevisat som det är bevisat. Exemplet är bra för att spegla hur obekväma upptäkter och från fel håll bemöts och behandlas.

 

I en ca 30 år gammal uppslagsbok kan jag läsa att Kensingtonstenen är en förfalskning. Om den inte är en förfalskning innebär det att det funnits vikingar långt inne i Amerika, väster om de stora sjöarna, redan 1362. Fyndet detroniserar definitivt Columbus som Amerikas upptäckare. Det styrker dels att Nordeuropéerna var där långt tidigare men också att de kulturella och genetiska likheterna beror på att invandringen varit permanent och starkt påverkat indianernas livsmönster.

 

Kensingtonstenen är ett bra exempel för att påvisa vilka statistiskt matematiska sannolikheter som stödjer den som äkta och vad lite det krävs för att falla in i vedertagen historia och klassa den som falsk. Underställd en matematisk sannolikhetsbedömningen är Kensingtonstenen äkta och det är också vad en vanlig persons sunda förnuft  skulle komma fram till om denne förblev opåverkad av orimliga vetenskaplig alternativ.

 

Jämförelsen är relevant med Atlantiskunskapen när företrädare för vetenskapen med självklarhet betraktar den som en pseudovetenskap medan det finns massor av bevismaterial som sammantaget inte kan ge någon annan slutsats än en i forntiden högt utvecklad och framstående mänsklig civilisation.

 

I nuvarande utgåva av Nationalencyklopedin har man inte fastställt stenen som falsk även om man enbart påvisar de argument som framförts för att den är falsk. Därför finns det all anledning att beskriva det som talar för dess äkthet.

 

År 1898 hittade bonden och svenskättlingen Olof Öhman stenen i närheten av Kensington i Minnesota. Runexperter och lingvister har med utgångspunkt av texten framställt den som en förfalskning. Det är en tveksam detalj i fyndet baserat på inga kunskaper alls om vem som skrev, vart denne kom ifrån och vad han hade för dialekt. Underlagen för deras expertkunnande är av storleken att en tecknad serietidnings textmassa antar enorma proportioner relativt sett. Dessutom måste man bortse från all andra fakta om man på grundval av texten skall förklara den som falsk.

För den som saknar förmåga att göra en sannolikhetsmässig bedömning är bevisningen innehåll inte av betydelse. En liten detalj kan således stjälpa hundrafalt starkare bevisning.

För att förklara den som falsk krävs orimliga lösningar. Utifrån en allmän uppfattning och erfarenhet är en falsk Kensingtonsten så långt bortom rimlighetens gräns att sannolikheten inte alls existerar. Matematiskt måste man hemställa dessa förnekares trovärdighet till samma skara människor som förnekar förintelsen. Förnekandet har också sammanfallit med att skapa sig en politisk integritet som opåverkad av samtiden eftersom fyndet sammanföll med den nationalromantiska yra som vid tiden för fyndet svepte över världen.

Det tristaste är naturligtvis att en vanlig bondes upptäckt inte blir erkänd utan experter uttalar sig så att Olof Öhman framstår som en lögnare och bluffmakare i maskopi med flera andra i sin absoluta närhet. Denna avancerade bluffmakare gjorde det inte heller lätt för sig genom att försöka bevisa att nordbor vistats väster om de stora sjöarna. Allt arbete med att iscensätta bluffen kräver arbete och kunskaper som få kan ha tillfogat sig och knappast Olof Öhman.

Allt detta utan någon som helst ambitioner att dra ekonomisk nytta av fyndet. Att fyndets äkthet ifrågasätts ingår i granskningen. Att ifrågasättandet jämställs med en definitiv slutsats är däremot inte vetenskapligt. Därför är det anmärkningsvärt att man i uppslagsböcker påstår att stenen är en förfalskning och ger absolut genomslag för de som utan rimlighetsbedömning avfärdar fyndet.

Under senare tid har man dessutom funnit att texten på stenen kan vara en form av gutemål.

 

I och med detta får årtalet 1362 en extra tyngd. Var man välbärgad gute hade man 1361 att välja mellan att fly eller slås ihjäl av Valdemar Atterdag. Att några välbärgade gutar med norsk ledsagning flydde Gotland och tog sig till Amerika är en logisk koppling till historiska fakta. Nu framgår det att Olof Öhman inte bara var en skicklig förfalskare. Han satte också texten på stenen i ett historiskt sammanband som han aldrig påtalade. Eftersom vikingatidens höjdpunkt var över 300 år tidigare så var tidpunkten egentligen helt fel vald då de mesta av vikingautfärderna klingat ut. Att Olof Öhman då valde 1362 gjorde förfalskningen så avancerad och svår att experterna inte ens förstått sambandet. Inte kunde han heller påvisa detta eftersom det då skulle avslöjas vilken avancerad bedragare han var. 8 göter och 22 norskar som 1362 var i Amerika beskrev vad de gjorde och till minne av sina mördade kamrater. Olof Öhman förstod också att påtala att dessa nordbor vid tiden var katoliker genom att avsluta med Ave Maria, fräls oss ifrån ondo.

 

Om inte Olof Öhman var konstruktören av bluffen så fanns det ingen anledning för honom att ljuga. Han och hans vittnen sa att de fann stenen under rötter på ett 30- 40 årigt träd. Då kvarstår lösningen att någon annan skulle ha gjort detta fantastiska arbete. Denne okände och kunnige person hade därefter lagt ut den i naturen långt bort i vad som då var obruten ödemark. Detta i förhoppning att en bonde någon gång i framtiden skulle hitta den, lägga märke till runorna och få dem offentliggjorda. Tämligen utsiktslöst och utan ekonomisk vinning.

Det finns många orimligheter som måste vara uppfyllda för att kunna lägga bevis för att Kensingtonstenen är falsk. Rent matematiskt går det således att bedöma alla fakta och sannolikhetsmässigt beräkna dem. Att bonden Olof Öhman gör sig allt detta besvär, involverar familj och vänner i sin bluff utan några som helst ekonomiska anspråk har bara det knappast någon like i världshistorien. Med mycket liten sannolikhet multiplicerat med nästa orimliga förklarings sannolikhet så blir sannolikheten för en förfalskning så liten att den helt enkelt inte existerar.

När lingvister då hävdar att det är en förfalskning på grund av språkets karaktär så måste följande beaktas. De har aldrig hört fornnordiska utan gissar sig till hur det lät. Det fanns och finns

1000-tals dialektala varianter. Ett fåtal av dessa varianter finns fragmentariskt och i förkortad form nedskrivna som runor.

Att utifrån detta begränsade vetenskapliga underlag göra bedömningen att Kensingtonstenen är falsk är en vetenskaplig inskränkthet och navelskåderi.

Att påstå att den är falsk är således inte ett forum för intelligens utan snarare en brist på analytisk och matematisk begåvning. En erfarenhetsmässig och kunskapsmässig matematiskt bedömning är således att Kensingtonstenen är äkta med nya lingvistiska kunskaper att tillfoga de tidigare kända.

Relationerna äkta och falsk är vid en logisk och intelligent analys till fördel för att sannolikheten för äkta är några miljarder gånger större. Trots dessa enormt höga odds emot sig så sammanfaller bedömningen falsk med vedertagen historiebeskrivning och därför går det att läsa i uppslagsböcker att den är det.

Återkopplat till Atlantis och återfyllnaden så råder det ingen brist på vetenskapliga bevis. Den historiska världen kan omöjligt ha sett ut som den ser ut idag. Att sannolikheten för Atlantis existens är några miljarder större än att det inte funnits är således för den förnekande inte av betydelse. För den förnekande kan varje tveksamhet eller alternativ lösning valideras upp några miljarder gånger och fälla all annan bevisning. Ju större kunskapsbrist man har om förhållanden som stödjer Atlantisteorin desto högre relativ sannolikhet har ens egna tvivel. Fenomenet att förkasta all överväldigande bevisning är därför viktigare än att återigen behandla och överbevisa något som redan tusenfalt är överbevisat. Att Atlantis i någon form existerat är den matematiskt och mest logiska lösningen och den utifrån vetenskaplig bedömning den mest intelligenta.

 

Likt lingvisterna granskar språket på Kensingtonstenen finns det detaljer i återfyllnadsteorin som såväl kan ha andra lösningar som att de är svåra att bevisa. Däremot säger matematiken att finns det en delmängd som är gemensam för alla så är det den som är lösningen. Den delmängd med överlägset mest antal vetenskapliga träff  är en återfyllnad av Medelhavet för ca 5500 år sedan.

Att i den historiska analysen utgå ifrån en återfyllnad är därför det mest rimliga även om Atlantis  ännu inte fysiskt lokaliserats. Intelligent bedömning innebär dock att Sarmast fynd bör övertyga alla tvivlare. Med en återfyllnad löses historiska gåtor och blir full av intressanta och logiska förklaringar.

Att ironisera över de som påstår att Kensingtonstenen är en bluff är att indirekt ironisera över hela Amerikas officiella historia. Handel, bosättningar och sexuellt umgänge hade skandinaverna haft flera hundra år tidigare. Det är dock vetenskapligt säkrare att framställa sig som kritisk granskare och förklara Kensingtonstenen som falsk och klamra sig fast vid den historiebeskrivning som ger den bästa födkroken.

Firandet av Columbus day i USA väcker protester hos indianerna. Det är förståeligt när man tillskriver att Columbus upptäckte Amerika. Det innebär att alla de miljoner som bodde där inte räknas. Inte heller räknas deras kunskaper eller deras kultur. Columbus ankomst var inledningen på att uppemot 90 % av ursprungsbefolkningen dog av sjukdomar, krig, social kollaps. En human katastrof med ett enormt bortfall i kultur och kunskap som årligen firas med en allmän flaggdag och är USA:s viktigaste högtid. En högtidsyra som av den kvarvarande indianbefolkningen innebär firande av undergången av deras historia och kulturer.

Däremot innebär ett erkännande av Kensingtonstenen att bådas historia måste skrivas om. En historiebeskrivning som inte är av intresse att driva för någondera parten. Det är således politiskt ointressant att lägga fram alla arkeologiska och vetenskapliga bevis utan det är mindre kontroversiellt att fortsatt sprids myten om Columbus.

 

Exemplet visar med all tydlighet att det inte är bevisningens matematiska styrka som avgör det mest sannolika historiska skeendet utan det finns helt andra intressen som styr vilket stöd en historisk beskrivning får.

 

Teknisk och naturvetenskaplig oförmåga.

 

Exemplet Kensingtonstenen visar att den matematiska hållbarheten på vår historia är mycket låg. Att den tekniska oförmågan också har klen hållbarhet skall visas genom att beskriva hur de egyptiska pyramiderna byggts eller kan byggas. Valet av pyramiderna som objekt är för de är välkända och att de trots detta inte löst uppbyggnadstekniken. De har byggtekniskt  framställts som olöst och obegriplig. Detta fastän det finns exempel på fullbordade och ofullbordade som avslöjar hur man i de fallen gjorde och som är en fullt applicerbar teknik även på de egyptiska pyramiderna. Att bygga en pyramid är tekniskt okomplicerat och lätt.

 

Att bygga pyramider med hjälp av yttre ramper är den idag mest spridda förklaringen till pyramidbyggen. En akademisk lösning som kräver att de som konstruerat och tror på den knappast kan ha gjort ett praktiskt dagsverke under hela sitt liv. För att nå toppen via en sådan ramp skulle det innebära långt större massor än pyramiden själv. Det innebär att arbetsinsatsen för pyramidbygget mångdubblas då rampen skall byggas men även rivas och bortforslas. Lite kritisk granskning ger att detta är fullständig orimligt och fel sprids lösningen i läroböcker världen över. Även andra fantasifulla men orimliga lösningar finns publicerade. Med en yttre ramp konstrueras ytterligare en nästan omöjlig lösning och i praktiken helt ogenomförbar.  

Med utgångspunkt från ramplösningen beskrivs att pyramidens puts läggs på med början från toppen och nedåt allteftersom rampen rivits. Ett imponerande ingenjörskonst att få det att ligga kvar som förblir helt oförklarad. Exemplet visar att när historikerna försöker ge sig på de tekniska förklaringarna så är de ute på ett ämnesområde de inte alls behärskar. Detta skall sättas i relation till de forntida fynd av teknisk högtstående natur som förblir oförklarade eller ihopklumpade som religiöst betingade artefakter utan praktisk nytta.

 

Accepterat bland ett fåtal västerländska historiker men noviser inom byggteknik och annan teknik ges monopol på sanningen och de kan sprida vilka myter som helst. Mytens ihålighet beskrivs närmare i kapitel, Granskning av Cheops, genom att ge en förklaring på hur man med enkel teknik snabbt bygger en pyramid.

Det för mig oavkortat till uppfattningen om att det inom vetenskapen finns många tvivel som aldrig avslöjas. Exemplen ovan visar att även om det finns omständigheter som är uppenbart logiska, enkla och med vetenskaplig täckning så är det inte alls givet att det kommer att betraktas som en möjlig lösning. För att hålla sig inom den accepterade ramen presenteras förklaringar som är uppenbart orimliga och även helt omöjliga.

 

Det är först när det i den offentliga debatten ges tillfälle att ställa alla kunskaperna och olika tolkningar emot varandra som det blir möjligt att framställa vilka orimligheter som vedertagen historiebeskrivning vilar på.

Alla arkeologiska fynd, dess tolkningar och beskrivningar bör sammankopplas med en beskrivning av vilka naturvetenskapliga förutsättningar som man utgått ifrån. Att utgå ifrån att allt sett ut som idag är att utgå ifrån något som man på förhand vet inte är korrekt. Trovärdigheten för den typen av tolkningar blir fullständigt orimliga och löjeväckande. Lösningen med ett avspärrat sött Svarta Hav med lägre yta är ett utmärkt exempel på hur illa det kan gå när den mest spridda och kända förklaringen samtidigt kräver att naturlagarna upphävs.

 

Allt eftersom har DNA-forskningen senaste rön gått sensationellt mycket tvärs erkänd historiebeskrivning. Däremot har den alltigenom funnits logisk med en återfyllnad som hypotes.

DNA är varje individs egen historia som är helt omöjlig att politiskt anpassa.

 

Intresset för Atlantis lever således inte på Platons berättelse. Näring ges på grund av att existensen av Atlantis ger så många svar på det som annars är oförklarligt. Ständigt nya upptäckter ger större kunskaper om forntidens förhållanden. Istället för ociviliserade människor framträder folk med förbluffande kunskaper och förmågor. Dessa vetenskapliga framsteg fortgår och levererar stöd för Atlantis existens i en allt stridare ström.

 

 

Medial anpassning och populism.

 

Vetensskaplig populismen dyker också upp i media och det för tillfälligt mest aktuella ges som förklaringar till fenomen fastän orimligheten är uppenbar.  Varför Ryan-Pittman fått genomslag för sin beskrivning med ett avspärrat, lägre liggande Svarta Hav, är bara begripligt om man vill få en naturvetenskaplig förklaring till den Bibliska syndafloden. I det kristna USA blev den därmed okritiskt accepterad . Med det mediastarka USA som spridare av denna orimliga lösning blir den världsberömd och refererad till i uppslagsböcker och andra kunskapsforum. Däremot håller den inte för den mest enkla vetenskapliga analys. Ryan-Pitmans förklaring med att en jordvall skulle ha varit avskuret Svarta Havet från Medelhavet är så orimlig att man undrar om den är ett rop på hjälp.

Oavsett så måste Svarta Havets döda sötvattenfauna betecknas som ett mycket hållbart bevis för att Medelhavsområdet i forntiden inte såg ut som idag. Att alla historiska beskrivningar trots detta utgår ifrån nuvarande förhållanden visar att historiebeskrivningen utgår ifrån felaktiga förutsättningar. Med Svarta Havets snabba förändring kan man därför förkasta alla teorier som i sina historiska slutsatser utgår ifrån nutida utseende.  Det öppnar för helt andra tolkningar istället för att försöka anpassa förklaringar till ett förhållande som vi vet inte är riktigt.

 

När växthuseffekten och nedsmältningen av glaciärerna havshöjande effekt var överst på den politisk och medial agendan hakade vetenskapspopulismen på. En grotta under havsytan utanför Israelisk kust hade lämnats hals över huvud under pågående oljeframställan. Som läsare får man också förklaringen att denna hastiga flykt var en konsekvens av den globala havsnivåstigningen i samband med nedsmältningen av inlandsisarna.

Den var i sin mest dramatiska form ca 1,5 cm per år. Inte ens återfyllnadsteorins stighastighet skulle innebära en så dramatisk flykt att inget kunnat räddas. När det nådde den nivån handlade det om någon decimeter per dygn. Detta är ett graverande exempel på hur den nuvarande debatten om klimatförändringar och världshavens stigning ger slutsatser som är medialt och populistiskt men inte alls vetenskapliga. Under sin livstid kunde forntidens människor uppleva en nivåhöjning på någon decimeter vilket innebär att de antagligen inte alls var medvetna om att det hände.

Öster om Nildeltat förklarar man tre översvämmade städer som drabbat av en tsunami. Alla fynd hade ramlat i samma riktning vilket man då i allmän nyhetsyra tolkade som drabbat av en tsunami. Problemet är dock att tsunamin stannat kvar på land som förblivit översvämmat. Efter tsunamin i Sydostasien blev ett helt bortglömt naturfenomen plötsligen lösningen på alla former av sjönära katastrofer.  Att båda villkoren, en gemensam fallriktning och med vattnet liggande kvar, endast är möjligt vid en snabb marknivåsänkning förelåg dock inte som lösning.

Det finns också historiskt och arkeologiskt fastställt att delar av Alexandria ligger uppemot 9 meter under havsytan. Datum och årtal är också känt och händelsen inträffade 21 juli  365 e. Kr. Det beskrivs som effekten av en flodvåg från ett vulkanutbrott på Kreta fastän en marksänkning även här är den enda möjliga lösningen. Det borde också finnas en uppenbar koppling mellan fynden öster om Nildelat och Alexandria och därmed kan det finns ett exakt datering för en mycket stor marksänkning i området med förödande konsekvenser. Händelsen i Alexandria anges också som högtidlighållen i ca 200 år.

 

Detta är ett tydligt exempel på hur vetenskapen anpassar sina svar till vad som just för tillfället är aktuell populistisk medial agenda. Snabb flykt ur en grotta för att undvika att drunkna är bara motiverat på grund av en plötslig marksänkning. Med rådande klimatdebatt fick en fullständigt orimliga lösning bli förklaringen. Att koppla förklaringar till det för tillfället uppmärksammade synes vara ett vetenskapligt offer för att nå medialt genomslag. Den populistiska och mediala flörten har däremot inte Pavlopetri drabbats av som beskrivs som sjunken i havet omkring 1100 f.kr i samband med en jordbävning. Här finns strukturen på gator och torg kvar i enlighet med en snabb sänkning under bränningars påverkan. Det finns således goda och logiska förklaringar nära till hands så när fullständigt orimliga lösningar får genomslag måste såväl uppgiftslämnarna som medias syften ifrågasättas.

En marksättning på flera meter utlöser flykt och antagligen är en sådan jordbävning över på mindre än en minut. Enligt återfyllnadsteorin ökar marktrycket från de återfyllande vattenmassorna och såtillvida tvingande att det framkallar marksättningar i området.

Med återfyllnaden en helt logisk konsekvens där underjordens massrörelser fortfarande har stora tryckskillander att rätta till.

 

Marksättningar är med återfyllnaden en nödvändig konsekvens. Händelserna stärker således återfyllnaden som teori. Det förklarar också varför Medelhavsområdet är ett av världens mest jordbävningsdrabbade. Beskrivningen utgår ifrån att Medelhavet haft ett lägre vattenstånd under 30- till 40-tusen år. Det har bara varit återfyllt i 5500 därför kan man fortsatt förvänta sig att det fortsatt under lång tid finns ojämna tryckförhållanden i jordskorpan som strävar efter och kommer att utjämnas.

Plötsliga och snabba sänkningar som den i Alexandria är således från min horisont tämligen väntat. Vid varje ny medialt rapporterad större jordbävning i Medelhavet eller i dess närområde har jag alltsedan 2008 repeterat min förklaring. Därtill också påpekat att jag förväntar mig nya där det kan medföra stora förluster av liv. Små odramatiska förändringar i och runt Medelhavet pågår ständigt. Det är bara att hoppas att förändringarna inte sker så dramatiskt som i Alexandria. Tyvärr är det en stor risk att om en sättning sker i strandkanten så kan det, med dagens befolkningstäthet, medföra att tusentals människor omkommer.

 

 

 

 

Konservatism.

 

När ny kunskap tillförts har historiebeskrivningen inte anpassats och förändrats. De vetenskapliga förutsättningarna är helt annorlunda nu än vad de var bara för några decennier sedan. Det innebär också att de historiska förutsättningarna helt förändrats.  Under de senaste 10 000 åren har det skett enorma påfrestningar på mänskligheten, flora och fauna för att anpassa oss till de nya förhållandena. Detta har skett under en tidsrymd som också gått från några miljoner individer till att omfatta en population på ca 7 miljarder. I relation till de snabba framstegen i övrig vetenskap har historien inte hunnit anpassas och blir därför att betrakta som konservativ.

 

Att förneka alla katastrofer och avvikande från en långsamt pågående process har inom geologin sina rötter i Charles Lyells ideer. Han är geologins mest inflytelserika person och tillhörde uniformisterna. Kort beskrivet innebar det att alla förändringar ständigt pågick i en långsam process som uteslöt katastrofer och plötsliga förändringar. Utifrån den utgångspunkten höll geologer länge fast vid att varken kontinentaldrift förelåg eller att istider i funnits. En av månfärdernas viktigaste uppgift var att undersöka månens kratrar. Skälet var att det fanns geologerna som påstod att det inte fanns några kratrar på jorden och då var månens kratrar spår av inre aktivitet. När man således under senare delen av 1980-talet en gång för alla bestämt sig för att det finns kratrar även på jorden så har man hittat dem i mängder. Att teorin om månens inre aktivitet togs emot så väl av rymdprogrammet berodde på att det hjälpte till att till det amerikanska folket sälja in ett alltigenom militärt projekt till att framstå som vetenskapligt. NASA själva övade inför månlandningen i Barringerkratern så om det fanns någon som definitivt visste att jorden drabbats av nedslag så var det NASA. Den vetenskapliga nyttan av besöken på månen, utöver den militära, har gett väldigt klent utbyte och hade gett åtskilligt mer på alternativa vetenskapliga områden.

 

Det är geologerna som satt datum för sista återfyllnaden av Medelhavet till tidpunkten för ca 5-6 miljoner år sedan. Att geologerna skulle hitta bevis för att deras tidigare uppgifter är felaktiga är således en fullständigt orimlig önskan. De kommer sannolikt att vidhålla sin tidpunkt för sista återfyllnaden  längre än några andra. Att anlita geologerna för att bevisa en katastrof och en återfyllnad för ca 5500 år sedan är nog svårare än att få någon religiös fanatiker att konvertera till annan religion. Att erkänna nedslagsteorin för massutplåningar var mycket smärtsamt för uniformisterna. Troligen kommer de i uniformistisk anda att  på alla sätt förneka och försöka motbevisa återfyllnaden som en naturkatastrof med en snabb förändring av mänsklighetens livsvillkor. Till detta säger geologiska analyser att Medelhavets vatten under senaste istid varit stagnanta, det vill säga stillastående.  Med en intelligent betraktelse av dessa geologiskt beskrivna  förhållanden kan man också hävda att det är bevisat att Medelhavet under istieden varit avskiljt från världshaven.  Det är i praktiken är helt omöjligt att få stagnanta förhållanden så länge som det finns en förbindelse med Atlanten. Det är solen som driver flödet genom Gibraltar och den skiner med olik intensitet över året. De flödesförhållanden som beskrivs i fig 1 är de genomsnittliga över året. Eftersom de drivs av osmotiska skillnader till följd av avdunstning så blir flödet sommartid mycket större än vintertid. Det medför också så stora årstidsmässiga variationer att stabila och stagnanta förhållanden inte är möjliga med en öppen förbindelse med Atlanten. Om geologernas slutsatser är riktiga så är det också bevisat att Medelhavet varit avskiljt under den senaste istiden. I historiska sammanhang bör det rimligaste alternativet ligga till grund för beskrivningen med ett avskiljt och lägre liggande Medelhav.

 

Antingen har geologerna inte förstått konsekvenserna av påvisade stagnanat förhållanden eller så har de valt att inte berätta det. I perspektivet av geologiska fakta och Medelhavets nettoavdunstning framstår Sarmast fynd som en under senaste istid i allra högsta grad förväntat plats att välja för mänsklig etablering.

 

Institutionellt motstånd.

 

Svensk myndigheter.

 

De som har utgjort ett hot mot den etablerade uppfattningen har ofta genom historien på olika sätt inte bara kommit i konflikt med förhärskande vetenskap. De har även drabbats av institutionernas maktutövning. Det finns många institutionella övergrepp där maktens företrädare både mördat och straffat dem som idag hyllas som viktiga för mänskligheten. I Sverige har institutionerna inte sådana möjligheter till fysisk bestraffning. Däremot är metoderna att jobba och sättet att förneka samma typ av tragikomisk förhållningssätt som dem som mördade Copernicus lärljunge och satte Galilei Galileo i husarrest.

Under framtagandet av denna bok har yrkats till svenska skattemyndigheten att bokförings-mässigt få uppvärdera copyrighten som en immateriell tillgång.

Svenska skatteverkets tjänstemän anser dock att mitt arbete varken är självständigt, långsiktigt eller vinstgivande. Därefter drog man in min F-skattsedel och kraftigt försvårar eller omöjliggör för mig att försvara min copyright.

Eftersom delar av mina beskrivningar spridits världen över i all världens vetenskapliga magasin så måste svenska statstjänstemännens utlåtande baseras på en högre kompetens än världsledande forskares. Oavsett om copyrightintrång bevisas eller ej så är det tvivels utan att jag föregått flera globalt erkända vetenskapligt framsteg.

 

De myndighetsutövande och de i juridiska instanserna i alla nivåer har fått tillfälle att göra en bedömning av mitt arbete. De har unisont gett stöd till Skatteverkets åtgärder. Man kan därför konstatera att det inom svensk myndighetsutövning finns en oerhörd vetenskaplig kompetens som förutom mitt arbete även förklarar det som fått globalt vetenskaplig acceptans som värdelöst. Oförståeligt dock att denna intellektuella elit valt en yrkeskarriär med att ägna sin tid åt att bevaka och förvalta av andra tagna politiska beslut.

 

Detta är naturligtvis inte är fallet utan det avslöjas åter ett agerande där  myndighetsutövningen primärt utnyttjas till att enbart utöva den makt som förväntas ge den högre maktens förväntade gillande. Uppdraget är således inte baserat på intellektuell kompetens utan varje nivå försöker göra det som tros mest uppskattas i närmast högre.

Jag påtalade då att jag förutom den egna copyrightens värde att myndighetsutövningen också i sammanhanget hade ett betydande komiskt och marknadsmässigt värde i lanseringen av mina teorier.

Historiskt finns i detta avseende massor av exempel men att just den heliocentriska världsbildens förnekande och bestraffningen av dess förespråkare är så allmänt känd och begriplig att en jämförelse med detta ligger närmast till hands.

 

Detta marknadsmässiga värde för mig godkändes inte heller av skattemyndigheten och den juridiska prövningen. Att missbruka ett aktiebolags tillgångar är förbjudet och att inte använda sig av detta komiska värde är enligt aktiebolagslagen vore således ett lagbrott.  Som den laglydige medborgare man önskar vara så är det därför nödvändigt att på alla sätt påtala detta myndigheternas komiska hantering. Dessutom arbetar de aktivt för att överföra skatteintäkter från mig och Sverige till utländska aktörer vilket gör deras agerande ännu mera komiskt relativt deras uppdrag. Att beskriva detta är således nödvändigt för  att fortsatt kunna betrakta sig som en ärlig och laglydig svensk medborgare.

 

Kyrkans förhållande till syndafloden.

 

Den allra största spridningen av översvämningsmyten sker i Bibeln. Ca 2,5 miljarder kristna har att sätta tilltro till denna beskrivning. Det är dock endast drygt 100 år sedan som det började bli allmänt accepterat, och man vågade trotsa,  att jordens ålder var äldre än de ca 6000 år som bibeltolkarna kommit fram till. Kyrkan har inte heller kunnat leverera någon naturlig förklaring till syndafloden. Trovärdigheten för kristenhetens fundamenta,  skapelseberättelsen och syndafloden,  har på grund av vetenskapliga framsteg urholkats.

Kyrkan har därför gjort en omtolkning av syndafloden. Från en faktisk händelse till en symbolisk. Den symboliska innebörden är kort beskrivet att när allting runt om en människa går under och det ser hopplöst ut så finns räddningen i Gudstron.

Den första tanken är att kyrkan med återfyllnaden av Medelhavet får en välkommen naturlig förklaring av syndafloden. De skulle få en verklig händelse att referera till och därmed ökar trovärdigheten för såväl Bibeln som Kristendomen. Snabbt inser man att detta är en naiv inställning. Det är och upplevs som ett ovälkommet hot mot deras nu inarbetade modernare tolkning.

I den initiala värderingen av copyrighten valdes först 1 miljon kronor för varje år som gått sedan Platon skrev ned sin berättelse. Det har därför stigit med 1 miljon per år och är nu 2372 miljoner.

En alternativ värdering är att ställa sig frågan om hur mycket varje kristen i världen årligen är beredd att betala för att få en naturvetenskaplig förklaring till syndafloden. Detta också i relation till de resurser som kyrkan årligen ägnar åt att beskriva syndafloden utan att kunna förklara den.

Med en krona per kristen individ så blir det drygt 2500 miljoner. Slutsatsen måste därför bli att den initiala värderingen av min beskrivning var alldeles för klent tilltagen.

 

 

Atlantis, Bibeln och andra myter.

 

Det finns stora likheter mellan bibelns berättelse om Adam, Eva  och Edens lustgård jämfört med

beskrivningen av Basileia.

 

I övrigt påminner berättelserna om varandra på ett sätt som gör att det finns anledning att tro att de i grund och botten är olika variationer av en och samma hörsägen.

 

Den bibliska berättelsen saknar däremot den geografiska platsen för Edens lustgård. Man har försökt att placerat den i ett för den tiden känt och bördigt område. Däremot aldrig tillfredställande lyckats.

 

Med Platons berättelse finns förklaringen i att Basileia sjönk i havet och med den Eden.

Första Moseboken 6:e kapitel handlar om Noa och Guds straff med syndafloden.

Gud ansåg att människorna alla hjärtans uppsåt och tankar beständigt endast var av onda.

 

Atlanterna kunde inte bära sin välmåga med jämnmod utan förföll till makthunger och därför lät Zeus straffa dem och återföra dem till ordningen. Därefter bildades en sörja på platsen som var ett omöjligt hinder att passera och gjorde havet osegelbart.

 

Atlantis undergång och syndafloden är var för sig ett stöd för framlagda hypotes där den oförklarliga naturkatastrofen förklaras som ett guds straff.

 

Med Noa som atlant och en enligt Bibeln ättling av Adam i rakt nedstigande led, innebär det att Edens lustgård var en del av Basileia och därför var placerad på den nu dränkta Medelhavsryggen.

 

Bibeln har ett atlantiskt ursprung och ävenså de hellenistiska religionerna varur Bibeln har sin grund.

 

Den globala översvämningen och  flyende folk med gudomliga förmågor är återkommande i myterna. Att denna typ av myt kan finnas så spridd världen över kan inte uppkomma oberoende utan måste ha ett gemensamt ursprung. En sannolikhetsbedömning gör gällande att den måste ha ägt rum. Att man i forntiden skulle ha framställt en religiös myt med en översvämmad värld, som globalt spritts i folktro och överlevt tusentals år synes fullständigt orimlig om inte en stor genomgripande händelse ägt rum. Till detta saknas fortfarande lösningen. Beakta att Alexandrias sänkning i havet är nästan okänd och fastän det skedde flera hundra år efter att skrivkonsten fått sitt genombrott och händelsen väl kunde dokumenteras.

 

Eftersom en ständigt återkommande avskiljning utav Medelhavet från världshaven är bevisad men inte repativitetens orsaker är förklarade så finns vetenskapligt stora kunskapsluckor.

Med återfyllnadshypotesen löses dessa båda kunskapsluckor med naturliga orsaker och händelsens omfattande intryck på mänskligheten får sin förklaring.

 

Grekisk myt.

 

En grekisk myt berättar att det var i Grekland som mänskligheten fick en andra chans. Zeus var arg på människorna som alla var tjuvar, bedragare och lögnare och bestämde sig för att dränka alla i en syndaflod. Den gode mannen Deacalion hade varnats av sin far Prometheus och hade byggt en ark i god tid. Översvämningen dränkte jorden men Deucalion och hans hustru Phyrra var säkra i sin ark. Efter att ha seglat i nio dagar och nätter strandade de på toppen av Parnassos nära Delfi.

Deacalion offrade till Zeus och Zeus svarade genom att skicka Hermes med ett löfte om en önskning.

Deacalion bad då att jorden skulle återbefolkas och han blev då tillsagd att kasta sin moders ben bakom sig.

Paret tog då stenar och kastade dem över sina axlar. Deacalions stenar blev män och Phyrras blev kvinnor.

Den nya rasen blev kort och mörk medan den tidigare hade varit lång och blond.

 

 

Gilgamesheposet.

 

Gilgamesheposet har kallats världen äldsta bevarade diktverk. Den odödlige Utnapishtim berättar för Gilgamesh att gudarna skulle komma att utsläcka allt liv med en stormflod. Guden Ea avslöjar detta för Utnapishtim och råder honom att bygga ett skepp som kunde rymma all jordens säd. En  störtflood förstör hans folk och fyller havet med dem likt fisk. Beskrivningen sammanfallar med vad som händer folket på Basileia och Utnapishtim var således även han en överlevande atlant.

 

Koranen.

 

När Bibeln beskriver en världsomspännande översvämning så omnämner Koranen detta som en lokal översvämning som drabbar enbart Noas folk. Koranen 7:59-64. Detta är en korrekt beskrivning av återfyllnaden av Medelhavet om man befinner sig i områden som inte översvämmas. Längs Tigris och Eufrats flöden ligger gryende kulturer och nationer som inte är drabbade direkt av katastrofen men indirekt genom efterkommande flyktingströmmar och deras behov av nya etableringsplatser.

Att detta ca 5500 år senare är den egentliga grunden till motsättningarna mellan judar och araber känns nära till hands. Dessutom innebär det också att människors politiska förmåga att lösa problem över tiden i det närmaste kan betraktas som obefintlig.

 

Mu och andra.

 

Legenden Mu har samma ursprung och handlar även den om ett ljushyllt framgångsrikt folk. Dess placering har sökts i Stilla Havet. Som geografiskt felplacerat är Mu beskriven som sjunken i Stilla Havet fastän det är samma beskrivning som Basileia i Medelhavet. Det fanns i området människor som utseendemässigt kraftigt avvek från de övriga och var vita. Deras härkomst krävde alltså en förklaring bland människor som aldrig sett en karta och som levde hela sina liv inom några kilometers radie. Något annat hav än det egna var därför svårt att applicera på händelsen och därmed placeras den mytmässigt där den geografiskt inte hör hemma. Legendens  långa överlevnad skall ses som en bekräftelse på atlanters närvaro i området. Deras helt avvikande utseende, kultur etc. har tarvat en förklaring för dem själva och andra som bor i Stilla Havsregionen. Deras försvunna ö placeras i det hav de känner. Alla placeringar på andra platser än i Östra Medelhavet beror således på att den lokala myten inte överlevt och saknar trovärdighet om den placeras i en annan värld och verklighet än där den berättas. Den exakta geografiska placeringen är i en för berättelsen mindre viktig detalj för de som ville få förklarat varför det fanns så uppenbart olika befolkningsgrupper.

Placeringen av Mu och andra mytiska geografika platser för undergångna civilisationer är därför felaktig och de har överlevt på kriterier av lokal förankring. Den sanna och riktiga versionen har däremot krävt ett abstrakt tänkande av en värld långt bort som de inte alls kände till. Efter evolutionära principer har de beskrivningar som haft ambitionen att referera ett helt korrekt geografisk ursprung inte överlevt tiden och kvar i folktron finns den variant och myt med lokal och begriplig förankring.

Av samma skäl är Ararats berg valt som platsen för Noas strandning. Bergsområdet med Ararat är Eufrats källa. Eufrat är det första större vattendrag som flyktingarna har att etablera sig vid och uppströms den söker således atlantiska flyktingar och med den atlantisk, som sedermera blir biblisk, historia. De etablerar sig den vägen in i Kaukasus där Ararats berg är välkänt och vida kring lätt att referera till.

 

Efter främst Eufrats flöde har den bibliska berättelsen fortlevt med Ararat som logisk förklaring på Noas strandplats. Medelhavets återfyllnad och tidigare mycket lägre nivå saknade i deras värld all logik eftersom den saknade en naturvetenskaplig förklaring. Det kan ävenså uttydas i Platons skrifter att återberättaren poängterar historiens äkthet. Det hade inte varit nödvändigt om den varit naturvetenskapligt förstådd och logiskt begriplig. I det högre intellektuella skiktet fanns den kvar men som folklig återberättad myt kunde den inte överleva utan att appliceras på det mest logiska strandplats som fanns om världen översvämmades.

 

Översvämningsmyten är även känd bland olika indianfolk i hela Amerika och fanns således där före Columbus. Att Atlanter har fört den med sig är överensstämmande med andra arkeologiska och kulturella spår.

Likheterna mellan olika berättelser i deras beskrivningar av syndafloden är samstämmiga om Medelhavet återfyllts. Det är samma händelse men beskrivs av olika personer.

 

Det kan också vara att det handlar om många människors gemensamma upplevelser som vävts ihop till en gemensam myt om en person exempelvis Noa. Myterna är upplevelser och berättelserna som breddar och kompletterar varandra.

 

Var flyktingarna så småningom fann sig tillrätta är en koppling till indoeuropeiskt språk, utseende och kulturella språng som skapar en helt ny bild av kulturers uppkomst och utveckling.

 

Överlevande atlanter blandar sig med lokal befolkning vilket ger svaret på den grekiska mytens

förändring av hudfärg och längd. Ävenså kan man se att atlantisk och grekisk religion sammanblandas vid tiden med ett så småningom genomslag av atlanternas hellenistiska religioner.

 

Om nordisk mytologi inbegrips i numerären som betraktas som översvämningsmyten är ej utrett men om inte bör även den sällas till den gruppen. Det berättas att mellan köldens och hettans domäner fanns ett väldigt svalg, Ginnungagap. Norr därom låg köldriket, Nifelheim. Söder därom Muspellsheim som var torrt och hett. I Niefelheim fanns en källa, Hvergelmer, varur flera floder rann ut. Dessa floder kallas Elivågor som slutligen fyllde Ginnungagap. I mötet mellan det kalla och varma i Ginningagap uppstod jätten Ymer.

 

Med Medelhavsbassängen och Ymer som överlevande atlant synes denna beskrivning geografiska och fullödiga svar till återfyllnaden. Den är också bättre än många vetenskapliga beskrivningar som ofta förlägger inlandsisen enbart till Skandinavien och dess närområde. Inte för att det är troligt utan för att det bara är där man undersökt. Nedisning var minst lika omfattande på hela nordkalotten. Det förstår man med vetskapen om ett drygt 100 meter lägre världshav ger enorma volymer is som främst kan bildas på norra halvklotets landytor. Hvergelmer var således inlandsisen varur avsmältningen gav Elivågorna.

 

 

Historia med återfyllnad.

 

Med utgångspunkten att en återfyllnad skett fås många vetenskapliga svar. Förklaringarna som är logiska och möjliga. Däremot finns det gott om exempel på vedertagna beskrivningar som är naturvetenskapligt omöjliga. Antagligen beroende på att de som framlagt dem och bedömt dem saknar naturvetenskaplig kompetens. Därmed klarar man inte heller av att naturvetenskapligt förkasta dem. Med erfarenheten och träffsäkerheten i tidigare analyser finns därför anledning att presentera några bedömningar som gjorts och skickats till olika vetenskapliga institut och personer. Detta för att rätta, osannolika eller felaktiga resultat och leverera det jag anser vara de mest sannolika, logiska och samtidigt naturvetenskapligt hållbart. Baserat på en återfyllnad ges logiska och naturvetenskapligt hållbara lösningar. Med en acceptans av återfyllnaden kommer därför en stor del av nedanstående att bli vetenskapligt bevisat. Inte för att det är politiskt korrekt utan för att den matematiska bedömningen med nuvarande kunskaper säger att det är det mest sannolika. Även om bevisen aldrig blir gjorda eller helt överensstämmande vad som beskriv nedan så återstår det faktum att historia blir mångfalt intressantare och roligare med acceptans av en sentida återfyllnad. Den levererar överlägset många logiska förklaringar att gemene man själv kan förstå historiska samband där alternativet utan återfyllnad är komplicerat, ologiskt och oförståeligt. Den ger svar och konsekvenser vi fortfarande lever med. Dagligen påminns vi via nyhetsrapportering om etniska och religiösa konflikter som kan förklaras med ursprung ur historiens största humana katastrof.

Vad som beskrivs nedan är långt ifrån i vetenskapliga termer bevisat men utifrån matematiska bedömning är detta de mest sannolika förklaringarna. Med tidigare kullkastade accepterade ”sanningar” som jag tidigare visat sig vara matematiskt helt orimliga så är alla mina lösningar gjorda inom ramen för det matematiskt är rimliga. Hittills har detta förhållningssätt inneburit hundraprocentig följsamhet av vetenskapen så utifrån den erfarenheten betraktas prognosen vara god att det även i dessa fall sedermera kommer att vetenskapligt fastställas.

 

 

Atlanternas kunskaper.

 

Oförklarliga tekniska och konstruktionsmässiga lösningar kan knytas till atlanterna då de alternativt har betraktats såsom verk av utomjordingar. Arkeologer har en förkärlek att förklara alla fynd de inte förstår med att det är någon form av religiöst uttryck. Vad det handlar om är att det är på en så hög kunskapsnivå att arkeologerna inte begriper dess syfte och praktiska betydelse.

Knossos på Kreta visar ett tekniskt kunnande som fanns på Atlantis. Dagens mänsklighet har svårt att ta till sig att atlanterna och delar av mänskligheten redan för 5500 år sedan levde på en så högt utvecklad nivå att den är näst intill jämförbar med nutida. Kreta och Knossos är det geografiskt närmaste tillflyktsmålet för flyende atlanter och också det som närmast visar på vilken teknisk nivå atlanterna levde. Det bör dock i sammanhanget beaktas att Knossos är skapat av rester av den kompetens som fanns på Atlantis. Den samlade kompetensen på Atlantis var därför överlägsen den idag beundrade och förvånande höga nivå som finns representerat på Knossos. 

Den 3600 år gamla nebraskivan som hittats i Tyskland avbildar natthimlen och solstånd. Dess funktion anses vara symbolisk. Betraktat som en del av ett instrument för navigering och positionsbestämning har dess uppgifter en praktisk funktion. Fyndplatsen stämmer överens med den latitud som kan avläsas på skivans markeringar. Med en klar relation till himlakropparna kan man även avläsa årstiderna. Bevisligen är kännedomen om såväl midvintersolståndet, sommarsolståndet, vår och höstdagjämning återkommande i forntidens lämningar. Det är kunskaper som är av stor betydelse för en jordbrukande befolkning där en förtidig eller för sen sådd innebär svält och undergång. Alla dessa fynd som sammanförs som rent religiösa sköttes av det intellektuella prästerskapet. Stödet för dessa anläggningar bland befolkningen finns dock enbart i den livsavgörande praktiska betydelsen kopplat till jordbruket.

 

Antikytheramekanismen är ett instrument med härkomst som man daterat till omkring 100 år f.kr. Det kunde beräkna planeternas banor, månfaser och särskilda tidpunkter under året som vår- och höstdagjämning. Med kunskap om den bakomliggande världsbilden hade nya instrument tillkommit. Det tyder på att instrumentet var gjort baserat på kunskaper som redan gått förlorad. Astronomen Hipparchos, som 147-127 f.kr. var ledande och bildade en astronomisk skola på Rhodos har tillskrivits såsom varande kunskapsbäraren för framtagande av instrumentet. Han och hans elever har inte lyckats förmedla kunskapen vidare. Om det var en av den tidens konstruktörer som tagit fram instrumentet hade dess användning och teoretiska bakgrund varit känd för många inblandade. Detta tyder på att de inte är upphovsmännen. Instrumentet lämnar mycket mera kunskaper än vad som behövs enbart för navigation. Instrumentet är ursprungligen en mångtusenårig atlantisk konstruktion, baserad på deras kunskaper. Eventuellt en replik men där bakomliggande kunskaper för framtagandet förlorats.  Man kan utgå ifrån att de behärskade alla positioner varhelst de befann sig på jorden. De var således inte bundna till kustnära utflykter och har förstått jorden, månens och planeternas kretsande kring solen. De förstod därför också att jorden, liksom solen och månen är rund. Instrumentet arbetade utifrån att både solen och jorden var i centrum. Den lösningen är logisk om det är ett navigeringsinstrument där kunskapen om den riktiga världsbilden används och omvandlas till en för navigering användbart instrument från global horisont. Aristoteles anförde jordskuggans form vid månförmörkelse som ett bevis för att jorden var rund. För den som behärskade kunskapen att ta fram instrumentet torde en sådan vetenskapligt framställd hypotes betraktas såsom banal. Babylonierna behärskade vid den tiden att beräkna planetbanor och solförmörkelser. Antikytheramekanismen och betydligt större kunskaper fanns således i en helt annan folkgrupp än bland grekerna. Mekanismens alltmer kända bakomliggande kunskaper fortsätter att förvåna och betraktas numera av några forskare som mänsklighetens första datamaskin.

 

Europeiska och amerikanska lämningar visar på högtstående forntida kulturer och mycket goda kunskaper i astronomi. Mayafolkets är mest känt och bevarat.

Deras förmåga att beräkna himlakroppars framtida positioner var långt bättre än dess erövrares.

Om man knyter dessa goda kunskaper, som historiska oförklarliga lämningar ger, till ett atlantiskt ursprung, så förstår man dessa plötsliga kunskapssprång. Atlanterna hade en teknik- och kunskapsnivå vi senare uppnått först under industrialismens tidsepok.

 

I Sethostemplet i Abydos i Egypten upptäcktes hieroglyfer från 3000 f.kr. som påminner om högt utvecklad militär teknologi. I Sydamerika har man hittat guldföremål som påminner om flygplan. Med en intellektuell klass som hade tillgång till metallen orichalkon fanns utrymme för mycket avancerat konstruktionstänkande. Piri Reis, osmansk amiral, ritade i början av 1500-talet kartor över Antarktis kustlinje. Vid tiden för detta hade Antarktis ännu inte upptäckts och kustlinjen var täckt av is och hade varit så i flera tusen år. Underlagen för hans kartor måste således också vara flera tusen år och gjorda av en tidigare civilisation.

Teorin om flygkunskaper prövades 1975 utifrån en avbildning gjord av indianer som påminde om en varmluftsballong. Den såväl byggdes som provflögs. Nascafolket har av någon anledning låtit bygga stora symboliska landmärken, geoglyfer. Som navigationsmedel för flyg hade de varit till god nytta. Troligare är dock att de var ämnade för marknavigering i ett område där navigerings-möjligheter efter vattenflöden saknas. Det ena utesluter inte det andra utan skulle vara dubbelt värdefullt. Generellt bör de mytologiska ensidiga förklaringarna som idag levereras ses med stor skepsis. Att de religiösa ledarna stod för kunskapen är givet men att mobilisera de stora arbetsinsatserna, genomförda utan en förankring i en verklig nytta, måste betraktas som undantaget och inte regeln.

 

Förhistorien är full av lämningar som förbluffar dagens vetenskap. Det är till och med så att vissa kunskaper som förhistorien hade har vi ännu inte. Bronsframställningen är ett exempel på en avancerad process vars tillkomst kräver betydligt mera än slumpmässig upptäckt.

Utgångspunkten är att östra Medelhavet var centrum för ett förindustriellt genombrott med centrum på Basileia när översvämningen kom. Utvecklingen påminner om Storbritanniens där industriell framgång är grunden för behovet av kolonier och expansion.

Ötzis kläder är av tekniskt hög vävkonst. T.ex. etruskernas hantverkskunnande är av mycket nivå. Tidstappet i industriell utveckling blir således över 5000 år när översvämningen slår ut mänsklighetens mest utvecklade region. Evolutionärt är detta inte något problem. Dåtidens människa kan inte påvisas ha sämre intellektuell förmåga än dagens. Däremot kommer det att bli svårt att acceptera att våra vetenskapsmän i modern tid gjort upptäckter som redan var kända för 5000 år sedan. Ännu svårare att acceptera att de kunde saker som vi ännu inte löst.

 

Med stort tekniska försprång, annat utseende och storväxthet landsteg atlanterna i områden där befolkningen levde på stenåldersnivå.

Grekland blev under antiken den ledande platsen för utveckling. Atlanterna som landsteg i grekiskdominerade områden fick med sina kunskaper en socialt hög ställning. Den grekiska adeln hade ett stort inslag av atlantiska ättlingar. De övergick till det grekiska språket och ett utvecklar ett humanistiskt tänkande. Attiska var dock länge ett högre aktat språk vars ursprung är indoeuropeiskt vilket styrker att grekisk aristokrati hade ett stort inslag av atlanter.

 

De stora grekiska tänkarnas historiska betydelse sammanfaller med att skriftspråket utvecklas och berättartraditionerna nedtecknas. Idéer och tankar som till stor del utvecklats över 3000 tidigare har därför tillfallit de personer som förstod att nedteckna dem. En berättartradition som var starkt utvecklad och mycket effektiv kunskapsöverföring i geografiskt begränsade kunskapscentra. Antikens framstående grekiska vetenskapsmän kunde bara fragment av forntidens kunskaper. I antiken fanns orakel. Detta var människor med stora kunskaper baserade på berättartradition och med religiös anknytning. Mycket likartad var druidernas roll på brittiska öarna där de underkastade sig lång skolning och bar på den högre muntliga kunskapsöverföringen.De fick utifrån sina kunskaper agera som offerpräster, läkare och domare. Druidernas bekämpades av Caesar och romarna som erövrade Britannia 60 e.kr. Ett öde de delar med många former av religiösa företrädare världen över där deras överförda atlantiska kunskaper varit ett hot mot erövrare. 

Med flyktingarna spreds  kunskaperna men varje etablering hade bara en mindre del av Atlantis samlade kunskap med sig.

Högt utvecklade kunskaper från olika etableringar är en spridd och ämnesvis också av en betydligt lägre nivå än av den samlade kunskapen som fanns på Atlantis. Det är först när man lägger ihop alla samlade skilda ämneskunskaper som det är möjligt att finna den absolut lägsta kunskapsnivå som fanns på Atlantis. Den gemensamma och samlade kunskapen var därför före  syndafloden långt mycket bättre.

 

 

Storväxthet.

 

Sambandet mellan storvuxna och atlanter beskrivs före syndafloden i 1 Mos 6: 1- 4. Där berättas om hur namnkunniga jättar, guds söner, fick barn med människornas döttrar som de fann mest behag i. Långt efter syndafloden beskrivs i 4 Mos 13:34 Anaks barn, av jättestammen.

 

I 5 Mos 2-3 beskrivs dels rena utrotningskrig mot storväxt folk och  i 20:1, beskrivs i krigslagar att ser man hästar, vagnar och folk som är större skall man inte frukta.

I Koranen 7:67  står det: Kommen ihåg huru han gjorde eder till Noas folks efterföljare och låtit eder breda ut eder väldeligen i kroppslig styrka.

Goliat var filistéernas mästare som utmanade israeliternas mästare i en kamp.

Hästar och vagnar är typiskt indoeuropeiskt. Storväxthet återkommer kopplat också till dessa kriterier. Samma rädsla uppstår när romarna stöter på germanerna som är romarna överlägsna i storlek.

Mykene hade vid tiden för 1600 f.kr. och ett par århundraden framåt ett högt välstånd. Den vapenarsenal som finns i gravarna tyder på att det var krigare som härskade. Skeletten efter denna ledande härskargrupp är nästan två meter långa.

1934 hittade Folke Bergmans expedition i nordvästra Kina Chärchän-mannen. Mumien är mycket väl bevarad och såväl utseende som DNA bekräftar ett europeiskt ursprung. Det har hittats många mumier i området av europeiskt utseende och uigurierna i området hävdar att dessa människor är deras förfäder. Uigurerna har ofta västerländska drag och blå ögon. Chärchän-mannen som är över 3000 år och nästan 2 meter lång skall således sättas i relation till den mongoliska befolkningens storlek som de beblandat sig med.

Storleksskillnaderna, myter och sagor om jättar är således med all sannolikhet sprunget ur verkliga storleksskillnader där atlantiska ättlingar är dess primära ursprung.

Sven Nilsson, 1787-1883, banbrytare inom arkeologi, beskriver det som att det råder ett tydligt storleksförhållande mellan olika folk där den ene är den andres jätte respektive dvärg.

Storväxta är enligt honom filistéerna,  kimbrerna, germaner och kelter, norrmän, islänningar m.fl.

På Öland och Gotland finns enligt folktron jätte- respektive kämpegravar.

 

Geografiskt är filistéerna placerade efter nuvarande Israels kust och Gaza och de är betraktade såsom ett indoeuropeiskt folk. Kimbrer tros vara grekernas beskrivning av folk på Jylland.

Således sammanfaller storväxthet med indoeuropéer och därmed är också storväxtheten ett atlantiskt kännetecken om än inte ett absolut krav.

 

I nordisk mytologi kan detta vara beskrivet i förhållandet mellan jättarna och asarna. Jättarna föregår asarna, de lever sida vid sida, misstror varandra men har i vissa avseenden en gemensam bakgrund. Jättarnas nära tillhörighet till gudarna återkommer såväl i hellenistiska religioner som i asatron. Den logiska tolkningen av detta är att de atlanter som fanns i de ockuperade områdena runt dåtidens Atlanten i huvudsak var militärer vars egenskaper var storväxthet och styrka. De var de första som lämnade Medelhavsområdet.  Därefter kom de som härstammade från Basileia och var ättlingar efter de som där socialt tillhörde den styrande och gudsnära klassen. Asarna var enligt gudasagorna från Asien vilket deras namn också bekräftar och den ambivalenta relationen mellan jättar och asar i gudasagorna blir förståelig. Jättarna och asarna var av gemensamt ursprung men där de senare anlända asarna hade högre social status som gudsnära och sannolikt också en högre kunskapsnivå.

 

Indianska myter talar om jättar som byggt solporten.  Precisionen är så god att det är en gåta hur detta har kunnat skapas med så tunga block. Samma oförklarliga precision som finns i byggnadsverk i den gamla världen och ihopfogat med samma typ av metallklammer som användes i Delfi.

I Patagonien finns indianska myter om jättar. I samband med att européerna kom dit under 1500-talet beskriver dessa också jättelika människor. Indianfolket patagonierna är Sydamerikas största indianer med längder upp emot 190 cm.

Det finns många myter världen runt om jättar och jättelika figurer. Atlantiska flyktingar kan således vara upphov till mytbildningen och inavel skäl till deras utdöende och vanligt beskrivna såsom vanskapta. I asatron dräper Oden jätten Ymer. Jorden innehades av Ymer och dennes vanskapta barn. Storvuxna människor kan utgöra grunden för myter och sägner om jättar i olika delar av världen. Ända till nutid lever myter om Yetin, Bigfoot och skygga individer som inte beblandas sig med vanliga människor. Den lingvistiska likheten mellan Yeti och jätte är knappast slumpmässig och i båda fallen handlar det om indoeuropeiska för storväxta människor.

Vikingahövdingar, och även långt senare bland högre ståndspersoner, hade uppfattningen att de var ättlingar efter gudarna. Det var riktigt att de var ättlingar efter asarna. Dessa asar var verkliga personer som successivt getts gudomlig status i en mytologisk världsbild.

Olof Rudbeck  drog redan på 1600-talet slutsatsen att Norden kort efter syndafloden befolkats. Så beskriver också Johannes Magnus. DNA visar på påbörjad sådan invandring vid den tidpunkt som jag faställt som tidpunkten för  återfyllnaden. Mycket tyder således på att dessa tidiga beskrivningar och förhållanden är riktiga.  Atland eller Manheim, placerade som Atlantis i Uppsala dock fel. Däremot med Atlantiska ättlingar som invandrade till Norden finns i dessa gamla skrifter iakttagelser som med förnyad utgångspunkt kan placeras i rätt sammanhang.

 

0911

Lingvistiska och rasbetingade arv.

 

Språkets är ständigt i förändring och betydelserna kan över kort tid ändras till något helt nytt.  Det ger utrymme för att koppla de rasmässig och sociala skillnaderna till olika språkliga nutida uttryck. Med återfyllnaden och atlanterna som grunden till indoeuropeiska språken så är det mesta av lingvistikens slutsatser baserade på fel utgångspunkt och inte riktiga. Att påtala nedanstående är således för att påvisa att sociala och rasmässiga förhållanden antagligen har en stor betydelse i hur ord uppstår och utvecklas. Däremot är de inte alls möjliga att bevisa fastän de bedöms som mycket sannolika.

Arier är indoeuropeiskt ord för ädel och utgör det namn som inträngande indoeuropéer i Iran och Indien kallade sig själva. Arierna som invandrade i Indien under vedatiden, ca 1500 f.kr. är också atlantiska ättlingar. Den ursprungliga indiska befolkningen kallades för dasaer. Sedermera där ett synonymt begrepp mellan dasa och underordnad tjänande ställning med samma betydelse som begreppet slav. Arierna själva indelade sig i krigarklass, präster och jordägande bönder.

Träl har tolkats som den nordiska urbefolkningens benämning på sig själva. Deras invandring har skett österifrån. På samma sätt har slaver befolkat Europa österifrån. Dessa har ett helt annat utseende och är lätta att skilja från atlanterna. När trälarna och slaverna tvingas underkasta sig atlanternas viljor uppstår ett synonymt begrepp mellan undertryckt och befolkningsgruppen, träl respektive slav. Dasa, träl och slav är således ursprungsbefolkningarnas alternativt atlanternas benämning på folk av viss ras och som blivit språkligt synonymt med underordnad social tillhörighet.

 

Ädel är den härskarbefolkning som sedermera övergår till benämningen adel med begränsat utbyte med övrig befolkning. Ordet aristokrati härstammar från arier vilket belägger att den grekiska aristokratin härstammade från atlanterna. Detta bekräftas för dåtiden genom klara utseendeskillnader där hellenerna hade ljusare hy än grekerna.

Slaveriet och träldomen försvinner med kristendomens inträde och fysiska skillnader har också suddats ut på grund av att atlantiska män fått barn med träl- och slavinnor. Det är också blandningen av befolkningsgrupperna som medför att de överlever inavelsproblematiken. De  grupper som väljer att inte har något utbyte med omgivande folk dör ut.

Adelns viktmakthållande av sina adelsprivilegier, högre värde etc. är således rester av ett beteende  och synsätt från den atlantiska invandringen där atlanterna utgjorde en begränsad minoritet.

Europeisk adel har genetiskt kallat sig för blåblodig och härkomst har varit viktig. Av nazisterna beskrevs den ljusa hyn som att det lät ådrorna lysa igenom och visade det blåa blodet.

Av detta kan man uttyda att blåblodig är synonymt med ljushyllt. Initialt handlar således blåblodighet om en rasmässig klassning av ljushyllta som socialt dominerar mörkare.

I de skandinaviska länderna var övrig befolkning så få att atlanterna inte kunde utgöra enbart en styrande härskarklass utan här blev de snabbt den dominerande befolkningsgruppen även i antal. Där atlantiskt arv är stort får vi europeiskt, eller ännu mera markerat ett nordiskt, utseende med en lång, blåögd och blond befolkning. I de norra delarna av Skandinavien var ytorna så stora att någon dominans över tidigare befolkningsgrupper inte var möjlig att utöva. Därför har utträngning inte skett utan ett större genetiskt utbyte skett mellan den tidigare befolkning och invandrande indoeuropeer. Genetiskt var därför södra Sveriges befolkning i stor utsträckning indoeuropeisk. De i norr boende har också med tiden utvecklats till en homogen befolkning. Här dock med en betydligt större blandning mellan invandrade indoeuropeer och tidigare befolkning.

Därför finns olikheterna mellan sydskandinaver och nordskandinaver. Såväl skillnader som likheter är intressant i bestämmandet av den genetiske nordiske ursprungsinvånaren som det genetiska arv som kom invandrande söderifrån.

 

Staden Hellas i Grekland är sprungen ur den ljusa befolkningen. Guden Hellas är också avbildad med den för atlanterna typiska stridsvagnen i ett fyrspann med skägg. Hell betyder i tyskan ljus. Det är ljust och förknippat med något positivt. Klar, klok etc. i tyskan beskrivs med ljus d.v.s. hell med tillägg. I engelskan är hell avskräckande. Dess ursprung torde således vara sprunget ur undertryckta människor som såg med förskräckelse på att vara i områden som styrdes av dominanta atlanter. ” Go to hell” var för den undertryckta befolkningen synonymt med att vara i områden där man förtrycktes av den ljushyllta befolkningen.

En tidigare tradition var att vissa förnamn var förknippade med högre ståndspersoner. Exakt hur detta förhåller sig är mer en svårdefinierad känsla hos de som uppbar denna uppfattning som tradition. Med kopplingen till ett ljushyllt utseende och av atlantisk ätt så var det inte lämpligt i något läger att socialt lägre stående personer fick ett namn som t.ex Albert som betyder ädel och ljus.

 

En betraktelse av ord som börjar med as- ger många kopplingar till indoeuropeiska och geografiska där platser med denna förstavelse ofta överensstämmer med etableringsplatser för överlevande atlanter och atlantisk kultur. Asyl som enligt grekiskan betyder, tillflyktsort, fristad etc. Asyl är således en beskrivning på en livgivande geografiskt begränsad plats som befolkas av utsatta överlevande atlantiska flyktingar.

Domisticerandet och förädling av djur och förädling av människor är samma biologiska område.

Atlanterna hade i sin kultur gjort skillnad på bättre och sämre människor varvid mänsklig förädling var ett naturligt inslag. I ett samhälle som bedriver avel på djur är det den politiska maktens behov som avgör vilken typ av personer och egenskaper som skall väljas. Det är således rimligt att i en sådan miljö få fram jättar till rikets försvar. Det är troligt att inte ens alla atlanterna själva betraktades som arier i betydelsen ädel utan här var det den ledande klassen, på samma sätt som nutida adeln begränsat sina blodsband, som var ädla. Speciellt utvalda personer, som utgjorde normen för vad som var goda egenskaper, kunde förväntas få ändamålsenliga ättlingar och uppnå en ädel nivå.

Tankarna om avel för Platon i beskrivningen utav idealstaten där usla och välartade skall hållas åtskilda i reproduktionen. Dock med möjligheter att såväl klassa upp sig som klassa ned sig. I socialdarwinismen är det genetiska arvets betydelse en stor del av den bärande idén och visar på att den inte är politiskt främmande. Att det funnits en systematisk avel av mänskligheten under forntiden skall därför inte uteslutas. Det kan således innebära att det mänskliga atlantiska DNA som överlevde återfyllnadan främst var överklass och krigare som utgick från en redan begränsad och mycket likartad genetisk bas.

Resonemanget är viktigt att ha i beaktande eftersom det i DNA-analyser framställts att det vid några tillfällen skett en kraftig decimering av mänskligt DNA. Detta har tolkats som att stora katastrofer inträffat som reducerat mänskligheten till en smal genetisk bas. Med återfyllnadsteorin är detta överensstämmande men samma effekt och förstärkt blir den även när en medveten selektering görs ur befolkningen. Evolutionärt är ett selektivt urval och mänsklig avel inte bara rimlig utan även trolig eftersom detta urval bygger på att skapa konkurrensfördelar. De som ägnade sig framgångsrikt åt detta skördar evolutionära vinster. Enligt vikingasägen satte man ut barn i skogen som av vikingahövdingen inte ansågs vara livskraftiga. Att i den bedömningen även ta hänsyn till föräldrarnas egenskaper var troligen det som mest avgjorde beslutet. Den egna familjens barn och sina egna oäktingar hade i den urvalsprocessen uppenbara fördelar och de som betraktar sig själva som den genetiska eliten minskar systematiskt den genetiska variationen. Adel, ädel och förädlad tolkas därför som en språklig benämning som sprunget ur ett medvetet mänskligt avelsarbete.

 

Intressant är också likheten mellan arier och arab. Det är de ledande dynastierna som gett namnet till hela befolkningsgruppen. Europeiska kungahus och arabiska dynastier hade troligen länge större genetisk samhörighet än vad de hade med respektive befolkning de regerade över.

 

Barb är också en grundform för skägg. Vanligt förekommande i avbildningar med indoeuropéer är att dessa bär skägg.  Om skägg oftast bars av atlanter så blev de snart synonyma begrepp mellan härkomst och skäggprydd. Alternativt fanns redan barb som grundform för skägg hos betraktande greker när skäggprydda atlanter dök upp. Barbarer i formen som skäggbärare är då en naturlig identifikation och beskrivning av en folkgrupp.

 

 I det första alternativet är det barbarerna själva som namnger sig medan det i det andra är omgivningens beskrivning. Det är först i samband med romerska rikets konflikter som barbar förknippas med sentida betydelse synonymt med grym, rå och omänsklig. Beskrivningen är gjord av de som ägde skrivkonsten och beskriver motståndarna i rådande konflikt. Även vandalerna var barbarer och rasmässig identitet har blivit beskrivande ord som vandal och barbar.  Barbar och barbari som uttryck för råhet och röveri är relativt sen historia beskrivet av motståndarna.  Där barbarer dyker upp i historien kan man därför i första hand koppla detta till att de består av atlantiska ättlingar. Hyksos beskrivs utav egypterna som de hatade barbarerna.

 

 

Barbar var i antikens Grekland en rasmässig beskrivning på atlantiska ättlingar. Eftersom dessa inte hade grekiska som modersmål blev barbarernas tal med tiden synonymt med otydligt tal varur begreppet babbla stammar. Namnet Barbara beskrivs som härkomst i betydelse, icke grekisk kvinna. Det är mera preciserat än ickegrekisk då det är identifikationen av en barbarkvinna. De germanska språken har flera personnamn som förknippas med ädel, vit och ljus. Beskrivning av den namngiven där beskrivningen är meningsfull endast i relation till andra som inte kan beskrivas med dessa attribut. Ända in i modern tid fanns det kopplingar mellan förnamn och socialt ursprung där vissa adliga förnamn inte ansågs vara lämpliga för allmogens barn. Namn med utseendemässig koppling som t.ex Albin och Albert blir adliga och när allmogen tar sig sådana namn så anses det högdraget i alla folkgrupper.

 

Indoeuropeiskan är en viktig beståndsdel i sökandet efter var atlantiska flyktingar etablerar sig och vilket inflytande de hade. Språket är relativt det genetiska arvet flyktigt och kan förloras på några generationer. Vilka influenser detta urspråk hade i mötet med andra språk beror både på

numerär, social status och viljan att blanda sig med lokalbefolkningen i de nya etableringarna.

Slutsatsen är att där indoeuropeiskt inslag finns i språket kan också en påverkan av atlantiska flyktingar härledas. Däremot kan avsaknad av indoeuropeiskt språkligt inslag inte utesluta att atlanter etablerat sig i området fysiskt, kulturellt och tekniskt.

Indoeuropeiskan gav tillskott till lokalbefolkningens språk men det var oftast dödsdömt relativt den lokala majoritetens språk. Attiska var länge det socialt högtståendes  indoeuropeiska språk som kunde användas i ett geografiskt stort område. Atlanterna var numerärt en marginell grupp men kunskapsmässigt i en motsvarande förindustriell nivå.

Utifrån atlantisk horisont börjar således atlanterna tala olika språk. Bibelns ursprung som atlantisk kultur och atlanternas sociala dominans styrks. När makteliten talade indoeuropeiska  beskrivs det som om att alla hade samma språk. I regionen och världen talades i övrigt helt olika  språk. Det är tydligt så att man tidigt i historien i Medelhavsregionen kunde kommunicera med varandra på samma språk. Helt oförklarligt om man inte har gemensamt ursprung från en och samma begränsade yta varifrån språket spridits med dess befolkning.

Atlantiska etableringar gjordes även före syndafloden där det i Anatoliens bergstrakter anlades underjordiska städer bland annat Catal Huyuk.

Dess storlek, kultur, teknik och levnadssätt är flera tusen år före stadsbyggen vid Persiska viken och de levde på ett helt annat mera civiliserat sätt än befolkningen runt omkring. Kimmerierna, skyterna och de mytomspunna amazonerna var hästburna och skickliga krigare. Deras härkomst var Svartahavsområdet och de var indoeuropéer. Deras kunskaper tyder på att det fanns externa atlantiska etableringar runt Svarta Havet men att deras ursprung, kunskaper och kultur kom från och hade utvecklats på Basileia.

Indoeuropeiskans härkomst är atlantisk och indoeuropeiskans ursprung från Kaukasus är lika  felaktig som att dit härleda den kaukasiska rasens ursprung.

I försöken att hitta urspråket indoeuropeiska bör det ske på platser där den språkmässigt är minst influerat av andra språk. Mest intakt och bäst bevarat av dessa språk är sannolikt isländskan. I den mån guanchernas språk hade bevarats på Teneriffa så kan även detta ha varit ett gångbart alternativ.

Att höra ett samtal mellan islänningar är därför det närmaste man kan komma i efterliknelsen av hur det talades på Atlantis. Isländskan kan således vara en språknyckel för att rätt tolka t.ex linear-a och linear-b vilka nedtecknats på Kreta. Vad som betraktas som indoeuropeiska språk är snarare blandspråk med olika grad av indoeuropeiskt inslag. Med återfyllnaden och omfattande folkomflyttningar blir grunden för lingvistiken helt omändrad och allt som hittills beskrivits måste omtolkas och omvärderas. I historisk betraktelse intressant att studera hur lingvisterna på individuell nivå ser detta som ett hot eller möjlighet relativt sina högst personliga intressen.

 

 

Bibeln som hellenistisk och atlantisk historiebok.

 

Med Noa som atlant är också Bibeln en av atlanter för atlanter nedtecknad historieskildring.

Bibelns syn på andra folks inblandning är således en av atlantiska flyktingar upprätthållning av sitt eget ursprung sett utifrån ett rasperspektiv.

Då är omskärelsen också en ren rashygienisk fråga där atlantiska flyktingar inte vill beblanda sig med andra folk. ( 1 Mos 17:9-14 ) Oomskurna skall utrotas ur sin släkt.

Gud godtog dock att deras hemfödda eller köpta tjänare från främmande folk omskars.

 

Väntan på Messias är väntan på den kung som åter skall förena alla utspridda atlantiska flyktingar och återskapa det heliga och förlovade landet. Den tydliga urskiljningen mellan olika folk kan baseras på rent utseendemässiga skillnader.

Med det beskriva scenariot är Bibeln en stor källa till nya historiska slutsatser. Guds utvalda folk som är Judendomens syn på judarna tyder på att det fanns en klar skillnad mellan olika folk i dåtidens Mellanöstern. Av de 12 stammarna i Davids rike överlever bara en, Judas stam.

Kananéerna försvinner ur historien och efterträds av israeliter och fenicier. Vi har vid samma tidpunkt i området även filistéer, moabiter, edomiter, ammoniter, araméer och syrohettiter.

Dessa olika stammar är rester av den flyktingvåg som Medelhavets återfyllnad gav och där det atlantiska inslaget är mycket varierat. Att alla stammar försvinner är inte en någon form av utdöende utan helt enkelt beroende på att det inte finns några hållbara gränser. Folk blandas och släktförhållanden är svåra att upprätthålla. Språk, kultur och även religion är har mycket rörliga  gränser då det saknas övergripande kontrollerande och styrande makt. Vad som är varje stams identitet upplöses således med tiden.

Hellenistisk religion tog under antiken över de gamla nationalreligionerna. Dessa religioners koppling till atlantiskt ursprung ges av dess namn.

Med atlanternas framträdande ställning i olika områden fick deras religiösa åskådning genomslag. Kristendomens ursprung är kommen ur den hellenistiska religionen. Det var barbarerna som var kristendomens pionjärer. Vid den tiden var begreppet barbar ett positivt värdeladdat begrepp och något som barbarerna själva framhöll. Hellenismen spreds framgångsrikt av barbaren Alexander den store. Den tidigare grekiska aristokratins avoga inställning till barbarer var inte baserad på olika härstamning utan maktmässiga konkurrenter som hade samma ursprung.

 

Ljushyllthet som guds arv.

 

Med utgångspunkten att det ljushyllta folket enligt atlantisk skapelseberättelse är besläktat med Gud så finns en för tiden kulturellt accepterad skillnad mellan folken i Palestina vid tiden för Jesu födelse.

När Josef upptäckte att Maria var gravid så betraktades hon vara havande av helig ande.

I Matteus 1:20 säger ängeln till Josef:

”Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande. ”

Den som har äktat Maria är således förlåten av såväl Maria som Josef. Det är någon som genom sitt arv bär på högt aktade förmågor såväl intellektuellt, utseendemässigt som socialt. Tror man inte på jungfrufödslar så måste det ha varit någon biologisk fader med i sammanhanget.

 

I området och med ett begränsat utbyte med andra folk blev ett allt färre antal människor ljushyllta  och förknippade med det atlantiska arvet.

Jesus genomslagskraft och fara för den härskande klassen beror på en härkomst som tydligt påvisade ett atlantiskt ursprung. När lärjungarna helt ovillkorligt följer honom tyder det på att han redan hade en etablerad auktoritet. Hans ursprung gav honom varken politisk eller ekonomisk makt. Genomslagskraften måste därför bygga helt på personliga och extraordinära positiva egenskaper.

Det ljushyllta förenar merparten av helgonen. Utseendet är en avgörande faktor på som skiljer på om någon är av gud eller ej. I Bibeln sägs att Jesus hade ett släktskap med David. När kung Samuel valde den kung som skulle efterträda honom så valde han herdepojken David efter att ha ratat 7 av hans äldre bröder. David skiljer sig från sina bröder och beskrivs som ljuslätt och med sköna ögon.

 

Koranens syn på syndafloden är den att enbart Noas folk drabbades. Detta innebär att ursprunget till Koranen är kommet ur berättelser förmedlade av andra som inte identifierade sig som tillhörande Noas folk. Atlanternas levnadsregler fick genom sina socialt dominerande roller ett stort genomslag. Däremot var atlanternas gud och deras historia inte gemensam med övrig befolknings. Bibeln är atlantiska ättlingars och därmed den styrande klassens religion. Koranen och deras profet Muhammed är de övriga folkens religion. Några århundraden senare framstår Muhammed som arabernas militäre ledare. Även han i konflikt med den judiska makten men hans auktoritet är redan från början givet hans ursprung.

Muhammed tar framgångsrikt militär strid gentemot judar och kristna. Uppdelningen av folken mellan kristna och muhammedaner blir ytterligare en förstärkning av åtskillnad till de redan tydliga rasmässiga och sociala skillnaderna. Muhammed var från en välbärgad familj och därmed var hans genetiska släktskap också stort med områdets överklass.

Att någon ur överklassen ställer sig i företrädare för befolkningen är en vanlig form för att tillskapa sig makt. Vid denna tidpunkt sannolikt ett villkor att det fanns en utav härkomst personligt auktoritet. I Muhammeds fall tillräckligt hög social nivå för att åtnjuta befolkningens stöd. Den sociala härkomsten skvallrar om att han utseendemässigt vara av ljusare och betraktat som ädlare ursprung om än inte så tydligt som i Jesus fall. Det avbildningsförbud som gäller för Muhammed blir också logiskt om han utseendemässigt var betydligt ljusare än dem han företräder.  Drivkraften i hans judiska hat är lämpligast att söka i att han levde i gränslandet till det judiska samhället. Som sådan dock ej socialt accepterad och därmed uppleva sig som förbigången och missgynnad i handelsmässiga förbindelser. Ett utanförskap som utvecklades till ett hat mot det judiska där Muhammed trots relativ hög status och ekonomisk framgång aldrig accepterades som jämnlike. En relation som påminner om skillnaden på Ismael och Isak.

Med sin hustru Sara fick Abraham sonen Isak. Från den grenen utgår Judendomen och Kristendomen. Med en tjänstekvinna fick han dock sin förstfödde, Ismael. Han och de barn som Abraham fick i det senare äktenskapet med Ketura blev alla arvslösa. Av detta kan man utläsa att Ismael valdes bort till förmån för Isak vars båda föräldrar var utav ädelt ursprung. Muhammed och Ismael har i det avseendet samma upplevelse som försmådda och missgynnade som utav lägre rang beroende på sin härkomst.

 

Ismael delar samma öde som massor av avkommor världen över där makthavare i spridit sina gener ibland folklager som inte bedömts som av samma rang som de själva. Det är tack vare barn med dessa som det Atlantiskt arv förts vidare. Med helt avsaknad av inblandning, med oädla bland de som enligt egen uppfattning var ädla, hade det atlantiska med tiden dött ut i inavel. Faraonernas problem var utav sådan grund. Det finns många exempel på kulturer som bara tynat bort och med en alltför smal genetisk bas och strikta gränser mellan ädel och oädel så är risken stor för genetisk utarmning. Till olika kulturers sönderfall skall därför bifogas ett inavlat ledarskap.  De israeliska stammarna utdöende kan således ha att göra med en liten genetisk bas förenat med ett avståndstagande av inblandning av andra raser. Vad som beskrivs som jättar tycks ha rönt samma öde där de i myt ofta framställs som vanskapta. Utdöendet innebär att de som enbart haft atlantiska gener dött ut men att deras gener utifrån hög social status fortsatt spridits  i olika blandformer.

0912

 

Noa, personen bakom myten.

 

Noa var en av de överlevande som på ett skepp följde med de starka strömmarna österut.

Han är således inte ensam utan en framträdande representant av atlantiska flyktingar.

 

Huruvida Noa tog med sig djur på sin ark är mycket troligt. Dels för egen överlevnad i framtiden men ävenså gick allt djurliv på Basileia drunkningsdöden till mötes. Det är i det sammanhanget  rimligt att Noa försökte rädda åtminstone de arter han förväntades ha nytta utav ifall han kom iland och att han var väldigt ödmjuk till allt liv över huvud taget.

 

Att fåglarna i brist på fast mark tog sin tillflykt till Noas ark är självklart och i brist på annat så tvingades de ständigt återvända i sin flykt till arken i stället för att drunkna.

 

När fåglarna flög iväg och inte kom tillbaka förstod Noa att han var nära land.

Att atlanterna byggde skepp av storlek var nödvändigt med hänsyn till att de behövde trupptransportfartyg för att underhålla och bevaka sina erövrade områden.

 

Noa kom av något skäl över, eller hade tillgång till en sådan skepp. Även om måttangivelserna i Bibeln är överdrivna så var arken ett resultat av den mobilisering som atlanterna gjorde för att gå i krig med grekerna. Det kan ha varit ett av världens dittills största konstruerade skepp och byggt med all den spetskompetens som atlanterna kunde uppbåda. Det finns en slående likhet mellan vikingars och antikens skeppskonstruktioner. Vikingarnas skepp var både krigs- och transportskepp där de senare var bredare och långsammare. De största vikingaskeppens längd uppskattas till ca 50 meter med plats för ca 300 man. En atlantisk medhavd och överförd kunskap.

 

Att Noa landade på Ararats berg har tidigare beskrivits som en lösning på ett annars oförklarligt skeende för sägnens återberättare och slutliga nedtecknare. Området runt Ararats berg är  Armeniskt. Armenierna har stort inslag av atlantiskt ursprung där det fortfarande finns helt blonda och blåögda individer. Med Bibeln som atlantisk historiebok är det armeniska berget Ararat den högsta bergstopp man känner till. Man placerar Noa där utifrån att händelsen i övrigt är fullständigt obegriplig. När Bibeln nedtecknas har denna förklaring blivit en vedertagen sanning i den hellenistiska myten. Det mest troliga är att Noa gick iland i nuvarande Libanon eller Israel och där började etablera sig. Medels muntlig tradition överförs historien om Noa bland atlantiska ättlingar till dess att Bibeln börjar nedtecknas. Sem och Ham har var för sig fått ge namn åt språkgrupperna semitiska respektive hamitiska. Dessa språkgrupper har en viss inblandning av indoeuropeiska men torde i huvudsak bestå av språk som talades av de människor som blev flyktingar men som inte var atlanter.

 

Helige ande

 

Begreppet Helige ande är återkommande i Bibeln och har inte någon ensidig begreppsförklaring gemensam med de olika trosinriktningarna inom kristendomen.

Herodotos och Platons skrifter är äldre än kristendomens men i båda skrifterna är det angivet en tydlig respekt för barbarer och helleners förmågor. I Platon är de direkt angivna som atlantiska förmågor.

I Platon beskrivs det bildligt som att kaptenen på skeppet får besättningen, utan hot och repressalier, att ro och föra skeppet framåt. Vad som innefattas i begreppet Helige ande är därför att härleda till rent personliga egenskaper. Aktade förmågor och egenskaper som fört civilisationen vidare med ett intelligent, ansvarsfullt och respektingivande ledarskap. Såväl Bibeln som Platon beskriver ett moraliskt och etiskt förfall bland atlanterna och i Bibeln så allvarligt att Gud dränkte alla utom Noa och hans familj. Med denna tolkning så beror guds straff på bortfall av helig ande.

Då kristendomen talar om fadern, sonen och den Helige Anden så har man två tydligt beskrivna identiteter och en oförklarad abstrakt. Som goda personliga och aktade egenskaper baserat på etiska och moraliska grunder så har det en logisk innebörd.  När de underlydande drivs av respekt, tilltro och en förtjänad auktoritet för ledaren och så behövs inte maktutövningen ske  i form av bestraffning. Det var den helige ande som eftersöks som en överlägsen ledaregenskap för att skapa en civilisations framgång. Civilisationsbyggande som fanns förknippat med det atlantiska arvet.

Överlägsna ledaregenskaper som gärna framhålls i maktutövning och förknippas med dåtidens kungahus och aristokrati. De såg sig själva som Guds ättlingar. I den bemärkelsen hade de samma uppfattning om sitt ursprung som de ledande vikingaätterna och svenska kungaätterna. En uppfattning som ständigt återkommer världen över av en ledande mera ljushyllt aristokrati och som definitivt blommade under kolonialismens tidsera. Likt dåtidens atlanter dock oftast helt i avsaknad av helig ande till förmån för maktutövning genom förtryck och våld.

Det var detta ledarskapliga förfall som fick förklara guds straff med syndafloden och göra denna enormt hårda bestraffning logisk för en befolkning som hade stor tilltro till sin gud.

 

Det finns historiska exempel där ledarskapet är förtjänat.  Quetzalcoatl, var en fysisk person som blev gudaförklarad och makten förstärkt av underlydande genom deras tilltro och han är enligt denna tolkning utav helig ande.

Helig ande är således rent personliga egenskaper och att detta skulle vara ett monopol för de ljushyllta kräver en rasistisk utgångspunkt. Däremot blir det logiskt när det finns en historisk bakgrund och en rasbetingad utseendemässig skillnad mellan högre och lägre utvecklingsnivå.

Den var lika given som i-världens folk idag uppfattar sig själva i relation till folk i utvecklingsländer som påförs i-världens värderingar, kultur, religioner, etc  än att utveckla de befintliga.

 

I avsaknad av helig ande övergår ledarskapet allt som oftast till rent förtryck och folkmord. När ledaregenskaperna endast skall upprätthållas med utseendet och inte med förmågan så krävs andra metoder och skäl. Den vite mannens ledarförmågor har framhållits i kolonialt förtryck, i rätten att erövra, dominera och styra över andra folkgrupper.  Det har därefter utvecklats till att det är politiskt korrekt att kritisera vita mäns ledarskap oavsett och framhålla alla andra alternativ även där det visat sig vara fullständigt förödande.

Ett samhälles överlevnad och utveckling bygger främst på samhällsorganisationen och förtroende för varandra och ledarskapet.  Aztekerna religiös ceremonier har gett eftermälet att de var råa och grymma. Ögonvittnesskildringar och undersökningar av deras samhällssystem tyder på att det inte alls var samma sociala misär bland dem som hos dåtidens europeer. Dessutom hade de på några århundranden gått från invandrad flyktinggrupp till styrande av ett imperium. Deras framgång bedöms som omöjlig utan ett massivt stöd från de underlydande av den sittande makten. Som folkgrupp hade aztekerna det socialt och försörjningsmässigt till synes bättre för 500 år sedan än vad de har det idag trots nutidens alla tekniska framsteg.

Ett ansvarsfullt och kompetent ledarskap var och är därför viktigt för ett folks vällevnad och framgång. Det är därför också att denna förmåga framhålls som en viktig faktor för den som i framtiden skall bli den store ledaren. Däremot är det egenskaper som är svårbeskriven och komplexa. Egenskaperna sammanfattas därför med att den som besitter dem är utav Helig Ande.

 

Helgon.

 

Helgon är de som är nära i förbindelse med gud. I en befolkning där ljushylltheten blir alltmer sällsynt är det ljusa atlantiska arvet förknippat med en gudsnära relation. Detta arv har därför historiskt varit ett bärande kriterium för att helgonförklaras. Det ligger också i de atlantiska ättlingarnas intresse att oavsett var de etablerar sig att hylla det ljushyllta. Ju högre status som uppnås med detta desto tydligare blir ävenså deras position i den nya civilisationen.

Av förklarliga skäl är därför judendomen och kristendomen hyllande av det ljushyllta. Det är däremot inget självskrivet utan vad som ytterst styr vilket utseende som är det önskvärda och hyllade är den styrande maktens utseende. Under andra maktmässiga förhållanden har ävenså det ljushyllta förklemats och nedvärderats. Den grekiska beskrivningen av barbarer är ett tidigt historiskt exempel.

Vad som är politiskt fördelaktigt för den egna maktutövningen är det absolut bästa kriteriet i avgörandet om ljushyllthet betraktas och betraktats som en negativ eller positiv egenskap.  

 

 

Jesus

 

Jesus hade ett genetiskt arv från sin biologiske fader kopplat till en ledarposition och atlantiska ursprung som blond och blåögd. Josef som var på väg att lämna Maria för att hon var gravid med någon annan. Han kunde övertygas om det kommande barnets betydelse för befolkningen som var i behov av en stark ledare som var av helig ande.

Med detta lät sig Josef nöja, accepterade Maria och Jesus fastän han visste att det inte var hans son.

Jesus egen självbild påvisar också att det runt honom fanns människor som betraktade honom som guds son Enligt egen utsago var Jesus Guds son. Mer kontroversiellt påstående går knappast att göra och utan egenskaper som talade för hans påstående skulle han aldrig ha fått folkets stöd. Jesus självbild var baserad på att han levde i dåtidens värdering av långa, blåögda, blonda och ljushyllta människor. Det var hans närmaste omgivning som gav honom en förbestämd auktoritet.  Det har framställts av analytiker att Jesus måste ha kommit från en tämligen välbärgad familj med hög status för att uppnå sådant genomslag. Under förutsättning att denna auktoritet var medfödd genom ett avvikande och ljushyllt utseende, förknippat med en stor intelligens och närmaste omgivningens tro på honom som utvald, så är detta förenligt med en enkel bakgrund. Det kan inte heller uteslutas att det var allmänt känt men inte öppet uttalat vem som var den biologiske fadern. Den gloria som förknippas med Jesus och helgon kan ha ett direkt ursprung i deras ljusa hårsvall som i motljus kan upplevas som självlysande i mycket högre grad än hos mörkhåriga personer.

 

Till sitt utseende, som var förknippat med kungligheter och aristokrati, hade Jesus en intellektuell skärpa och talets begåvning som gjorde honom till en person som övertygande kunde förmedla sitt budskap. Jesus såg ut som en kung, var klok och förmedlade ett budskap som var samhällsomstörtande. Jesus kritiserade prästerskapet och de välbeställda. Han kom från samma enkla förhållanden som nästan alla de andra och blev därför folkets företrädare. En omöjlig utveckling för en oäkting om detta inte var förknippat med faderskapets höga auktoritet. En revolutionär ledare utan vapen. Med sin begåvning, utseende, kunnighet och retoriska förmåga var han ett hot mot den rådande samhällsordningen. Som sådan blev han anklagad och mördad. För de judiska prästerskapet och aristokratin var han aldrig någon representant. Däremot blev Jesus nyckeln för att även andra skulle kunna anamma judarnas religion. I Jesus fick de utanför judendomen en egen företrädare.

 

För den styrande judiska eliten och prästerskapet kom han utifrån. Detta maktmässiga hot gjorde också Jesus position utsatt och han är den mest kände, men långt ifrån ende, som på sådana meriter utsatts för justitiemord.

 

 

Den politiskt korrekte Jesus.

 

Hitlers uppfattning var att Jesus var son efter en grekisk kapten. En åsikt som nästan 2000 år efter akten skulle uppfattas som tabubelagd inta bara av religiösa utan även av politiska skäl. Med området styrt från Rom är det en rimlig bedömning att de politiska och militära ledarna drog fördelar utav detta i samröre med lokalbefolkningen. Åsikten  hade han knappast kommit på själv utan att det var uppfattningar som kom från de kretsar som förmedlades av historiskt väl belästa personer. Detta under en tidsepok då rasideologier fick diskuteras och framföras.

 

Det är en logisk förklaring på fenomenet Jesus att någon ur den romerska ockupationsmaktens ljushyllta krigare äktade Maria med eller mot hennes vilja. Alternativt hade hon äktats av någon samtida social eller civil auktoritet.

Avlad av Helig Ande, född av jungfru Maria gör att Jesus biologiske fader var en ljushyllt, väl ansedd och respekterad person. Fadern kan således finnas i den romerska härens militära topp men likväl vara någon, av hög aktoritet,  inom det judiska prästerskapets oäkte son.

För att anpassa Jesus till en politiskt korrekt person framställs han numera som folket ser ut området idag. Detta är en orimlig återvändsgränd. Det är betydligt enklare att förstå hans auktoritet som ljushyllt. Dessutom är det lättare att förstå att Josef tillät en oäkting i sitt hus om hans bakgrund var gudalik och av ädel börd. Intresset för Jesus redan som nyfödd kan vara ett uttryck för att han redan vid födseln var känd som av mycket ädel börd. Det öppnar upp för spekulationer att hans far i andra historiska sammanhang finns omnämnd i historien. Jesus som ljushyllt romersk ättling av hög militär rang eller efter judisk högt ansett prästerskap är rimliga förklaringar till hans auktoritet. En slutsats som sannolikt är ovälkommen såväl bland kyrkans företrädare som bland de politiskt korrekta som gärna vill framställa honom som en kortvuxen svarthårig arab.

Min beskrivning är en rent matematisk bedömning med beaktandet av att det relativa med en jungfrufödsel bedöms vara lägre. Nästan lika låg sannolikhet synes det att en vanlig arabisk snickarpojke bereds tillfälle att som 12-åring hålla hov i Templet inför en samling högt erkända judiska präster. Till detta har han som vuxen fått 12 stycken personer att helt ge upp sina tidigare liv och försörjning för att följa honom som ledare fastän han saknar egna tillgångar.

 

 

Det är naturvetenskapligt orimliga att Maria var jungfru när hon födde Jesus. Där är Hitlers åsikter överlägset rimliga. Att förklara något som Hitler sa, gjorde eller stod för som baserat på annat än förvirring är däremot politiskt omöjligt och i vissa fall även förbjudet. Nazistiska rasideologier och dess konsekvenser är fortfarande ett enormt politiskt hinder för dagens vetenskap. Vad tyska historiker och vetenskapsmän hade för kunskaper och uppfattning är politiskt tabu att ens ge det närmaste erkännande. Oavsett hur uppenbart det är att det finns och funnits genetiska skillnader mellan olika folk med tillhörande social status så anpassas beskrivningen av dåtida värderingar till dagens politiskt korrekta.

Det fanns naturligtvis massor av vetenskaplig substans i nazitysk forskning men tolkningen av materialet styrs av det för tillfället politiskt mest gångbara. En total omkastning i vetenskaplig tolkning skedde i samband med händelseutvecklingen på slagfälten under andra världskriget. Vad antropologer gjorde under tidigt 1900-tal görs idag av DNA-forskare. Såväl antropologi, DNA och vanliga människor utseendemässiga bedömningar av folks ursprung samstämmer. Det är dock politiskt kontroversiellt att hänföra folk till speciella geografiska område baserat på utseendemässiga egenskaper. Detta är förvånande med beaktande av att det krävs att de som kritiserar detta själva bär på föreställningen om att det finns bättre och sämre ursprung. När Ignatius Donnelly slutet av 1800-talet beskrev atlanterna som civilisationens grundare var detta inte alls lika kontroversiellt som idag. Av populistiska och politiskt korrekta skäl framställs Jesus idag som överensstämmande med den icke judiska och dominerande mörkare befolkningen som finns i området idag.  Den politiskt korrekta beskrivningen är däremot helt orimlig. Att skapa sig medial uppmärksamhet utifrån det politiskt korrekta istället för det vetenskapligt och historiskt logiska är fortsatt ett bra sätt för att få maktens gillande med tillhörande karriärmässig och ekonomisk garanti.

0912

 

Kaba

 

I helgedomen Kaba finns den svarta stenen som enligt legenden gavs till Abrahams son Ismael av ängeln Gabriel. Den har också ett samband tillbaka till Adam och Eva. Enligt legenden skulle Kaba ha byggts av änglar och återförts till himmelen vid syndafloden. Kaba återuppbyggdes av Abraham och Ismael.

Med kopplingen till Adam och Eva är Kaba och den svarta stenen från Atlantis huvudö Basileia.

Var det en helgedom redan före syndafloden är det en meteorit som redan då dyrkades som gudasänd. Meteoriter innehåller ofta höga halter järn och gav en meteorit upphovet till idén att det fanns metaller i sten så är stenen verkligen värd sitt hyllande. Denna lösning är mer av det populistiska slaget medan den mest sannolika är att meteoriten lyste upp natthimlen och med den starka relationen till solen som gudomlig tolkades den som en del av solen och gudasänd.

Vid syndafloden räddade någon, på grund av dess religiösa värde, stenen som så småningom fick sin forna status åter i ett nytt Kaba. Ängeln Gabriel är således en Atlantisk ättling som fört kunskapen om stenen vidare till Abraham och Ismael.

Alternativt börjar historien med den svarta stenen med syndafloden där någon tar med sig en bit av den fantastiska värld som höll på att gå under. I så fall är den svarta stenen av samma material som Basileia och är numera den dränkta Medelhavsryggen. Dess symboliska och religiösa värde är således baserat på den enda lämning som finns kvar det översvämmade och för alltid förlorade Basileia.

Oavsett lösning så har stenen i Kaba med återfyllnaden en direkt koppling till Atlantis huvudö och i flykten medtagits, vårdats och bevarats.

 

 

 

Sju urmödrar.

 

Enligt genetiken finns det sju stycken europeiska urmödrar som vi härstammar ifrån.

Genitikern Brian Sykes har namngett dem som Ursula, Xenia, Helena, Valda, Tara, Katrine och Jasmine.

 

I samband med återfyllnaden utplånades en stor del av Atlantis befolkning som enligt myten bestod av 10 olika släkten från Poseidons 10 söner. I återfyllnadsteorin är det europeiska utseendet och arvet Atlantiskt. Med överlevande från sju släkten så är dessa upphovet till de sju europeiska urmödrarna. Bland askenasiska judar finns 4 representerade vilket kan tolkas som att 4 atlantiska släkten räddade sig österut. De tre övriga urmödrarnas släkter var därför de släkten som främst försåg krigsmakten med folk och var de som redan fanns på det ockuperade fastlandet eller landade på andra platser. De finns olika lösningar på vad som hänt de tre återstående helt utplånade släkterna. Myten kan ha fel i antal, tre släkten gick helt under i syndafloden eller de 10 ingifta kvinnorna var i några fall syskon eller nära släkt. Den rimligaste slutsatsen av detta är att det på Atlantis bodde en mycket snäv genetisk population samstämmig med myten. Myten säger också att de var olika släkter som var för sig var relativt självständiga men bidrog med en representant var i det övergripande rådet. Det praktiska utfallet blir därför en tydlig genetisk koncentration av samma mödragener i respektive släkt.

När Atlantis går under och dessa släkter sprids och etablerar sig i främst Europa har dessa europeiska urmödrars gener varit koncentrerade och ger därför ett samlat europeiskt ursprung. Detta europeiska genetiska genomslag sträcker sig således inte längre tillbaka än ca 5500 år.

Kontentan av detta är att där europeiska genetiska rester finns efter tiden för återfyllnad så är det atlantiska nyetableringar. Före tidpunkten för återfyllnad är det fråga om atlantisk expansion och en ganska begränsad form av kolonier främst runt Svarta Havet.

Med hypotesen att urmödrarnas arv primärt är atlantiskt bör det i alla andra områden där atlanter inte var etablerade före återfyllnaden vara fullständig frånvaro av genetiskt arv från urmödrarna. Ifall denna hypotes besannas kan det i DNA av yngre datum, om europeiskt DNA hittas, ge tydliga besked om atlantiska närvaro, kultur och kunskapsspridning skrivet i arvsmassan.

Tydligast är detta med annars helt annan arvsmassa i områden långt ifrån Europa som Asien, Polynesien, Nord-  och Sydamerika och där man idag ser tydliga tecken på kulturella och utseendemässiga oförklarade likheter med forntida erkända kulturer och kunskaper.

En intressant framtida genetisk forskning men atlantiskt inflytande är samtidigt det absolut mest rimliga med utgångspunkten av en återfyllnad i mänsklig historisk tid.

 

 

 

Ötzi

 

Ötzi eller den så kallade ismannen hittades 1991 högt uppe i alperna och hade varit snötäckt sedan han dog vid ca 3500 f.kr. Detta sammanfaller således med tidpunkten för återfyllnaden och Ötzi är därför en individ som själv upplevt den och är direkt drabbad. Med den utgångspunkten blir Ötzi mångdubbelt intressant som kan ge mycket fakta om mänskligheten just vid tidpunkten då alla dess villkor i ett slag förändrades. Han och hans grupp blev direkt eller indirekt drabbade av syndafloden. Enligt tidigare bedömningar hade Ötzis inget alls släktskap med europeerna. Därefter har man konstaterat släktskap. Utfallet är logiskt om man med det som klassas som europeiskt är synonymt med atlantiskt ursprung. Jämför man med det som finns i europeerna som inte har atlantiskt ursprung så finner man samstämmighet och Ötzi har sedermera även uppklassats som europé. Ötzi och hans folk drabbades av återfyllnaden och var de som befolkade området som nu utgörs av Adratiska Havet. Konsekvensen av detta är att flyktingar tvingas uppåt till helt nya och jordbruksmässigt obrutna områden.

Min beskrivning av händelseförloppet baserat på konsekvensen av återfyllnaden har därför delgetts museet som härbergar hans kropp. Orsaken till att han dödligt skadas har förbryllat men får genom denna beskrivning logiska förklaring till detaljerna i fyndet, läget och varför just han.

 

Alla flyktingrupperna kämpar för sin överlevnad. Ötzis grupp tillhör förlorarna i kampen och efter några misslyckade etableringsförsök så utser gruppen Ötzi och minst en till att söka nytt land bortom bergen. De är de som såväl fysiskt men även har de andras intellektuella förtroende att klara uppgiften. Detta är deras sista chans och analys av Ötzis kropp vittnar om att han genomgått tuffa strider och traumatiska tidsperioder tidigare under sitt liv vilket en återfyllnad definitivt innebär.

Expeditionen utrustas och ger sig iväg men allt eftersom det blir högre och ogästvänligare börjar tvivel väckas om brukbart land bortom bergen. Ötzi är den som har bäst ork och vill fortsätta men den andre vill vända åter. Osämja uppstår och den som väljer att vända åter kan inte återkomma med besked att han övergett expeditionen med risken att Ötzi sedermera lyckas. Skillnaden från ärbar medlem i gruppen till svikare blir därför  helt beroende på om Ötzi återkom eller ej. Även ett besked att han gått längre och senare givit upp skulle vara ödesdigert för den som återvänt i förtid.

Den som vill återvändanda skjuter därför Ötzi men han kan inte ta hans värdefulla yxa och övriga redskap med sig åter. Han tar dock hans pilar och har på så sätt avväpnat honom och förstört alla möjligheter till överlevnad av jakt. När han kommer tillbaka till sin grupp meddelar han sitt beslut att återvända som det enda rätta. Ötzi påstår han däremot har valt att ensam fortsätta det hopplösa sökandet.

Återvändaren  har lämnat den skadade  Ötzi och tagit hans jaktredskap för förhindra hans överlevnad. Hans värdefullaste ägodel kan han därför inte ta från Ötzi utan bronsyxan blir kvar och hittas vid hans kvarlevor. Därmed har återvändaren försäkrat sig om att hans uppdiktade historia skall hålla genom att Ötzi aldrig återvänder.

Ju längre tiden går så ger de andra upp hoppet. Historien om att Ötzi misslyckats i sitt uppsåt och har förolyckats i bergen blir med tiden sann.

Ötzi överlever pilen i ryggen men är dödligt sårad. Han börjar tillverka nya pilar men fryser på natten ihjäl på den plats han somnat.

När Ötzi aldrig dyker upp växer återvändarens auktoritet i gruppen. Han var svikaren som trots allt tog det rätta och kloka beslutet.

Den nu gällande beskrivningen är att Ötzi skulle ha överfallits av rövare högt uppe i bergen. Eftersom de i så fall lämnade kvar det mest värdefulla, bronsyxan, så betraktar jag detta faktum samt platsen för överfallet som helt osannolik.

Min beskrivning är däremot  mera sannolik och Ötzis liv och öde tusenfalt i denna version mycket intressantare.

Med återfyllnaden är det rimligt att det sker klimatförändringar och med ett mycket större och närmare Medelhav kan detta vara orsaken att han permanent i flera tusen år förpackades i ismassor.

 

Med återfyllnadsteorin som grund så tillhör Ötzi en folkgrupp som saknar atlantiskt arv.  Det innebär att vi fortsättningsvis kan identifiera och särskilja atlanter ifrån fastlandseuropéer. Detta är ett viktigt klargörande för att identifiera härkomsten på alla därefter gjorda folkförflyttningar. Hypotesen om de sju urmödrarna kan med honom stärkas eller försvagas dock ej opåverkad.  Frånvaro styrker således att det vi betraktar som typiskt europeiskt är en genetisk inblandning atlantiskt. Fastlandseuropéen var därför före syndafloden inte alls europeiska enlig nutida beskrivning utan överensstämde bättre med Ötzi.  Den tidigare uppfttningen  att Ötzi inte hade några européiska släktingar tyder således på att hans folkgrupp tillhörde fastlandseuropéerna och en befolkningsgrupp som var förlorare i överlevnadskampen efter syndafloden. Även om alla i hans folkgrupp gick under så tillhör han gruppen fastlandseuropéer vilket är basen för det mörkare i de européiska folkslagen. En rimlig ansats är därför att fastlandseuropéernas vid tiden för syndafloden utseendemässigt och genetiskt kan förväntas ha ett närmare släktskap med den minst inblandade och bedöms därför vara befolkning med liten migration. Ett område att leta Ötzis släktskap kan således kunna vara i de inre delarna av nuvarande.

De senaste analyserna av Ötzis släktskap har visat att det finns bland boende på Sardinen och Corsica. En tämligen samstämmig analys av att hans gener är fastlandseuropeískt före syndafloden och finns kvar på öar där migrationen varit liten.

Till dessa beskrivningar har man också tillfört att den ursprungliga fastlandseuropéen utträngts av folk just ifrån Anatolien, vilket är detsamma som dagens Turkiet. Orimligheten i den analysen är uppenbar att det mest europeiska skall komma från det område där det europeiska har små eller inga europeiska rester kvar. Däremot är det i det nära geografiska område med det atlantiska ursprunget på Baileia.

Sammantagen bedömning är att det idag knappast finns några genetiska atlanter eller genetiska fastlandseuropéer enligt den tydliga skillnad som rådde före återfyllnaden. Som sjöburna och ofta socialt dominanta har det atlantiska arvet fått en spridning långt över den proportionerliga nivå deras överlevande population hade Det atlantiska arvets mest genetiskt lika ursprunget fanns troligen länge bland de ljushyllta och blåögda guancherna på Teneriffa. Således var de utseendemässiga skillnaderna mycket stora. Utifrån dessa genetiska och kulturella skillnader skulle dessa olika folkgrupper bygga sig en ny tillvaro efter en katastrof som helt dränkte civilisationens ursprung och centrum.

Återstår gör en blandning men med mycket olika andel av varje där dominansen avläses med god approximation genom avläsning i utseendet. Det är den blandningens inverkan som beskrivs den grekiska mytologin när den långa blonda befolkningen övergår till att bli kort och mörk och det som betraktas som européeiskt är initialt atlantiskt.

Man har också fastställt att Ötzi varit tämligen fri från insektsangrepp. Detta har tolkats som att han befunnit sig länge på hög höjd. Enligt återfyllnadsteorin kan detta likväl bero på att återfyllnaden dels tog död på alla insekter och insektsreproduktion i de översvämmade områdena. För de insektspopulationer som så småningom blev strandnära förändrades miljön så kraftigt att det strax efter återfyllnaden nästan helt saknades insekter. Min prognos är att Ötzis öde och hans person kommer att bli kopplat till syndafloden och växa betydligt i allmän kännedom och som kommersiell produkt.

 

 

Historiskt obeaktade naturvetenskapliga förhållanden.

 

När naturvetenskapen gör nya framsteg hinner inte historian med i anpassningen. Därför finns det brett accepterade naturvetenskapliga nya rön som inte renderat i motsvarande historisk nytolkning.

 

Svarta Havet.

 

Den globala havsnivån var bevisligen under den senaste istidens mycket lägre än tröskelnivån vid Svarta Havet. I Dardanellerna idag 55 meter och i Bosporen 36 meter. Med världshavens nivå ca 120 meter under nuvarande är fallhöjden från Dardanellerna omkring 60 meter.

Det mindre salta utströmande övre flödet är idag dubbelt så stort som det inströmmande saltare undre flödet. I volym motsvaras de av ca 4 nilflöden ut och 2 in vilket ger ett nettoflöde ut motsvarande 2 nilflöden. ( I det historiska resonemanget är det den naturliga nilflödesvolymen som åsyftas och inte nutida som genom bevattning kraftigt reducerats. )

Det finns därför ingen annan lösning än att Svarta Havet under senaste istid avvattnades och därför var är en sötvattensjö. Detta inte tidigare erkända avvattningsfenomen har jag namngett som Svarta Havsfloden. Svarta Havet har idag ett nettoutflöde på 200 km3/ år. Det är ungefär som hela Sveriges årsnederbörd och mer än dubbelt så stort som Nilens flöde. I sammanhanget skall också beaktas att vid denna tidpunkt och årtusendena tidigare hade inlandsisen smält ned i Svarta Havets avvattningsområden. För området öster om Svarta havet innebar avsmältningen ett så högt flöde att Kaspiska havet och Aralsjön var förenade i ett sammanhängande innanhav. Då dessa saknar utflöde är således tillrinning och avdunstning i jämvikt och proportionell mot varandra. Vid denna tid således ca dubbla ytan och dubbla tillrinningen mot idag. Överfört till det närliggande Svarta Havet är det därför en rimlig bedömning att förhållandena var likvärdiga. Med glaciäravsmältning i nuvarande tillrinningsområden har jag uppskattat Svarta havsflodens flöde 4-5 gånger Nilens. Det finns även forskning som anser att Kaspiska Havet och Aralsjöns nivå och utbredning varit så stor att de har avtappats. Konsekvensen av detta är att Svarta Havsflodens volym på 4-5 ggr större än Nilen är den nedre flödesnivån och att den kan ha varit ännu större. En teoretisk beräkning är möjlig att göra av totala inflödet som upprätthåller en balans mellan avdunstning och tillrinning för Östra Medelhavet. Således utgår man lämpligast ifrån naturvetenskapliga förhållanden och beräknar avdunstningen för att uppskatta totala inflödena och förväntad havsnivå vid en avskiljning. Nivån – 2000 meter bedöms kräva ett betydligt större inflöde än vad som inflödar idag vilket dels rensar bort alla lösningar som inte beaktat Svarta Havsfloden och dessutom de som tror att en avskiljning ger ett betydligt större kvarvarande Medelhav.

 

Uppåtpilen för Medelhavet visar på en stigande yta. Det är uppenbart att beskrivningen av Svarta Havet, dess avvattning och kollaps, är helt oberoende av om Medelhavet yta har startnivån  -2000 meter eller -120. Det är inte heller stighastigheten utan stigningen i sig som utlöser kollapsen. Därmed gäller min beskrivning av Svarta Havets omvandling med såväl vedertagen erkända vetenskapliga fakta som under påverkan av den ännu ej fastställda återfyllnadsteorin.

   

 

 

 

 

 

 

 

De idag är skiktade strömmarna fanns inte under senaste istiden eftersom havsnivåerna var under tröskelnivån vid Dardanellerna. Därför måste det finnas något tillfälle då skiktningen började. Eftersom det skiktade flödet är osmotiskt drivet så är det naturvetenskapligt tvingande att Svarta Havet vid en höjning vid något tillfälle började motta saltvatten från Medelhavet. När Medelhavets vattennivå når upp till och över Svarta Havets nivå skiljer salthalten mellan utströmmande och inströmmande flera procent. I jämförelse kan de små salthaltsdifferenserna mellan Medelhavet och Atlanten påvisas som drivande av hela Medelhavets strömförhållanden och stora vattenutbyte genom Gibraltar. För Svarta Havet innebär detta en osmotiska kollaps. Det innebär att den plötsliga och vetenskapligt påvisade snabba omvandlingen från ett sött Svarta Hav till ett salt är osmotiskt betingade.

De initialt mycket stora saltskillnader ger många gånger starkare flöden än vad som flödar idag när en balans uppnåtts. Därmed är också den snabba omvandlingen förklarad som resulterat i att all sötvattenflora och fauna dör och fortfarande i sin förmultningsprocess förbrukar allt syre på Svarta Havets botten.

Först kollapsade Marmarasjön som då bara bestod av djupdelarna vilket ger en långsmal sjö till ca en tredjedel av nuvarande utbredning.

 

 

Därefter sker samma process för Svarta Havet genom Bosporen när vattennivån där tvingar saltvattenflöde in över tröskeln.

 

 

 

Dessa ekologiska katastrofer och konsekvenser är identiska oavsett och oberoende om Medelhavet under senaste istiden legat på -2000 meters nivå enligt min återfyllnadsteori eller som vetenskapligt accepterat med världshavens, på som lägst  ca – 120 meters,  nivå.

 

Historiska och andra vetenskapliga beskrivningar som inte beaktar dessa naturvetenskapligt tvingande osmotiska effekterna kan utan vidare förpassas till sagans värld. Den mest kända och etablerade vetenskapliga förklaringen är Ryan-Pitmans med en avspärrning som kollapsat och ett högre liggande Medelhav skulle då ha forsat in i Svarta Havet. Med ett kraftigt nettoutflöde är den förklaringen helt omöjlig. Det innebär det att det mesta som presenterats om Svarta Havets historisk roll och utveckling helt måste göras om och anpassas efter det som faktiskt är den enda möjliga naturvetenskapliga förklaringen.

 

Några skillnader mellan återfylland och vedertagen naturvetenskap finns dock som i bedömningen är av intresse att beakta.

 

I samma takt som med världshaven.

 

Med Medelhavets stigning i samma takt som världshaven sker kollapsen sannolikt ett par tusen år tidigare. Själva kollapsen går i sig lika fort men uppfyllnaden sker i samma takt som övriga världshav som, enligt Fairbankas graf,  tar flera tusen år i anspråk. I det senare fallet blir det därför heller inte någon katastrof för jordbruket utan endast för fisket.

 

Katastrofen runt Svarta Havet är enbart ekologisk. Människorna mister havet som närings- och sötvattenkälla men detta är tillfälliga problem som bättre löses på plats än renderar folkomflyttningar. Världshavens nivåstigning var under sin mest dramatiska period ca 1,4 cm per år. Den odlingsmark som förloras på grund av den kompenseras gott och väl genom nyodling utan större inverkan på livssituationen i övrigt.

 

Enligt återfyllnaden.

 

Med återfyllnaden blir tidpunkten för Svarta Havets ekologiska kollaps väldigt exakt och drygt  ett år efter genombrottet vid Gibraltar. Nivåhöjningen och uppfyllnaden följer därefter samma takt som Medelhavet. Det handlar således om de sista 20-30 metrarna av återfyllnaden innan den är komplett och den stigningen tar flera månader i anspråk.

Såväl Svarta Havet som Medelhavets stighastighet är vid denna nivå direkt avhängigt de avtagande inflöde vid Gibraltar. I detta senare scenario sker även en humanitär sekundär katastrof då de förlorar sitt fiske, sitt jordbruk, sina bostäder och hela den civilisation de skapat. Dock inget primärt katastrofscenario med drunknande människor och djur motsvarande det i syndafloden. Det innebär att alla teorier om ett Atlantis och en syndaflod i Svarta Havet kan förkastas. Det finns många andra bekräftade händelser som i så fall i mycket högre grad skulle leva vidare i myten.

Vad som stödjer återfyllnadsteorin är att det hittas spår av civilisation på ca 30 meters djup i Svarta Havet. Att det rör sig om en nivåstigning av den storleksordningen stöds av lokala forskares uppfattning. Spår av civilisation blir utsatta för havets bränningar under några dagar eller veckor innan de får skydd av havsdjupet. Med en koppling till världshavens nivåhöjning skulle motsvarande nötningsperiod vara hundratalet år. För att stå emot en sådan nötning krävs såväl starka konstruktioner som ett skyddat läge. Det är också ur dessa olika scenarior som folkförflyttningar grund skall bedömas och till vilken omfattning dessa två alternativ kan vara utlösande faktorer. Återfyllnaden av Medelhavet ger även de logiska svaren för Svarta Havet och leverera inga frågetecken medan alternativet som följande världshavens långsamma stigning skapar nya svårförklarade.

 

 

Röda Havet.

 

Syndafloden och återfyllnad av Medelhavet som faktisk händelse och kopplingen dem emellan är en utgångspunkt för de hypoteser som framställts. Bibeln blir med denna händelse ett mycket viktigt historiskt dokument där dess innehåll kan betraktas på ett helt nytt sätt.

Tittar man på sunden som förbinder Röda havet och Persiska viken med världshaven kan man konstatera att sundens trösklar är högre än den havsnivå som var under senaste istiden.

En rimlig frågeställning vore således att undersöka om Afrika och Asien då satta ihop i en sammanhängande kust. Logiskt tänkt men även historiskt beskrivet är att det funnits en sammanhängande landbrygga mellan Afrika och Indien så sent som till bara före några tusen år sedan. En tröskelnivån på 50-60 meter i respektive sund ger per automatik  en avspärrning med ett ca 120 meter lägre världshav. I  boken: Arkeologi, det internationella standardverket om utgrävningar, fynd och metoder finns kartor som tiden 10000 år före nu, det vill säga 8000 år f.kr. visar såväl Röda Havet som Persiska viken som avskurna från världshaven. Röda Havets och Persiska vikens avspärrningar kan därför betraktas som vetenskapligt men dock ej historiskt beaktat.

Röda Havet är i stort sett utan tillflöde vilket innebär att Röda Havet varit uttorkat. Avståndet att vandra från Afrika till Indusdalen blir bara ca en tredjedel jämfört med att följa kusten idag runt Röda Havet och Persiska viken. Dessutom är förkortningen ett borttagande av de torraste och mest svårpasserade områdena. Vad som idag synes vara en svår och lång migrationsväg blir istället en enkel och problemfri vandring. De människor som utvandrat från det mörkhyade Afrika följer kusten och blir de mörkhyade i södra delarna av Asien och behöver aldrig komma i närheten av folket runt Medelhavet. En enkel och logisk migrationsväg. Att beskriva forntida mänskliga migrationsvägar runt Röda Havet och Persiska viken är därför helt felaktig. Med dessa hav avskurna från världshaven förbinds även Indiens och Afrikas flora och fauna utan passage över Mellan Östern. Ur biologisk synpunkt är det av största betydelse.

 

Att det under påfyllnaden eroderats bort många höjdmeter är givet. Detta flyttar påfyllnaden i Röda Havet närmare vår egen tid. Genombrott vid tröskel måste således ha skett i historisk tid och dess fyllnad kan alltså ha varit vid tiden för Moses levnad.

 

I 1 Mos 14:3 står det: De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där salthavet nu är. Dalen var även full av jordbecksgropar. Av det krig som kungarna i Sodom och Gomorra genomgår i Siddimsdalen så har det bedömts att de befinner sig i närheten av det som nu utgör Röda Havet.  Det mest sannolika är att Siddimsdalen är det geografiskt närmare och utlöparna från Röda Havet, Akabaviken eller Suezviken med störst sannolikhet för Suezviken. Såväl Akabaviken som Röda Havets bassäng var ett torrt och perifert ökenområde med ytters få mänskliga individer. De båda vikarna sträcker sig längre in  men där Suezviken i sin tur låg nära Medelhavet och Nilen och därför var många gånger mer befolkat än Akabaviken. Vikarnas  trösklar gör att dess återfyllnad kan ha skett långt efter den stora delen av Röda Havets. Kriteriet för att få olika fylltillfällen är att tröskeln var högre än den in till Röda Havet. Var den däremot lägre fylldes den vid samma tillfälle. Beroende på dåtidens tröskelhöjder kan det alltså finnas tre tidsmässigt skilda tillfällen för återfyllnad av Röda Havet, Akabaviken och Suezviken innan de  intagit sin nuvarande form. 

Bibelns författare synes utgå ifrån att Siddamsdalen är ett känt begrepp. Däremot saknar det nya havet namn och visar således på en historiskt nära dränkning där Siddimsdalen fortfarande är en referens och identitet för det nya salthavet som ännu saknar ett etablerat namn.

 

Röda havets återfyllnad är därför enligt denna tolkning vid en tidpunkt som är senare än Medelhavets. Röda Havet skulle i så fall bara vara några tusen år. Dess återfyllnad kunde ske utan några mänskliga offer eftersom befolkningen var gles, nivåhöjningen inte övertäckte några öar och alla kunde fly uppåt.  Därför är detta ej någon stor mänsklig katastrof i drunknade eller markförluster. Det drabbade heller inte de folk som förmedlade bibelns berättelser varför händelsen inte återfinns i Bibeln annat än som ett konstaterande att Siddimsdalen numera är ett salthav.

 

Moses flykt från Egypten och drunknandet av förföljarna kan finna sin förklaring i någon av dessa platsers återfyllnad. Hebreisk bibelskrift tyder på Suezviken som platsen. Det bör finnas rester av bosättningar i relativt oskadat skick i Röda havet, Suezviken och Akabaviken även om de må ha varit tämligen ogästvänliga, torra och glesbefolkade områden.

 

 

 

 Persiska viken

 

Med världshaven i en betydligt lägre nivå är Persiska Vikens utseende intressant att beakta. Även här är tröskeln  över den nivå som bryter förbindelsen med världshaven. Däremot har området ett betydande tillflöde. Dess rika flora och fauna tyder på att tillflödet från Tigris och Eufrat inte varit tillräckligt stort för att flöda över att skapa en sötvattensjö. Ett tämligen artrikt hav och flera andra skäl gör att alternativet sötvattensjö  passar sämre in än en återfyllnad av en lägre liggande saltsjö. Sumererna beskriver att deras huvudstad gick under vid en total översvämning. Den finns i den sumeriska kungalängden för perioden 3000 till 2350 f.kr. Tidpunkten stämmer bra med den förväntade tiden för ett genombrott beaktande tröskelnivå och errosion.I kungalängden står: Efter några tidiga dynastier drabbades området av översvämningar som utplånade landet. Efter detta styrdes sumererna från Kish i det nordsumeriska området.

Troligtvis är detta påstående en beskrivning av att världshaven åter fyllt Persiska viken. Därmed också givet att världshaven låg på en högre nivå när detta skedde under åtminstone den period som dessa tidiga civilisationer tog sin start. Av denna beskrivning kan uttolkas att tidigare etablering översvämmats. Vid nämnda tidsperiod var enligt Fairbanks havets nivå ca 8-10 meter under nuvarande.

Tigris och Eufrats inflöden var inte tillräckliga för att skapa ett överflöde utan en balans med avdunstningen låg för Persiska viken på en lägre nivå. Det innebär att det varit en stor saltsjö i området och Hormuzsundet utgjort en avspärrning till världshaven. Flora och fauna har levt under salta förhållanden och överlevt en återförening med världshaven.

Eftersom det historiskt beskrivs en översvämning utgås ifrån den som en mycket trolig lösning. Därför görs denna tolkning av de dåtida förhållandena.

 

Persiska viken har stora vattenmängder i en saltsjö till följd av Tigris och Eufrats flöden. Det sker ett genombrott och återfyllnad. Nivåhöjningen blir begränsad. Skälet är att det med den grunda bottenprofil som råder i Persiska förändras ytans storlek mycket med förändrad nivå. Minskad yta ger mindre avdunstning. En jämvikt mellan tillrinning och avdunstning uppstår därför redan efter några få meters nivåsänkning och blir också relativt stabil.

Alternativet är att Persiska Viken tidvis flödat över. Då har detta flöde endast utgjort en skillnad mellan summa tillflöde minus en stor avdunstning.  Med områdets geografiska läge blir därför den flod som utgör utflödet aldrig så stort att den utgör något hinder varken för människor, djur eller växter. Om utflöde förkom så är det samtidigt givet att enbart tillfälliga överskott strömmat ut. Även med ett stort tillflöde så ger Persiska vikens läge en mycket hög avdunstning och oavsett ett mycket minde utflöde över ryggen. Vid varje torrperiod blir det en minskad tillrinning samtidigt som en molnfri himmel ger en ökad avdunstning. Områdets geografiska läge gör det därför troligt att ett utflöde under under torrperioder definitivt är torrlagt. Utflödet var inte heller stort nog att skapa en sötvattensjö utan Persiska viken var en saltsjö.

Detta förhållande kan ha gällt före civilisationernas tillkomst. Under den tidsperiod de byggdes upp var dock Persiska viken helt avskuren från världshaven om min tolkning av Sumerernas skrifter är riktig. Civilisationerna som översvämmats tyder på en strandnära lägre liggande civilisation som översvämmades när världshaven bröt igenom vid Hormuzsundet.

Det finns alltså ett tillfälle då världshaven och Persiska viken återförenas som ligger i historisk nära tid.

En rimlig bedömning är att översvämningen var begränsad till en nivåhöjning på mellan 5 till 10 meter. Ryggen över Hormuz var således i den nivå som ges vid tidpunkten för världshavens nivå.  Den nivån och ryggens höjd ges vid beaktande av Fairbanks nivåkurvor. Det ger även hur mycket som eroderats bort av inströmmande vatten.

Därmed kan Persiska Vikens återförening med världshaven dateras till ca 2600 f.kr och Fairbanks ger då att ryggens höjd var ca 15 meter under dagens havsnivå.  Slutsatsen är att strandlinjen vid återfyllnaden och ett tidigare läge idag bedöms ligga på ett djup på mellan 20-25 meter. Denna första etablering efter syndafloden är således också platsen för berättelsen om Babels torn och platsen för Babel ligger nu översvämmad i Persiska viken.

 

Det fanns därmed långt in i historisk tid en obruten kustlinje från Afrika till Indien. Nutida utseende medför att Röda Havet och Persiska Viken skär av kustlinjen. Så var inte fallet fram till för några tusen sedan. Inte begränsande för varken växters, djurs och människors förflyttningar. Då fanns en sammanhållen kustlinje mellan Afrika och Indien som sammanband deras flora och fauna. Människor har betydligt enklare vandring än vad det görs med nämnda hav som avskärmningar. Avståndet förkortas till ca 1/4 jämfört med att följa dagens kuster runt. Dessutom innebär det att de svåraste ökenområdena aldrig behöver passeras. Afroindisk hirs odlas på Afrikas horn och i Indien redan 3000 f.kr.

 

Till skillnad från huvudstäderna vid Medelhavet har Babel dränkts med mindre påfrestningar av  bränningar och betydligt mindre påfrestningar av jordbävningar. Problemet är dock att floderna ständigt tillför sediment som täcker staden och civilisationerna som före återfyllnaden fanns runt kustlinjen. Slutsatsen är att det runt Persiska viken finns begravt, näst intill oskadade forntida  städer och byar. Enligt Gilgamesh förflyttas överlevaren från syndafloden, Utnapishtim och hans hustru, till området lågt bort vid flodernas mynningar. Att en enskild familjs val av boplats och snäva geografiska utbredning betraktas som vid flodernas mynningar gör att beskrivningen inte har någon alternativ plats än vid Tigris och Eufrats utlopp.

Likheten mellan de tidiga civilisationerna vid Persiska Viken och Övre Egypten är beroende på samma ursprung. Handelsutbyte är den idag gällande förklaringen till de kulturella likheterna. Trots ovan gjorda beskrivning med dramatiskt förkortar resvägen med ökad tillgänglighet så är handelsutbytet en orimlig förklaring. Hade de inte extremt viktiga varor var för sig att erbjuda varandra så finns inte incitament till handel på så långa avstånd. Än mindre så omfattande att deras kulturer blir mycket likartade. Rimligen skulle i så fall dessa likheter fortsatt istället för att ta helt nya och olika inriktningar. Kulturella likheter kan bara kopplas till gemensamt geografiskt ursprung. Handelsutbyte tillhör de nödlösningar som ofta missbrukas till helt orimliga nivåer för att förklara likheter. Kulturer följer individerna och likheter beror på att personer med samma ursprung finns på representerade på olika platser. Enligt arkeologiska fynd anses området i Mesopotamien ha civiliserats av invandrade folk både norrifrån och söderifrån. Det söderifrån kommande kan ha varit atlanter som efter en första tid lämnat Övre Egypten där de hade mycket sämre förutsättningar. En del av den atlantiska gruppen sökte sig därför österut till havet och med Röda Havet fortfarande avskilt följer de kusten och når Mesopotamien söderifrån. Vetenskapligt stöds den teorin av att dessa från två olika håll invandrade grupper kulturellt är så nära varandra att de skapar en gemensam civilisation. De känner sannolikt redan till varandras existens, kan språkligt förstå varandra och kan ha haft ett mindre handelsutbyte. Däremot aldrig så omfattande att de kopierar varandra kulturellt utan likheterna kommer från deras tidigare gemensamma ursprung.

 

 

Folkvandringar till Indien.

 

 

Med en obruten kust mellan Afrika och Asien är det helt logiskt med en mörkhyad befolkningsspridning till de södra delarna av Asien. Detta stöds såväl av genetiska studier som rent utseendemässiga likheter. Efter syndafloden uppträdde dock en flyktingvåg av atlanter och atlantisk ättlingar vars kunskaper och kultur ger stora avtryck i nya civilisationer. Deras sjöfararkunskaper gör dem mycket mobila. I samband med översvämningarna i Persiska viken drabbas återigen atlanternas största kulturella rest. Ett nytt uppbrott blir påtvingat för de som utgjort områdets kunskapsmässiga och ekonomiska elit. Översvämningen i Persiska viken ställer krav på ny mark för de drabbade. Stigningen av vattennivåerna sker långsamt och ingen drunknar men deras bostäder och mark dränks av havet.  Uppströms floderna finns redan andra etableringar så de står inför valet att erövra eller hitta ny mark. Incitamenten för en etablering i Indusdalen är därför mycket stora just efter översvämningen. Annan så kraftfull och kulturellt nära etablering finns inte i historien. Det är en tämligen hög sannolikhet för att Harappakulturen är skapad av flyktingar från översvämningen i Persiska viken. Alternativen är av mycket lägre sannolikhetsgrad.

Första stora floddelta österut är Indus och det erbjuder fantastiska förutsättningar. Flertalet etableringar med civiliserade stadsbildningar görs i Indusdalen. Området kan redan vara känt och hysa mindre etableringar men får nu en riktad nyetablering som en direkt konsekvens av översvämningarna i Persiska Viken. Vid ca 2600 f.kr får Harappakulturen fäste i Indusdalen. Dess likhet med kulturen i Mesopotamien är otvetydigt och att den är medförd därifrån till Indusdalen. Bevattningstekniken gör sig gällande och atlanterna får en dominerande roll i samhället. Ur rasskillnaderna utvecklas i Indien liksom på andra håll olika samhällsklasser. Olika mix av inblandning ger olika klassificeringen och är upphovet till det nuvarande kastsystemet.

Ännu mera komplicerat blir det när ävenså arierna invandrar norrifrån. De är också av atlantisk ursprung med kulturellt atlantiskt inriktning också klassade som indoeuropeer. De är ljushyllta  och även de anser sig ädla relativt de mörkare dasarna. Indien är mycket mera komplex än endast den afrikanska och två atlantiskättade folkgruppers invandringar. Beskrivningen ger dock en förklaring till språkliga, kulturella och genetiska likheterna mellan indisk och europeisk befolkning där det som betraktas som europeiskt primärt är atlantiskt med ursprung från Basileia i Östra Medelhavet.

 

 

Jordbävningar.

 

I Platons beskrivning och i min analys återkommer jordbävningarna som naturfenomen. Anledningen till var jag lagt så stor vikt vid detta är att det också för att jag betraktar det som ett bevis för att en återfyllnad har skett. Medelhavsområdet har en mycket hög jordbävnings-frekvens. Till viss del beror detta på att Afrikaplattan rör sig mot Europaplattan. Däremot är inte detta alls i storlek och utfall i markrörelser förenligt med vad som i verkligheten händer. De mesta av rörelserna är framkallade av ett ökat marktryck på grund av Medelhavets vattenmassor. En grov bedömning är att Medelhavet var avskuret under den senaste istiden mellan 30000 till 40000 år och hade betydligt lägre nivå. Avdunstningen och den sänkta nivå innebar i geologiska termer ett snabbt avtagande marktryck på jordskorpan. Obalans i underjorden uppstår som resulterar i en landhöjning i Medelhavsbassängen. Enligt återfyllnadsteorin är det bara 5500 år sedan marktrycket mycket snabbt återgick till förhållandena före avskiljningen. Enligt Platon förkom omfattande jordbävningar som således är en helt logisk direkt kortsiktig konsekvens men de långsiktiga tryckbalanserna har rubbats där trögheten är motsvarande vad som händer på 30000 till 40000 år.

Det är därmed troligt att det fortfarande är långt kvar innan underjordiska tryckförhållanden åter blivit utjämnade. Medelhavet och området runt det är också mycket utsatt för markrörelser och jordbävningar. Det är en naturlig konsekvens av ett ökat vattentryck och dithörande sättningar i marken.

Flera forntida städer har sjunkit och översvämmats. Däremot ligger den tidigare hamnstaden Efesos med läge i västra Turkiet flera kilometer inne i landet efter landhöjning. Det är en helt logisk konsekvens utifrån återfyllnadsteorin. Efesos ligger i ett område till vilka de underjordiska  massornas har sina naturliga förflyttningar. Egeiska havet är grunt vid Efesos men ligger nära området som fylls 2000 meter och där marktrycket ökar mycket mera. Att förklara alla snabba, stora och ologiska geologiska förändringar enbart med kontinentaldriften låter sig inte göras. Adderat kontinentaldrift med ökat marktryck ger däremot naturvetenskapligt försvarbara förklaringar.

 

Alla de städer som finns kvar under havsytan och är väl bevarade har sannolikt genomgått snabba nivåsänkningar och översvämningar. Bra bevarade blir enbart städer som snabbt dränkts till ett djup under bränningars påverkan. De som dränkts till följd av världshavens långsamma stigning klarar sig inte. De blir under århundranden utsatta för bränningar och under flera decennier i den ogynnsammaste nivån för en maximering av bränningars nötande.

 

Mina beskrivningar om orsaken till jordbävningarna i området har aktivt spridits och i samband med den i l´Aquila den 6:e April 2009 så påminde jag åter om dess orsaker och även min beskrivning av det geologiska händelseförloppet. Vad som geologerna inte förstod var att bergstopparna i jordbävningsområdet tycktes förflyttas ifrån varandra. Enligt min beskrivning är det en helt logisk och naturlig process. Med ökat marktryck på bägge sidor om den Italienska halvön så är den långsiktiga effekten underjordiska markrörelser in under halvön. Den beter sig därmed likt en jäsande limpa. Med den sinnebilden framför sig förstår man även varför avståndet mellan bergstopparna ökar i samband med jordbävningar. Jag fick därmed ytterligare belägg och stöd för min återfyllnadsteori.

 

 

Etniska konflikter i återfyllnadens spår.

 

Etniska konflikter i världen.

 

Med acceptans av återfyllnadsteorin får man också mycket logiska och begripliga förklaringar till de olika folks etniska olikheter. När vattnet stiger flyr folket upp till högre höjder och merparten av flyktingströmmarna hamnar i Mellanöstern och Balkan som ligger i direkt anslutning till Medelhavet. Alla flyktingar har stora humanitära behov och de har enbart att förlita sig på sin egen överlevnadsförmåga. Till några flyktingområden ansluter även överlevande atlanter. De har tillgångar men främst kunskaper som ger dem en särställning.

De är dessutom ljushyllta och storvuxna vilket gör dem mycket lätta att särskilja från övrig befolkning. De är också atlanter som kolonialiserat delar av Svarta Havskusten. De men även alla andra kustnära etableringar förlorar också sina bosättningar och tvingas söka nya områden. Indoeuropeernas ursprung från Kaukasus kan således enligt återfyllnadsteorin även vara atlanter som ursprungligen kan ha varit etablerade runt Svarta Havet. Tillsammans med de Atlanter som kom från Basileia och som via Levanten följde Eufrat uppströms skapas en lokalt mer renodlad atlantiskt, kaukasisk rastyp i området.

Till den dramatiska flyktingsituation som uppkom fanns inga givna lösningar. Med beaktande av efterföljande civilisationer och kulturer finns det tydliga utfall med varianter av allt mellan nära samarbete mellan folkgrupperna till totalt motstånd till sammanblandning och regelrätta krig. Det finns således direkt efter återfyllnaden etniska motsättningar. Det atlantiska kunskapsmässiga försprånget skapar dessutom sedermera sociala skillnader även i initialt integrerade folkgrupper.

Det finns massor av olika lösningar och utvecklingsvarianter som kulturellt och språkligt har tydliga likheter och beskrivs som indoeuropeiska. Sedermera religiöst och kulturellt beskrivna som hellenska där de grekiska stadsstaterna har en central roll. Upphovet är i samtliga fall ett atlantiskt arv. Det finns därmed anledning till att åter betrakta Herodotos. Hans motiv till att nedteckna den allra första av mänsklighetens historieböcker var för att han ville lägga fram frukten av sin forskning för att inte minnet av hellenernas och barbarernas forna bragder skulle utplånas.

Hellensk kultur och religion, indoeuropeiska språk och ljushyllta människor har ett mycket stort historiskt inflytande men ursprunget är okänt. Den vedertagna uppfattningen är att det var i de grekiska stadsstaterna som hellensk kultur uppstod. Som världens förste historiker hade Herodotos inga andra källor än vad för honom berättades. Antikens greker diskvalificerade därmed hans arbete och allt som de inte upplevt uppfyllde inte deras definition på historia.

Vår västerländska historia bygger därför på en total förnekelse av allt som berättats före den grekiska antiken. Enligt Herodotes ansats var det dock utifrån hans horisont mänsklighetens framstående tidigare historia som var viktig att bevara. Katastrofen förklarar de etniska och kulturella olikheterna mellan folkgrupperna. Att i nutid beskriva historiska konflikter som raskrig stämmer dåligt med ett politiskt korrekt förhållningssätt. Om det politiskt korrekta är att olika människoraser inte finns blir det även problematiskt att beskriva konflikters grund utifrån ras.

Historiskt har det bara varit efter andra världskriget som detta motiv inte kunnat användas så för antikens greker var det ett politiskt accepterat och legalt skäl

I antikens Grekland var konflikten underblåst med att det var de rasmässigt och kulturellt lägre stående barbarerna som var det militära hotet. Herodotos och Platons berättelser gav däremot den obekväma lösningen på de språkliga, utseendemässiga och kulturella likheterna som därmed helt förstörde den i antikens Grekland spridda och nedvärderande bilden av barbarerna.

 

Konflikter är egentligen alltid ekonomiska och sociala. Finns det fysiska eller kulturella skillnader som överensstämmer med de sociala och ekonomiska så uppstår motpoler som politiskt kan utnyttjas för att erövra och upprätthålla makt. Etniska krig, religiösa krig eller politiska krig är för att skapa legitimitet bland befolkningen för egna maktanspråk. Kriteriet för maktutövning är att ställa sig i spetsen för en befolkningsgrupp som har tillräckligt underlag för att dominera de andra. Det är i sakens natur därför politiskt nödvändigt att hitta och för folket påtala en identifikation som motiverar detta maktutövande. Med den utgångspunkten lämnas nedan två lösningar baserade på etniska konflikter som raserat civilisationer vars upphörande historikerna inte kunnat förklara. Presenterade utifrån att jag betraktar dem som de mest rimliga förklaringarna utifrån tillgängliga fakta och som kommer att bli de historiska förklaringarna om tillräckligt många och inflytelserika personer framgent delar min åsikt.

 

På Kreta var minoerna av atlantisk ursprung. De styrde över den övriga befolkningen som var av grekisk härkomst. Dessa klasskillnader fungerade bra så länge som även den grekiska befolkningen levde förhållandevis gott.

De sociala ansträngningarna blev dock stora när Thera exploderade. Sociala spänningar uppstod på grund av försörjningsproblemen. Konflikten utvecklades till en konflikt mellan den atlantiska högre samhällsklassen och grekisk befolkning av den lägre. Numerären var mycket större bland den grekiska befolkningen som gjorde uppror och krossade den atlantiska som var synynym med den minoiska kulturen.

 

På Påskön rådde också samma förhållande mellan en av atlantisk ursprung styrande klass som dominerade den av polynesiskt ursprung. Den polynesiska gruppen hade fått lära sig att världens mitt var Påskön och vars styre utgjordes av dessa gudsnära ljushyllta människor. När Jacob Roggevens år 1722 på påskdagen landsteg så var det med skepp, utrustning och teknik som Påsköns invånare inte alls kunde mäta sig med. Den styrande klassens auktoritära status kollapsade fullständigt.  Snart efter att Roggevens lämnat ön utbröt ett upplopp där den styrande klassen blev vredens offer för de lögner de förmedlat. De mycket begränsande förhållandena på ön krävde dock ett nogsamt utarbetat samhällssystem som med revolten gick under. När omvärlden knappt 50 år senare återkom var det till ett samhälle och en kultur som vittnat om en mänsklig katastrof.  Befolkningen hade reducerats med uppemot eller över 90 %. Med revolten följde ekonomisk och social misär varför den inledande följdes av ständigt nya. Även om befolkningen på ön visste svaren på vad som hänt så var revolten ett totalt misslyckande. De överlevande hade medverkat till mord eller var ättlingar till mördare och dessutom hade dessa gärning slagit hårt tillbaka på dem själva. Inget man stolt förde vidare till barn och barnbarn. Därför förblev Påsköns öde ett mysterium men där det bevisligen funnits människor som under lång tid gömt sig i otillgängliga grottor för att undkomma andras vrede.

 

Många gamla kulturer har gått under. Allt för ofta försöker man att förklara dem på ansatsen att det varit utifrån yttre naturbetingade faktorer. Den kända historien innehåller kulturellt sönderfall och politiska förändringar främst som en följd av interna maktförändring, dåligt ledarskap eller intrång från andra folk. Den normala reaktionen är att när de yttre förutsättningarna kraftigt försämras så är den bevarande för den gällande maktstrukturen om den har en hög tilltro och bred förankring. Att den okända historien ständig försöker hitta olika naturfenomen för civilisationers och kulturers sönderfall är därför tämligen ologiskt.

Vad gäller syndafloden så ser man i dess kölvatten tydliga tecken på kulturella språng i områden som tidigare inte varit forum för mänsklig civilisation. Dessa nya etableringar är de lämningar som gett upphovet till vad som betraktas som den formativa perioden. Allt eftersom växer de nya civilisationerna och oftast med atlantiskt ursprung i ledarskapet. Detta ger problem för arkeologer, historiker och genetiker som ser samband men där influenserna saknar ett logiskt spridningsmönster. Fakta i form av arkeologiska fynd och DNA är inte förenlig med dagens historiska bild och leder till logiskt orimliga förklaringar.

Universallösningen är att påstå att det skett ett handelsutbyte. Allt eftersom nya fynd upptäcks utökas området som omfattas av påverkan och influenser. Sammanslaget har vi bilden utav en global handel över enorma avstånd redan i förhistorisk tid. Den logiska lösningen är därför att det är människor på flykt som bär med sig kunskap och kultur. Dessutom kräver handel att man producerar någon form utav överskott. Direkt efter syndafloden var handel därför omöjlig. Utbytet mellan folkgrupper var litet. Kultur, språk, samhällsorganisation, ledarskap etc tog sig olika riktningar.

Många etniska grupper uppstod där det atlantiska inslaget får genomslag. Som en mycket oprecis definition men ändock med märkbara influenser får det ett samlingsnamn som indoeuropeiskt. 

 

 

 

Judar och antisemitism.

 

Genom alla tider har judarna mer eller mindre blivit utsatta som befolkningsgrupp. Den bilden är förmedlad främst från Medelhavsregionen. De ljushyllta judarna har förutom att själva förmedla sin närhet till gud även mycket framgångsrikt klarat sig trots historiskt återkommande utsatthet.

Enligt återfyllnadsteorin så är det från Basileia som folk lyckades fly till Levanten. Det innebär också den del som var det politiska, intellektuella och ekonomiska centrat. Huruvida judarnas förmåga att hävda sig är beroende på generellt högre intelligens, kulturella orsaker eller en kombination av dessa så är antisemitismen inte rasism utifrån en lägre stående ras. Nazisterna försökte förgäves att rasklassa och skilja judarna från arierna. De startade ett speciellt institut i Strassbourg för ändamålet, men misslyckades. Antisemitismen härrör därför främst från sociala skäl. Judarna har som minoriteter ofta lyckats etablera sig i de övre samhällsskikten såväl utbildningsmässigt som ekonomiskt. Att tillhöra en minoritet och lyckas bättre än majoriteten i gemen är utmanande.  Förr eller senare dyker det alltid upp intressen som vill komma åt minoritetens tillgångar och rikedomar och politiskt börjar driva frågan. Nazisternas judeförföljelser baserades därför inte på att de var en rasmässig sämre sort utan att deras dominans hotade att undergräva allt som betraktades som tyskt. De som betraktades som ett hot mot det tyska var utifrån en numerär som utgjorde mindre än en procent av befolkningen.

För att förstå Hitlers socialdarwinistiska synsätt måste man särskilja på de som betraktades som genetiskt sämre och de som var hot mot det tyska folkets dominans. Den judiska utrensningens motiv är därför principiellt som bekämpning av hot likt den intelligentzaktion som utfördes på polska intellektuella. Utresning på individer som betraktades som genetiskt sämre utfördes redan före kriget på den egna befolkningen eftersom de var ett inre hot mot det starka och konkurrenskraftiga.

Antisemitismens orsaker är judarnas sociala och ekonomiska framgångar förenat i en sammanhållen etnisk grupp. En kombination av goda gener och föräldraattityden är således det judiska dilemmat. Det leder till makt och inflytande. Som minoritet väcker detta missnöje hos majoriteten av befolkningen. Vid varje politisk omorientering blir därför judar måltavlan vid återtagande av makt och ekonomiskt inflytande. I första steget krävdes judarna på avgifter för att lämna Nazityskland. I nästa steg kom förintelsen och konfiskerande av alla tillgångar. Judiska tillgångar var en finansieringskälla för de ledande nazisterna själva, kriget och förintelsen.

 

 

Under inkvisitionen var det förenat med livsfara att avslöja sig som jude genom att enligt judisk tradition tvätta händerna före maten. Under digerdöden blev judar dödade för att de misstänktes ligga bakom dess härjningar. Skälen var att judarna inte alls i samma omfattning drabbades och därmed på något vis ansågs pesten vara en judisk komplott.

Den medicinska slutsatsen bör således bli att dålig handhygien var ett avgörande skäl till pestens spridning vilket belyser hur politisk populism utan vetenskaplig täckning kan få katastrofala konsekvenser.

 

 

Socialdarwinismens renässans.

 

Naturvetenskapligt är det ingen som med någon kvarvarande trovärdighet kan påstå att vi alla har samma förutsättningar och är lika intelligenta. Kommunistiska ideologiers grund vilar på denna omöjliga utgångspunkt och då är det inte arv utan miljö som avgör vem som blir framgångsrik eller ej. Miljön är politiskt påverkbar varför det opåverkbara genetiska arvets betydelse i möjligaste mån skall förringas. Trofim Lysenko gjorde i Stalins Sovjetunionen snabbt karriär inom jordbrukssektorn genom att nästan helt förringa växters genetiska arv. Att det finns såväl yttre som inre fysiska olikheter mellan olika människoraser och människor är genetiskt fullständigt klarlagt. Det är snarare så att det genetiska arvets betydelse för individens utveckling snarare är större än vad man tidigare trott. Genetiska olikheter är själva idén bakom DNA-forskningens sätt att spåra släktskap.

 

Oavsett vad som anses vara politiskt gångbart så är genetiska förutsättningar i kombination med massor av andra sociala faktorer det som formar individens egenskaper. Det är för gemene man fullt accepterade livsvillkor men att framföra att det finns olika genetiska förutsättningar berörs aldrig i debatten och kan utifrån detta betraktas icke politiskt rumsrent.

 

Att på detta sätt förhålla sig och förneka vetenskapligt och allmänt accepterade kunskaper är den bästa garanaten för att det vid något tillfälle i framtiden åter blommar upp en socialdarwinistisk ledare.

 

Vart detta än i världen sker kan man vara tämligen övertygad om att just denna ledares ursprung och närmaste krets är att betrakta som det genetiskt bästa.

 

 

Befolkningstätheten som grund till samhällsstrukturer.

 

Atlanternas roller relativt andra folk beror på hur stor andel de utgjorde av befolkningen i deras närmaste omgivning. Europa och Skandinavien får här utgöra en generaliserad mall.

Betraktar man barbarerna och indoeuropeerna som samma befolkningsgrupp så är det fråga om såväl genetiska som kulturella skillnader relativt annan befolkning. I sydeuropa är dessa i kraftig minoritet och kan upprätthålla ett ledarskikt enbart i samarbete och integration med omgivningen.

Efter främst västeuropas kuster är andelen invandrade större och här skapas ett ledarskikt som förvaltar och bevarar skillnaderna och maktmässigt lyckas dominera. Här uppstår begreppet adel efter de som själv betraktar sig som ädla. Längre norrut är befolkningen ännu glesare och här utvecklas befolkningsmässig numerär dominans. I södra Sverige och även Danmark trängs tidigare befolkning helt ut och den invandrade blir här den helt dominanta. Den nordiska rasen får således en chimär bakgrund i dessa områden medan den genetiskt mest nordiska rasen troligen längst bibehålls bland Guancherna på Teneriffa. DNA-forskningen gör gällande att det finns en betydande skillnad mellan sydsvenskar och norrlänningar. Det är med invandring och tidigare befolkningsstrukturer ingen konstig utveckling.

Kommer man längre upp i Skandinavien är området så glest befolkat att det inte finns underlag för dominans och kontroll. Etableringarna är befolkningsöar med långa avstånd dem emellan. Ömsesidig nytta av varandras olika inriktningar ger en närmare och jämbördigare relationer. Därför blir de olika folkgrupperna mindre benägna att upprätthålla sina genetiska skillnader och adeln får här aldrig fotfäste.  Därför uppstår genetiska skillnader mellan norrlänningar och sydsvenskar där det atlantiska arvet generellt är högre i sydsvenskarna. För Jämtlands del har en omfattande invandring från Norge skett i samband med att Harald Hårfagre förklarat jorden och fisket som kronans egendom. Då förlorade odalmännen sina odaler och flyttade i stor omfattning från Norge. Dessa rika och mäktiga invandrare blev ledande i skapandet av Jämtland och satte därmed sin prägel på landskapet.

Inom ramen för denna grova generalisering finns många andra varianter ned på individnivå. I betraktelse av de senaste DNA-rönen så är denna förklaring dock mycket logisk och sannolik och har bättre vetenskapligt stöd i arvsmassan än tidigare beskrivningar.

 

 

Historiker som tekniska problemlösare.

 

Granskning av Cheops.

 

Eftersom det presenterats de mest orimliga akademiska historiska lösningar så är Cheops som välkänt föremål ett bra exempel att granska. Syftet med exemplet är att ställa detta tämligen enkla tekniska problem i relation till återfyllnaden som komplex naturvetenskaplig förklaring.

Hur man byggt pyramiderna har av historiker betraktats som en gåta och framställts som olöst och tekniskt komplicerat. Detta är helt fel utan byggtekniskt är det snarare rudimentärt. Lösningen finns i hur man byggt gravhögar och ej färdiga pyramider. Det har skett i en spiralform och utgångspunkten för lösningarna bör således bygga på denna teknik.

De människor som levde i forntiden var minst lika intelligenta som nutida och hade praktiska erfarenheter i ett nära förhållande till de teoretiska kompetenserna. Då fanns därför en samlad kompetens långt över den akademiska kompetens som idag försöker beskriva hur de gjorde. Med en acceptans av forntida problemlösande förmågor långt överträffar dagens blir det olösbara tämligen lösbart.

 

Rep, taljor och fasta punkter gör att enorma krafter kan skapas. Pyramidens yttre byggblock är tillgängliga och därför går det att skapa fasta punkter varhelst man behöver dem för att frakta upp ytterligare byggblock. Repbindning är en mycket gammal teknik och utövas fortfarande  manuellt med förbluffande hastighet. Repen ger praktiska tillämpningar som innebär att pyramidbyggen blir en enkel teknisk problematik.

Det är således inte alls svårt att bygga en pyramid men allehanda fantasifulla helt orealistiska lösningar får ständigt medial publicitet. Ett byggprojekt som forntiden antagligen aldrig ens reflekterade över att det skulle vare ett problem.

De har däremot, med tunnlarna i Cheops, gjort en effektivisering av ett, för dagens vetenskap olöst men, i deras värld ineffektivt och rudimentärt byggsätt. Dessa schakt tyder på att de som byggde pyramiden tillfört en teknisk lösning som gjort det effektivare än den tekniskt rudimentära.

Med min enkla beskrivning kan byggåtan betraktas som tekniskt löst där forntiden hade tillfogat lösningar som effektiviserade den uppenbart enkla metoden.

 

 

 

 

 

Byggbeskrivning.

 

Med utgångspunkten att pyramider byggs upp, på samma sätt som större gravhögar, i spiralform, så är det yttre skiktet med fasta och flera ton tunga stenblock används som ett rasskydd. Det innebär att man kan bygga brantare och högre. 

 

Valet av metod är en kopiering av den struktur som finns i halvfärdiga exempel och innebär att man använder det som finns inne i pyramiden som en ramp.  En yttre ramp är rimligt att anta till högst en nivå som gör att den bidrar till en effektivisering. Yttre rampens praktiska höjd blir därför begränsande av den stighöjd man kan uppnå efter en långsida. En rimlig stighöjd är ca 16 meter parallellt efter en sida på pyramiden varifrån den därefter ansluter till den inre rampens lägsta punkt. Rampens massor är inte förspillda och användas senare till att toppfylla pyramiden. Att göra rampen högre innebär en större total arbetsinsats än att avstå. Pyramidens första 16 meter utgör redan nästan 30 % av hela pyramidens volym. Fortfarande återstår då en basyta med sidor på 205 meter. Det utgör startnivån för den inre spiralformade rampens uppbyggnad. Ytterhöljet med stora stenblock ger stöd åt den transportväg som går runt spiralen. Det kan utnyttjas nästan ett helt varv innan man nått runt ovanför inre rampens lägsta punkt vid 16 meter. Möjlig höjdnivån på sprialen andra varv kan uppskattas till ca 40 -50 meter ytterligare där hela första varvets transportväg var stött av ett lika högt ytterhöljet. Lyckas man bygga på spiralen så att man når en medelhöjd på 76 meter så har man byggt nästan 90 % av pyramiden. Vitsen med en spiralväg är att man på den kan nyttja dragdjur.  Att på en släpa frakta 100 kg per tur är en lätt last för en häst eller åsna och kräver inget annat underlag än det de själva trampar till. För mänsklig muskelkraft är det dock ett effektivare med uppforsling längs sidorna. Det är inga som helst tekniska problem. Även för stenar som väger runt 2.5 ton. Lågt räknat kan det avrundas till en kubikmeter i volym. Eftersom man har stenblock överst på pyramiden har man de fasta punkter till vilket man med rep och block kan flytta tunga laster varhelst man önskar. Exempelvis om man med 100 man har en belastning av 25 kg/ styck kan man lyfta byggstenarna på 2,5 ton och fyllmassor i motsvarande vikt. Om de släpas på längsliggande stockar eller annat friktionssänkande sätt blir kraftbehovet och manbehovet reducerat till ca 50 man.

I denna lösning läggs också putsen på allt eftersom med början längst ned och pågår parallellt med byggandet.

 

Har man ett block på toppen och ett nere i markplanet så kan manskap med rep göra uppforslingen efter markplanet. Går man fram och tillbaka på 5 minuter är det ingen större kraftansträngning vilket ger 12 m3/timme och knappt 300 m3 per dygn.

Om varken tillgång på slavar eller rep begränsar så kan man bara addera på kapacitet.

 

Tvåskift och med en bemanning på 5000 man ger det 100 arbetslag och 30 000 m3/ dygn. Bemanningstalet är valt utifrån att det är den byggstyrka som är mest använt som en bedömning av arbetsstyrkan. Pyramidens totala volym på 2,6 miljoner m3 och dygnstillskott på 30 000 m3 ger en byggtid på 86 dygn. 100 dygns tid för att bygga pyramiden är således med marginal. Rena semestern om man höll på i ett år med beaktande av att halva pyramiden volym var byggd redan vid nivån 36 meter.

Exemplet ovan är inte till för att förringa bygginsatsen utan för att påvisa att nutida fokus på problematiken är helt felaktig. Myten att detta är ett så obegripligt bygge frodas av vetenskapens oförmåga att förklara byggmetoden.  Det är därför skäl att lägga fokus på det historiskt viktiga som är resursfrågan. Med den tekniska beskrivningen finns det även förutsättningarna för att göra en resursmässig beräkning.

 

Resursbehov.

 

Att bygga pyramider är ett gigantiskt resurs- och logistikproblem. Uppbyggnaden kan betraktas som bara en liten del av projektet. Det är bara den sista frakten av relativt få höjdmetrar som betraktas som historiskt intressant medan dåtiden sannolikt ansåg att arbetsinsatsen bara skulle slutföras när de kom fram till byggplatsen.

 

Arbetskrävande  och tekniskt komplicerat är det att tillverka och frakta byggstenarna. Båtflotta som behövdes för uppgiften måste ha varit imponerande. Längst bort tros man ha hämtat sten vid Assuan vilket är ca 80 mil uppströms Nilen. Stenbrytning, transport samt att få fram alla fyllmassor, matförsörjning etc för de involverade i projektet är många gånger större arbetsinsats än själva pyramidbygget. Projektet innebar sannolikt att det krävdes en hel nations uppoffringar för tillverkning, frakt och med material försörja det manskap som var inblandade i pyramidbygget.  Då fokus endast har lagts på pyramiduppförandet vid byggplatsen har det överskuggat de svåra logistiska problemen att få materialet tillgängligt och försörja alla människorna engagerade i bygget.

Relativt kanalbyggen är pyramidbyggena små volymer.  Göta Kanal grävdes för hand och urgrävd volym är drygt 3 gånger större än Cheops. Den byggdes av 7000 man på 10 år vilket gör dem 9 gånger flitigare än de slavar som byggde Cheops. Detta om bedömningen 10000 man och 20 år skall anses riktig. Logistiskt är dock kanalbyggena mycket lokalt begränsade. En km Suezkanal rymmer hela Cheops pyramid och med Suezkanalens längd på 169 km kan man tro att den bygginsatsen är 169 ggr större.

Den jämförelsen haltar utan rättare är att beräkna transportarbetet som antal ton multiplicerat med antal transporterade kilometer. I den jämförelsen sker mesta arbetet före framkomst till byggplatsen och Cheops får en beräknad transportinsats som närmar sig Suezkanalens dignitet.

 

Den egyptiska befolkningen var därför under hela byggtiden sannolikt ålagda betydande beskattning med tionde eller högre enbart för detta och andra pyramidprojekt som aldrig gav något tillbaka.

Herodotes påstår att det krävdes 100 000 man för att bygga pyramiden. Med beaktande av hela projektet behov av omgivande funktioner är detta rimligt och att antalet som direkt var knutna till uppbyggnaden av pyramiden utgjordes av en permanent bemanning på ett par tusen man.

När dagens historiker fokuserar på lösandet av hur bygget praktiskt utfördes var dåtidens stora problem att lösa logistiken, resurserna och ekonomin runt projektet. Historiskt är det betydligt viktigare att studera hur resursåtgången runt projekten underminerade den egyptiska nationens utveckling än att fokusera på pyramiderna. Kanalbyggen är investeringar i en framtida effektivisering medan pyramidbyggena var meningslös lyxkonsumtion.

Med 2000 man direkt involverade i bygget och 98000 för logistik, materialframställan och service är rimliga proportioner för pyramidbygget. Man får därför utgå ifrån att tekniska lösningar tillfogats där tunnlarna haft en praktisk och effektiviserande tillämpning.

Utan att närmare analysera detta vore en praktisk lösning att ha en kanal som gick in under pyramiden från vilken byggblocken men även byggmassor kunde lyftas direkt från transportbåtarna. En lyftkraft främst kopplad till förfogande av dragdjur.

Beskrivningarna om hur Cheops byggts har inte nått den enklaste tekniska nivån och därmed än mindre kunnat förklara hur den med tunnelsystemet har effektiviserats.

 

När nutida historiker reducerar manskapet från Herodotes uppgifter ned till ca 10000 man beror det således på dubbla fel. En överskattning av arbetsinsatsen på plats och lite eller inget beaktande av den del som kräver mest arbetsinsatser.

Det styrker även de första historiska uppgifternas sanningshalt och rimlighet relativt nutida akademiska tolkningar. Såväl Herodotes som Platons ambitioner att förmedla fakta utan egna värderingar och fantasier synes övertrumfa nutida beskrivningar vars praktiska förankring är uppenbart bristfällig.

Exemplet visar att dagens vetenskapliga lösningar får fäste fastän de innehåller grova felbedömningar och i detta relativt myten är helt underlägsna i precision. Det medför att tilltron till vetenskapliga tolkningar som inte ryms inom vad som nedvärderas som myt med all sannolikhet är felaktiga.

Vad avser den katastrof som innebar Atlantis undergång så är inte denna spektakulära händelse i Platons beskrivning på något vis överdramitiserat skildrad. Det är enbart konstaterande av konsekvenser som helt överensstämmer med återfyllnadens förväntade utfall.

Berättelsen beskriver det historiska resultatet och styrker dåtida historiska beskrivningars sanningshalt som i allt överglänsande dagens tolkningar.

Min beskrivning ger svaren till pyramidbygget som betraktats som en historisk olöst gåta. Den är relativt återfyllnadens teoretiska grund betydligt enklare men har ändock förblivit olöst.

Syftet med detta är att, utan att göra en redovisning av varje ingående parameter och tanke, påvisa att mina analyser håller en nivå som kräver mer än enbart ett repeterande av andras vetenskapliga och historiska beskrivningar. Beskrivningar som dessutom anpassats till det för tillfället mest politiskt gångbara.

Förhoppningen är att slippa debatten från experter och kritiker som saknar naturvetenskapliga, tekniska och matematiska kunskaper för att på rätt kunskapsnivå föra en diskussion genom att visa att lösandet av pyramidgåtan relativt sett är en enkel problematik. Det kan således vara en bra utgångspunkt för den kunskapsmässiga nivån för debatten.

Med andra ord finns det massor av historiska enklare frågeställningar att betrakta innan man ger sig in i diskussionen om min beskrivning av återfyllnadens naturvetenskapliga förklaring.

 

 

 

 

Matematisk beskrivning av återfyllnaden.

 

 

En korrekt matematisk beskrivning av återfyllnadens flödesnivåer, tidsfaktorer och stighastigheter kommer aldrig att kunna göras utan måste baseras på bedömningar. Däremot kan det principiella skeendet mycket exakt beskrivas och därifrån kan man med välgrundade bedömningar förklara syndafloden baserat på en kollaps av sedimentavskiljningen väster om Gibraltar. I detta exempel är en flödesvolym av 350 km3/h genom Gibraltar använd men kan vara såväl hälften som det dubbla utan andra konsekvenser än att tidsfaktorn för stighastigheten ändras. Såväl händelseförloppet som de historiska konsekvenserna blir de samma för människorna som levde i Medelhavsbassängen vid tiden för återfyllnaden. Syndaflodens initiala förlopp beror främst av överflödet av Sicilianska ryggen som då delvis eroderar. Det ger många gånger större flöde än vad som kommer genom Gibraltar. Den största ödesdigra effekten, syndafloden, beror därför på tappningen från Västra till Östra Medelhavet och storleken på erosionen av Sicilianska tröskeln. Det är den tappningen som ger det initialt snabba och katastrofala förloppet. Flödet genom Gibraltar bidrar men oavsett felmarginalerna, är den andelen betydligt mindre relativt den andel som beror på tappningen över den eroderande och många mil breda Sicilianska ryggen.

 

Enligt nutida beskrivningar har Medelhavet en yta av knappt 3 miljoner km2 och en vattenvolym av ca 4,24 miljoner km3.

 

Bedömningar.

 

Med en nivå ca 2000 meter under havsnivån så bedöms restvolym på 1,24 miljoner km3 och återfyllnadens storlek ca 3 miljoner km3.

 

Med en bred bas och en ”konisk” form är det varken fråga om cylindrisk eller konisk utan stigningen avrundas till omvänt proportionell mot ytans tillväxt.

 

De bedömda värdena är approximationer vars syfte inte är att vara exakta utan främst för att göra en matematisk modell för händelseförloppet. Däremot är modellen naturvetenskapligt försvarbar och oavsett värdenas approximationer förklaringen till syndafloden,  mänsklig civilisationers ursprung, sönderfall och återkomst.

 

Västra Medelhavet.

 

Fram till genombrottet av Sicilianska tröskeln steg Västra Medelhavet med ca 1700-1750 meter och volymen  850 000 km3. Med flödet 350 km/h skulle detta ta drygt 100 dagar. Dock utsträcks tiden något eftersom mottryck uppstår när nivån närmar sig Gibraltartröskelns nivå.

Startytan ca 400 000 km2 och slutytan ca 600 000 km2.

Det ger 21 meter/ dygn från början och 14 meter/dygn när det började flöda över Sicilianska tröskeln. Eroderingen resulterar i en nivåsänkning av Västra Medelhavet. Nu är de båda havsytorna jämnstora vilket innebär varje meter nivåsänkning i Västra ger en lika hög nivåhöjning i Östra. I beräkningarna har 50 meters erodering använts och ger en sänkning från -250 till – 300 meter. Denna volym har på ett dygn flyttats över till Östra Medelhavet med motsvarande tillskott på 50 meter. Det är den som är den dramatiska inledningen på syndafloden.

 

 

Hela återfyllnadssekvensen för Västra Medelhavet är återgiven i nedanstående graf.  Y-axeln ger

havsnivån relativt världshaven och i x-led antalet dagar. Notera att nivån efter ca 150 dagar har en topp och därefter sjunker och blir stabil. Nivåsänkningen är tappningen över Sicilianska tröskeln till Östra medelhavet och inledningen på syndafloden.

 

           

 

 

Nivåsänkningen i samband med syndafloden, eroderingen, är så snabb och dramatisk att den är återgiven under de inledande dygnets 24 timmar i grafen under.  Y-axeln ger

havsnivån relativt världshaven och i x-led antalet timmar från starten av tappningen.

 

 

Tappningen av Västra Medelhavet ger nivåsänkning. Ca 50 meter på 24 h.

 

           

 

Östra Medelhavet.

 

Startytan för Östra Medelhavet är ca 600 000 km2 och slutvärdet ca 1 000 000 km2.

Genombrottet vid Gibraltar ger Östra Medelhavet inget vatten under de första drygt 100 dagarna.  Det sker först när Sicilianska tröskelns nivå uppnåtts. Då sker avtappningen av Västra Medelhavet med ca 50 meter nivå och ger motsvarande stigning i Östra Medelhavet plus ökningen som inflödet i Gibraltar bidrar med. Syndafloden inleds således med en nivåhöjning på 50 till 70 meter det första dygnet.

Tappning + inflödet genom Gibraltar återges nedan med en stigning 60 meter de första 24 timmarna. Detta är inledningen på syndafloden.

Inflödet i Västra delen ökade marktrycket och gav massor av jordbävningar som även kändes i den Östra. Det är också troligt, och samstämmighet med bibelns berättelse om Noa, att det kalla inströmmande vattnet i Västra gav långvarigt regnväder över den Östra delen före syndafloden.

Y-axeln ger havsnivån relativt världshaven och i x-led antalet timmar från starten av tappningen.

 

 

  ( Beakta att graferna är gjorda innan Poseidopolis blev detekterat på -1940 m. Starten skall således ske från -1940 m istället för -2000 m.)

Tappningen av Östra Medelhavet uppskattas till mellan 30-50-tusen km3 och resterande stigning med ett tillskott på 1,35 miljoner km3 innan Västra och Östra Medelhavet båda har nivån – 300 meter och förenas. Västra Medelhavet har fyllts med ca 800 000 km3 och Östra med ca 1,4 miljoner km3 och totalt med 2,2 miljoner km3 när haven förenas. Gibraltars inflöde bidrar initialt med 14 meter stigning per dygn i Östra Medelhavet och drygt 8 meter 160 dygn senare strax innan den gemensamma ytan blir 1,8 miljoner km2.  Hela återfyllnadssekvensen för Östra Medelhavet är återgiven i nedanstående graf.  Återfyllnaden bedöms att upp till -300 meter ta ca ett år. Därefter förenas både den Östra och Västra delen och stighastigheten nästan halveras.

 

Gemensamt.

 

Efter 360 dagar från genombrottet vid Gibraltar möts Västra och Östra Medelhavet vid ca 300 meter under världshavens nivå. Då har nivåhöjningen nått upp till tröskelnivån vid Gibraltar och därmed avtar flödesvolym allt eftersom nivån stiger.

Medelhavets gemensamma yta på ca 1,6 miljoner Km2 skall nu expandera till sin återfyllda storlek på knappt 3 miljoner km2. I sista fasen tillkommer även Svarta Havets yta och den totala ytan ökar då till ca 3,4 miljoner km2. I praktiken blir det en direkt sänkning av stighastigheten med 12-13 %. Ca 20 000 Km3 vatten måste tillföras Svarta Havet för att nå världshavens nivå. Svarta Havets ekologiska kollaps är förestående. Även om flödet genom Bosporen blir enormt så är det frågan om ett osmotiskt utbyte. Den totala vattenvolymen förändras inte av den osmotiska processen utan stighastigheten helt avhängigt inflödet i Gibraltar. Effekterna för Medelhavet med Svarat Havets dramatiska omvandling begränsas således till en reducerad stighastighet. Katastrofen för Svarta Havet inträffar således ca 1,5 år efter genombrottet vid Gibraltar och drygt ett år efter att syndafloden inleddes i Östra Medelhavet.

För att beskriva det avtagande flödet genom Gibraltar så görs bedömningen att det tog ca 2 år innan Medelhavet och världshaven fick samma nivå. Det innebär att de sista 300 metrarna tog ca 370 dagar i anspråk för de sista 800 000 km3.

 

För att illustrera detta grafiskt görs en grov bedömning av stighastighet enligt nedanstående modell. Den har också sitt berättigande i skildringen av katastrofen eftersom det fanns människor på toppar som kan ha överlevt uppemot 2 år innan deras flyktplats slutligen dränktes. Enligt tidigare beskrivning kan detta ha gällt för såväl den grekiska som den atlantiska krigsmakten.

Deras situation, aktiva val och svåra beslut är mänskliga öden utgörande en näst intill oändlig källa för berättande och återgivning vilket i sin tur därför betingar en välgrundad hög värdering av copyrighten.

En schematisk modell av förhållandena återges grafiskt enligt nedanstående.

Hälften, 400 000 km3 inströmmade under 1/6 av tiden.  60 första dagarna.

Hälften av återstående, 200 000 km3 inströmmade under följande 60 dagarna.

Hälften av återstående, 100 000 km3 inströmmade under följande 60 dagarna.

700 000 Km3 hade således strömmat in under 3/6 av tiden, och 100 000 km3 återstår att fylla under andra halvan. Eftersom Svarta Havets påverkan endast är 12- 13 % så är detta en del i approximationerna som inte avspeglas i kurvan men bör ha tillkommit ungefär vid nivån -30 meter. Grafen nedan är beskrivningen av de sista 370 dagarna sedan Medelhavet blivit ett gemensamt hav vilket approximativt nås ett år efter genombrottet. Från det tills Svarta Havets ekologiska kollaps sker tar det ytterligar ca 150 dagar och sker då ca 1,5 år efter genombrottet vid Gibraltar         

 

 

 

Effekter på Atlantis och Poseidopolis.

 

Med beskrivningen kan också en analys göras av kvaliteten på de forntida lämningarna och vilka förväntningar man kan ha.

Atlantis läge är mitt i sundet mellan nuvarande Kreta och Libyen. Grovt uppskattat är ytorna på bägge sidor sundet lika stora och hälften av volymen av flödet över Sicilianska ryggen flödar således genom sundet.

 

Effekterna är mycket svårbedömda för hur Atlantis byggnadsverk kan ha stått emot flödet.

I beräkningarna har en snabb erodering av Sicilianska tröskeln antagits. Den kan likväl ha varit utsträckt under en betydligt längre tid vilket minskar toppflödena betydligt och dramatiskt ökar chanserna för att de mest stabila byggnadsverken kan ha klarat sig.

Vad som också är av stor betydelse är att djupen i sunden. Det som avgör strömhastigheten är snittytan. Även om sunden synes smala så är de djupa vilket ger en stor snittyta. En snittyta som hela tiden ökar med en ökad vattennivå. Till detta hör att Poseidopolis ligger på läsidan vilket förbättrar förutsättningarna. Trots de mest optimistiska bedömningarna så synes förutsättningarna för annat än ett i ruiner liggande Poseidopolis vara små beroende på de enorma flöden som är i rörelse. Dock säger myten att Atlantis hade ett omfattande kanalsystem som med nedgrävda lägen sannolikt lämnat kvar en struktur som tydligt beskriver storleken och ger mängder av information om civilisationens kapacitet.

I samband med överflödet över Sicilianska ryggen skummades hela Västra Medelhavets flytande organiska material över till Östra Medelhavet. Nutida Joniska havets , dåtidens Atlantens organiska material följde också strömmarna österut. Allt detta flytande organiska material ansamlades där Atlantis legat. Denna propp innebär att massor av organsikt material förr eller senare sjunker. Posiedopolis läge på den sydöstra delen av Basileia är på det område där sundet expanderar och en propp inte kan bildas. Därför låg denna organiska sörja längre västerut. Det är därför strömförhållandena under och efter att återfyllnad skett som eventuellt av sjunkande material kan ha avsatts över Poseidopolis. Beaktat att  undervattenströmmarna i det återfyllda Medelhavet går västerut i riktning bort från Poseidopolis så bör man ha förhoppningar om att ruinerna nästan är fria från avsättningar. Slutsatsen är att trots förödelsen så är området för Poseidopolis läge full av synbara ruiner och kanalsystem.

 

Effekter på Ur-Athen och Rhakotis.

 

Ur-Athen har gått helt fri från påverkan av strömmarna skapade av återfyllnaden. Med dess läge vid Svarta Havsflodens utlopp så är det inte havet som översvämmar staden utan det är i praktiken flodens utflöde som hindras. Ur-Athen översvämmas således inte från havet utan bakifrån och består av Svarta-Havs flodens sötvatten. Eftersom hela detta flöde ryms i flodfåran innebär det att ett högre vattenstånd ökar snittytan och flödeshastigheten avtar. Svarta-Havsflodens utflöde skyddar därför också Ur-Athen och motverkar havets bränningar. Bedömningen är därför att såväl strömförhållandena samt att bränningars inverkan är begränsade. Skadorna på staden är bedöms därför initialt som mycket små.

Däremot är området därefter jordbävningsdrabbat men synes trots detta ha betydligt bättre bevarade byggnader än vad som finns kvar av Poseidopolis. Avståndet till sedimenterande utflöden är också långt och sammanvägt är Ur-Athen bra bevarad och har lite sedimentering.

Sammantaget är bedömningen att forntidens bäst bevarade huvudstad är Ur-athen.

 

Rhakotis skyddas på samma sätt av Nilens flöde som Ur-Athen av Svarta Havsfloden. Skillnaden är dock att Rhakotis läge idag bara ligger några mil ut i havet och påverkas av sedimenteringen från Nilen. Det är också Nilen som enligt Platon räddar egypterna. De bor i direkt anslutning och eftersom fallhöjden är stor och utan avbrott för sjöar så vandrar de bara uppströms allt eftersom vattnet stiger. Det bör således finnas tämligen väl bevarade bosättningar längs hela vägen efter Nilens översvämmade strömfåra med risk för att det mesta är dolt av sediment. Man kan dock ha förhoppningar om att strömförhållandena varit sådana att en hel del finns synligt.

 

Platon beskriver också att grekerna befolkar öarna vilket är en direkt konsekvens av att de inte på samma sätt kan vandrar uppströms Svarta Havsfloden. Det är mycket längre flod med avbrott för sjöar i ett tämligen kuperat landskap. För deras del är närmaste topp tillflyktplatser och endast de toppar som överstiger en relativ höjd av 2000 meter blir de grekiska öarna. Dessa har således inte befolkats sjövägen utan först av överlevande från katastrofen. Alla toppar som var lägre dränktes och med dem toppens flyktingarna. Deras materiellt värdefullaste tillgångar lämnades kvar högst upp där metallernas tyngd gör att de borde ligga kvar trots strömförhållandena.

 

Copyrightintrång.

 

Återfyllnad.

 

 

Råmanus till boken med alla uppgifter och beskrivningar finns sedan augusti 2008 tillgängligt på internet på författarens enskilda företags hemsidan  www.resmalet.se.

Efter detta har författaren aktivt verkat för att sprida innehållet världen över bland institutioner, vetenskapsmän och tidskrifter.

Copyrightintrånget har gjorts av D.Garcia Castellanos, I Jiménez-Munt, M. Fernàndez, J Vergés från Institut de Ciències de la Terra Jaume Almera, CSIC, Solé i Sabris s/n, Barcelona, Spanien.

F Estrada från Institut de Ciències del Mar, CSIC, Passg. Maritime Barcelenota, 37-49,

Barcelona, Spanien.

C. Gorini från Université Pierre et Marie Curie( UPMC) Paris 06 och CNRS, UMR 7193, ISTEP, F-75005, Paris, France.

 

Med en inlämnad artikel till Nature april 2009, accepterade september 2009 och publicerad december 2009 framställer dessa att Medelhavet återfyllts på ca 2 år istället för som tidigare påståtts ca 1000 år. De beskriver samma scenario som författaren men dessutom har flödes-beräkningarna i det närmaste kopierats. De beskriver ett flöde på 1 000 000 000 m3/ sek.

Omräknat så blir detta 360 km3 per timma. I snitt går det enligt kopierade beskrivning framräkna ett snitt på 350 km3 per timma. Dvs. en jämfört med tidigare uppfattning flödesökning med 50000 % beskrivet av institutet i Barcelona medan det av författaren var 49998 %.  Således ett fullständigt orimligt sammanträffande med beaktande av de osäkerheter som ligger i bedömningen av flödeshastigheten i ett komplicerat icke laminärt flöde. Till detta har man även använt kartor identiska med de nivåer som jag beskrivit.  Kartor som bygger på min beskrivning utav ett ännu ej accepterat flöde från Svarta-Havsfloden och till halva ytan som fortfarande hav. De beskriver däremot en period som lämnat efter sig ett saltlager, salinaperioden.  Då måste man även utgå ifrån ett i praktiken nästan uttorkat Medelhav. Att använda de av mig framställda beskrivande bilderna av ett avspärrat men fortfarande tämligen stort kvarvarande Medelhav är därför avslöjande att det rör som om ett rent copyrightintrång. De avslöjar därmed också att de är långt efter i den analytiska tanken eftersom de i praktiken inte förstått bakomliggande logik och inte kan förena en saltavsättningar med tämligen stora hav.

Min beskrivning bygger också på att en sedimentvall varit avskiljningens orsak. Matematiska beräkningar är således baserade på min teori om sedimentär avskiljning av Medelhavet. Den saknar motsvarighet i någon annan beskrivning och utan den är det snabba flödet omöjligt att logiskt förklara. Utan en kollaps av sedimentavskiljningen är flödeshastigheten med en ca 2-årig återfyllnadstid inte möjlig. Att enbart presentera flödeshastigheten och inte hur den uppkommit tyder därför också på copyrightintrång. I logiken är de oskiljaktiga och beroende av varandra. Alternativet är en flera hundra meter snabb erodering av gibraltarryggen vilket skall beaktas utifrån att det flera gånger tidigare också skett återfyllnader vilket utesluter en snabb och dramatisk erosion. 

Deras vidhållande att beskriva salinaperioden gör att även mänsklighetens påverkan helt uteblir. För mänskligheten är dock en återfyllnad för ca 5500 år sedan av största betydelse men genom sitt intrång har de tagit ett stort steg mot min beskrivning och försökt underminera dess unikitet.

 

ÖTZI

 

Den 6/8 2010 skickade jag ett mail till musem@iceman.it där min berättelse angående Ötzis ursprung och öde beskrevs. Den var helt samstämmig med den som här tidigare givits. Det är nu uppenbart att även detta nu kopieras och sprids där företrädare för museet hävdar att Ötzi dödats av en person som tillhörde samma expedition.

I augustiupplagan av Illustrerad Vetenskap, nr  11-2012, framställs av ledaren för Ötziforskningen, Albert Zink, att Ötzi känt mördaren och inte anat att denne ville döda honom.  Uppgifter de bevisligen fått från mig redan ca två år tidigare och vilket de också, när intrånget upptäcktes, meddelades.

 

 

 

Epilog.

 

Berättelsen och beskrivningarna baseras på hypotesen att Gibraltarsund under den senaste istiden skiljde Medelhavet från världshaven.

Hypotesen ger en uppenbar lösning på ursprunget till berättelserna om såväl syndafloden som Atlantis. Den ger också svaret på många andra historiska frågor.

Om beskrivningen i framtiden visar sig vara riktig raseras hela bilden av mänsklighetens historia som den idag beskrivs. Historiskt naturligtvis en spännande framtid jobba i obruten mark.

Den nya stora politiska frågan blir hur det är möjligt att en så avgörande händelse för mänskligheten undanhållits för att den inte platsar i önskvärd historiebeskrivning.

Det finns många nya frågeställningar och eftertankar som kan göras i perspektivet av återfyllnad och mänsklighetens historia. Historia är inte bara nyfikenhet utan lärdom vi skall tillgodogöra oss för framtida handlande.

Grekerna och Aristoteles hade politiska och rasistiska motiv till att förstöra slutet på berättelsen  om Atlantis och Herodotos historia. Ett raderande som fått oöverblickbara konsekvenser för eftervärlden.

Det är de många olika och fritt verkande källorna som ger den mest sanna historiska beskrivningen. Att bränna, sudda, ändra eller förklema för att det inte passar in i den för tillfället politiska situationen är inte ett acceptabelt agerande oberoende vilka ädla motiv som förespeglas. Att skydda och bevara människors skrivna ord och deras berättelser är därför av stor vikt. Den enda mänskligt acceptabla vägen är att det är den historiska sanningen som skall forma politiken och inte politiken som skall forma sanningen.


Källförteckningen.

 

 

Eftersom det mesta utav all beskrivande litteratur har historiska kopplingar till återfyllnaden så skall källförteckningen  betraktas såsom exempel på litteratur som använts. Överallt i världen finns erkända och icke erkända skrifter som med ett nytt betraktelsesätt kommer att bidra till en ny beskrivning av mänsklighetens historia.

En källförteckning kan ge en begränsande effekt men skall i detta fall betraktas såsom inspirationskällor till att söka kunskap i andra källor.

 

 

Critias by Plato: Översättning av Benjamin Jowett. 1817-1893

Timaeus by Plato: Översättning av Benjamin Jowett. 1817-1893

Bibeln. Den heliga skrift. Svenska kyrkans förlag.

Koranen,

Herodotos Historia, Nordstedts.

Stora mytologiska uppslagsboken, Hexicon.

Mytologi gudar, hjältar och myter,Parragon Books Ltd.

Prismas stora bok om mytologi, Prisma.

Mysterier: Herbert Gentzmer, Ulrich Hellenbrand, Parragon Books Ltd.

Skandinaviska Nordens Ur-invånare. 1 Sven Nilsson 1866: Faksimiltryck ARKEO-förlaget 1991

Lost cities & ancient mysteries of South Amerika. David Hatcher Childress. Adventures unlimited press.

Stenarnas mystik, von Däniken, Wahlsröms

Fenomen som skakat världen, von Däniken, Berghs förlag AB

Gåtan Maldiverna, Heyerdal.

Arkeologins idehistoria, Bruce G Trigger, Brutus Östlings bokförlag.

 

Boken om världshaven: Generalstabens litografiska anstalts förlag.

Havet-Illustrerat uppslagsverk, Globe förlaget.

Invitation to Oceanography: Paul R PINET, Jones and Bartlett Publishers.

Planeten jorden Istider:  Windsor Chorlton, Bokorama.

Bra böckers världshistoria, Bra böckers lexikon, Svensk uppslagsbok 1936, Lexikon 2000, Nationalencyklopedins internettjänst. Stora mytologiska uppslagsboken, Hexikon. Prismas stora bok om mytologi, Prisma.

Bra Böckers encyklopedi om människans historia. Bra böcker.

Världshistorien genom tiderna, Globe förlaget.

Bonniers världshistoria, Albert Bonniers förlag.

Allemans världshistoria ,John M Roberts, Liber förlag.

The Penguin Archeaology Guide.

Arkeologi, det internationella standardverket om utgrävningar, fynd och metoder: Bonnier Fakta.

Atlas över mänsklighetens historia. Bonniers.

History, the definitive visual guide, Adam Hart-Davis, Dorling Kindersley

 

Atlas of the Greek world, Peter Levi.

Forums historiska atlas. Forum AB.

Libers historiska atlas, Liber Ab.

Arkeologin berättar. Paul G Bahn. Historisk media.

Egypten, nya upptäckter och rön. Historiska media.

Försvunna städer.  Paul G Bahn. Historiska media.

Skatter från det förgågna, Brian Fagan, Raben & Sjögren.

Egyptens hieroglyfer, Aidan Dodson. Prisma.

Egyptens pyramider, Aidan Dodson, Prisma.

Mesopotania, Julian Reade, British museum press.

Leonard Cottrell, Försvunna städer, Prisma magnum

Forntidens pyramider, Carl-Anton Mattsson, Parthenon.

In search of the immortals, Howard Reid, Headline

Stenmännen, megalitbyggare och människoätare, Göran Burenhult.

 

Vad vet jag om Mayafolket, Paul Gendrop, Alhambras Pocket Encyklopedia.

Vad vet jag om Aztekerna, Jacques Soustelle, Alhambras Pocket Encyklopedia.

Ancient Mexico & Central America, Susan Togy Evans, Thames @  Hudson

The lost chronicles of the Maya kings, David Drew,Weidenfeld & Nicolson.

The Native americans, JG Press.

Amerika 1492, Den nya världen för femhundra år sedan, Manuel Lucena Salmoral, Wiken.

 

Hellener och Barbarer, Henrik Zilliacus, Söderström & C:O Förlags AB.

DNA, etnicitet,folk och folkvandring, Welinder.

Arkeologi och språk. Colin Renfrew, Symposion bokförlag.

Neanderthal, Douglas Palmer, Channel 4 Books.

 

Alexander den store: Bengt Liljegren, Historisk media.

Ultima Thule, Arktiska upptäcksfärder, Matti Lainema, Juhu Nurminen. John Nurminens stiftelse.

Etrusker, historien om ett främmande folk, Hans Furuhagen, Nordstedts.

The Minoan World, Arthur Cotterell, Michael Joseph Ltd.

Armenier, ett folk i exil, David Marshall Lang, Tryckeriförlaget.

 

Minnet av vikingatiden, Mats G Larsson,  Atlantis.

Arkeologi i Norden, Göran Burenhult, Natur och kultur.

Viking, Norsk arkeologisk årsbok 2007.

Vikingen, Wahlström och Widstrand.

Människor och makter i vikingarnas värld, Gro Steinslan & Preben Meulengracht, Ordfront.

Sagor och Sägner, Cyrus Mannervik, Carlsson bokförlag.

Nordiska gudar och hjältar, Anders Baested, Forum

Prehistoric pictures as archaelogical source, Gothenburg university.

 

Havets stråtrövare, Robert Hermansson, Prisma

 

För att följa samtidens nya upptäckter har löpande följande populärvetenskapliga tidskrifter bevakats:

 

Populär Historia, 2006-2012 :Allt om Historia, 2006-2012: Världens Historia 2006-2012 :Allt om vetenskap, 2006-2012: Illustrerad vetenskap, 2000 -2012: National Geographic 2006-2012.

 

Vetenskapligt baserade TV-produktioner kommer mycket frekvent. Här tillkommer en aldrig sinande flora av nya rön och utvecklingen går fortare fram än någonsin tidigare. En mängd TV-kanaler sänder detta utbud och därmed finns även ett allt större intresse på såväl kommersiell som icke kommersiell grund.

 

 

 

 

     

30