Noa, flykting från Atlantis.

Tillbaka till förstasidan

 

Inledning.

Vattenleken 6:e november 3527 f.kr.

Havet hungrar.

Noa på Basileia.

Noas oro.

Härskarproblem.

Noas syn på Atlantis.

Hoppet.

Gudarnas straff.

 

Vad hände?

Oceanografiska förutsättningar.

Medelhavet återfylls.

Katastrofens tidsförlopp

Konsekvenser.

 

Critias av Platon, politisk världsbild.

Berättelsens uppkomst.

Barbarers och Helleners ursprung.

Atlantis.

Grekerna.

Egyptierna

Libyerna.

Konflikterna.

 

Myterna och Bibeln.

Edens lustgård.

Basileia.

Syndafloden.

Atlantis undergång.

Grekisk myt.

Gilgamesheposet.

Koranen.

Övriga myter.

Katastrofen bakom myterna.

Historiska frågeställningar.

Dateringen.

Atlantiska flyktingar.

Östra Medelhavet.

Västra Medelhavet.

Västra flyktingar som stannar.

Västra flyktingar som reser.

Atlanter i Amerika.

Atlanternas kunskaper förloras.

Storväxthet.

Barbarers gåtfulla närvaro i historien.

Handel med obsidian.

Lingvistiska arv.

Noa, personen bakom myten.

Bibeln som atlantisk historiebok.

Atlantiska spår.

Verifiering av hypotesen

Röda Havet.

Persiska viken.

Epilog.

Källförteckning.

Bilagor

 

Noa, flykting från Atlantis.

Prolog.

Historiska händelser och utvecklingsskeenden är något som redan skett och som i efterhand inte går att påverka eller förändra.

De historiska beskrivningarna, utvecklade hypoteserna och de i övrigt påvisade fenomen som beskrivs syftar till att andra skall finna eller avfärda kopplingar till Atlantis och dess undergång. Därvidlag har myter och berättelser gett underlag som tillsammans med historiska lämningar, språk och utseende getts logiska förklaringar som varande verk av överlevande atlanter.

I Platons beskrivning var atlanterna ett folk med högt tekniskt och organisatoriskt kunnande. Av detta skäl är sådana efterlämningar i boken påvisade såsom verk av överlevande atlanter.

I myter och berättelser framgår också att dessa människor var långa, blonda och ljushyllta och i detta avseende skiljbara från andra folk. Av detta skäl har atlanternas ättlingar sökts i de befolkningsgrupper som har stora inslag av dessa egenskaper.

Den språkliga kopplingen har gjorts med utgångspunkt från att det var de atlantiska flyktingarna som talade och förde med sig det indoeuropeiska språket. I de områden där detta har fått genomslag kan man också dra slutsatsen att det i dessa regioner fanns en dominans av atlantiska flyktingar så stark att deras språk tog överhanden. I andra regioner har det influerat men assimilerats av redan etablerade språk.

Den bibliska tolkningen utgår ifrån att dess ursprung är en skapelse av atlantiska flyktingar och att det är en nedteckning av berättelser som överförts generationsvis från en mycket begränsad grupp överlevande.

Den sanna historian om Atlantis är den som hände då. Vad forskare och vetenskapsmän i framtiden lyckas hitta och styrka kan inte påverka vad som tidigare skett. Att göra en vetenskaplig beskrivning så nära sanningen som möjligt är deras uppgift. Det är således inget självändamål att försvara de framlagda hypoteserna om de inte finns för troliga. Ej heller skall de förkastas innan de fullt ut har prövats. Bokens syfte är att locka vetenskapen in på nya möjliga lösningar utifrån spännande scenarion som ännu ej har prövats. En dramatisering av syndafloden och Noas roll följs av logiska förklaringar till myters ursprung och vetenskapligt ej lösta gåtor.

 

Carl Festin. Östersund den 26/4 2007

 

Vattenleken 6:e November 3527 f.kr.

Carlos, Juan och Felipe är tre pojkar som bor i närheten av det stora havet. Carlos och Felipe är bröder. Juan är deras kusin som föddes bara någon månad efter Carlos. Felipe är bara knappt ett år yngre än Juan. De leker alltid tillsammans och är vänner i såväl vått som torrt. De bor väl skyddade från havets vindar tillsammans med sina familjer i grottor som grävts ut ur de branta klippväggarna.Ingenting fattas dem. Gudarna har varit nådiga. I den bördiga jorden som tar vid nedanför klippväggarna är odlingsförutsättningarna mycket goda. Deras föräldrar kan väl sörja för sina familjers behov av föda.

Idag har de tre pojkarna bestämt sig att gå upp till havet för att leka. Det är en ovanligt kraftig varm västlig vind som blåser och bränningarna hörs tydligt.Tillsammans springer de iväg och passerar genom den stora märkliga öppningen i klipporna och ut till stranden. När de står på strandryggen har de framför sig det oändliga havet och bakom sig har de en vidunderlig utsikt över dalen. Dalen tycks aldrig ta slut utan försvinner för ögat i diset utan att man kan urskilja någon antydan till horisont. Vågorna är imponerande och bränningarna sköljer långt upp och når nästan ända upp till strandryggen där pojkarna står.

Felipe tar en pinne och drar ett litet dike. När nästa bränning kommer sköljs det igen. Så börjar de tävla om vem som kan få vattnet längst in i strandvallen. För varje gång som bränningen kommer lyckas de behålla lite mera av sitt dike.Snart har tävlingen dem emellan övergått till en gemensam strävan att få vattnet så långt in i stranden som möjligt. För varje bränning letar sig vattnet längre in. Pojkarna ser att när vattnet rusar tillbaka kan de utnyttja bakåtströmmen och låta den transportera sanden och jorden. Systematiskt väntar de in bränningarna. Vattnet rusar in och pojkarna avvaktar med sitt hackande tills vattnet vänder ut igen. Då skyndar de sig att hacka och de gläds åt sin upptäckt. Genom att utnyttja naturens krafter kan de med en liten arbetsinsats få större effekt än om de planlöst ägnade sig åt att gräva. Tiden mellan de bränningar som når upp i diket blir allt längre och längre. Carlos, Juan och Felipe tröttnar och inser att havet börjar övergå i ebb. De kastar sina pinnar åt sidan och traskar hemåt.

Havet hungrar.

På kvällen tilltar stormen. Pojkarna kliver in i sina familjers grottor och äter en god middag innan de trötta och lyckliga faller in i en skön sömn. Carlos och Felipe ligger bredvid varandra och Juan somnar intill sin vilande pappa. Havet börjar åter övergå till flod. Det har nu bestämt sig. Med ökande aptit gräver vågorna sig in i strandvallen i det dike som pojkarna påbörjat. Varje bränning tar en munsbit och efterföljs av nästa ännu glupskare bränning. Det synes som om vattnet tar extra fart i diket för att bita så hårt som möjligt i dess bortersta vägg. Just när havet passerat flodens topp för att åter vända mot ebb bryter den första bränningen igenom på strandryggens andra sida. Havet har öppnat dörren ut mot dalen.

Den första bränningen orkar bara slå sönder väggen innan den sipprar ut.Nästa flyttar undan resterna av väggen. Så fortsätter det som en pump som för varje pumptag tar med sig mera vatten och mera sand.Först verkar det som om havet mellan varje bränning tar en andningspaus när vattnet i diket töms.Snart blir andningspauserna allt kortare för att slutligen upphöra helt. En oavbruten vattenström börjar flöda medan bränningarna bidrar med extra tillskott. Den svaga sandryggen har inget att sätta emot det strömmande vattnet. När dikeskanterna rasar ned bromsas vattnet tillfälligt upp men snart är hindret bortspolat och vattnet har fått en ännu bredare och öppnare passage.

Vattnet sipprar ner på andra sidan och börjar leta sig en bana genom terrängen. Där vattnet flyter fram avsätts sanden och skapar en tydligt markerad bana som nästa våg ansluter till och förlänger i dess bortersta ände. Marken suger åt sig vattnet och efter att ha förlängt banan några meter så orkar inte vattnet längre utan flödet dör ut. Marken tycks ha vunnit men bara ögonblicket efter kommer en ny starkare vattenström som tar vid där den förra dog ut.

Familjerna som bor i byn vaknar av att de hör ett obekant ljud från det strömmande vattnet. När de förstår att vattnet brutit igenom stranden skyndar sig alla män upp mot havet. Innan de når upp inser de alla att kampen redan är förlorad. Redan nu har byn delats av på mitten och det är inte längre möjligt att passera forsen. Flödet ökar nu så snabbt att flykt är det enda valbara alternativet.

Alla flyr upp på höjderna på varsin sida om den märkliga öppningen mot havet. Där står de chockade och dånet är så öronbedövande att de måste använda teckenspråk för att kommunicerar med varandra. Flödet är nu så enormt att människorna förstår att de måste fortsätta bort från området och lämna sina liv i dalen bakom sig. Chockade och förtvivlade har de sett när vattnet snabbt tagit över deras sädesfält, boplatser och dränkt allt vad de ägde och byggt sin livstillvaro på.

Under promenaden bort lovar Carlos, Juan och Felipe varandra att aldrig för någon, någonsin, berätta vad de lekte dagen innan.

Noa på Basileia.

Noa är en god skeppsbyggare. Han tillhör det folk som kallar sig atlanter. Noa är stolt för sin härkomst för de har byggt upp ett vackert och fungerande samhälle med imponerande byggnadsverk. De har mycket goda kunskaper och de överglänser alla andra folks. Ön Basileia, är atlanternas huvudö i det rike de kallar Atlantis. Nästan alla atlanter bor liksom Noa på ön som ligger mitt i sundet mellan Herakles stoder.

Atlanterna har det mycket bra på Basileia. Ön är lättodlad och rik på allsköns växtlighet och djurliv. De har byggt och utvecklats så framgångsrikt att befolkningen vuxit sig för stor. Trots att deras ö är bördig, full av alla möjliga sorters fruktodlingar, gott om boskap så har den ändock fått svårt att försörja hela befolkningen.

Atlanterna har därför utvidgat sitt rike utanför huvudön och besegrat libyerna på Afrikas kust och expanderat ända fram till egypternas områden i öster. De har också erövrat alla områden runt västra Medelhavet över Europa till det Tyrrenska landet och skapat ett av dem helt kontrollerat hav. Väster om Herakles stoder är det atlanterna som styr världen och sitt hav har de gett ett eget namn, Atlanten.

Det har gått lätt för atlanterna att lägga under sig hela området runt Atlanten. De är bra organiserade och har bättre vapen och båtar än några andra. Jämfört med andra folk har atlanterna tillgång till metallen, orichalkon. Kunskapen om dess framställning är en väl bevarad hemlighet som ger atlanterna betydande fördelar. Jakten på rika mineraler för framställning av guld och orichalkon har också bidragit till att atlanterna med vapenmakt valt att lägga under sig nya områden.

De kan konstruera bra verktyg och bygga och skapa bättre än alla andra. Det gör också att de har överlägset bra vapen. De har skepp för såväl handel som trupptransport. Atlantis är världens mest framgångsrika nation och dominerar militärt halva världen.

För att skydda sina intressen och sitt hav har de byggt upp en stor flotta. Den behövs för frakt av människor och material. Deras skepp är vackra och väl konstruerade. Sådana skepp klarar inga andra än atlanterna av att bygga. Noa är en erkänt duktig båtbyggare och behovet av båtar tycks aldrig sina. Han har också lärt upp sina söner Sem, Ham och Jafet som tillsammans med andra jobbar som underställda Noa i hans båtvarv.

De styrande i Atlantis vill ha fler och större båtar. De vill kunna upprätthålla sitt rike väster om Herakles stoder och utvidga det åt öster. Ambitionen tycks vara att lägga under sig hela världen och skapa ett världsherravälde. Noa är en vinnare och allt viktigare person i ett land med dessa ambitioner. Han är väl ansedd och han och hans familj lever ett gott liv.

Noas oro

Kungarnas roll har aldrig ifrågasatts av Atlantis medborgare. Nu är det dock flera som börjar tycka att utvecklingen tar fel väg. Alla jobbar mer och mer för att kunna försörja den armé som kontrollerar det vidsträckta riket. Många atlanter förstår att man måste utöka sina landområden men det kostar också väldigt mycket av deras egna resurser och arbetskraft. Till hjälp har man också börjat utnyttja sina erövrade områdens befolkning som slavar. 

Noa har fullt upp. Även hans söner och många andra är med och bygger båtar i Noas varv.För att detta skall fungera har de styrande beordrat andra att sörja för båtbyggarnas familjers övriga levnadsbehov. I takt med att antalet båtbyggare ökar så ökar också kravet på de som försörjer båtbyggarna. Noa är bekymrad. Alla jobbar mer och mer. Det krävs stora insatser för att försörja den armé som försvarar riket. Ändock blir befolkningen allt fattigare. De nya erövrade områdena bidrar inte med något som gör livet lättare för atlanterna.Han har själv dagligen problem med att få den mat han har blivit lovad. Senast förra månaden hade han haft konflikter med dem som skall bistå honom. Då förstod han att han inte kunde begära mera av dem. De hade fått minska ännu mera på sina egna behov.Noa hade framfört problemet till de styrande på Atlantis. I egenskap av betydelsefull skeppsbyggare så hade de också lyssnat på honom. De lovade att hjälpa de familjer som skulle förse honom med mat.Lösningen kom raskt och innebar att man skickade ännu fler slavar till dessa familjer.Noa blev verkligen ledsen. Hans begäran innebar att fler människor hade förslavats.Var han nu delaktig? Kan han säga att han inte ägnade sig åt förtryck av andra folk? De bidrar ju till hans försörjning. Dessutom har han genom sin begäran fått de styrande att tillsätta fler slavar. Noa ser många problem med slaveriet. Själv vill han inte delta i det men hur skall han kunna undvika det. Atlantis och dess befolkning har blivit beroende av sina slavar. Finns det någon väg ur detta? Noa har ingen lösning.

Härskarproblem.

Kungarna har sagt att atlanterna behöver mera mark för att försörja sig. Nu när de har mark så tvingas de att ta in nya människor som slavar till Basileia. Ön som en gång var för liten för dess egen befolkning. Sina egna unga män har man skickat ut för att vakta och sköta rikets intressen långt hemifrån. Dessa har ersatts med slavar. Totalt bor det nu fler på ön än någonsin tidigare. Dessutom är man tvungen att fysiskt och mentalt kuva slavarna för att de skall underkasta sig atlanternas uppgifter.

Atlanterna har tidigare inte behandlat människor illa. Det kom när de började använda sig av slavar. Så länge som de höll sig till och bara styrde över Basileia gick det ju mycket bra. Då hade de inga konflikter med andra. Nu styr de över andra folk men bättre har det inte blivit. Många känner obehag mot denna nyordning.

I deras ögon har man bytt ut sina egna söner mot slavar. Bytt sina söner mot människor som man ständigt måste tvinga till underkastelse. Först måste slavarna jobba för deras krigande söners försörjning i krigshärarna, kompensera för deras frånvaro hemmavid och dessutom måste ju slavarna jobba för sina egna familjers försörjning. Det är först efter att allt detta är tillgodosett som slavarnas ytterligare bidrag kan ge ökat välstånd. Om slaveriet skall vara lönsamt måste slavarna jobba nästan som tre av atlanternas egna söner. De som själva anser sig vara flitiga och arbetsamma. Det är uppenbart att hur mycket man än försöker tvinga slavarna så kan inte var och en ersätta nästan tre atlanters arbetsinsats.

De flesta atlanterna är också fullt upptagna med att bygga båtar, smida vapen eller på annat vis upptagna med att understödja den allt större och krävande hären. Det kan de bara göra om de har slavar för odling och boskapsskötsel. Kungarnas stormaktsambitioner är inte populära bland befolkningen. Atlantis växer men det är uppenbart att expansionen kostar mycket mera än vad det ger tillbaka.

Risken för uppror bland slavar, den egna säkerheten och ökade pålagor gör att atlanternas relationer emellan blir allt mera tillslutna och misstänksamma. Mycket består också i att man tidigare fördelade utifrån ett överskott. Med de många människorna och deras slavar finns det nu inget överskott. Behoven är större än tillgången och atlanterna anser med all rätt att de hade det bättre förut.

Kungarna har bestämt att varje jordägare skall bidra med mat till hären. För varje år ökar kraven. Allt fler har fått det svårt att få maten att räcka till sin egen försörjning. Jordägarna har svårt att klara sig. Svälten och behandlingen av slavarna gör att man förfaller moraliskt. Osämja, tvister, stölder etc. blir allt vanligare. Med slavarna kom också problemen med slavkvinnornas barn. De ljushyllta och större atlanternas barn med de mörkhyade slavkvinnor gör det lätt att se vilka barn som har atlantiska fäder. Om man behandlar dessa barn som slavar och de i sin tur får barn med atlanter när upphör då barnen att vara slavbarn och bli atlant? Att problemet bara kommer att växa förstår man. Atlantiska män tar sig full frihet att när helst de önskar ha sexuellt umgänge med slavkvinnor.

Många känner sig vilsna i den utveckling som sker och försöker på egen hand leva ett så värdigt liv de kan.Vart hade egentligen deras fina samhälle tagit vägen och vart var det på väg. De har egna tysta funderingar.Atlanterna har i världen varit det självklara föredömet för statsbildning och civilisation. Deras umgänge med omvärlden hade varit gott och de har alltid möts med vördnad och respekt.Genom sina erövringskrig har de nu kuvat alla boende runt Atlanten. Dessa folk har också berövats sin frihet och atlanterna har förslavat dem. Öster om Herakles stoder är folken ännu inte besegrade men deras tidigare vördnad för atlanterna har övergått i skräck och rädsla för förtryck.

Tidigare har man blivit väl mottagen som atlant av dessa folk. Nu är de rädda för atlanterna och ser dem som fiender. Det är inte heller längre att tänka på att resa österut på egen hand som atlant. Atlanter och greker har varit i våldsam strid mot varandra. Detta när atlanterna var på väg att tåga mot Athen. De hade för vana att vinna utan strid och en rejäl underskattning av grekernas förmåga hade överraskat dem. Grekerna hade uppvisat en imponerande stridsmoral. Deras självuppoffrande inställning och orädda agerande hade gett atlanterna stora förluster och ett ännu större psykologiskt nederlag.

Atlanternas självklara auktoritet som världsledande hotas nu av grekerna. Grekerna betraktas alltid som underlägsna atlanterna men är ändock den näst atlanterna mest utvecklade och civiliserade nationen. Nu hade grekerna besegrat dem militärt. Atlantis kungar känner sig tvingade att krossa grekerna för att återupprätta atlanternas auktoritet. Risken finns annars att rikena runt östra Medelhavet förenar sig i motståndet mot dem.Det är inte utan oro som atlanter börjar fundera i hotet om nederlag och sin egna roll som militärt besegrade.

Vad kommer då att hända med dem? Kommer de också att bli slavar. Kommer deras slavar att slå sig ihop med fienden och hämnas dem. Kommer atlantiska kvinnor att sexuellt utnyttjas. Tänk om en atlantisk flicka skulle bli betvingad av sin familjs tidigare slav? Frågorna är många och skräcken finns där. Ävenså infinner sig ett dåligt samvete.

Noas syn på Atlantis.

Noa ser inget gott i vad som sker. De får det sämre och runt om i världen är de numera illa ansedda. Atlanten är deras eget innanhav men den viktiga världen österut har blivit ett farligt fiendeland. Gamla handelsvägar och kontakter har brutits. Atlantis är större än någonsin men priset för expansionen är betydligt högre än dess nytta.

I kriget mot grekerna hade många atlanter stupat. Alla kände en eller flera som stupat i striderna och det var en ny, smärtsam och chockartad upplevelse. Finns risken att de själva skulle falla i slaveri? Hur kommer de då att bli behandlade? De visar ju själva ingen alls medmänsklighet med slavarna. Dessa blev ofta illa slagna och trakasserade. Det är till och med så att atlanternas barn och ungdomar beordrade vuxna slavar att utföra deras kommandon enbart i förnedrande syfte. Ofta inför vuxna atlanters åsyn och munterhet. Noa ser förändringen och ser också att det förändrar hans medmänniskor. Det är snart bara de rikaste som får äta sig mätta och deras vilja att dela med sig blir allt mindre. Noa vill att kungarna skall sluta med sina erövringståg, ambitioner och sin makthunger att bli världens herrar. Det är svårt att se att något gott kommer ur allt detta.Han inser dock att om han framför klagomål så kommer han i bästa fall att mista sina uppdrag som båtbyggare och i värsta fall bli hårt straffad.

Det är vår och Noa har också blivit försenad i sitt båtbygge. Årstiden brukar vara ganska torr och med en behaglig temperatur. Vinterns svala och regniga klimat har ännu inte upphört och det har försvårat båtbyggandet. De nordliga vindarna håller i sig och regnen sveper fortsatt in över Basileia. Blixtarna lyser upp himlen och det kommer allt häftigare åskskurar. Det mullrar rejält mellan Herakles stoder. Nu längtar alla efter sol och uppehållsväder. Då kommer det att bli rekordskördar. Då och då skakar marken av mindre jordbävningar. Riktigt normalt beter sig inte gudarna.Noa känner oro för det han ser och upplever. Han går för sig själv och funderar. Vad är det som händer? Noa tillbeder sin gud.

En dag skakar jorden åter. Denna dag kraftigare än förut och när Noa går ned till sitt båtbygge ser han att vattnet utanför börjat strömma västerut på ett sätt han inte sett förut. Vattnet når högre än tidigare så Noa förstår att Basileia har sjunkit en bit ner i havet.Nu blir Noa verkligen rädd. Vad är det som håller på att hända? Han förklarar sin oro och rädsla för sin hustru och sina söner. Det är något underligt som händer. Som det nu är blir allting bara värre för var dag och tänk om marken skulle fortsätta sjunka.Familjen delar hans rädsla och de beslutar att så snabbt som möjligt göra klart det pågående båtbygget. Förberedelserna för att kunna evakuera är nu i full gång.

Det kommer fler jordbävningar och vattenströmmen ökar västerut. Noa och hans familj jobbar allt intensivare. De bor närmast vattnet av alla. För varje skalv tycks strömmarna och regnet öka i omfattning. Nu har Noa bråttom. Grannar och vänner hjälper till i deras intensiva arbete. De som bor högre upp på land ser inte lika lätt vad som händer. En del skrattar åt Noas rädsla medan andra börjar dela hans oro. Ingen tror dock att vattnet kommer att nå ända upp till dem. Noa och hans familj bygger klart och lastar båten med allt de äger. Ryktet om Noas rädsla sprids. Han är ju ändock en aktad och respekterad man. Han tänker fly från Basileia. Han som är en av de bästa båtbyggarna och som har det så bra. Vart skall han ta vägen? Kommer han att kunna fortsätta sin verksamhet på det nya stället? Kommer dom att klara sig? Många andra familjer bidrar med extra mat och boskap. Alla ställer upp med något. De flesta för att hjälpa familjen till en god ny start. Andra för att de tycker synd om Noas familj, de som på grund av Noas rädsla måste lämna den bästa platsen på jorden för att ge sig av till något helt ovisst.

Är det gudarna som med sitt regnande och skakande straffar atlanterna för deras beteende? Noa rådfrågar sin gud och bestämmer sig för att han skall fortsätta att uppbära en hög moral och ödmjukhet och i allt försöka vara en god människa.Noa funderar på hur han själv skall göra för att både han och andra skall uppleva honom såsom god. Han bestämmer sig att han genom att visa andra respekt, såväl medmänniskor som slavar och djur och behandla dem så vänligt det går så kan han med sina goda yrkeskunskaper ändock upprätthålla sin auktoritet. Om han alltid behandlar dem på ett sådant sätt som han själv vill bli behandlad, då är han en god människa i sina egna ögon. Då kommer nog också andra att uppleva honom såsom god. Tänk om atlanterna förlorar sin världsledande roll till greker och andra folk? Tänk om de själva blir slavar, kommer deras egna slavar i så fall att bli fria? Kommer de att hämnas atlanternas beteende.Det är många frågor som rör sig i Noas huvud och han har inte svaret på någon av dem.

Noa bestämmer sig för att i allt leva enligt sin egen uppfattning av vad en god människa är. Då kommer han att kunna vara stolt och bära ett rent samvete vad än som händer i framtiden. Som god tror Noa att han kommer att ha bättre möjligheter till ett bra liv om atlanterna skulle förlora sitt herravälde. Noa känner sig nu redo för en evakuering och det lugnar honom. Han pratar åter med sin gud och förklarar att nu har han förberett sig och är redo för en evakuering när som helst. Noa och hans familj är klara och lättade över det. Noas oro har nu stillats betydligt. Han och hans familj är väl förberedda. De är glada och uppsluppna fastän varken regnvädret eller jordbävningarna minskat i omfattning.

Det mesta bohaget har de fört med ombord. De boskap de fått av vänner står bundna intill båten. Nu känner att de kommer att klara sig bra även om de skulle behöva flytta bort från Basileia. Det finns gott om mark på andra ställen inom Atlantis. Behovet av båtar tycks aldrig sina och hans kunskaper kommer att behövas även dit han flyttar.

Hoppet och gudarnas straff.

Jordbävningarna tilltar i styrka och blir allt kraftigare. Havsströmmarna åt väster blir allt starkare.Människorna försöker hitta förklaringar. De intalar sig att efter allt regnande är det nog naturligt att vattnet strömmar åt väster eftersom det regnat så mycket i havet. Någonstans måste det ju ta vägen och då måste det ju passera sundet, förbi Basileia.

Så ser plötsligt Noa att strömmarna åt väster avtar. Äntligen syns det ett tecken på att alla konstigheter ändock kanske börjar ta slut.Det är till och med så att strömmarna börjar vända österut och rätta till allting. En kort lättnad infinner sig hos Noa och atlanterna. Nu önskar man också att vindarna och regnet skall avta. Får man torra vindar, såsom brukligt är vid denna årstid, då blir det rekordskördar. Strömmarna tilltar alltmer i styrka. Riktigt så snabbt tycker man inte att ordningen skall återställas. Flödet österut är nu många gånger starkare än vad det någonsin var västerut. Allt fler börjar bli missmodiga. När så vattennivån märkbart börjar stiga blir många rädda och förundrade över på vad det är som håller på att ske.

Noa och hans familj har redan tagit plats i sin ark. All boskap har man fört ombord. Vattnet strömmar runt båten och snart har den släppt kontakten med marken och flyter helt på egen hand. Strömmarna är starka. Därför vill man inte lägga ut. Noa försöker hålla kvar båten i en tamp medan han själv står kvar på stranden.Strömmarna blir ännu starkare. Att hålla fast arken blir allt svårare. Vattnet stiger mer och mer. Noa tvingas nu att finna en lösning.Han beslutar sig för att ta hjälp av ett stort träd. Han drar tampen runt trädet och låter familjen hålla i änden medan han själv också kliver ombord.Noa är trött och sliten men får nu tillfälle att vila sig och avlastas av sina anhöriga i sina försök att hålla arken undan strömmarnas våld. De drar in arken mot trädet och medan de håller fast i grenar binder Noa tampen så högt han kan i trädet.

När vattnet stiger börjar det föra med sig alltmer bråte och skräp. Det slår emot skrovet och Noa hoppas att ingen tung stock skall flyta med och slå hål på båten. Han håller oroligt utkik.Flera gånger räddas arken av att trädet de bundit sig vid tar första stöten från framrusande bråte.De har nu bara att vänta. Förts när strömmarna avtar kan de kliva iland igen.

Nu har alla atlanterna börjat förbereda sig. De tar med sig sina värdefullaste saker och ger sig av till högre och säkrare höjder. Noa och hans familj ser hur folket börjar skynda uppåt. En granne, Joshua, ropar till Noa och frågar om de får komma ombord.

Nu sätts Noas godhet på prov. Hur skall han göra? Kommer en, kommer två, kommer deras familjer? Hur skall vi då klara oss senare om allt vi har med oss skall delas? Joshua har i flera dagar hjälpt till med båtbygget. Han har skänkt Noa massor av mat, en get och Joshua är Noas bästa vän.

-Hur många är ni? frågar Noa.

-Det är jag och min fru, och våra barn!

-Är där några fler?

Joshua börjar fundera. Hans mor och far lever fortfarande och bor en liten bit längre bort.

-Ja, min far och min mor.

-Kan du hämta dem och föra dem hit? frågar Noa.

-Ja kanske, säger Joshua.

-Är det därefter någon mer?

Joshua ser det strömmande vattnet med dess bråte och inser att för varje sekund som går blir det svårare och svårare att ta sig över till Noa. Hinner han hämta sina föräldrar? Har de kanske redan gett sig av uppåt mot högre höjder och är det någon mer han vill ha med?

Han inser nu att ett beslut måste tas.

Stanna kvar på land eller fly utan sin far och sin mor. Joshua känner skammen över att lämna sina föräldrar. Smiter han när de bäst behöver honom? Vad skall de och andra tycka om han med sin familj sitter med Noa i säkert förvar om strömmarna avstannar och allt blir normalt igen?

Hur skulle han känna sig om de omkommer och han inte försökt hjälpa dem?

Joshua ropar tillbaka. - Noa, vi går uppåt istället.

Vattnet runt trädet och arken når snabbt brösthöjd. Nu inser Noa och hans familj att de definitivt är avskurna från land och de andra. I det strida vattnet kan ingen klara ett fall utan skulle försvinna med strömmen ut i det oändliga havet.Noa och hans familj stannar kvar vid sitt träd.Vattnet stiger och allt eftersom får man dra in båten och flytta efter förtöjningen högre upp runt trädet. Atlanterna lämnar sina hem och går i massor mot högre terräng bärande på det mest värdefulla de vill undanhålla vattnets rov. Noa ser också hur slavarna tvingas bära tunga bördor påjagade av stressade atlanter. Barnen gråter och skriker i frustrationen över att se sina föräldrar skräckslagna. Någon tid och utrymme för tröst och förståelse finns inte heller. Nu har vattnet stigit så högt att trädet som Noa bundit arken vid inte längre räcker till. De måste byta plats. Noa väljer en helt ny väg över hustaken, förbi trädtoppar och närmare fast land. Skog och byggnader bromsar flödet något och Noa och hans familj letar sig till ett nytt stort träd intill närmast högsta synliga kulle.På kullen börjar trängseln bli stor. Människorna är allt mer desperata. Då de ser Noa och hans ark ropar de på honom och vill komma ombord.Noa binder sin ark på ett behörigt avstånd från de panikslagna människorna.Han förstår att de kommer att överlasta båten och att alla då kommer att hamna i vattnet och drunkna.

Vad som nu utspelar sig framför dem kommer de aldrig att glömma och sin vanmakt kommer de aldrig att kunna bli fri ifrån.Vattnet är rejält strömt och stiger snabbare och snabbare. Allt eftersom det kryper närmare toppen på kullen dit djur och människor sökt sig inser Noa att det bara är en tidsfråga innan deras liv är slut. Där är gott om människor. Det rör sig om flera tusen på en ständigt krympande yta. Djur och människor trängs ihop allt mera och det börjar bli svårt att hitta ett eget utrymme på kullen. Där finns även gott om boskap.Det råder osämja. Det börjar bli för trångt och nu står flera människor med fötterna vadande i vattnet. Vem skall lämna kullen först? De som tagit med sig boskapen vill att slavarna först skall få lämna kullen. Andra tycker boskapen. Då knuffar någon i ett slavbarn och mamman och pappan hoppar desperat efter. Därefter börjar slavbarn efter slavbarn att kastas ut med skrikande och gråtande föräldrar efter. När kullen är rensad från slavar börjar boskapen att knuffas ut. Det är ett styvt jobb och i det pågående tumultet faller flera offer för boskapens bångstyrighet och blir strömmarnas offer.  

Allt eftersom urvalet blir gjort infinner sig plötsligt ett lugn. Allt fler inser det onödiga i att ta striden och ger sig självmant iväg när det känner på sig att det är deras tur. Sakta men obevekligt krymper såväl skaran som toppen. När vattnet för första gången sköljer över toppen hoppar de sista i och försvinner uppgivna i strömmens flöde.

Noa och hans familj gråter tysta. De har sittande i sin ark sett tusentals djur och människor gå under. Många av dem är kära vänner. De har också sett mänsklig förnedring.

När deras förtöjning når trädets topp orkar inte trädet längre hålla emot och de släpper den och låter sig flyta med strömmarna.

De trädtoppar som fortfarande sticker upp över vattenytan dignar av fåglar och trädklättrande smådjur. Svärmar av flugor samlas runt de återstående topparna och byter plats till nästa när deras egen försvinner. I ett träd sitter en björnmamma med sin unge. När de klättrar högre viker sig trädet mera ner i vattnet och klättrar de nedåt så är strömmen för stark. Balansakten avslutas när björnungen ramlar i och björnmamman faller efter.

Noa passerar några trädtoppar. Fåglar och smådjur ser i arken sin räddning. Flugor hopas och tycks finnas i varje skrymsle på båten. Noa inser nu att världen skulle vara mycket fattigare om alla djuren försvann så han beslutar sig för att rädda så många som han kan och i möjligaste mån sköta om dem som tagit sin tillflykt till arken. Snart är arken full av rädda och chockade djur.

När han glider förbi Basileias sista topp ser han att det där fortfarande pågår en kamp för fullt om toppens sista platser. Noa passerar på avstånd förbi och nu står det honom klart att dessa är de sista resterna av vad som finns kvar av hela Basileias befolkning.

Noa besvarar inte deras rop på hjälp. Inte han, och inte någon annan heller av hans familj ger sig till känna. De sitter bara tysta med tomma ögon och de inser att de desperata människornas kamp snart är över. Deras rop tystnar när arken passerat. De skräckslagna människorna tycks då även själva inse att deras liv är över.

Basileia är borta, folket och boskapen är borta. Atlantis som nation är utplånad. Noas ark flyter längre och längre bort och in i fiendeland. Herakles stoder försvinner ur siktet och Noa har nu hela sin framtid, ja kanske hela världens mänsklighet och djurliv, i sin ark. Regnet fortsätter att ösa ned. Noa och hans familj börjar tvivla på att de är privilegierade som hittills överlevt katastrofen. Vilket liv har de framför sig? De inser att de vänner, det samhälle och det liv de levde är något helt utplånat. Eftertanken börjar också gripa tag i Noa. Det måste finnas någon mening med vad som sker och att just han och hans familj är de enda att rädda sig. Han inser att de funderingar han hade om huruvida Atlantis befolkning agerade orättfärdigt kan vara grund till att gud straffade dem och lät honom överleva. Ju mera han funderar över detta desto mera övertygad blir han i sin insikt. Han blir ödmjuk till sin uppgift. Han förstår att värna allt levande och sköter om alla djuren på arken som om de vore hans egna barn.

Det är en lycklig dag för Noa och hans familj när de långt senare kan kliva iland och åter till världen överlämna sig själva och de djur de som fått med sig på färden.

Vad hände?

Oceanografiska förutsättningar.

Undervattenströmmarna vid Gibraltar för med sig sediment som avsätts ute i Atlanten. Närmast Gibraltarsund avsätts först grövre sand och med fallande kornstorlek som avslutas med ett tjockt gyttjebälte längre ut till havs. Undervattenströmmarna uppstår på grund av att Medelhavet har en större avdunstning än tillflöde och därmed högre salthalt. Därför uppstår ett osmotiskt tryck som gör att det mindre salta Atlantvattnet strömmar in i Medelhavet i större volymer än vad nettoavdunstningen motsvarar. Detta extra tillskott medför att kraftiga underströmmar med tyngre saltvatten passerar ut ur Gibraltarsund. ( fig. 1a) Av inströmmande 25 delar vatten avdunstar 1 del och 24 delar lämnar Medelhavet som saltare underströmmar. Dessa strömmar för med sig stora mängder sediment som avsätts ute i Atlanten. Dess höjdtillväxt beror på hur mycket material som förs med från Medelhavets botten. ( fig. 1b)

På grund av inlandsisarnas tillväxt sjunker havsnivån och sedimentet avsätts med stegrande höjd närmare sundet. Det byggs upp en sedimentvall som är högre än tröskeln vid Gibraltar. Eftersom sedimentet avsätts i ett stort och relativt brett område väster om Gibraltar blir Atlantens inflöde och Medelhavets utflöde alltmer blandat. Konsekvensen gör att det utströmmande bottenvattnet möts av ett osmotiskt mottryck och en osmotisk tröskel bildas som motverkar utflödet. Flödet ut avbryts när brytpunkten nås och flödet in faller kraftigt i styrka för att endast motsvara avdunstningen vilket motsvarar endast ca en 25-del av tidigare inflöde. Detta inflöde har nu också fri tillgång till de enorma mängder lösa sediment som underströmmarna tidigare avsatt längst ut. Dessa strömmar börjar återföra sedimentet som avsätts öster om sedimentryggen och det bygger på så sätt ytterligare ryggens höjd. Atlantens tillflöde avskiljs och Medelhavet blir till ett innanhav. ( fig. 1c)

Tröskelnivån vid Gibraltar kan vara, men är troligtvis inte, ett kriterium för den havsnivå som initialt separerar världshaven och Medelhavet. Separationsnivån ligger betydligt högre och troligtvis mellan 30 – 50 km längre väster ut. Allt eftersom växtligheten tar plats i sedimentet skapas en avskärning och landbrygga mellan världshaven och Medelhavet. ( fig. 1d) Landbryggan binder ihop Afrika och Europa väster om Gibraltar sund.Separationen torde ha skett under senast istiden och för ca 40 000- 50 000-tusen år sedan.

Medelhavet har ett tiotal gånger tidigare skiljts från världshaven och processen är en upprepning av tidigare händelser. Givna beskrivning förklarar också dess repetativitet. Medelhavet har mycket större avdunstning än tillrinning varför dess yta börjar sjunka. Det beräknas idag ha en nettoavdunstning på ca 2400 km3 per år. Detta skulle ge en havsnivåsänkning på mellan en halv till en meter per år. Även världshaven fortsätter sjunka på grund av ökad istillväxt men detta förlopp är enbart fråga om några millimetrar per år.( fig. 1e)

Först delas Medelhavet upp i två hav med delning vid den sicilianska tröskeln. Dessa fortsätter var för sig att sjunka i nivå. Tillslut hittar de två haven sina jämviktsnivåer mellan tillrinning och avdunstning varvid östra Medelhavet har sin största försörjning via Nilens flöden.Det har också ett tillflöde från den flod som genom Bosporen avtappar Svarta Havet. Den västra delen är sämre försörjd med tillrinning varvid ytan blir betydligt mindre och salthalten högre. Det delas upp ytterligare så att salta innanhav finns såväl i Tyrrenska bäckenet som Baleariska bäckenet. Dessa jämviktslägen torde ta ca 2 000 till 5 000-tusen år att uppnå efter avskärningen från världshaven.

Geologiskt uppstår stagnanta, d.v.s. stillastående syrefattiga, förhållanden i Medelhavets sänkor när utbytet med världshaven avbryts.Under pågående uppbyggande av inlandsisarna sjunker havsnivån i världshaven ytterligare.Fairbanks har genom fältstudier av koraller gjort en uppskattning att havsnivån för omkring 20000 år sedan, då senaste istiden nådde sitt maximum, låg ca 120 meter lägre än den gör idag. ( fig. 2)

För 20000 år sedan var Medelhavet stabilt. Det råder balans mellan avdunstning och tillrinning. Östra Medelhavets nivå har stabiliserats på ca 2000 meter under den nuvarande. Afrika och Europa är en sammanhängande kontinent. Den moderna människan har utkonkurrerat Neanderthalarna, omtvistat med eller utan genetiskt utbyte.Frilagda avlagringar av havsbottnen är enormt gynnsamma växtplatser. Det som en gång var Medelhavets botten har beskogats och invaderats av växter och djur.

Runt Medelhavsområdet börjar människor bosätta sig och nya kulturer tar sin form. Klimatet är gynnsamt och stabilt och havet fullt av mat. I leran frodas grödor av olika slag och jorden delar med sig av sitt överflöd. Det gynnar samhällsbildningen och utvecklingen och befolknings-tillväxten tar fart. Särskilt tillgängligt är Östra Medelhavet som genom Nilens sträckning är en flera hundra mil lång livsnerv. Klimatet är kyligare än idag och Sahara är betydligt rikare på vatten och grönska jämfört med nutid. Längs Nilens flöden uppstår en egyptisk kultur. I området för nuvarande Egeiska havet uppstår en grekisk kultur. De har ett rikt tillskott av vatten från de omgivande bergen och också av den flod som avtappar Svarta Havet. Området som numera utgör egeiska havets botten är väl försörjt med sötvatten, har utmärkt jordmån och har bra klimat. Det har optimala förutsättningar för jordbruk och samhällsbildning.

Medelhavsryggens topp utgör en ö. Invandringen sker norr ifrån. Ön ligger skyddad från hot av andra folk och är lätt att försvara. Ön har också utmärkta odlingsegenskaper. Där utvecklas dess invånare, atlanterna och skapar den för tiden mest framstående kulturen. Ön får av atlanterna namnet Basileia. Östra Medelhavet är världens centrum. ( fig. 3).

Atlanterna, grekerna och egyptierna är de civilisationer som är ledande nationer.( fig. 4 ).

Medelhavet återfylls.

Med utgångspunkten att Medelhavet för 50000 år sedan var avskuret från världshaven är det givet att det någon gång från dess fram till idag skett en återfyllnad. Perioden 50000 till 20000 år före nu tilltog inlandsisarnas tillväxt och världshaven fortsatte att sjunka i nivå. För ca 20000 år sedan nådde inlandsisarna sitt maximum och världshaven sin lägsta nivå. Fram till för 10000 år sedan är det fortfarande istid varefter temperaturerna stiger. Därför måste det finnas ett tillfälle därefter under avsmältningen som Medelhavet återfylls. Det vill säga från tidpunkten för 10000 år sedan fram till tidpunkten då vi mycket tydligt, både skriftligt och arkeologiskt kan visa att Medelhavet sett ut som idag. Detta är kring tiden för 3500 år f.kr. D.v.s. för 5500 år sedan.

Detta sammanfaller med en värmetopp. Det är den varmaste perioden i den tidsrymd som följer efter senaste istiden. Det kan också betecknas som mänsklighetens varmaste period någonsin eftersom senaste istiden tog sin början för drygt 80000 år sedan. För 5500 år sedan hade inlandsisarna krympt ihop så att havsnivån beräknas ha varit bara några meter under dagens. ( jfr fig. 2.)

Det är således från drygt 10000 år sedan som vi vet att världshavens yta är stigande. Det är också under denna period som det har skett en återfyllnad av Medelhavet.Från havens lägstanivå måste issmältningen vara så stor att världshavet återtar den nivå det hade före avskiljningen. Innan dess kan inget genombrott göras och återfyllnad ske.Dessutom finns det en trolig landhöjning att beakta utifrån att Europaplattan och Afrikaplattan rör sig mot varandra.

Till detta kan man räkna med att avdunstningen från Medelhavet minskar marktrycket och att det skulle ge en viss landhöjning i området. Med detta resonemang och med stöd av de studier som gjorts av världshavens nivåhöjningar så är tidsintervallet för återfyllnad kraftigt reducerad. Tidpunkten för återfyllnad är flyttad nära den tidpunkt då vi tydligt kan börja beskriva regionens historia. Det råder således ett samband mellan tidpunkten för återfyllnad och områdets historiska början såsom det beskrivs idag. Vad som beskrivs som forntidens början är således forntidens omstart efter översvämningskatastrofen.

Slutsatsen är att Medelhavet har återfyllts i senare delen under tiden för senaste istids avsmältning omkring 3500 år f.kr. Återfyllnaden har inneburit att Medelhavets nivå höjts till nära dagens genom Gibraltarsund. Detta med en initial nivåskillnad på mellan 2000-3000 meter mellan världshaven och Baleariska saltsjöns yta. Med beskrivningen om en sedimentering som avskiljning saknas motståndskraft mot en tilltagande vattenström. Atlantens yta ligger högt över tröskelnivån vid Gibraltar.

Konsekvensen är att enorma mängder vatten med mycket hög fallkoefficient strömmar in. Det ger en kraftig erosion. Det första att ge vika är sedimentvallen. Därefter fördjupas Gibraltarsund så att dess form och djup bildas som vi idag känner det. Merparten av civilisationerna låg nära eller i anslutning till havet. Medelhavets återfyllnad utplånade det mesta av regionens kultur och historia. Syndafloden har inträffat.( fig. 5)

De överlevande får starta om på en ny landnivå ca 2000 meter över dåtidens civilisationers nivå. Att utvecklingen tar fart i regionen just då är således helt felaktigt. Den startar i stället om från de mänskliga resterna av det som tidigare funnits. Omstarten är ifrån en nivå där materiella och mänskliga förluster är enorma. Överlevandes kunskaper förs vidare till nya samhällsbildningar men i den förintade civilisationen kommer det att ta flera tusen år att nå samma utvecklingsnivå. Tidpunkten för nya civilisationer vid Medelhavet är tydliga vid ca 3500 år f.kr. Många lämningar med oförklarliga ursprung ligger denna tidpunkt nära i tiden.

Områdets historiska början är långt tidigare och dess lämningar finns på ca 2000 meters djup i Medelhavet. Det som kallas snabb utveckling i forntid är mänsklighetens omstart. Den efterföljande tidsperioden kallas den formativa perioden på grund av att det samtidigt uppstod civilisationsmässiga språng under en mycket kort period relativt vad som skett före och efter den perioden. Dess ursprung är oförklarat men med atlantiska flyktingar som kunskapsbärare är den formativa perioden förklarad. De etniska spänningar som uppstår mellan folkgrupper tillföljd av att flyktingar bosätter sig i nya områden är grunden till de långt senare folkvandringarna och etniska konflikter. Konflikter som än idag är en avgörande orsak i inbördeskrig och mellanstatliga krig.

Civilisationen är betydligt äldre än vad som tidigare påvisats och dess ursprung är Östra Medelhavet med centrum på Basileia. Skenbart är civilisationens ursprung i området vid floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak. Det är ett oskadat område med bra odlingsegenskaper. Atlantiska och andra flyktingar etablerar sig på både norrifrån och söderifrån. Marken tas i anspråk för odling där den lokala befolkningen är halvnomader med får och getskötsel. Sumerernas härskarklass är atlantiska flyktingar som skapar stadsbildningar och har med sig kunskapen om utvecklat jordbruk och bronsframställning. Det sumererna ansetts vara skapande av är medförda kunskaper från Atlantis. Arv som idag i stor utsträckning påverkar våra liv och beteenden i vår civilisation.

Katastrofens tidsförlopp.

Medelhavets yta är idag knappt 3 miljoner km2. En uppskattning är att dåtidens Medelhav, havet öster om Sicilianska ryggen, hade en yta på omkring 750 000 km2. Baleariska sjön och Tyrrenska sjön tillsammans hade ungefär halva den ytan. När så slutligen genombrottet skedde så var ryggen vid Gibraltar kort. På andra sidan ryggen var det en mycket brant lutning innan flödet nådde ned till Baleariska bäckenet.När haven skildes var det ett mottryck av vatten på respektive sida om ryggen. Avdunstningen från Medelhavet har gett en nivåskillnad på mellan 2000 och 3000 meter. Sedimentvallen saknar motståndskraft och sköljs snabbt bort och följer med det allt kraftigare strömmarna.

Havet utanför sinade aldrig och havet på andra sidan tyckes omöjligt att fylla. Erosionen blev tilltagande och enorm. Med nuvarande utseende på Gibraltar har sundet en bredd på ca 13 km och ett djup på 300 meter. Med en strömhastighet av 50 meter per sekund ger det genom Gibraltar ett flöde av ca 700 km3 per timme.

De tilltagande vattenmassorna fyllde Baleariska bäckenet med kallt vatten. Detta pågick i flera veckor och månader innan vattnet började flöda över den Sicilianska ryggen. Vattenmassornas tyngd innebar att marken sänktes med kraftiga jordbävningar. Tröskeln vid Gibraltar har initialt varit högre än idag men för varje ny sättning i marken sjunker tröskeln och förloppet accelererar.Den ökande tyngden av vatten i västra Medelhavet orsakar kraftiga jordbävningar även öster om Sicilianska ryggen. Jordbävningarna känns ända till Basileia och medför marksänkning med allt större genomslag ju närmare det allt tyngre västra Medelhavet man är.Detta ger i östra Medelhavet en ström av vatten från öster mot väster som märks på Basileia. Detta ger en varning och en tydlig indikation på att något allvarligt håller på att hända.

Inflödet vid Gibraltar motsvarar knappt en meters höjning av vattenytan per timme i västra Medelhavet. Även om flödet är betydligt mindre så är katastrofen igångsatt och galopperande.Inflödet av kallt vatten gör att det bildas en anticyklon över västra Medelhavet. All fuktig luft tvingas runt detta högtryckscentrum. På Basileia får man då nordliga ovanligt kalla och fuktiga vindar med regn. (fig. 6)

Det tar således ett antal månader, kanske år, innan västra Medelhavet når en sådan nivå att östra Medelhavet börjar fyllas över Sicilianska tröskeln.

När vattnet passerar Sicilianska tröskeln får även östra Medelhavet sin nivåhöjning. Det är nu det drabbar atlanterna på Basileia. De drabbas även av de starka strömmar som det medför att vara placerade mitt i sundet mellan de två delarna av östra Medelhavet. Katastrofen har också i början ett mycket snabbare förlopp än för västra Medelhavet.

När vattnet når upp till nivån för Sicilianska tröskeln och börjar rinna över medför det en kraftig erosion. Strömfåran i bottentopografin är där nästan 10 ggr bredare än vid Gibraltar. Den skapar en mycket större flod än den som begränsas av inflödet genom Gibraltar sund. Bottentopografin över Sicilianska tröskeln visar tydliga spår efter ett kraftigt flöde. Fallhöjden över tröskeln är omkring 1500 meter på bara ett 10-tal mil. Västra Medelhavet börjar att tappas på vatten över i Östra Medelhavet. Vattnet i Östra Medelhavet stiger därför i början med flera meter i timman och dess stighastighet försörjs initialt av västra Medelhavets tappning. Stighastigheten är således många gånger större än vad som styrs av inflödet vid Gibraltar och vattenmassorna utplånar civilisationerna och dränker stora delar av befolkningen i området. Jmf fig. 5.

Allt eftersom storleken på Medelhavet ökar, avtar också stighastigheten och strömmarnas styrka. När Östra Medelhavet fyllts upp till samma nivå som Västra Medelhavet är stighastigheten helt avhängig inflödet vid Gibraltar och det nya sammanhängande Medelhavet stiger nu bara någon decimeter i timman.

Med det flöde som beskrivs ovan skulle Medelhavet ha återfyllts på ca 200 dagar. I verkligheten avtar inflödet i Gibraltarsund när Medelhavet börjar nå upp till nivån att det uppstår ett mottryck. De sista hundra metrarna till full nivå tog sannolikt minst lika länge till. Oavsett inflödet i Gibraltar så är det flödet och erosionen över Sicilianska tröskeln som avgör katastrofens omfattning för Östra Medelhavet. Det innebär således att tiden för att undsätta sig för de som blev fångade på öar var knapp och för de som inte kunde nå en topp högre än 2000 meter var drunkningen oundviklig. Längst upp lämnar de sina mest värdefulla ägodelar som de i all hast burit med sig i flykten. På dessa höjder ansamlas därför dåtidens rikedomar och ligger sedan dess kvar.

Atlantis huvudö Basileia var långt under detta kriterium. Dess högsta punkt är Herodotosberget vars topp ligger flera hundra meter under havsytan. Där har Basileias och atlanternas mest värdefulla föremål av guld, koppar och obsidian lämnats kvar. Beroende på topografi kan även andra lägre toppar närmare Poseidopolis vara valda som tillflyktsmål och innehålla merparten av dåtidens rikedomar. 

Huvuddelen av grekerna bodde i området mellan nuvarande Kreta och Rhodos som utgjorde kusten mot havet. Nuvarande botten av Egeiska havet var befolkat och hade mycket goda odlingsegenskaper. Några människor lyckades nå toppar som inte dränktes av havet. Dessa utgjorde således de första som befolkade den grekiska övärlden och de blev nybyggare på områden som tidigare var bergstoppar. De toppar som var tillflyktsorter och som slutligen översvämmades har ansamlingar av grekernas mest värdefulla föremål.

När Medelhavets yta når över tröskeln vid Bosporen börjar också Svarta Havet att fyllas upp till världshavens höjdnivå. Svarta Havets flora och fauna genomgår en förödande katastrof. Skillnaden i salthalt mellan det söta Svarta Havet och det mycket salta Medelhavet gör att det uppstår ett kraftfullt osmotiskt tryck. Mycket starka strömmar sötvatten flödar ut ur Svarta Havet. Det ersätts med tyngre saltvatten i undervattenströmmar. Svarta Havet förvandlas från sötvattensjö till salthav i ett enormt vattenutbyte. Nivåhöjningen är trots detta långsam och följer stighastigheten i Medelhavet. Ingen drunknar men deras odlingsmarker dränks och försörjningen från havet är helt borta i en stor ekologisk katastrof. Växtligheten dör och förmultningen förbrukar allt syre. Svarta Havets lägre vattenskikt blir och är fortfarande världens största syrefria havsområde. Befolkningen runt Svarta Havet får se sina strandnära etableringar dränkas och även här blir det en flyktingkatastrof som skapar nya konstellationer till såväl erkända som mytiska folk. Runt Svarta Havet finns bland andra den finsk-ugriska folkgruppen. Den är sedan länge etablerad främst i Svarta Havets norra och nordvästra del. I markkonflikten med atlantiska kolonisatörer blir dessa flyktingar blir undanträngda och följer floderna uppströms till helt nya etableringsområden. De som följer Donaus flöde utgör ungrarnas ursprung och de som följer Dnjepr norrut blir finskans och estniskans språkbärare.

Vedertagna teori är att Svarta Havets omvandling från sötvattensjö till salthav skett på grund av att en jordvall raserats i Bosporen och därefter dränkt bosättningarna runt Svarta havet. Den teorin har sådana brister att den är helt orimlig. Mest signifikant är att dagens Svarta Hav har ett nettoutflöde på 200 km3/ år. Det är knappt motsvarande Sveriges årsnederbörd och mer än dubbelt så stort som Nilens flöde. I sammanhanget skall också beaktas att vid denna tidpunkt och årtusendena tidigare hade inlandsisen smält ned i Svarta Havets avvattningsområden. För området öster om Svarta havet innebar avsmältningen ett så högt flöde att Kaspiska havet och Aralsjön var förenade i ett sammanhängande innanhav. Då dessa saknar utflöde är således tillrinning och avdunstning i jämvikt och proportionell mot varandra. Vid denna tid således ca dubbla ytan och dubbla tillrinningen mot idag. Det rimliga är således att det genom Bosporen rann en flod med ett flöde kanske uppemot 4-5 ggr Nilens nuvarande flöde. Vedertagen teori med en avspärrning vid Bosporen och ett ytmässigt mycket mindre Svarta Hav kräver således även en rimliga förklaringar till vart ovan beskrivna vattenöverskott tagit vägen.

Konsekvenser.

Katastrofen innebär att världens tre mest framstående kulturer, atlanterna, grekerna och egyptierna nästan helt går under. Vad som beskrivs som plötsliga utvecklingssprång i historien är således enbart överlevande rester av tidigare mycket långt utvecklade kulturer. Det samhälls-system som hade utvecklat dessa högtstående kulturer fanns inte kvar och förutsättningarna för att börja om var också borta genom att nästan all jordbruksjord och skogar översvämmades. Försöken att på de nya platserna återskapa det som varit är således mycket begränsade resultat av vad som tidigare funnits. Försök som till övervägande del misslyckades och de flesta kunskaperna glömdes. Gåtfulla rester lämnades till eftervärlden som inte ser de ursprungliga, betydligt mera avancerade, kulturerna långt under havsytan. Mänsklighetens kulturella vagga tros därför vara ett område som inte drabbats och det är sumerernas rike i nuvarande Irak. Det var vid tillfället för katastrofen ett område med nomadiserade folk som levde på får och getskötsel.

Flyktingströmmarna som följer i spåren av katastrofen är stora. De som med båt kan färdas längre är nästan enbart överlevande atlanter. De är de värst drabbade och har få reträttplatser. De har en stor båtflotta vilket gör att de har helt andra möjligheter att förflytta sig än andra. De som fanns väster om Basileia kunde inte segla österut på grund av alla de växtrester som blockerade vägen där Basileia en gång legat. De sökte sig västerut och etablerade sig på många nya ställen och var de invandrade indoeuropéerna. De som lyckades fly Basileia etablerade sig på Kreta eller österut. Alla folk runt nya Medelhavet blev flyktingar och måste börja om från en landnivå ca 2000 meter över deras tidigare bosättningar. Bara ett fåtal etableringar fanns sedan tidigare på denna nivå och endast vid Nilens flöde var den av någon betydande numerär.

Övre Egypten och Levanten befolkades vilket idag motsvaras av Medelhavets östra kustområden. De flesta tog dock sin tillflykt till Tigris och Eufrats flodområden som betraktas som den bördiga halvmånen. Mesopotamien är det område som är bäst lämpat att producera tillräckligt med föda åt flyktingarna. Det befolkades såväl norrifrån som söderifrån av flyktingar. Ett sumer-semitiskt samhälle byggs upp med medförda kunskaper. Därför tros det vara civilisationens vagga men skall betraktas som en gynnsam plats för civilisationens omstart. Atlanterna kom från en kultur där de både sett och medverkat till ett materiellt överflöd. Deras auktoritet var stor då de hade odlingskunskaper och tekniskt kunnande som kunde vara livsavgörande för alla.Det kom att ta 5000 år innan mänskligheten kommit till ett samhällssystem som kunde mäta sig i kunskap och social välfärd med de undergångna.

De klimatmässiga förändringar som katastrofen innebar för regionen är komplexa.Generellt kan man dock säga att det då i betydligt större utsträckning föll nederbörd över land och att detta numera avsätts direkt i det betydligt större Medelhavet.Norra Afrikas kust var tidigare brant och framtvingade kustnära nederbörd. Dessa geografiska förutsättningar är helt förändrade.Ett troligt scenario är att Norra Afrika får mindre nederbörd med ett större Medelhav.Den flyende boskapshållande befolkningens behov av bete gör också att marker tas i anspråk som inte tål denna belastning. Kombinationen torrare klimat och hårdare belastning medför och förklarar en plötslig tillväxt av Sahara vid denna tidpunkt i historien. Globala förändringar kan inte heller uteslutas.

 

Critias av Platon, politisk världsbild.

 

Berättelsens uppkomst.

Platon levde 427- 347 f.kr. och är den som nedtecknat berättelsen om Atlantis.Platon har nedtecknat en berättelse och dialog mellan Critias, Hermocrates,Timaeus och Socrates.Det är Critias berättelse som är återgiven medan återstoden är förlorad.Det viktiga i den berättelse som de ville framföra var inte primärt att berätta om Atlantis. Berättelsen om Atlantis var till för att förklara varför olika barbarnationer och hellenska familjer efterhand framträder på scenen.

Därför är den inledande delen av berättelsen förklaringen och grunden till varför det finns anledning att berätta historian om Atlantis. I det antika Grekland fanns folk som de kunde identifiera och särskilja såsom barbarer och hellener. Deras närvaro och agerande var något som krävde en förklaring och var för tiden av hög vikt. Vid tiden för nedtecknandet var hotet från barbarerna påtagligt. Filip II av Makedonien var ett växande militärt hot och hans son, Alexander den Store, lade ett par årtionden senare nästan hela den kända världen under sig.

Barbarers och Helleners ursprung.

Den beskrivning som görs av grekerna i berättelsen är, med beaktande av att grekisk aristokrati sannolikt hade ett stort inslag av atlantisk härkomst, också starkt påverkad av atlantisk världsbild och religion. Vad som var gemensamt för såväl greker och atlanter är att katastrofen tvingar dem upp i bergen och överlevnaden där var svår i många generationer. Critias berättar följande om grekerna men som likväl kan vara gällande egenskaper för atlanterna.Gudarna hade fördelat jorden rättvist mellan sig. Hephaestus och Athena som var syskon fick gemensamt sig tilldelat detta land. De förenades också i sin förkärlek för filosofi och konst.Landet de tilldelats var naturligt lämpat för vishet och dygd.Där fostrades modiga barn och de gavs i sina sinnen uppgiften om ledarskap. Det var hantverkare, familjeförsörjare och en krigarklass. Krigarklassen bestod av och var utvalda ståtliga män. De fick allt nödvändigt för överlevnad och utbildning.

Personer hade olika samhällsuppgifter.Troligt är att man även medvetet bedrev en form av avelsarbete. Krigarklassen var utvald av gudalika män vilket tyder på att vissa egenskaper framhölls. De bättre och sämre parades ihop var för sig utifrån vissa kriterier. Urval som kriterie för att skapa idealstaten beskrivs också av Platon men då med Aristoteles som förmedlare.

Fortsatt berättar Critias.

På grund av förstörelsen hade deras gärningar försvunnit och deras kunskaper, för de som hade dem, hade försvunnit på grund av den långa tid som gått. När det fanns några överlevande uppehöll de sig i bergen. I många generationers kamp om överlevnaden tappades kunskapen och deras bakgrund övergick till myter. Först när livets nödvändigheter blivit tillgodosedda gavs möjligheter att efterfråga sin historia. Vad Critias berättar är således en mycket rimlig och logisk utveckling till följd av denna katastrof. Med den bedömning som gjorts för tidpunkten av katastrofen så har det således gått över 3000 år sedan händelsen när den nedtecknades av Platon. Platon var redan under sin levnad en erkänd filosof med egen utbildningsinrättning, akademia.

Grekernas syn på barbarerna visar Aristoteles. Han hade gått i lära hos Platon och betraktade grekerna som överlägsna och att andra var födda till slavar. Till födda som slavar förde han barbarerna. Med denna människosyn och den av Platon nedtecknad berättelse, ursprungligen förmedlad av en egyptisk präst, var därför mycket kontroversiell. Hellener, barbarer och grekisk aristokrati, påstods ha samma ursprung.

Det är således ingen orimlig tanke att avslutet på historien råkade försvinna vid lämpligt tillfälle och att Aristoteles lät det ske.Ett historiskt dokuments förstörande vars konsekvenser vi kan spekulera i men inte bedöma. I framtiden kan vi blicka tillbaka och utvärdera om översvämningsteorin gett politiska konsekvenser. John M Roberts beskriver i Allemans världshistoria en modern syn på barbarerna.

Barbariska folk som hade ett och annat gemensamt med de stora kulturerna men som på det hela taget stod på en mycket lägre nivå i fråga om tänkande, kunnande, sköna konster och välstånd. De kunde vara farliga grannar. Kulturfolken måste ofta försvara sig mot barbarerna. Ett tillstånd som drabbade världen under främst 500 – 1500 e.kr. Efter 1500 hade många av barbarfolken försvunnit från kartan.

Med översvämningsteorin innebär det inte på något vis att barbarerna försvunnit från kartan utan att de i allra högsta grad finns kvar och oftast på ledande positioner i samhället. Skillnaden är snarare att vid tiden för 1500-talet har barbarer och barbarledda nationer i västra och norra Europa övertagit den ledande rollen i världen. Det är snarare en förskjutning av historieskrivningen där det från 1500-talet är det barbarerna själva som skriver och dikterar världshistorien. När mumier hittas långt från Europa med europeiskt utseende så är det rasmässiga barbarer vilka aldrig haft anknytning till västra och norra Europa. 

Från ett objektivt perspektiv har sedan 1500-talet kolonialvärlden, utplånande av indiankulturer och merparten av dess folk, slavhandel och två världskrig utgått från barbarers fortsatta maktambitioner.

Atlantis

Poseidon tilldelades ön Basileia. Han fick där 10 barn med Kleito. Riket delades upp mellan dessa barn och äldste sonen Atlas, fick bli kung över hela riket. Atlanterna valde liksom grekerna ut krigare bland sin befolkning. Storleken var ett primärt kriterium att framhålla när striderna var man mot man. Eftersom en stor del av de överlevande från Atlantis var de som redan fanns på ockuperade områden så var det främst krigarna som överlevde katastrofen. En av utgångspunkterna i sökandet efter atlantiska ättlingar är ljushyllthet och ofta en storväxthet som kriterier. Enbart huvudstadsprovinsens militära uppbyggnad beskrivs. Även om dess numerär bör betraktas som orimlig så ingick en hel del hästar som användes till dragande av stridsvagnar och till rytteri. Spjutkastare, bågskyttar och delvis bepansrade krigare.Det ingick också en betydande flotta. Den militära styrkan försörjdes av jordägarna. De nio andra provinsernas militära uppbyggnad var likartad.

Atlanternas utveckling och framgång gör att befolkningen ökar. Det börjar krävas mera mark för medborgarna och de är mycket intresserade av nya fyndigheter för utvinning av metaller. De har en välutvecklad boskapsskötsel. Man kan därför utgå från att komjölk ingår som en viktig föda och att de har förmågan att nedbryta mjölksocker. En egenskap som starkt bidrar till ett bra näringsintag och hög överlevnad. Bruket av hästar bidrar starkt till deras goda produktionsförmåga. Deras hyllning till boskapen återkommer ständigt i deras fester, riter och religion och avbildas därför rikligt.

De boende på Basileia är mera ljushyllta än omgivande folk. Enligt Platon hade de även elefanter i sin tjänst. Med mjölken, köttet, fisken och odlingarna är atlanternas näringsintag mycket bra och välbalanserat. Detta ger att atlanterna till kroppsstorlek är storvuxna relativt omgivande folk. Deras urval av krigarklassen gör också att de genetiskt gynnar storväxta män, ljus hy och intellektuell förmåga. Krigarklassen är garanterad sitt livsuppehälle. Överflödet frigör dem och ger utrymme för en intellektuell klass med uppgifter för problemlösning och tankeverksamhet. Sannolikt är det den organisatoriska lösningen som gör att Atlantis utvecklas mycket snabbt och har sin motsvarighet först i uppbyggnaden av lärocenter i modern tid. Helt befriade från vardagens problem kan denna klass helt ägna sig åt att skapa tekniska lösningar. De drivs både av ren nyfikenhet och av kungarnas militära ambitioner att utveckla teknik som ger dem världsherravälde.

Atlantis är baserad på en av Platon tämligen ingående beskrivning av riket med avancerad arkitektur och kanalbyggen på huvudön Basileia. Deras huvudstad är Poseidopolis. Enligt den beskrivning som förmedlas av Platon skulle staden vara förbunden med havet med en kanal och som låg på södra sidan av ön. Från att ha varit ett välorganiserat folk för överlevnad och utveckling inom Basileia började man ge sig ut för att erövra omgivande land. Enligt Platon hade man också en metall som man kallade orichalkon.

Med sitt organisatoriska och tekniska kunnande lyckades man enkelt erövra allt land väster om Herakles stoder. Sina astronomiska kunskaper utnyttjade de flitigt i såväl jordbruket som vid navigering och de hade fullständiga kunskaper om alla synliga planeters banor. Herakles stoder är de berg som omger Basileia. Dessa är vad som idag utgörs av Kreta och den Libyska toppen Al Jabal Al Akhdar. Dessa är med dåtidens vattenstånd upplevda som varande ca 2000 meter högre än idag. De utgör viktiga landmärken för dåtidens sjöfart. Deras toppar motsvarade drygt 4000 meter respektive 3000 meter över havet. Med dessa landmärken kan de avgöra sitt läge på en stor del av haven på bägge sidor om sundet. Atlanterna styr nu hela världen väster om Herakles stoder. 

Enligt Platon behärskade atlanterna Libyen ända till Egyptens gräns och över Europa till det Tyrrenska landet vilket var benämningen på Italien. Europa är det område som ligger torrlagt nordväst om Kreta upp mot nuvarande Grekland fram till södra delen av Italien där Tyrrenska landet vidtar. En mycket exakt beskrivning av området runt Joniska havet då Sicilianska ryggen ligger torrlagd. Det omsluter vad som sågs som atlanternas innanhav och som då därför kallades Atlanten. Riket Atlantis hade framvuxit och omringar nuvarande Joniska havet.( fig. 3 och 4 ) Enligt berättelsen sjönk Atlantis i havet som ett guds straff av gudarnas gud Zeus på grund av atlanternas girighet och orättfärdighet.

Grekerna

Grekernas kustlinje är sammanhängande mellan Kreta och Rhodos. Centrum för deras civilisation är Ur-Athen. Den ligger vid Svarta Havsflodens mynning. Svarta Havsflodens flöde är troligen mellan nuvarande öarna Rhodos och Karphatos och dess mynning 60 – 80 km rakt söder om Rhodos sydspets. Alternativt kan den ha mynnat ut i Plinusgraven sydväst om Karphatos.

Grekerna har i vad som idag är Egeiska havet också ett överflöd av skog och god åkermark. Ett idealiskt område att bosätta sig på.Vattentillgången är god tack vare omgivande höga berg som med sina floder försörjer slätten med vatten. Stora sötvattensjöar finns också efter Svartahavsflodens flöde. Överflödet ger utrymme för utvecklandet av en högtstående civilisation. Dåtidens greker hade samma ursprung som nutida turkar och skiljde sig därför märkbart gentemot de ljushyllta atlanterna.

Egyptierna.

Egyptierna vars rike var utefter Nilens sträckning och områdena närmast intill har också utvecklat en egen kultur. De är inte alls så långt gångna som greker och atlanter. De ser atlanternas framryckningar som ett stort hot och fruktar att hamna i slaveri under dem. Deras bosättningar är längs Nilen och deras kulturella och ekonomiska centrum ligger vid Nilens utlopp ca tio mil utanför nuvarande Alexandria. Enligt myten en stad vid namn Rhakotis. Nilen hade då en flodfåra och inget delta som idag. Detta eftersom lutningen är betydligt kraftigare vid den förväntade mynningen än vad den är vid dagens Nildelta. I världens första historiebok skriven av Herodotos beskrivs också Nildeltat som en företeelse som tidigare inte fanns. Rhakotis var också namnet på den by som Alexander den store gav namnet Alexandria. Denna by således grundad direkt efter katastrofen och är idag en äldre del av Alexandria.

Egyptiernas utveckling ligger efter såväl de ledande atlanterna som grekerna men helt klart före resten av världen. De befolkar också stora delar av området öster om Nilens flöde som är en slättbygd betydligt flackare än den branta kusten västerut.

 

Libyerna.

Väster om toppen Al Jabal Al Akhdar övergår den branta kusten åter till ett flackare slättland. Invandringen har skett efter kusten österifrån från Nilens mynning. Området har väl kunnat sörja för en god tillgång på mat varför det även här uppstår en större befolkning. Libyerna har länge levt ostörda från intrång av andra folk. På bägge sidor är de omgivna av branta kuster och söderut av Sahara. Mot yttre angrepp har de ingen organisation eller försvarsförmåga. Atlanterna med sin tekniska överlägsenhet kunde enkelt kontrollera libyerna och andra folk som bodde runt dåtidens Atlanten.

Konflikterna.

Grekernas och atlanternas intressen kolliderade nu i området runt nuvarande Kreta i norr och med egyptierna i söder. ( fig. 4 ) Anledningen var troligtvis atlanternas sökande efter brytbara malmer för främst bronsframställning. När atlanterna gick till angrepp mot grekerna var grekernas motivation mycket starkare än atlanternas. Grekerna slogs för att undvika slaveriet medan atlanterna började ifrågasätta sitt eget agerande. De kände en allt större oro för att de skulle straffas för sina maktambitioner och det fanns fortfarande i deras medvetande att deras välstånd byggts upp under tider då de inte utövade förtryck av andra folk. Atlanterna som varit förebilder för samhällsbyggnad börjar i omvärlden ses som moraliskt förfallna och som militära hot. De är utan tvekan omvärldens fiender och i många stycken överlägsna omvärlden i organisation och teknik.

Grekerna lyckades hindra atlanternas fortsatta expansion i norr och detta militära nederlag räddade folken öster om Herakles stoder från att bli förslavade.Egyptierna prisar i Platons berättelse grekernas heroiska insatser och dåtidens Athen hade fått stå som förebild för Egyptens egna samhällsordning. Enligt Platon ansåg egyptierna att deras samhällsordning var nedärvd från Athen för 9000 tusen år sedan. De beundrade också grekernas för deras dåd och djärvhet att motstå atlanternas försök att skapa ett världsherravälde. Däremot ansåg egyptierna att alla greker var småbarn och att något som en gammal grek inte fanns.Grekerna ansågs inte ha några riktigt gamla traditioner eftersom en mångfald av katastrofer hade drabbat dem och traditionerna hade gått förlorade. Det påståendet får sin förklaring av Medelhavets återfyllnad och Atlantis försvinnande.

Det är också beskrivet att vulkanutbrott drabbar dem hårt vilket troligen är Santorinis, Theras kollaps omkring 1400 f.kr. Minoernas kultur tros ha gått under på grund av konsekvenserna från det utbrottet. Det är också en trolig inledningen på de Mykenska kulturernas sönderfall. Det kom på 1200-talet och fram till 800-talet f.kr. är det en gåtfull tid i Grekisk historia. När levnadsvillkor försämras orkar man inte bära samhällsstrukturer som ägnas åt annat än ren överlevnad. Båda dessa katastrofer hade egyptierna klarat sig bra ifrån men grekerna hade drabbats hårt enligt den egyptiske präst som förmedlat historien. Egyptierna hade Nilen att förlita sig på både vid översvämning och vid vulkanutbrott.

 

Myterna och Bibeln.

 

Edens lustgård.

När förbindelsen med världshaven vid Gibraltar bryts sjunker vattnet i Medelhavet undan. Toppen av Medelhavsryggen friläggs och en ö bildas.  När de första människorna når till ön upptäcker de förträffliga förutsättningar för sin existens. Det finns stora likheter mellan Bibelns berättelse om Adam, Eva och Edens lustgård jämfört med beskrivningen av Basileia.

Basileia.

Enligt Platon delar gudarna upp världen mellan sig och Poseidon får Atlantis. De första inbyggare är Evenor med hustru Leukippe. De får dottern Kleito. Poseidon får med henne fem tvillingpar, alla pojkar.

På en beskrivning hur Poseidon fick Basileia beskriver Platon sålunda. På en liten kulle på ön omkring femtio stadier från stranden bodde en av jordens ursprungliga inbyggare som hette Evenor med sin hustru Leukippe. De hade en dotter som hette Kleito. Hon var giftasvuxen då hennes föräldrar dog och Poseidon fann henne tilldragande.Ön var rik på allting. Det fanns gott om timmer, mängder av vilda djur. Där växte allt som människan behöver för sin utkomst och för sitt nöje. Poseidon och Kleitos söner styrde över en ökande befolkning som var bra på att bygga.

Äldsta pojken är Atlas som får namnge ön och havet den låg i. Atlas blir öns första kung. De övriga barnen blir prinsar. Jordmånen är utmärkt och överflödet ger utrymme för andra förmågor som byggande och konstruktioner. De samarbetar efter fastställd samhällsuppbyggnad och snabbt tilltar befolkningsmängden. Vidhållen tradition gör att kulturen och utvecklingen blomstrar utan hot från omvärlden. Öns namn är enligt Platon, Basileia och kommer sedermera att utgöra huvudön för riket Atlantis som vuxit långt utanför huvudön.

Bibelns Edens lustgård hade också allt vad människorna behövde. Adam och Eva fick sönerna Kain och Abel.I övrigt påminner berättelserna om varandra på ett sätt som gör att det finns anledning att tro att de i grund och botten är olika variationer av en och samma hörsägen.

Den bibliska berättelsen saknar däremot den geografiska platsen för Edens lustgård. Man har försökt att placerat den i ett för den tiden känt och bördigt område. Däremot aldrig tillfredställande lyckats. Med Platons berättelse finns förklaringen i att Basileia sjönk i havet och med den Eden.

Med Noa som atlant och en enligt Bibeln ättling av Adam i rakt nedstigande led, innebär det att Edens lustgård var en del av Basileia. Bibeln har således ett atlantiskt ursprung och ävenså de hellenistiska religionerna varur Bibeln har sin grund.

Syndafloden.

 

Första Moseboken 6:e kapitel handlar om Noa och Guds straff med syndafloden.Gud ansåg att människorna alla hjärtans uppsåt och tankar beständigt endast var av onda.

1 Mos. 6: 7. "Och Herren sade: Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna från jorden, ja, både människorna och fyrfota djur och kräldjur och himmelens fåglar. Ty jag ångrar att jag gjort dem."

Men Noa hade funnit nåd för Herrens ögon.Noa fick i uppdrag att bygga arken och ta med sig ett par av varje djursort och sina närmaste anhöriga. Dessutom uppmanades Noa att ta med sig livsmedel så att det skulle räcka. Han fick sju dagar på sig och därefter skulle gud låta det regna i fyrtio dagar och fyrtio nätter och alla varelser som gud gjort skulle han därmed utplåna.

1 Mos. 7:17-19. "Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade sig och lyfte arken så att den flöt högt uppe över jorden.Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden och arken drev på vattnet.Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg under himmelen täcktes helt."Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar. I sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.

Atlantis undergång.

Atlanterna kunde inte bära sin välmåga med jämnmod utan förföll till makthunger och därför lät Zeus straffa dem och återföra dem till ordningen.

Efter att athenarna stoppat atlanternas försök så förekom något senare jordbävningar och översvämningar av stor häftighet och under ett enda dygn svaldes alla Athens krigare upp av jorden, medan Atlantis uppslukades av havet och försvann. Därefter bildades en sörja på platsen som var ett omöjligt hinder att passera och gjorde havet osegelbart.Atlantis undergång och syndafloden är var för sig ett stöd för framlagda hypotes där naturkatastrofen förklaras som ett guds straff.

Grekisk myt.

En grekisk myt berättar att det var i Grekland som mänskligheten fick en andra chans. Zeus var arg på människorna som alla var tjuvar, bedragare och lögnare och bestämde sig för att dränka alla i en syndaflod. Den gode mannen Deacalion hade varnats av sin far Prometheus och hade byggt en ark i god tid. Översvämningen dränkte jorden men Deucalion och hans hustru Phyrra var säkra i sin ark. Efter att ha seglat i nio dagar och nätter strandade de på toppen av Parnassos nära Delfi.

Deacalion offrade till Zeus och Zeus svarade genom att skicka Hermes med ett löfte om en önskning.Deacalion bad då att jorden skulle återbefolkas och han blev då tillsagd att kasta sin moders ben bakom sig.Paret tog då stenar och kastade dem över sina axlar. Deacalions stenar blev män och Phyrras blev kvinnor.Den nya rasen blev kort och mörk medan den tidigare hade varit lång och blond.

 

Gilgamesheposet.

Gilgamesheposet har kallats världen äldsta bevarade diktverk. Den odödlige Utnapishtim berättar för Gilgamesh att gudarna skulle komma att utsläcka allt liv med en stormflod. Guden Ea avslöjar detta för Utnapishtim och råder honom att bygga ett skepp som kunde rymma all jordens säd.

Koranen.

När Bibeln beskriver en världsomspännande översvämning så omnämner Koranen detta som en lokal översvämning som drabbar enbart Noas folk. Koranen 7:59-64. Detta är en korrekt beskrivning av återfyllnaden av Medelhavet om man befinner sig i områden som inte översvämmas. Längs Tigris och Eufrats flöden ligger gryende kulturer och nationer som inte är drabbade direkt av katastrofen men indirekt genom efterkommande flyktingströmmar och deras behov av nya etableringsplatser.

Övriga myter.

Det har totalt påträffats ca 270 olika myter världen runt som beskriver en översvämning som förintar människor och där någon klarat sig. Dess innehåll är även spritt bland olika indianfolk i hela Amerika. Översvämningsmyten är den överlägset mest förekommande och spridda i hela världen. Legenden Mu har samma ursprung och handlar även den om ett ljushyllt framgångsrikt folk. Dess placering har sökts i Stilla Havet. Legendens långa överlevnad skall ses som en bekräftelse på atlanters närvaro i området. Deras helt avvikande utseende, kultur etc. har tarvat en förklaring för de som bor i Stilla Havsregionen. Deras försvunna ö placeras i myten i det hav de känner. Förutom överssvämningsmyten finns det stora likheter i religiös mytologi och sagor mellan helt skilda delar av världen. Likheter mellan egypters och moirernas myter synes helt oförklarliga men är med ovan beskrivna hypotes är det en logisk och konsekvent följd förknippat med mycket goda seglings och navigeringskunskaper.

Katastofen bakom myterna.

Likheterna mellan olika berättelser i deras beskrivningar av syndafloden är samstämmiga om Medelhavet återfyllts. Det är samma händelse men beskrivs av olika personer och deras flykt och överlevnad från syndafloden.

Det kan också vara att det handlar om många människors gemensamma upplevelser som vävts ihop till en myt om en person där berättelserna egentligen breddar och kompletterar varandra.

Platon beskriver hur man i Atlantis väljer ut människor till olika uppgifter. Det synes vara nära till hands att det skapas en form av urval och avel där man får långa och blonda människor i enlighet med myten om Deucalion och Phyrra. Om dessa var atlanter så öppnas en intressant frågeställning om deras utseende som långa och blonda. Dessutom kan man dra slutsatsen att grekisk mytologi är en blandning av atlantisk och den tidigare grekiska. Det öppnas även för frågeställningen vart atlanterna som styrde områdena utanför själva huvudön tog vägen. De hade sannolikt till sitt förfogande merparten av Atlantis båtflotta. Dessa var fast väster om Herakles stoder eftersom havet där Basileia legat inte längre var segelbart.

Världshaven hade under de senaste 5000 åren stigit med ca 100 meter. Det var bara en tidsfråga innan världshaven skulle börja rinna över i Baleariska bäckenet vid Gibraltar sund. Den oundvikliga katastrof, som var under uppbyggnad, har både i Bibeln och av Platon beskrivits som Guds respektive Zeus straff för atlanternas beteende. Ett oförklarligt skeende överförs till en handling av gudar.

Inflödet av kallt vatten i Västra Medelhavet medförde att det skapades ett permanent högtryck, anticyklon över regionen. Det skapade nordliga vindar som förde med sig fuktig luft som avsattes i den östra Medelhavsregionen som regn. Bibeln säger 40 dagar och 40 nätter innan floden kommer. Kraftigt ihållande regn i området, helst under sommarmånaderna, är mycket extraordinärt.

Det ökade marktrycket och dess genomslag i en marksänkning är omöjligt att bedöma men att den är mycket stor är givet. Då trycket först ökar i Baleariska bäckenet medför det att marken sjunker mera i joniska havet, dåvarande Atlanten, än i den gör längre österut. Vattnet vid Basileia börjar strömma från öster till väster. Jordbävningar måste också ha känts och påverkat Basileia.

Regn kombinerat med jordbävningar gjorde atlanterna oroliga. Atlanterna som bodde i sundet visste inte vad som var på gång men såg på nära håll oförklarliga händelser. Man kan således sluta sig till att extraordinära händelser oroade atlanterna som de saknade en förklaring för. Bibeln och myterna visar att det fanns en oro och föraning. Överlevande har således utifrån naturens konstiga beteende till viss mån förberett sig för den kommande evakueringen. När Zeus beslöt att straffa atlanterna så var det med ett mycket dramatisk skeende.

När Baleariska havets nivå nästan fyllts upp så börjar vattnet rinna över sicilianska tröskeln och över till det som idag är Joniska havet, dåvarande Atlanten, så är katastrofen ett faktum för atlanter och greker. Atlanternas centrum, ön Basileia tycktes sjunka i havet. I deras referens var havet konstant varför deras upplevelse var att Basileia, sjönk. Grekerna som såg vattnet vinna terräng in över land upplevde samma händelse med marken som referens och beskriver en översvämning. Det vill säga samma katastrof beskriven från två olika referenser. Den oförklarliga katastrofen beskrivs av Platon som att Grekernas rike utplånades genom att det översvämmandes och drabbades av jordbävningar med stor häftighet. Atlantis uppslukades av havet och försvann.

När vattnet steg på Basileia så fanns inga som helst möjligheter att undsätta alla människor och djur där. De fåtal som hade båtar och flytetyg att hålla sig till ställdes inför valet att se vänner och familjemedlemmar drunkna eller plocka upp dem och kollapsa av de tiotusentals som behövde hjälp.

Allt eftersom vattnet steg trängdes människorna upp allt högre ända tills skriken tystnade och fåglarna lämnade den sista toppen. Kvar på de högsta topparna finns de föremål som de flyende människorna ansåg vara deras mest värdefulla ägodelar. Det var få atlanter som överlevde katastrofen. Oavsett detta så hade hela deras samhällsstruktur gått under och förpassat dem till en flyktingskara i stort behov av ny odlingsbar mark.

När allt vad Gud hade skapat förstördes fann detta sin logik i att Gud utdelade ett straff. Då måste det också finnas en anledning vilket beskrivs såväl i Bibeln som av Platon.Platon beskriver också hur havet utanför Herakles stoder är, i en engelsk översättning, fyllt av mud. Det har i svenska översättningar beskrivits som gyttja. Platon säger att denna gyttja blev ett opaserbart hinder för seglande ut i någon del av havet bortom stoderna.

Det är med den katastrof som beskrivets givet att mängder av växtrester ansamlas vid ytan. Det är också troligt att en stor del av de växtrester som följde med västra Medelhavets stigning följde med ytvattentappningen till östra Medelhavet då nivån steg över Sicilianska ryggen. Att en ansamling sker just där Basileia legat är troligt då detta utgör en midja där merparten av strömmande vattnet passerar. Det rör sig alltså om en sörja av växtrester som därefter gör området osegelbart.

En ansamling av växtrester torde alltså finnas i bottensedimentet mellan Libyen och Kreta som genom datering skall kunna fastställa tidpunkten för katastrofen mycket exakt i tiden. Den främsta civilisationen, Atlantis, drabbas värst. Deras kulturella, ekonomiska och tekniska centrum ligger på Basileia där nästan alla omkommer.

Merparten av de atlanter som överlevde var de som var utplacerade runt Atlanten för att upprätthålla rikets styre.

Var de så småningom fann sig tillrätta är en koppling till indoeuropeiskt språk, utseende och kulturella språng som skapar en helt ny bild av kulturers uppkomst och utveckling. Det gör att Platons berättelse flyttas närmare i tiden och angivet tidsavstånd 9000 år blir ca 3000 år för att korrelera med arkeologiska fynd. Enligt vår tideräkning således ca 3500 år f. kr. 

Grekerna var på fast mark och såg hur vattnet steg och hur det successivt åt sig in över land. De flydde upp på högre höjder och befolkade topparna allt eftersom vattnet steg. De som hamnade på tillräckligt stora öar överlevde men de var nu isolerade från andra och hade mist sin jord. De som hamnade på öar som inte var tillräcklig stora för att föda dem gick en ännu grymmare död till mötes än de som drunknade.Grekernas handels och kulturella centrum, Ur-Athen var dränkt.

Grekerna får genom översvämningen se hela sitt bördiga land och merparten av sin befolkning dränkt. Egeiska havet skapas där de tidigare hade sitt jordbruk. Överlever gör bara de som kan ta sin tillflykt till de högsta bergstopparna som nu utgörs av de grekiska öarna. Marken som utgör basen för deras matförsörjning och nationsbygge är förlorad. Överlevande atlanter blandar sig med lokal befolkning vilket ger svaret på den grekiska mytens förändring av hudfärg och längd. Ävenså kan man se att atlantisk och grekisk religion sammanblandas vid tiden med ett så småningom genomslag av atlanternas hellenistiska religioner.

Egyptierna, som levde längs Nilens strömriktning, kunde retirera uppströms på sina normala transportvägar varför de mänskliga tragedierna å deras vägnar var försumbara relativt atlanter och greker. När atlanternas och grekernas riken och kulturer gick under blev egyptierna världens ledande folk och nation. Även om också deras viktigaste områden och kulturella centra översvämmades så hade de undgått att dränkas. Deras kunskapsbärare överlevde således katastrofen. Egyptiernas plötsliga dominans är således en konsekvens av att atlanter och grekers samhällen gick under.

De fördelar egyptierna hade med Nilen som hjälp vid naturkatastrofer beskrivs också i Platons berättelse. Det finns anledning att tro att atlantiska flyktingars kunskaper till viss del utnyttjades och att de sedermera tog makten som faraoner. Pyramidernas tillkomst var atlantiska flyktingars kunskaper och inte primärt egyptiska. Detta förklarar pyramidbyggen och enkelgravarnas tillblivelse och spridning till andra delar av världen. Enligt Platon fanns inga gamla greker i kulturellt hänseende. Egyptierna hade grekernas förstörda rike såsom förebild medan dess nya kulturella historia var att betrakta såsom ett barn. En bra beskrivning av förhållandet där egyptiernas kultur överlevt översvämningen men greklands kultur gått under.

Effekterna av det ökade marktrycket från vattenmassorna visade sig påtagligt så sent som 21:a juli år 365 e.kr. Stora delar av Alexandria sjönk i havet och dess konstskatter ägnar man nu stor möda på att hämta upp. Hur många meter marken sjönk har inte studerats men den inre hamnen har idag ett djup på 7-9 meter där lämningarna finns kvar. Öster om Alexandria ligger ytterligare 3 städer som översvämmats och som ligger på ca 3 meters djup. Dessa städers ruiner har fallit i gemensam riktning och har tolkats som effekter av jordbävningen och markrörelser. Den riktiga tolkningen är att det beskriver efterföljande flodvågs riktning. Den 21:a juli var i ett par hundra år högtidligthållen som skräckens dag i Alexandria.

Runt Svarta Havet finns bland andra den finsk-ugriska folkgruppen. Den är sedan länge etablerad främst i Svarta Havets nordvästra del. Dessa flyktingar följer floderna uppströms förbi redan befolkade områden till helt nya etableringsområden. De som följer Donaus flöde utgör ungrarnas ursprung och de som följer Dnjepr norrut blir finskans och estniskans språkbärare. Översvämmade lämningar visar att det fanns civiliserade etableringar som sannolikt var atlantiska kolonisatörer. I katastrofens följe var de beridna atlanterna militärt överlägsna och knappheten ledde till övergrepp mot andra folk och bland annat gav upphov till finsk-ugrisk flykt. Dessa olika barbarfolk fortlever i myter och dess nära släktskap med grekisk aristokrati var skäl nog att förstöra slutet på historien om Atlantis.

Historiska frågeställningar.

Dateringen.

Egyptiernas flykt uppströms blev skyndsam men alla friska människor hann undan. Även deras samhällsstruktur slogs sönder men människors kunnande fanns i behåll. Det blev naturligt att egyptierna blev det folk som tog ledningen i världen utvecklingsmässigt. Vid tiden för 3500 f.kr. uppstod två riken i Egypten. Ett i nedre Egypten vid Nildeltat runt Medelhavet och ett andra mera utvecklat i övre Egypten. En logisk utveckling i ett land där dess handels och kulturella centrum läggs under vatten och människornas flyr uppströms Nilens flöde. Flyktingarna söker sig då bortom redan befintliga bosättningar innan de etablerar sig. Kunskapsmässigt är flyktingarna kunnigare och en mera avancerad kultur etableras därför långt från kusten i övre Egypten. Ett unikt förhållande som därför förbryllat vetenskapen. Det får med Medelhavets återfyllnad en logisk förklaring.

Även om grekerna i betydligt större antal än atlanterna överlevde katastrofen så var även deras samhällsstruktur helt sönderslagen. De överlevande var utspridda långt ifrån varandra på isolerade öar. Minoernas kultur på Kreta och dess ursprungliga närvaro där beror främst på invandring och flykt som gjorts till fots. Minoerna på Kreta härstammar från atlanterna som troligen maktmässigt behärskade ön men i övrigt utgjorde en minoritet. Majoriteten var invandrade greker. Knossos höga läge kan bero på att det var ett maktförhållande mellan atlanter och greker som atlanterna måste försvara och bevaka. Minoernas framställning av brons och Knossos arkitektur är alltså i övervägande del en föremedlad kunskap från atlanter. Dateringen av minoernas plötsliga uppkomst är omkring 3500 f.kr. Bronsålderns uppkomst hos minoerna vid den tidpunkten är således orichalkon vars kunskaper för framställning atlanterna hade med sig.

Basileias högsta bergstopp har en ansamling av de saker som de kvarlämnade atlanterna ansåg vara mest värdefulla och som de i de längsta förde med sig innan de slutligen drunknade. Medelhavsryggens högsta topp kallas Heradotes och är på betydligt lättåtkomligare djup än deras kulturella centra. Det kan innebära att merparten av Basileias befolkning lyckades nå toppen innan den slutligen översvämmades. Hittas större lämningar på någon lägre topp kan man utgå ifrån att den låg närmare Poseidopolis. Det finns många toppar i området som har mer eller mindre värdefulla forntida lämningar. En tydlig utvecklingsnivå kan således fastställas vid tillfället för katastrofen i framställningen av guld och bronsföremål. Ävenså bör själva dateringen kunna göras mycket exakt på organiskt material genom kol-14 metoden. År 3580 f.kr. hade Vesuvius ett utbrott. Det var ca 2400 år efter det närmast föregående. Ökande vattenmassor och markrörelser kan ha varit utlösande i ett vulkandrabbat område och därför skett i direkt samband med återfyllnaden.

Etruskernas plötsliga uppdykande i Italien, Tyrrenska landet, sammanfaller också med tiden för 3500 år f.kr. Etruskernas härkomst har aldrig kunnat fastställas. Om atlanterna behärskade området så fanns de redan på Tyrrenska landet. Deras möjligheter att överleva katastrofen var goda men deras insikt om att Atlantis gått förlorat var uppenbar. 3500 år f kr började det också dyka upp märkliga arkitektoniska byggnader i Norra Europa. Stonehenge första delar är daterade till samma tidsepok.

Det blir således logiskt att koppla spridandet av bronsframställning, oförklarliga historiska byggnader och uppkomsten av nya kulturer som en konsekvens av överlevande atlantiska flyktingar. Den tidigare föreställningen om att civilisationens vagga var vid Persiska vikenär felaktig. Den fanns, men var långt efter utvecklingsnivån runt östra Medelhavet. Med flyktingar tog sumerriket sin form. Det var den geografiskt lättillgängligaste platsen som undgått översvämningens verkningar och som hade bra odlingsförutsättningar. Slutsatsen är alltså att katastrofen skulle ha hänt för 5500 år sedan, omkring 3500 år f.kr.

Kustnära etableringar finns för tiden före katastrofen efter nuvarande atlantkust. Motsvarande saknas runt Medelhavet. De indoeuropéer som efter denna tid etablerar sig, gör det vid havet i större utsträckning än den redan etablerade befolkningen. De tidigare kustnära etableringarna är således översvämmade och förklarar att de saknas för från tiden före katastrofen. Äldre etableringar som hittats är sådana som legat på höjder 2000 meter över dåvarande havsnivå. Det förklarar bristen på forntida lämningar av etableringar runt Medelhavet och att de få som hittats inte kunnat kopplas såsom strandnära utan tämligen spridda. De forntida etableringar som hittats runt Medelhavet beskrivs såsom perifera. Ett tidigare oförklarligt förhållande som genom översvämningen får sin logiska förklaring. Efter nuvarande Atlantkusten är förhållandet däremot tydligt. Forntida etableringar var strandnära. Tiden efter 3500 f.kr. är nästan alla etableringar strandnära även runt Medelhavet.

Arkeologin anger jordbrukskulturernas kärnområde såsom området Levanten med start vid ca 8000 f.kr. Från detta område har det sedan spritts vidare efter floderna Tigris och Eufrat samt västerut i Turkiet. Från Nilens delta och utefter hela Nordafrikas kust saknas fortfarande helt lämningar efter jordbruksetableringar 3000 år senare. Detta är således en tydlig konsekvens av en återfyllnad av Medelhavet. Det högt utvecklade jordbruket runt östra Medelhavet hade spridit sig upp till området Levanten. Dessa områden är förlängningar av slätterna ner mot dåtidens Medelhav. Norrut stoppas spridningen av Taurusbergen som sluttar brant ner i havet och i söder stoppas spridningen inåt landet av Saharas klimat. Norrut och söderut är jordbruksexpansion näst intill omöjlig och jordbruket är enbart kustnära. Däremot österut öppet mot den bördiga halvmånen.

Jordbrukets ursprung låg i de dränkta områdena och dess spridning längs Afrikas nordkust var kustnära och under nuvarande havsnivån. Skenbart finns således inget jordbruk väster om Nilen före tidpunkten för översvämningen: Skenbart är jordbrukets kärnområde Levanten. Jordbrukets kärnområde är de då kustnära och nu översvämmade områdena som låg i direkt anslutning till dåtidens östra Medelhav. fig. 7.

1650 presenterade den irländska teologen Ussher, att han genom sina bibelstudier daterade jordens skapelse till den 22 oktober 4004 f. kr. Judarna har satt den till 7:e oktober 3760 f.kr.

Med Noa som ättling i rakt nedstigande led från Adam så är tidpunkten för den bibliska syndafloden och nutida arkeologiska kunskaper sammanfallande. Med enbart Bibeln som referens är dateringen logisk och i sammanhanget en respektingivande ingrediens för syndaflodens datering.

Mayafolket, som fram till modern tid, var bäst på att förutsäga astronomiska händelser som månrörelsen och dit tillhörande solförmörkelser, daterade sin tillkomst till för ca 5000 år sedan. Det sammanfaller med en rimlig tidpunkt för då atlantiska flyktingar landstiger och bidrar med ett utvecklingssprång. Det är ifrån 3500 till 3000 f.kr. som stora förändringar sker i indiankulturerna. Nya levnadsmönster, nya odlingsmönster, kruktillverkning, astronomiska kunskaper, skrift etc är utvecklingssteg som påtagligt förändrar levnadssättet bland indianerna.

Platons beskrivning och Bibelns beskrivning av åldern på de människor som härstammar från tidpunkten för katastrofen visar att tidshorisonten inte är riktig. Med de höga åldrar som redovisas i främst Bibeln men även i andra källor så framstår det som orimligt att dessa åldrar redovisades med en fortsatt trovärdighet. Det blir däremot mycket trovärdigt om år och årstid i dessa berättelser och tidiga nedteckningar är synonyma. De nutida tolkningarna utgår från vår nuvarande tidsrymd på ett års längd medan begreppet årstid lever kvar i våra språk som varande 4 stycken på varje år. Konsekvensen är att gamla texters tidsangivelser skall betraktas utifrån att ett år omfattar en årstid. Det bör beaktas att när Platon nedtecknar berättelsen är den redan över 3000 år gammal och 12000 årstider. Imponerande med beaktande av den exakthet den beskriver en försvunnen värld vars beskrivning enbart överförts via muntlig tradition. Atlantis undergång, Bibelns syndaflod och inledningen av den formativa perioden blir då slående nära i tidsangivelse.

Atlantiska flyktingar.

Critias berättar historian om Atlantis för att ge en förklaring till de av barbarer styrda länder som successivt framträder i regionen och de hellenska släkter som funnits.Eftersom historien inte är fullt återgiven saknas också de samband som berättelsen hade till syfte att förklara. Dock kan man dra slutsatsen att både athenarna, andra greker och atlanter senare i berättelsen har ett samband förknippat med den flyktingroll som sedermera förklarar barbarernas och hellenernas ursprung. Med vetskapen om att grekerna under antiken hade en tämligen nedvärderande syn på barbarerna innebar det att aristokratins släktskap med dem, som båda ättlingar efter atlanter, var mycket kontroversiell. Det är därför nära till hands att spekulera i att den berättelse som förklarade detta samband inte gynnade dem som förfogade över skrifterna. Det är en anledning till att just denna del av Platons verk hade en hög benägenhet att försvinna.Om kunskapen hade bibehållits och om detta påverkat mänskliga konflikter och politik relativt verkligt utfall är hypotetiskt men definitivt troligt och till en mycket avgörande del.

Utifrån de historiska beskrivningarna av indoeuropeer, deras utseende, deras tekniska kunnande, och sociala mönster så framstår det också att dessa egenskaper sammanfaller med vad man i antiken uppfattade som barbarer.Barbarerna var folket och språket var indoeuropeiska. Flyktingarnas inverkan på språket är helt beroende av deras numerär och den sociala status de får i de områden där de bosätter sig.

Det finns på grund av katastrofens förlopp ingen gemensam och homogen flyktinggrupp utan de överlevande torde vara från enstaka individer till maximalt kanske något hundratal i varje flyktinggrupp.

De kunskaper som finns inom gruppen och hos enskilda individer är den enda grund som flyktingarna har för sin fortsatta existens. Utvecklingen tar sig olika inriktningar men de är dock komna från världens kunskapscentrum varför de har sett och själva tagit del av Atlantis tekniska, odlingsmässiga och boskapsskötsliga vinster. De är samtliga, de som fanns i erövrade områden eller såsom överlevande från Basileia, transporterade och navigerande i skepp varför deras astronomiska kunskaper är goda och en del av deras unika kunnande. Varhelst de landstiger såsom flyktingar är de därför överlägsna i kunnande och utvecklar från den positionen en ofta dominerande roll i sina nya etableringsplatser.

I en upprätthållning av dominansen är förfädernas betydelse och arvet viktigt att påvisa. Pyramider där avlidna ättlingar hyllas och bevaras är en tradition som atlanterna fört med sig och som i olika former tagit sig olika uttryck med spridning i stort sett hela världen. En medförd jordbrukskunskap och andra kunskaper har också bidragit till nya etableringsområdens utveckling. Hyllandet av atlanternas och deras ättlingar var initialt förtjänat men med tiden allt mera urholkat då ny kunskap inte tillfördes. Med fallande auktoritet blir monumentbyggandet ett uttrycksmedel. Förfäders och det egna berättigandet som ledare befästs genom byggandet av stora gravar. Pyramider uppstår på många platser och alla efter tidpunkten för den datering som förknippas med tidpunkten för översvämningen. De mest kända egyptiska har efterföljts av upptäckten av de centralamerikanska. Mindre kända är de på Teneriffa, i Illinois, Peru, Kina och Zikkuraterna i nuvarande Irak. Samma bakgrund har gravhögar och de nubiska kungagravarna. Gravhögarna är riktligt förekommande i Norden men finns även på andra platser i Europa.

Pyramider i Egypten, Mesopotamien, Indusdalen, Hwang-Hodalen, Mesoamerika samt Anderna förklarats som oberoende uppkomna fastän det mellan dem finns slående oförklarliga likheter. Oberoende civilisationers uppkomst förkastas med atlanterna som flyktinggrupp. Överlevande atlanter har genom sin rörlighet och kunskaper direkt eller indirekt influerat och lämnat annars oförklarliga fornlämningar efter sig. Skeppsättningar är ett sätt att begrava och hedra en duktig sjöman och kapten medan en gravhög eller pyramid är ett sätt att hedra en ledare som verkat på platsen.

Att främst skeppsättningar har astronomiska anknytningar är naturligt i hedrandet av en människa vars kunskaper låg i navigering.

Det som kallas den nordiska rasen är den som mest överensstämmer med atlanternas utseende. Skälet är att Norden vid den tiden var så glest befolkat att överlevande atlanter och dess ättlingar snart även blir den dominerande befolkningsgruppen i numerär. Det genetiska atlantiska arvet har därför i Norden en större andel än i andra då redan befolkade områden. Detta förhållande har tidigare gett felaktiga vetenskapliga slutsatser då det förutsatts att dess genetiska typ är utvecklat i den nordiska miljön och att den vita rasens ursprung är nordiskt. Den nu dominerande uppfattningen är att denna rastyp har sitt ursprung i Kaukasien vilket bygger på samma typ av feltolkning. När källan är borta blir andelen bärare av det atlantiska genetiska arvet tolkat som källan och den vita rasen kallas därför numera för kaukasisk. De vetenskapliga bevisen för detta förhållande synes svagt men med ett nazistiskt sökande efter den ariska rasens ursprung bland annat på Bornholm är det politiskt riktigare att placera det i Kaukasien.

 Det ger en bättre förståelse av andra världskriget och Hitlers ide om man betraktar germaner som vita och som hotades av kommunisterna som varande av lägre stående slavisk ras. I ryska revolutionen slogs vita mot de rasmässiga mörkare bolsjevikerna och förlorade. Det kommunistiska hotet var således lika mycket ett rasmässigt hot som politiskt. I detta var således Polen var bara ett geografiskt hinder för det verkliga hotet som var ryssarna.  Med den utgångspunkten gjorde Hitlers felbedömningen att Frankrike och England skulle överge sin försvarsallians med Polen. Operation barbarossa mot Sovjetunionen var barbarernas anfall för att försvara den vita rasen i Europa. De allierade tolkade kriget som ett försvar av angripna stater. Det var något som Hitler underskattade i sitt raskrig där han ansåg att västeuropas stater snarare borde stödja hans gärning. Operation barbarossa synes ur raskrigssynpunkt vara logisk som ur krigsstrategisk synpunkt annars är näst intill obegriplig. Hitlers och nazisternas historiska bild torde knappast vara möjlig att någonsin återge. Det kan vara ett misstag att undanhålla kunskapen om hur man går till väga för att politiskt rättfärdiga såväl krigshandlingar som folkmord.

Östra Medelhavet.

Det fåtal som med båt lyckas undkomma från Basileia kan bara följa det strömmande vattnet österut och går iland på nuvarande turkiska sydkusten och ner mot Syrien, Libanon och Israel vilket är synonymt med det geografiska området Levanten.

Dessa utgör en östlig båtflyktingflyktingström. (fig. 8 )

De atlanter som befinner sig på fastlandet norr om Basileia överlever i stor utsträckning. De har god tillgång till båtar och kan ofta även fly till fots till högre höjder.Det blir främst till Kreta och västra sidan av nuvarande Grekland.

Enligt berättelsen sträcker sig grekernas område upp mot ca 50 km norr om nuvarande Athen. Förhistoriska Hellas är en stad och ett område i södra Theslanien som sammanfaller med området som var norr om denna gräns. I området ligger staden med namnet Atalante och havet utanför heter Atalanteviken. En flyktingström och etablering norr om grekerna sammanfaller med översvämningsteorin. Deras område kallas Hellas eftersom de är mera ljushyllta än grekerna.

Nuvarande Grekland innefattar geografiskt såväl antikens grekiska stadsstater som det atlantiska Hellas. Deras sammanväxt och integration beror på att stadsstaternas ledarskikt utgjordes av en minoritet hellener även i grekiska städer. Begreppet, alla är vi hellener, är stadsstaternas syn på sig själva beaktande ledarskiktet, aristokratin, medan invånarna var greker. Samhörigheten mellan hellener och greker inom stadsstaten var viktig eftersom ovan nämnda begrepp härrör ur en viss uppgivenhet i de ständiga konflikterna mellan stadsstaterna.

De styrande hellenerna var på grund av de yttre hoten beroende av grekernas sympatier. Detta leder till en ömsesidig respekt mellan befolkningsgrupperna och en delaktighet i beslutsprocesserna. Demokratin utvecklas och blandäktenskap utgör inget hinder. Den dubbla nationsbeteckningen Hellas respektive Grekland är därför ett arv efter en fredlig integration mellan folkgrupperna. Med stor atlantisk påverkan utvecklas inom grekiska stadsstater kultur, språk och befolkning. Grekland blir europeiskt, egentligen atlantiskt, medan nuvarande Turkiet blir sparsamt påverkat. En ny kulturell gräns uppstår. Atlantiska seglingskunskaper bibehåller en grekiska dominans över Egeiska havets övärld som består än idag. 

Minoerna på Kreta och mykenska kulturen är likartade och spridda runt om och på öar i Medelhavet. Kykladisk har sitt ursprung i öarna norr om Kreta. Dessa kulturer benämns som egeisk kultur.Den kykladiska är jämfört med den minoiska och mykenska beskriven som underlägsen.Den mykenska kulturen var spridd ända till Italien och Sicilien men inte till Kykladerna.

Med ett atlantiskt ursprung är det en mycket logisk konsekvens. Områdena väster om Herakles stoder var atlantiskt land och således var dessa områden redan besatta av atlanter när översvämningen kom och utgjorde deras tillflyktsplats. Vägledning ger också de olika dialekterna som talas i de olika delarna av det antika Grekland.

Mykensk kultur finns även i Mindre Asien, Cypern, Syrien, Libanon och Israel. Detta är alltså rester av överlevande från Basileia som seglat österut med strömmarna i samband med översvämningen.

Den kykladiska kulturen har sitt säte på öarna norr om Kreta och är geografiskt mycket nära den minoiska och mykenska. Enligt den presenterade hypotesen var området som översvämmades runt Kykladerna ett grekiskt område. Att den kykladiska kulturen var underlägsen kan således förklaras med att den atlantiska flyktingvågen inte kom dit. Det fanns inte atlanter i området då det översvämmades och atlanter som räddade sig med båt från Basileia och ockuperade områden hade ingen naturlig flyktväg till öar bakom Kreta. Kykladerna fick aldrig dra nytta av atlantiska kunskaper trots att de rent geografiskt låg närmast till.

Spridningen västerut och norrut av den minoiska och mykenska kulturen var av atlanter som redan var där när översvämningen började. Österut spreds den av överlevande flyktingar från Basileia i samband med katastrofen. Kulturernas lägen, snabba spridning och därefter ickespridning ger således ett stöd till översvämningsteorin med atlanter som kulturbärarna.

Slutsatsen är således att utbytet mellan öarna var minimalt och att kulturspridningen var påtvingad av katastrofen. Efter katastrofen är överlevande spridda och på de nya etableringarna tar sig därefter utvecklingen olika riktningar. Vad som senare betraktas som spridning av den grekiska kulturen är i själva verket en förstärkning och bekräftelse av den hellenistiska kultur som redan fanns representerad på plats och som bars upp av atlantiska ättlingar.

Platons berättelse är inte bevarad när sambandet mellan barbarer och hellener skall förklaras. Vid tiden för nedtecknandet fanns i samhällsbildningen en uttalad aristokrati. Det var den styrande samhällsklassen och vilka kriterier som gällde för dessa är inte uttalat på annat än att det fanns ett släktskap mellan dem och annan aristokrati. Det är troligt att det fanns en tydlig genetisk skillnad mellan aristokratin och övriga.

Forntida Grekland var till stor del sprunget ur atlantiska ättlingars kunskaper. Dock var aristokratin grekisktalande men det fanns även attiska. Attiska var betraktat som den högre klassens språk och av indoeuropeisk grund. Den grekiska aristokratin var därför i huvudsak atlantiska ättlingar som maktmässigt dominerade i grekisktalande områden. De förstod däremot, eller ville inte förstå, att de hade samma ursprung som såväl hellener som barbarer.

Med den atlantiska östliga flyktingströmmen som landstiger i Turkiet och Levanten ges också förklaringar till de många indoeuropeiska samhällsbyggen. Det finns flera exempel på framväxten av samhällen, olika folk och ledare som i Främre Orienten gör sig historiskt gällande. Likheten i ursprunget ger klara indikationer på att det är atlantiska flyktingar och deras kunskaper som är grunden. De och deras ättlingar växer sig lokalt starka och sedan utökar de sina maktsfärer.

Sumererna börjar att framträda som ett folk när en sumer-semitisk symbios uppstår vid Eufrat och Tigris flöden i nuvarande Irak. Semiterna, som är talrikare i norr, och sumererna, som kommer söderifrån lägger båda först under sig lokalbefolkningen innan de växer ihop till en gemensam kultur. 3000 f.kr. använder de skrivtecken för administrativa förrättningar.

Att sumererna och semiterna förenades, även om det inte gick helt utan konflikter, kan således bero på deras nära släktskap som atlanter och att de valt olika rutter och tidpunkter för att etablera sig i området. Det bör i sammanhanget beaktas att det var stora områden som lades under vatten väster om nuvarande Medelhavets östliga kust. Den absoluta majoriteten av flyktingarna i mellanöstern hade detta ursprung även om atlanterna var de som genom sina kunskaper fick ett oproportionerligt stort inflytande. Olika folk med militär kraft dyker därefter ständigt upp i mellanöstern under förhistorian. Det är en rimlig teori att många av dessa är ättlingar efter olika atlantiska flyktinggrupper som har fört med sig kunskaper och som utvecklats till kraftfulla stater.

Hettiternas ursprung är okänt men vars härstamning var indoeuropeisk. De bedrev boskapsskötsel och åkerbruk i kombination. Deras framgång bedöms bero på militär överlägsenhet och bruk av hästar.

Hettiternas härskande klass utgjordes av pankus. Deras lagtext är mycket human och visar överensstämmelser såväl med israeliternas som Hammurabis lagar.

Mitanniriket bär också på atlantiska spår med ett tunt indoeuropeiskt ledarskikt samt militär överlägsenhet baserat på bruket av hästar.

Omkring 1720 f.kr. tränger hyksos in i Egypten. De har en överlägsen militärmakt baserad på hästar och stridsvagnar. De kommer från Levanten. Det är också området som motsvaras av Kanaan. Hyksos slog sig ner i en ny huvudstad, Avaris, som ligger vid Nilens östligaste utflöde.

Levantiner kallas folk som enligt beskrivningarna är en blandning av europeisk och orientalisk härkomst. Någon europeisk invandring har inte förekommit. Atlantiska flyktingar som blandat sig med den orientaliska befolkningen ger förklaringen till såväl deras utseende, närvaro och tekniska överlägsenhet. När europeiska anletsdrag påvisas i lämningar efter forntida folk är det primärt atlantiska.

Indoeuropéerna är ofta avbildade med skägg. En storväxthet är ofta förekommande relativt andra. I historiska texter finns också ett indoeuropeiskt båtfolk angivet som plötsligt dyker upp i området. Deras ursprung är okänt. Som atlantiska ättlingar ges förklaringen till såväl ursprung, båtar, kunnande, militära styrka och utseende.

Fenicierna har sitt ursprung längs kusten efter nuvarande Syrien och Libanon. Namnet Fenicien tros härstamma från linear-B, ordet phoinike vilket betyder purpur. Det har inte ansetts att detta har något etniskt ursprung. Det troliga är enligt översvämningsteorin att det är av etnisk härkomst och sammanfaller med färgen av deras klädesdräkt. Purpur var dyrt och förknippat med de högtstående och välbärgade. Den avlidne Jesus är beskriven som klädd i purpur. Att detta påtalas av oberoende källor indikerar att samtiden fann det såsom betydelsefullt och att färgen hade ett statusvärde.

Det har också framförts att man i östra Medelhavsregionen språkligt förstod varandra vilket sammanfaller med flyktingar med samma ursprung spridda i området. I Bibeln beskrivs Noas ättlingar som alla talande samma språk. De började i övermod att bygga Babels torn, vilket tros vara zikkuraten Etemenanki. Som straff för detta tilltag spred Gud dem över stora områden och gav dem skilda språk.

Den verkliga anledningen var en intressekonflikt där de ledande atlanterna ville återskapa monumentens Atlantis. De atlanter som inte delade dessa ambitioner valde att etablera sig på angränsande områden där de anammade de språk som talades av den redan bofasta befolkningen. Det gav upphovet till angränsande riken som senare erövrade Sumerriket. Historien om Babels torn kan ha varit gällande för många flyktingorter där de som hade högst status bland överlevande atlanter strävade efter att vidmakthålla sin position. Dessa strävade efter att återskapa det som en gång varit och därigenom behålla sin sociala status. Andra såg fördelar med att lämna och utnyttja sina kunskaper för att skapa sig egna etableringar tillsammans med andra folk och flyktingar där kraft ägnades åt egen välfärd istället för monumentbyggen. Babels torn kan således symboliskt ha tilltalat människor som en gång övergett sitt ledarskikt i insikten att de hade kunskaper så att det egna välståndet kunde utvecklas bättre utan dem. Istället för ett nytt Atlantis uppstår flera nya etableringar ofta med ett dynastiskt ledarskap baserat på det atlantiska arvet och de kunskaper som de initialt medförde.

Fenicierna och minoerna har enligt mytologin samma ursprung. Fenicierna behärskade konsten att navigera efter stjärnorna och de hade namn om sig att alltid segla rätt. De var väl förtrogna med astronomin och kunde segla på öppet vatten. Det är en generationsvis överförd atlantisk kunskap. I historien beskrivs också ett oidentifierat sjöfolk vars närvaro i området är naturlig i form av atlantiska ättlingar som inte är underordnat en nationell tillhörighet. 

Det finns många spår av indoeuropeiskan som kan förklaras med atlantiska flyktingar. Egyptiernas forntida kunskaper och byggen imponerar på eftervärlden.

Egyptierna har idag en genetisk inblandning av barbarer. Det är från atlanter som kom till Egypten. Ofta lyckades de etablera sig och få framskjutande ställningar. Faraonernas förfädersdyrkan, soldyrkan och Faraonen som en gud bland människor med kontroll över kosmos är mycket likartad den roll som innehades av Amerikas indianhövdingar. Det är alltför lika för att kunna vara slumpartad.

Atlanterna som skickliga stenkonstruktörer hade kunskaper som förklarar pyramiderna och andra nutida svårförklarade byggen. Atlanternas spetskunskaper är överallt glömda.

I avbildningar är det ofta skillnader i hudfärg på olika människor och där är ljushyllt överklass överrepresenterad. Egyptens snabba utveckling under denna tidsepok är baserad på atlantiska flyktingars kunskaper. Den egyptiska aristokratin har ett stort inslag av atlanter och faraonernas byggen av pyramider är en av dem utvecklad atlantisk tradition.

Övre Egypten uppstod mycket plötsligt runt 3500 f.kr. Deras kunskaper överglänste nedre Egyptens. Även skriften som fanns i övre Egypten var snarlik den sumeriska. Vid flykt uppströms Nilen måste de flyende hitta nya etableringar. Det blir således uppströms Nilen bortom redan etablerade samhällen.

Det var de tidigare kustnära boende som övergav Egyptens kunskapscentrum och etablerar sig i övre Egypten. Även kunniga atlanter sökte sig till större befolkningscentra för att kunna utöva sina hantverk och etablerar sig på ledig mark i övre Egypten. Den plötsliga utvecklingen i Egypten avstannade och detta tyder på att kunskap kom utifrån till ett nytt samhällssystem som därefter inte orkade driva utvecklingen vidare. Den egyptiska kulturen blommade upp som en färdig produkt och efter snabba framsteg avstannade utvecklingen och lite förändrades på 3000 år. Det har med avseende på detta spekulerats i att en dynastisk ras invandrat söderifrån som förde med sig kunskaperna. Med ett översvämmat Medelhav och följande flyktingströmmar ges förklaringen. Mumien efter Ramses II är lång och rödhårig. Efter Nilen anläggs städer allt längre nedströms med koppling till atlantisk ursprung med början i Övre Egypten, Hierakonpolis, därefter Herakleopolis och längst norrut Heliopolis. Viktiga städer som makt- och religiösa centra. Städer med ändelsen –polis tyder på att atlantiska ättlingar namngett staden och ordet är således av indoeuropeisk grund.

Garama är en forntida stad som låg i nuvarande Libyen. Dess etableringsval är också långt från havet. Det skedde också vid tiden för 3500 f.kr först som spridda nomadfolk men sedan som ett högtstående centra. Garamanternas likheter med greker och romare är i första hand det atlantiska ursprunget och långt senare påverkat av det ofta konfliktbetonade handelsutbytet mellan romare och garamanter. Garamanternas ursprung är således rester av de atlanter som ockuperade Libyen. Med Atlantis undergång var förutsättningarna för att upprätthålla ockupationen borta. Garamas läge, långt från havet, indikerar att det fanns en stark motsättning mellan folken och ny etablering gjordes på behörigt avstånd. Det kan förväntas att de äldsta garamernas dna har ett, vad man genetiskt kallar, starkt europeiskt inslag. Garamanter utvecklade också ett nära samarbete med Rom. mkring 500 e.kr hade grundvattennivåerna sjunkit så mycket att deras kanaler torkade ut och livsvillkoren omöjliga.

Enkelgravarnas spridning och form är av gemensam tradition. Pyramider, gravhögar etc. visar på att det funnits ett ledarskikt i området med atlantiska rötter, kunskaper och traditioner. Herodotos, ca 400 f.kr., kallad historieskrivningens fader, lär i sina resor att barbarerna har en långt äldre historia än grekerna. I Egypten hittar han så väl fungerande samhällssystem bland dem att han inte drar sig för att framhålla barbarernas försteg framför grekernas.Med en objektiv syn på omvärlden blir han sedermera kritiskt och nedvärderande betraktad av grekerna såsom barbarvänlig. Han beskrev också ett märkligt folk, atlanter, som bodde någonstans borta i Marocko. Herodotos var redan avliden då Platon nedtecknade historien om Atlantis. Berberna utgör fortfarande i Marocko en etnisk folkgrupp.

Ett ofta förekommande inslag i indoeuropeiska erövrares sociala mönster är att de utgör en härskarklass som inte vill beblanda sig med övrig underkuvad befolkning. Det visar sig i lagtexterna och kan således vara en atlantisk överklass vars yttre kan urskiljas genom atlanternas fysiska särdrag såsom ljushyllta, ljushåriga, högresta och ofta bärande skägg.

I Indusområdet har man hittat ett hundratal geografiskt spridda platser som var samtida med Egyptens och Mesopotamiens och av samma utvecklingsnivå. Det är en logisk följd av flyktingar som etablerar sig i nya områden.

De likheter som finns mellan geografiskt avlägsna platser från tiden strax efter 3500 f.kr. har tolkats som att ett livligt utbyte har skett mellan dessa platser. Antagandet är felaktigt. Likheten är beroende på att de ledande personerna, atlanterna, för med sig och etablerar sitt samhälls-system i de nya områdena. De utvecklas efter detta åt olika håll. Den omfattning i utbyte som tidigare gjorts gällande dem emellan existerar inte. Ett exempel är Habuba i norra Syrien och Uruk ca 80 mil därifrån där likheten är så slående att det framställts att Habuba varit en till Uruk underställd handelskoloni. Detta utbyte skulle ha varit samtida som Medelhavsområdet i övrigt inte alls visar några former av motsvarande civilisation. Flyktingströmmar från ett översvämmat Medelhav ger en logisk förklaring till såväl närvaro som frånvaro av fungerande samhällssystem.

Ariern som intågar i Indien under vedatiden är indoeuropéer, vars maktövertagande i området visar på identiska förhållanden som man visat på andra ställen. Militär överlägsenhet, bruket av hästar och boskapsskötsel.

Braminerna som är den högsta kasten i Indien är mera ljushyllta än övriga indier. Flertalet etableringar med civiliserade stadsbildningar görs i Indusdalen. I sina erövringståg österut drabbade Alexander den Store i Indien på motståndare som leddes av braminer. De beskrivs som kärva förfäder härstammade från samma härjande indoeuropeiska ryttarskaror som den grekiska adelns. Denna koppling kan enbart bero på fysiska likheter då språk och kultur i övrigt utvecklats skiljt från varandra i drygt 3000 år.

Västra Medelhavet.

De atlanter som finns i de erövrade områdena väster om Basileia runt dåvarande Atlanten väljer att etablera sig västerut. De överlever i stor utsträckning men inser att Basileia gått under. Enligt Platon var vattnet väster om Herakles stoder där Basileia legat inte segelbart. Det är en naturlig förklaring att strömmarna fört med sig den mesta bråten österut och att en ansamling sker just mellan Herakles stoder, Kreta och Al Jabal Al Akhdar, där havet har en midja. Atlantiska flyktingar letar nya etableringar och med deras kunskaper uppstår plötsliga och oförklarliga utvecklingssprång varhelst de bosätter sig..

Västra flyktingar som stannar.

De flesta atlanter som överlever är de som befinner sig som ockupanter i erövrade områden. Dessa utgör den västliga flyktingströmmen. De har flyktvägar uppåt från översvämningen. De har också tillgång till merparten av Atlantis flotta. De som tar sin tillflykt till högre belägna områden och stannar där ger upphov till snabbt uppkomna nya kulturer. Etruskernas samhällsbildning och de Mykenska kulturerna spridda på olika öar och i norra Afrika är således uppkomna ur atlantiska kunskaper som spridits på grund av att deras tidigare hem gått under.

Maltas plötsliga kulturella språng är helt avhängigt de som lyckades fly uppåt och som befann sig på sicilianska tröskeln då genombrottet för vattenmassorna skedde. Berberna i Marockos bergsbyar är rester av atlantiska flyktingar. Norra Afrikas antika arkeologi är således sprunget ur atlantiska kunskaper och etableringar och där dessa samhällen vuxit sig starka har de i stor utsträckning varit styrda av atlantiska ättlingar. Enligt svensk uppslagsbok från 1936 utgörs Albaniens befolkning till 20 % av blonda och blåögda. En logisk geografisk placering och rest till ättlingar efter överlevande atlanter. Det visar också på att atlanterna ofta är en befolkningsmässig minoritet men med att de med sina kunskaper får ett dominerande inflytande. Namnen Albanien och Montenegro är sprunget ur befolkningens olika hudfärg.

Bosniska pyramidernas uppkomst är en del av den atlantiska enkelgravskulturen som allmänt sprids vid tiden efter 3500 f.kr.

En avfärdad teori är att etruskerna kom från Lydien. Lydien är området för nuvarande västra Turkiet och är av långt senare datum än etruskernas uppkomst i Tyrrenska landet. Grunden till denna avfärdade teori kan kanske vara en språklig feltolkning där Libyen och Lydien sammanblandas. Överlevande atlanter hade en nära anknytning till Libyen såsom ockupanter och dess nära geografiska läge med den försvunna Basileia. Etruskerna var således också en rest av ockuperande atlanter som blandade sig med övriga flyktingar i regionen. Lokalbefolkningen förlorade också vid katastrofen sina hem men på den västra sidan om sicilianska tröskeln är havets stigning inte så snabb. Tyrrenska havets bottentopografi gör att de mänskliga offren blir få. Deras kunskapsbärare överlever och de har goda överlevnadsmöjligheter i de nya etableringarna. Atlanternas kunskaper tas tillvara men språket förloras till förmån för den lokala befolkningens språk. Etruskiskan är ett utdött språk vars släktskap bör sökas i de tidiga nordafrikanska språken alternativt baskiskan. Spår av etruskiska finns även på den grekiska ön Limnos. Dess närvaro där är betingat av den goda järntillgången. Etruskerna bröt järn och järnoxid på ön Elba. God järnförekomst hittade de även på Limnos. Etruskiskan på Limnos är skriven av seglande och invandrade etrusker. Avvikelserna i språken på respektive platser är relativt små. Etruskerna på Tyrrenska landet lämnade spår efter sig redan 3000 år före de skrifter som skrivits på etruskiska som hittats på Limnos. Likheten i skrivspråken visar därför att Limnos är koloniserat av etruskerna vid relativt sent datum och sannolikt för att få tillgång till lättbruten järnmalm och järnoxid. Etruskernas härkomst från Limnos kan därför avfärdas.

Västra flyktingar som reser.

Den västra flyktingströmmen som reser vidare letar sig nya bosättningar medels de skepp de har till förfogande. Många tar sig ut genom Gibraltarsund och etablerar sig främst norrut i Västeuropa.

Det framgår av arkeologin att Europa befolkats från väster av indoeuropéer. De indoeuropeiska språkens ursprung är enkelt härledda om man utgår från att Atlantiska flyktingar talade detta språk. Indoeuropéernas ursprung är annars oklart men de dyker mycket plötsligt upp i historien. De befolkar västra Europas kustområden. Varhelst de bosätter sig får de en mycket dominerande och central roll tack vare en organisatorisk och militär överlägsenhet. Deras uppkomst dateras runt 3500 år f.kr. och sammanfaller således med dateringen för katastrofen. Deras tekniska kunskaper ger dem överläge varhelst de kommer även om de rent numerärt är underlägsna. De behärskar boskapsskötsel, jordbruk och teknik. I nordspanska Tiermes har arkeologerna förbryllats över den avancerade byggnadsteknik som använts.

Det skall inte uteslutas att atlanter rundade Afrika och att de den vägen senare invandrade söderifrån i Persiska viken och även etablerade sig i Indusdalen. Deras skepp, seglings och navigeringskunskaper gjorde att de inte hade några begränsningar i sökandet efter nya etableringsplatser. Fanns kunskapen upplevdes resandet varken svårt eller märkvärdigt utan i allra högsta grad kontrollerat. Det bör således vara utgångspunkten för spårandet av atlantisk lämningar och att kunskaper spridits med flyktingströmmarna. Enligt Herodotos hade Fenokierna seglat runt Libyen, tolkas som Afrika, och gjort detta genom att stanna, odla och skörda vid två tillfällen för att slutligen komma in i Medelhavet via Gibraltar.

I kollisioner mellan atlanter och andra är det tveklöst så att atlanterna i möjligaste mån tvingat andra till underkastelse. Det finns spår av kannibalism från den tiden i Nordeuropa vilket tyder på att under hunger var lokalbefolkningen ett gångbart födoalternativ.

Runt 3500 f.kr. sker ett i Västeuropa civilisationsmässigt språng. Man har förklarat detta med att ett krigiskt ryttarfolk från öster lagt under sig den gamla bondebefolkningen och bildat en ledande aristokrati i dessa samhällen. Detta har ävenså förknippats med indoeuropeiskans introduktion. Därför har man försökt visa att denna expansion har varit äldre i östra Europa än i västra. Så är inte fallet. Samhällsomvälvningen skedde samtidigt inom många olika regioner i Europa och ifrån väster. Med den kom boskapsskötsel och de första spåren av vagnar. Förändringen är så genomgripande att det överallt i Europa fått ett eget namn. I Sverige som stridsyxekultur och i Danmark ,Holland och Tyskland benämns det efter det förändrade gravskicket till enkelgravskultur. Även runt Östersjön och på Gotland förändras sättet att leva och gamla boplatser ersätts av nya kustnära.

Slutsatsen är att stenålders- och jägarfolk möter atlanter i Europa. Ju längre norrut man etablerar sig desto färre är de redan bofasta. Av detta kan man således dra slutsatsen att det nordiska utseendet och språket i Skandinavien är det som mest påminner om det som talades av atlanter. Vi ser också ett tydligt samband mellan skeppskonstruktioner bland världens olika folk där vikingars och östra Medelhavets är påfallande lika.

Germanien är romarnas benämning på området i mellersta och norra Europa. Romarna försökte införliva detta område med romarriket men föll i slaget mot germanerna vid Teutoburgerskogen år 9 e.kr. Därefter förblev områdena norr om Rhen helt fria från romerskt inflytande medan de germanska områden söder därom, Germania Superior och Germania Inferior låg under romersk kontroll.

Detta motsvaras i dag ungefär av södra Nederländerna, Alsace och Schweiz. Romaren Tacitus ger 98 e.kr. den tidigaste beskrivningen av germanerna i boken Germania. Då har de mellersta och norra delen av Europa utvecklat ett så starkt samhälle att dåtidens världsmakt militärt kunde besegras. Det var också några århundraden senare som dessa folk krossade ett försvagat romerskt rike. De är då synonyma med barbarer.

Atlantiska flyktingar ger svaret på plötsliga utvecklingssprång. Det som är utgörande typiskt europeiskt utseende är ett atlantiskt.

Oförklarade spår av europeiskt utseende, ljushyllta, blonda etc hittar man hos berberna på Kanarieöarna och i isolerade berberstammar i Marocko. Berberna har i blodgruppsundersökningar visat samhörighet med Nordvästeuropas folk. Slutsatsen man dragit är att nordeuropéer invandrat vilket stötts av arkeologiskt material som också påvisar en samhörighet. Den förklaringen är mycket osannolik då det skulle ha skett årtusenden före vikingatiden men som ättlingar av atlantiska flyktingar är deras närvaro i dessa områden given.

Nordeuropas och vikingars traditioner i såväl trälars livegenskap, gudsdyrkan, kultur och sociala liv är ett arv efter atlanterna. Den nordiska mytologins ursprung har förbryllat. Likheterna mellan den grekiska och romerska mytologin finns tydligt. Världsasken Yggdrasil med fågeln respektive ormen är nordisk mytologi men finns motsvarande i nordamerikansk och afrikansk myt. Samma myt finns på Borneo. Likheterna mellan olika religioner och myter är förklarat med atlantisk påverkan i redan etablerade religioner. I nordisk mytologi förklaras utvecklingssprånget med att Heimdall som liten gosse ensam anlänt i en båt med en massa märkliga ting de aldrig sett förut. Han lärde dem allt från praktiska kunskaper till gudsdyrkan. När han dog blev han i underjorden åter en strålande ung gud.

År 320 f.kr. gjorde den grekiske astronomen och geografen Pytheas en resa i norr. Efter att ha lämnat vad som hans beskrivningar tyder på är Skottland seglade han i sex dagar norrut och nådde då Thule. Barbarer visade honom stället där solen går till vila. Således hade Pytheas en uppfattning om hur barbarer såg ut och som han också fann uppe i Thule. Hans beskrivning av resan till Thule följs av en återresa som följer kusten och troligen gick in i Östersjön. Thule är såldes någonstans efter den norska kusten där det bor barbarer. Nordborna var således berber eller barbarer oavsett om de var krigiska eller ej.

Det förklarar vikingarnas, de långt senare, framgångsrika långa färder ända till Miklagård, nuvarande Istanbul som centrum i Bysantinska riket. Vikingar värvades som legoknektar av de bysantinska kejsarna. De fann hos vikingarna utseendemässiga och språkliga likheter utan att för den skull förstå varför. Detta underlättade handeln under hela deras färd från Norden och långt in i Medelhavet. Barbarernas ofta framgångsrika position i de samhällen de verkade i innebar således även att vikingarna redan initialt hade inträde till de mest inflytelserika personerna. Detta samband gav dem stora fördelar och de kunde ohotade färdas i främmande farvatten. Bysantinernas språk var latin, som är ett indoeuropeiskt språk. Bysantinerna ville betrakta sig som romare. Det finns således vid tiden en atlantisk koppling mellan vikingar och aristokrati bland romare och bysantiner.

Bysantinska rikets italienska besittningar övertogs var nordmannerna. Dessa är invandrade vikingar vilka vid lämpligt tillfälle kände sig så starka att de tar över makten. Ruserna var en benämning på svenska vikingar som enligt myten ombads av lokalbefolkningen att bilda ett rike och att det är grunden till Ryssland. Härkomst och utseende förknippas således vid tiden och i regionen för ett framgångsrikt ledarskap. En uppfattning som inte kan ha tillkommit lokalbefolkningen på annat sätt än att betrakta andra ljushyllta barbarer i närområdet. Behovet av hjälp kan ha berott på att andra barbarfolk i regionen var ett ständigt hot och en allians med Ruserna en ren överlevnadsfråga. Seglings och navigeringskompetens har använts av barbarer för handel, expeditioner och sjöröveri.

Barbareskstaterna kallades staterna längs Afrikas norra kust. Namnet härkomst är berbernas. Under främst 1600-talet idkade dessa sjöröveri som näringsfång. De flesta köpte genom årliga avgifter säkerhet för sina fartyg. Först efter att Algeriet erövrats av Frankrike upphörde sjöröveriet. Bröderna Barbarossa, som ursprungligen var från Turkiet, var sjörövarna som grundade en sjörövarstat i Algeriet i början av 1500-talet.Deras namn betyder rödskägg alternativt röd barbar på italienska. De var barbarer med rött skägg. Avbildning av de Vries ger också stöd för detta. De var  ättlingar efter vikingar och lokal aristokrati och står som förebilder för vår allmänna bild av sjörövare förmedlad i sagor och seriemagasin.

Barbarer och seglingskunskaper är nära förenade och bidragande till upprätthållande av barbarers ekonomiska grund såväl i utvecklande av handel som röveri.

Atlanter i Amerika.

Bland Amerikas indianer är atlanters utseende helt främmande och de atlanter som förstår att utnyttja sina kunskaper på rätt sätt skapar sig maktpositioner och odlar myten om sin närhet till gud. Framgångsrika kulturer uppstår bland dem som blandar sig med inhemsk befolkning. Det finns även de som helt avstår från att blanda sig med indianerna. Dessa försvinner ur historien på grund av inavelsproblem och stagnation. Med utpräglade seglings och navigeringskunskaper är kunskapsspridning och samtida civilisationssprång logiska. Dessa har tidigare betraktats som oförklarliga. Speciellt är förklaringen logisk med beaktade av att de var en flyktinggrupp med stora behov att ersätta förlorad jordbruksmark och fiskevatten som födobas. Atlanterna var flyktingar och sökte nya etableringsplatser.

Deras etablering i Amerika kan således ha skett både på öst- som västkust genom korsande av Atlanten respektive Stilla havet. Den har varit mer eller mindre påtvingad där de främst i Asien varit ovälkomna i redan etablerade samhällsstrukturer. Vikingars och andra atlantiska ättlingars sökande efter nya landområden beror även på traditionen att den äldste sonen blir arvtagare av fädernehemmet. Övriga söner var tvingade att finna nya marker. De rustades för detta materiellt för att få en god start i de nya området. Handelsutbyte mellan olika platser är historiskt överdrivet och en stor del av de hittade lämningarna efter påstådd handel har aldrig förekommit.

Merparten är värdesaker som familjen skickat med någon av de yngre sönerna för att få en god start i den nya etableringen. Seglingskunskaper har möjliggjort för atlanterna att söka sig långt bort med en stor mängd material för lyckosam etableringsstart. Atlanternas traditioner har fortsatt och under historien ständigt skapat nya etableringar. Det förklarar att samma typer av arkeologiska lämningar återfinns fastän de geografiskt och tidsmässigt inte kan sammanföras. 

Erövringar och upptäckter bör således ur historisk betraktelse särskiljas. Med Columbus påbörjades erövringen av Amerika. Mänskligt asiatisk och europeiskt tillskott hade Amerika däremot fått i tusentals år baserat på nedärvda atlantiska navigeringskunskaper. 

Med atlantiska flyktingars landstigande i Amerika förklaras de framstående indiankulturernas likheter i arkitektur och kultur med övriga överlevande atlantiska kulturer. Under den formativa perioden uppstod i Centralamerika hieroglyfskrift, kalendrar, astronomiska observationer, specialisering inom konst och hantverk, bevattningsjordbruk, monumentalarkitektur och kultcentra. Den formativa perioden startar efter tidpunkten för Medelhavets återfyllnad. Dess tidsmässiga uppkomst och likhet med gamla världens tekniker och kunskaper är alltför påtagliga för att kunna vara oberoende. Olmekerna utvecklar sin kultur längst in i Mexikanska golfen och deras kultur sprider sig och utgör grunden för hela mayafolkens fortsatta utveckling.

Teotihuacans var förlagt till de mexikanska högslätten strax norr om nuvarande Mexico City. Denna stad utvecklades under perioden kring år noll och framåt till år ca 700 e.kr. och var med sin befolkningsstorlek på uppskattat 200000 invånare en av världens största städer.

Teotihuacans övergavs under dramatiska former och vad som hände är oförklarat. Däremot är det känt att Teotihuacans kontrollerade utvinning och distribution av obsidian. Bortfall av denna ekonomiska fördel i brist på material eller förlorande av kontrollen drabbar Teotihuacans befolkning. Garanten för välståndet är stadens hövding och aristokrati. Förlusten av intäkter från obsidian ger svält och folkligt uppror. Inga indianstammar är kopplade till stadens men den kan vara källan till andra framstående kulturer i området. Teotihauacans har fått stå orört och bevarats tack vare att efterföljande kulturer har betraktat staden med vördnad, respekt och fruktan utifrån att man har och haft uppfattningen om att staden byggts av en ras bestående av jättar.  

Mayafolkens kultur upplever sin glansperiod århundradena efter Teotihuacans fall. Det klassiska Mayafolket, vars mest framgångsrika period var 250 – 900-talet e.kr., hade utvecklade astronomiska kunskaper och deras präster räknade ut solförmörkelser med stor exakthet. Deras prästerskap hade en privilegierad roll så indianernas astronomiska kunskaper var troligen de som närmast kunde vidareförmedla atlanternas uppnådda kunskaper.

Inkariket bestod av flera olika indianstammar som Inka hade lagt under sig. Den övergivna staden Tiahuanacu och den där belägna solporten är också gåtfulla forntida lämningar. Den ligger på högplatån Altiplano i Bolivia. Indianerna i området gör inte anspråk på att detta är deras verk utan påstår att dessa härstammar från gudar eller jättar som levde på högplatån. Här finns monoliter som väger upp till 1000 ton som är så exakt bearbetade att de kan fogas ihop på flera olika sätt. Man använde också samma typ av metallklamrar vid ihopsättningen som är känd ifrån Delfi. Lösningen på dessa fysiska och tekniskt kriterier fås om de utfördes av överlevande atlanter som valde att inte beblanda sig med lokalbefolkningen. De försvinner därför ur historien då deras genetiska bas är alltför liten för en livskraftig folkgrupp. Chachapoya levde högt uppe i Anderna och hade erövrats av Inkaindianerna. Lite kunskaper finns kvar om detta folk men de hade byggt citadellet Kuelap med över 400 rum på en höjd av 3000 meter. Tolv stycken ca 600 år gamla väl bevarade mumier har hittats som visar att dessa var långa, blonda och ljushyllta vilket gör att forskare tror att de har ett europeiskt ursprung. Vad som betraktas som europeiska särdrag är primärt atlantiskt.

Inkafolket var också goda astronomer. Övergivandet av Teotihuacans kan vara grunden till såväl Maya som Inkas goda astronomiska kunskaper. Likväl kan det vara olika atlanter eller atlantiska ättlingar som oberoende av varandra långt tidigare förmedlat kunskaperna. Det senare ges stöd i att Sydamerikas och Mellanamerikas indiankulturer syns utveckla sina samhällen oberoende av varandra. 

Inkas rike förstördes av spanjorerna som med sina hästar och gevär var militärt överlägsna indianerna. Med dessa erövringar förstördes systematiskt indianernas historia och deras kunskaper togs inte tillvara. Det fanns således fram till bara för 500 år sedan 5000-åriga atlantiska astronomiska kunskaper bland indianerna som var vida överlägsna 1500-talets européer.

Prästen Landa var i sin iver att lära indianerna kristendomen och såg i detta uppdrag behovet av att lära sig mayanernas språk och skrift. Mayanerna hade stora nedskrivna samlingar. Då Landa upptäckte att mayanerna trotsade förbuden och fortfarande tillbad sina gamla gudar brände han i ilska upp deras böcker och endast fyra finns kvar till eftervärlden, Kodex Mendoza. Ett av historiens värsta illdåd mot kunskapen även om han senare ångrade sitt misstag och försökte reparera skadan. Kodex Mendoza och annat som beskriver indianernas historia kommer med atlantiska påverkan att få många svar. De geografiskt begränsade områden där indianerna utvecklat framstående samhällsbyggen är således ett arv efter ett fåtal överlevande atlanters förmedlade kunskaper.

De kunskaper som indianerna hade sammanfaller med de kunskaper som förmedlades av atlanter i andra delar av världen. Keramikens tillkomst bland indianer, som visar på ett utvecklingsmässigt kliv, sammanfaller tidsmässigt med den bedömda undergången av Atlantis.

Nordamerikas Sioux och Kiowa-folkens längd på 180 cm jämfört med andra indianer är inte enbart en miljöfaktor utan är troligen en del av ett atlantiskt arv. Storleksskillnaderna är så påtagliga mellan olika närliggande indianstammar att det har förvånat vetenskapen. Även finns det mycket stora skillnader inom stammar med tydliga kaukasoida drag i den i övrigt mongoliska rasen. Cahokia strax öster om nuvarande St. Louise i USA hade omkring 1050 – 1150 e.kr. en befolkning på ca 20000 personer. De tillhörde hopewellkulturen och den äldre snarlika adenakulturen.

Jordhögar, astronomiska kunskaper, odlingskunskaper och en ledarkult är sammanfallande med atlantiska kännetecken och de övriga indianska samhällsbildningarna i mellan- och Sydamerika.

Det finns i indianers skapelseberättelser likheter med den bibliska. Syndafloden finns representerad bland dem som inslag. De fåtal atlanter som överlevde flykten till Amerika har utgjort en mycket stor påverkan på det förhistoriska Amerika. Individuella kunskaper har på olika sätt styrt utvecklingen i de olika områden där de etablerat sig. Därför finns likheter kopplade till atlantiska härkomster men ingen gemensam utveckling. Invandring av folk med samma bakgrund förklarar att kulturer och kunskaper uppstår vid samma tidpunkt men på olika platser trots att det inte finns något kunskapsutbyte i övrigt mellan indianfolken.

När kristendomen infördes återknöts tron som hade samma ursprung. Blodsoffer till guden och där mayafolkets ledare, som guds mellanhand, offrade sitt blod till gudarna, hade i kristendomen genom Jesus som utgjutit såväl blod som offer till gud, funnit en religion som i mycket överensstämde med deras egen. Det är blodet och härkomsten i dessa trosriktningar som innehåller kraft. Det är i blodet och arvet som den Helige Ande förkroppsligas. Inkaindianerna hade en stark förfädersdyrkan där deras förfäder mumifierades och tillfrågades inför viktiga beslut. Deras hövdingar härstammade från den universella skaparen, Solguden. De hade samma monoteistiska syn på skapelsen som kristna.

En dag kom en lång och ståtlig man, med stora krafter. De kallade honom solens fader. Alla Inkahövdingar var solens söner och härstammade från solens fader. Apacherna hyllar Changing Women. I en rit förvandlas flickor till kvinnor genom att täckas med vit lera som symboliserar Changing Womens utseende. Hon flöt iland efter det att hela världen översvämmats.Att det var atlantiska skepp som landsteg är en trolig lösning. Atlanternas kunskaper gav indianerna mycket bättre livsvillkor, främst genom odlingen av majs och lagring av densamma, och skapade kultstatus bland indianerna. En dynasti runt dessa kunskapsbärare uppstår. Atau Huapa var den siste hövdingen i denna dynasti som avslutades med att spanjoren Pizsarro avrättade honom år 1533.

Atau Huapa hade lagt under sig Inkariket genom att besegra andra stammar. En av dessa var ledda av hans bror. Ur hans, invändigt guldförgyllda, skalle drack senare Atau Huapa i en rit blod för att få ökad kraft. Detta visar att det var en ytterst liten grupp med nära släktband som hade makten. Det är därför troligt att någon atlantisk navigatör landstigit i Amerika som i sin belägenhet förstod nyttan av att dela med sig av sina kunskaper.

Han och hans besättning insåg att deras fortsatta överlevnad var beroende av ett gott samarbete med indianerna. Atlanternas kunskaper i jordbruk, deras förmåga att odla, så och skörda vid rätta tidpunkter gav indianerna mycket ökade möjligheter att överleva. Teknik lärdes ut, såväl metallframställning som konsten att göra lerkrukor. Detta utvecklingssprång gav dem en icke ifrågasatt maktposition. Myten kring deras bakgrund gav dem en kultstatus som också innebar en mycket hög vördnad för de avlidna hövdingarna. Dessa första atlanter fick barn med indian-kvinnor vilket säkrade att släktskapet kunde föras vidare. Efter några generationer var de utseendemässiga skillnaderna nästan borta. Far och son relationen med överförda kunskaper var bärande för såväl övriga indianers dyrkan av hövdingens som hövdingarnas dyrkan av sina förfäder.

Övergivna städer kan således sökas i två skäl baserade på den enorma kultstatus som hövdingen åtnjöt. Antingen beslutade hövdingen kontrollerat att de skulle lämna staden på grund av förändrade och försämrade livsvillkor och etablera sig på ny plats. Alternativt förlorade hövdingen folkets förtroende genom missväxt, militärt nederlag eller helt enkelt dåligt ledarskap. Utan ett tydligt ledarskap kunde städerna inte försörjas med förnödenheter. Folket övergav således staden. Indianerna var de som längst förvaltade och använde sig av kunskaper med direkt ursprung från Atlantis.När spanjorerna definitivt övertog makten så avbröts en maktstruktur som är unik i sin längd.Det var atlanter som var upphovet till grunden och som delvis förvaltats av indianer i 5000 år.

Enligt aztekisk myt hade deras gud, Quetzalcoatl, en vit man med skägg lämnat dem och skulle återkomma. Han var en tidigare hövding och präst som ska ha talat ett annat språk. Han tvingades av erövraren, Tezcatlipoca år 999 att gå i exil. Han flydde enligt myten till det mystiska svarta och röda landet, Tlillan Tlapallan. Det låg placerat bortom det gudomliga havet bakom horisonten i öster. Quetzalcoatl upphöjdes av mayanerna till gud. Aztekerna anammade vid sitt maktövertagande mycket av mayanernas kultur och även Quetzalcoatl som gud.

När spanjoren Cortez kom var han vit och hade skägg. Han möttes av öppna armar och presenter. Spanjorerna såg bara möjligheter i att erövra och röva. Aztekernas hövding Motecuhzoma var övertygad om att han stod inför Quetzalcoatl och han gav därför utan minsta motstånd gav upp sin kejserliga auktoritet. När Cortez anlände till Aztekernas huvudstad, Tenochtitlan 8 november 1519, mottogs han av Motecuhzoma med orden: Välkommen tillbaka, vår Herre, till ert land och ert folk för att inta er tron vilken jag för en tid har besuttit i ert namn.Först efter att Motecuhzoma dött i juni 1520 började den nye kejsaren Cuauthemotzin leda motståndet mot inkräktarna. Det var då försent. Den 13 augusti året därpå överlämnade sig Cuauthemotzin sig till Cortez. Aztekernas imperium hade fallit.

Paracas, ett indianfolk som införlivats i Inkariket genomförde håltagning i skallbenet och omformade överklassens barns huvuden så att de plattades ut både baktill och framtill. Förfarandet är oförståeligt. Beaktar man att deras tidigare ledare varit atlanter hade de en huvudform som var mera plattformad. Förknippas ett avvikande utseende med den ledande klassen finns krafter som strävar mot att bibehålla dessa skillnader och begränsa rasblandning. Försöken att återskapa denna skillnad kan vara ett motiv till att pressa ihop barnens huvuden till en plattare form och begränsa ingifte. Ett inavelsproblem bland ättlingarna uppstår. Metodens ursprung kan ha varit ett försök att efterlikna förfäders huvudform. Förekommande håltagning i skallbenet ett sätt att släppa ut ärftliga mentala fel där inavel kan vara den verkliga orsaken. 

Påsköns befolkades av en del framstående personer som var ljushyllta rödhåriga storvuxna med stora örsnibbar vilket beskrevs av den nederländske sjöfararen Jacob Roggevens som år 1722 på påskdagen landsteg på och namngav ön.

En framstående kultur byggd på förfädersdyrkan avbildade förfäder genom sina stora stenansikten. Där var den röda lavastenen på toppen på huvudet ett sätt att återge hårfärgen. Stora örsnibbar ett tecken på att de var avbildade förfäder av de människor som fortfarande bebodde Påskön då Roggevens steg iland. Att stora örsnibbar framhålls i beskrivningen av Påsköns vita befolkning tyder på att dess genetiska bas var liten. Någon generell sådan rastypisk egenskap har inte framkommit i andra sammanhang bland vit befolkning. Däremot hade inkafolket en aristokratisk klan, ayllus, vilkas medlemmar kallades för storöron.

Det finns likheter mellan indusskrift och Påsköns rongorongoskrift. Ingen av dem har blivit tydda men dessa likheter har avfärdats som utfall av slumpen.Med braminer och Påsköns ljushyllta befolkning som båda varande atlantiska ättlingar finns en kopplingen.

Polynesien har befolkats av människor med goda navigeringskunskaper. Man anser att det varit omöjligt att befolka dessa öar rent slumpmässigt. Det krävs medvetna satsningar och fler än en resa för att uppnå den spridning av civilisationen som gjordes. Att ständigt återfinna samma platser kräver navigeringskunskaper. Befolkandet av Stilla Havets övärld kallas lapitaspridning. Påskön är en uppnådd utpost av atlantiska ättlingar med goda navigeringskunskaper. Att den fortsatt till Sydamerikas västkust är därför också en rimlig lösning. Fram till Påskön befolkades Stilla Havet österifrån. När lapitaspridningen nådde Sydamerikas västkust var den redan befolkad. Storöronen på Påskön behölls sina rasmässiga skillnader medan man i Sydamerika tillät en indiansk inblandning. Fortfarande fanns vissa rasskillnader och en skillnad mellan aristokrati, ayllus och övriga. Stora öron var en av de rastypiska skillnaderna

Lapitaspridningen är idag den mest accepterade med hänsyn taget till Påsköns färgade befolknings ursprung. Med atlanter och atlantiska ättlingar som drivande kunskapsmässig överklass förklaras också andra lämningar på asiatiska fastlandet och i den asiatiska övärlden som kunskapsmässigt och kulturmässigt är lik de lämningar som finns runt östra Medelhavet. En konsekvens av resonemanget är att Amerika befolkats av atlanter till västra Sydamerika från Asien med tillskott av lapitaspridningen. Mesoamerika befolkats av atlanter från Europa. De kan där ha utvecklats var för sig helt oberoende av varandra på den amerikanska kontinenten. Där har deras kunskaper och kulturella bakgrund använts till att skapa ledande dynastier och likartade samhällen fastän de fysiskt uppstått långt ifrån varandra.

Amerikas indianer är de som bäst och närmast i tiden kan påvisa de astronomiska, tekniska och andra kunskaper som atlanterna redan för 5500 år sedan kände till. De indianska kunskaperna som fortfarande finns kvar torde således vara de närmaste man kan komma kunskaperna som atlanterna medförde till sina nya etableringar. Vetenskapliga hämningar om att mänskligheten inte kände till jordens utseende och plats i solsystemet före Copernicus är begränsande och ett monopolistiskt synsätt. Upptäckter betraktas inte såsom kända förrän den maktmässigt starkaste regionen känner till och utnyttjar dem. För Columbus var upptäckten av Amerika ny medan de lågt renommerade aztekerna känner till det mystiska svarta och röda landet, Tlillan Tlapallan som ligger bortom horisonten i öster. Med insikten att även andra kulturer än den kristna europeiska hade omvärlds- och navigeringskunskaper så framstår kultur och kunskapsspridning som en naturlig process. Gåtfull blir den enbart i relation till den kunskapsnivå och folkgrupp som vid jämförbar tidpunkt maktmässigt dominerade Europa. Vad övriga regioner och folk kunde fanns goda skäl att undanhålla den dominerande maktgruppen.

Mänsklighetens samlade kunskaper är således betydligt större än den samlande för de som för tillfället har den militära och ekonomiska makten. Främst lapitaspridningen visar att det funnits människor som haft mycket goda navigeringskunskaper där enskilda öar befolkats på mycket långa reseavstånd. Vetenskapligt anser man denna spridning inte kan ha skett slumpartat utan att upptäckarna både kunde återvända till sin hemmahamn och återvända till den upptäckta ön.

Skillnaden i Amerikas historia gör att det är mycket möjligt att det vid flera olika tillfällen kan ha landstigit atlantiska ättlingar i Amerika som positivt påverkat det lokala samhällena. Vikingar besökte och kände till Amerika.

Vikingen Leif Erikssons resa är dokumenterad. Kensingtonstenen bär gotländska runor och språk med årtal angivet till 1362. Valdemar Atterdag brandskattede Visby år 1361 och genomförde massavrättningar. Kensingtonstenen har avfärdats som en förfalskning men att den bonden som hittade stenen skulle vara så bevandrad i runskrift att han kunnat förfalska till gotländska runor är en mycket orimligare utopi än att den är äkta. Med vetskapen om Gotlands historia var en flykt vid tidpunkten således en överlevnadsfråga.

Att det fanns andra sjöfarare som valde att stanna och assimilerades med indianbefolkningen är troligt. Irokeserna bodde i långhus och kvinnorna hade en mycket hög status vilket påminner om vikingars levnadssätt.Quetzalcoatl hade enligt myten europeiskt utseende och talade inte indianernas språk.

Moche, Sicán och Chimuerna var indiankulturer som föregick Inka utefter Sydamerikas västkust. Deras kunskaper var långt mycket bättre än att de oberoende skulle kunnat utvecklas lokalt och med samma typ av kultur och kunskaper som kännetecknar svårförklarade tidiga etableringar i andra delar av världen.

Mormonernas grundare, Joseph Smith, påstod sig ha hittat guldtavlor med egyptiska hieroglyfer. Han påstod att dessa innehöll ett budskap från en civilisation som levt i Amerika omkring 300 e.kr. Flera exempel på forntida skrivningar på metallplattor har hittats i områden och kulturer där atlantiska flyktingar förväntats ha ett stort inflytande.

Atlanternas kunskaper förloras.

Atlanterna var mycket kunniga. Oförklarliga tekniska och konstruktionsmässiga lösningar kan därför knytas till atlanterna då de alternativt har betraktats såsom verk av utomjordingar. Knossos på Kreta visar ett tekniskt kunnande som fanns på Atlantis. Dagens mänsklighet har svårt att ta till sig att atlanterna och delar av mänskligheten redan för 5500 år sedan levde på en så högt utvecklad nivå att den är näst intill jämförbar med nutida. Kreta och Knossos är det geografiskt närmaste tillflyktsmålet för flyende atlanter och också det som närmast visar på vilken teknisk nivå atlanterna levde. Det bör dock i sammanhanget beaktas att Knossos är skapat av rester av den kompetens som fanns på Atlantis. Den samlade kompetensen på Atlantis var därför överlägsen den idag beundrade och förvånande höga nivå som finns representerat på Knossos.

Den 3600 år gamla nebraskivan som hittats i Tyskland avbildar natthimlen och solstånd. Dess funktion anses vara symbolisk. Betraktat som en del av ett instrument för navigering och positionsbestämning har dess uppgifter en praktisk funktion. Fyndplatsen stämmer överens med den latitud som kan avläsas på skivans markeringar. Åldern gör att den ligger nära i tiden för minoiska kulturens upphörande.

Atlantiska kunskaper har förvaltats av minoer. De övergav Kreta som en konsekvens av Theras utbrott eller indirekt genom försvårade levnadsvillkor och konflikter. Atlantiska ättlingars kunskaper i form av minoer är nebraskivans konstruktörer.

Antikytheramekanismen är ett instrument med härkomst som man daterat till omkring 100 år f.kr. Dateringen för instrumentets tillkomst bygger på graverade mynt som hittades på samma plats och den ännu ej tolkade skrifttypen på instrumentet. Om det var en av antikens konstruktörer som tagit fram instrumentet hade dess användning och teoretiska bakgrund varit känd för många inblandade. Det kunde beräkna planeternas banor, månfaser och särskilda tidpunkter under året som vår- och höstdagjämning. Med kunskap om den bakomliggande världsbilden hade nya instrument tillkommit. Kunskaperna för instrumentets framtagande är av så hög nivå att något borde ha överlevt om dessa kunskaper var framtagna av antikens greker. Möjligen att man under antiken behärskade handhavandet men inte de astronomiska kunskaperna bakom. Det tyder på att instrumentet var gjort av andra baserat på kunskaper som förlorats . Astronomen Hipparchos, som 147-127 f.kr. var ledande och bildade en astronomisk skola på Rhodos har tillskrivits såsom varande kunskapsbäraren för framtagande av instrumentet. Han och hans elever har inte lyckats förmedla kunskapen vidare. De är därför inte är upphovsmännen. Däremot har de fascinerats av detta eller liknande instrumentets förmåga att förutse solen och planeternas rörelser och troligen även kopierat det. Babylonierna behärskade vid den tiden att beräkna planetbanor och solförmörkelser. Det fanns således andra som hade långt bättre kunskaper än antikens greker. Aristoteles anförde jordskuggans form vid månförmörkelse som ett bevis för att jorden var rund. För den som behärskade kunskapen att ta fram instrumentet torde en sådan vetenskapligt framställd hypotes betraktas såsom banal. 

Mekanismens funktion var bara möjlig med den differentialväxel som instrumentet hade. I modern tid patentsöktes den lösningen år 1828. Instrumentet lämnar mycket mera kunskaper än vad som behövs enbart för navigation. Det var en ursprunglig mångtusenårig atlantisk konstruktion, baserad på deras kunskaper. Man kan utgå ifrån att de behärskade alla positioner varhelst de befann sig på jorden. De var således inte bundna till kustnära utflykter och har förstått jorden, månens och planeternas kretsande kring solen. De förstod därför också att jorden, liksom solen och månen är rund. Instrumentet arbetade utifrån att både solen och jorden var i centrum. Den lösningen är logisk om det är ett navigeringsinstrument där kunskapen om den riktiga världsbilden används och omvandlas till en för navigering användbart instrument från global horisont. Slutsatsen är att det funnits människor i regionen vars kunskaper långt överstigit antikens greker.

Europeiska och amerikanska lämningar visar på högtstående forntida kulturer och mycket goda kunskaper i astronomi. Mayafolkets är mest känt och bevarat. Deras förmåga att beräkna himlakroppars positioner har överträffats först i och med datamaskinernas inträde.

Om man knyter dessa goda kunskaper, som historiska oförklarliga lämningar ger, till ett atlantiskt ursprung, så förstår man dessa plötsliga kunskapssprång. Atlanterna hade en teknik- och kunskapsnivå vi senare uppnått först under industrialismens tidsepok.

I Sethostemplet i Abydos i Egypten upptäcktes hieroglyfer från 3000 f.kr. som påminner om högt utvecklad militär teknologi. I Sydamerika har man hittat guldföremål som påminner om flygplan. Med en intellektuell klass som hade tillgång till metallen orichalkon fanns utrymme för mycket avancerat konstruktionstänkande. Piri Reis, osmansk amiral, ritade i början av 1500-talet kartor över Antarktis kustlinje. Vid tiden för detta hade Antarktis ännu inte upptäckts och kustlinjen var täckt av is och hade varit så i flera tusen år. Underlagen för hans kartor måste således också vara flera tusen år och gjorda av en tidigare civilisation.

Teorin om flygkunskaper prövades 1975 utifrån en avbildning gjord av indianer som påminde om en varmluftsballong. Den såväl byggdes som provflögs. Nascafolket har av någon anledning låtit bygga stora symboliska landmärken, geoglyfer. Som navigationsmedel för flyg hade de varit till god nytta. Troligare är dock att de var ämnade för marknavigering. Nascafolket hade stora mängder guld. För transporter och försörjning av de som ägnade sig åt guldframställning krävdes landmärken på samma sätt som vi idag kör efter kartor och vägskyltar. Kända religiösa symboler användes som identifikation för platser där andra typiska kännetecken saknades. Området med geoglyferna är torrt och saknar därför strömmande vatten. Så länge det går att följa strömmande vatten kan man alltid hitta tillbaka till ursprungsplatsen. Då detta saknades skapades ett eget orienteringssätt. Det innebär däremot inte att flygkunskaper förkastas då de stöds av såväl myter som intressanta arkeologiska iakttagelser. Det ena utesluter inte det andra utan skulle vara dubbelt värdefullt.

Förhistorien är full av lämningar som förbluffar dagens vetenskap. Det är till och med så att vissa kunskaper som förhistorien hade har vi ännu inte. Bronsframställningen är ett exempel på en avancerad process vars tillkomst kräver betydligt mera än slumpmässig upptäckt.

Utgångspunkten är att östra Medelhavet var centrum för ett förindustriellt genombrott med centrum på Basileia när översvämningen kom. Utvecklingen påminner om Storbritanniens där industriell framgång är grunden för behovet av kolonier och expansion.

Tidstappet i industriell utveckling blir således över 5000 år när översvämningen slår ut mänsklighetens mest utvecklade region. Evolutionärt är detta inte något problem. Dåtidens människa kan inte påvisas ha sämre intellektuell förmåga än dagens. Om hjärnvolymen skulle utgöra ett kriterium på intellektuell förmåga så var såväl neanderthalarnas som vikingarnas större. Däremot kommer det att bli svårt att acceptera att våra vetenskapsmän i modern tid gjort upptäckter som redan var kända för 5000 år sedan. Ännu svårare att acceptera att de då kunde saker som vi ännu inte löst och att de överträffade oss intellektuellt.

Med stort tekniska försprång, annat utseende och storväxthet landsteg atlanterna i områden där befolkningen levde på stenåldersnivå. Ett likartat mönster återkommer på en mängd platser där en grupp atlanter såg värdet i att dra nytta av sina kunskaper. Deras auktoritet blev oomtvistad och gav upphov till förfädersdyrkan och myter om att de var sända av solguden. Deras kunskaper om odling, metallutvinning, astronomi etc gav dem förmåner som de kunde utnyttja och skapa sig en egen aristokrati. Fördelarna med kunskaperna utnyttjades men drivkraften att utvecklas vidare avstannade. Det övergick i att upprätthålla en mytisk värld runt den stora hövdingen och hans förfäder. Dynastier baserade på arv grundas.

Andra atlanternas benägenhet att särskilja sig från annan befolkning blev en utvecklingsbegränsande faktor. Sociala spänningar och för få för att driva en fortsatt utveckling. För bibehållande av maktstrukturer har ofta kunskaper begränsats till en alltför liten population människor. Det har också gett inavelsproblem i många nya etableringar. De renrasiga atlanterna finns numera inte någonstans utan överlevt har bara de som medgett inblandning av andra rastyper. Dock spreds och förvaltades delar av deras kunskaper och syndafloden ger starten på den formativa perioden.

De atlantiska kulturerna dog ofta ut med sönderfallet av härskarklassen. Detta kunde ske på olika sätt men kunskaperna gick förlorade och oberoende vem som tog över makten så saknades motiv och kunskaper att upprätthålla den tidigare härskarklassens symboliska värden. Direkt efter översvämningen saknades också de samhällsstrukturer som var grunden för utvecklingen. Alla flyktingar var först tvungna att försöka överleva svältdöden och där många misslyckades. Atlantiska ättlingar hade dock ett kunskapsförsprång. Härskarklassens berättigande bygger på att människor ser att de drar nytta av härskarnas kunskaper. Missväxt eller en kraftigt ökande befolkning innebär ett undergrävande av maktpositionen. Likheten mellan utvecklingen i Amerika och Egypten är påtaglig. De faraoner som byggde pyramider var troligen atlantiska ättlingar men där förutsättningarna för att upprätthålla en stark och stabil nation är att de styrande bidrar med något livsnödvändigt för folket. När detta inte uppfylls måste härskarrollen utövas med förtryck men är då också starkt försvagad.

De överlevande atlanterna hade kunskaper. Med ett omintetgjort samhällssystem och ett fåtal individer så fanns inte förutsättningarna för att skapa ett överflöd som gav utrymme för kreativitet, skapande och utveckling. Med kunskaperna kunde de dock skapa sig fördelar i de områden de etablerade sig. Tillräckligt för att sätta sig på ledande positioner men för grund för att driva utvecklingen vidare.

De atlanter som blev kvar i övriga delar av Medelhavsområdet fick tillsammans med andra överlevande folk försöka lösa de rena basala överlevnadsbehoven. Platon beskriver detta som att de överlevande bosatte sig i bergen och att de under många generationers kamp för sin överlevnad glömt sina framstående förfäders kunskaper. När träden huggs ned tilltar erosionen och matjorden försvinner ut i havet. Tidigare goda jordar blir fördärvade. Detta försvårar och försämrar överlevnadsvillkoren. Utrymmet för att föra kultur och kunskap vidare finns inte under många generationer. Kulturen och kunskaperna lever bara vidare i muntliga berättelser och blir med tiden myter om deras ursprung och förfäder. Det förklarar såväl grekers som atlanters kunskapsbortfall.

Grekland blev under antiken den ledande platsen för utveckling. Atlanterna som landsteg i grekiskdominerade områden fick med sina kunskaper en socialt hög ställning. Den grekiska adeln hade ett stort inslag av atlantiska ättlingar. De övergick till det grekiska språket och ett utvecklar ett humanistiskt tänkande. Attiska var dock länge ett högre aktat språk vars ursprung är indoeuropeiskt vilket styrker att grekisk aristokrati hade ett stort inslag av atlanter.

De stora grekiska tänkarnas historiska betydelse sammanfaller med att skriftspråket utvecklas och berättartraditionerna nedtecknas. Idéer och tankar som till stor del utvecklats över 3000 tidigare har därför tillfallit de personer som förstod att nedteckna dem. Homeros som upphovsman till Iliaden och Odysséen utvecklar som blind sitt minne och berättarförmåga. Hans berättelser nedtecknas av andra och betraktas under antiken som religiösa där människorna i berättelserna upphöjts till gudar. Det vi idag känner till är enbart nedtecknade fragment av kunskaper som tidigare förmedlades via berättartradition. En berättartradition som var starkt utvecklad och mycket effektiv kunskapsöverföring i geografiskt begränsade kunskapscentra. Antikens framstående grekiska vetenskapsmän kunde bara fragment av forntidens kunskaper. I antiken fanns orakel. Människor med stora kunskaper baserade på berättartradition och med religiös anknytning. Mycket likartad var druidernas roll på brittiska öarna där de underkastade sig lång skolning och bar på den högre muntliga litteraturen. De fick utifrån sina kunskaper agera som offerpräster, läkare och domare. Druidernas bekämpades av Caesar och romarna som erövrade Britannia 60 e.kr. Ett öde de delar med många former av religiösa företrädare världen över där deras överförda atlantiska kunskaper varit ett hot mot erövrare. I samband med kristnandet drabbades även Norden av samma kunskapsrensning. Antisemitismen skall också betraktas från ett bredare perspektiv där kunskap och ekonomisk framgång är ett ständigt hot mot de som utövar makten på andra kriterier. 

De flesta förhistoriska kulturerna har gått under och med dem deras kunskaper. I de översvämmade områden rådde gynnsamma odlingsförhållanden. Med överflöd av mat kunde andra individer specialisera sig inom hantverk och till och med försörja en elit enbart med syfte att föra kunskaper och kultur vidare.När all odlad mark dränktes så fanns det under många generationer inga som helst möjligheter att göra annat än att försöka få mat för dagen. Flyktingarnas kunskaper var också personrelaterade.I en långt utvecklad civilisation är specialiseringen ett skäl till framgång. Med flyktingarna spreds kunskaperna men varje etablering hade bara en mindre del av Atlantis samlade kunskap med sig.

Högt utvecklade kunskaper från olika etableringar är en spridd och ämnesvis också av en betydligt lägre nivå än av den samlade kunskapen som fanns på Atlantis. Det är först när man lägger ihop alla samlade skilda ämneskunskaper som det är möjligt att finna den absolut lägsta kunskapsnivå som fanns på Atlantis. Den gemensamma och samlade kunskapen var därför före syndafloden långt mycket bättre. I samband med Santorinis, Theras utbrott förstördes minoernas samhälle eller förutsättningarna för deras fortsatta dominans på Kreta. De hade den största kvarvarande atlantiska kunskapssamlingen. Många lämnade Kreta och deras kunskaper splittras återigen. De ger inte samma märkbara utslag i arkeologiskt hänseende då deras tillflyktsplatser är oskadade kulturer och redan har maktstrukturer baserade på atlantisk kultur. Minoerna är sjöfolket som på 1200-talet f.kr. landstiger i Levanten. Även andra områden får minoiskt och därmed atlantiskt tillskott, genetisk- och kunskapsmässigt.

Storväxthet.

Sambandet mellan storvuxna och atlanter beskrivs före syndafloden i 1 Mos 6: 1- 4. Där berättas om hur namnkunniga jättar, guds söner, fick barn med människornas döttrar som de fann mest behag i. Långt efter syndafloden beskrivs i 4 Mos 13:34 Anaks barn, av jättestammen.

I 5 Mos 2-3 beskrivs dels rena utrotningskrig mot storväxt folk och i 20:1, beskrivs i krigslagar att ser man hästar, vagnar och folk som är större skall man inte frukta.

I Koranen 7:67 står det: Kommen ihåg huru han gjorde eder till Noas folks efterföljare och låtit eder breda ut eder väldeligen i kroppslig styrka.

Goliat var filistéernas mästare som utmanade israeliternas mästare i en kamp.Hästar och vagnar är typiskt indoeuropeiskt. Storväxthet återkommer kopplat också till dessa kriterier. Samma rädsla uppstår när romarna stöter på germanerna som är romarna överlägsna i storlek.

Mykene hade vid tiden för 1600 f.kr. och ett par århundraden framåt ett högt välstånd. Den vapenarsenal som finns i gravarna tyder på att det var krigare som härskade. Skeletten efter denna ledande härskargrupp är nästan två meter långa.

Sven Nilsson, 1787-1883, banbrytare inom arkeologi, beskriver det som att det råder ett tydligt storleksförhållande mellan olika folk där den ene är den andres jätte respektive dvärg. Storväxta är enligt honom filistéerna, kimbrerna, germaner och kelter, norrmän, islänningar m.fl.Geografiskt är filistéerna placerade efter nuvarande Israels kust och Gaza och de är betraktade såsom ett indoeuropeiskt folk. Kimbrer tros vara grekernas beskrivning av folk på Jylland.På Öland och Gotland finns enligt folktron jätte- respektive kämpegravar.

Således sammanfaller storväxthet med indoeuropéer och därmed är också storväxtheten ett atlantiskt kännetecken om än inte ett absolut krav. Jättarnas nära tillhörighet till gudarna återkommer såväl i hellenistiska religioner som i asatron.

Indianska myter talar om jättar som byggt solporten. Precisionen är så god att det är en gåta hur detta har kunnat skapas med så tunga block. I Patagonien finns indianska myter om jättar. I samband med att européerna kom dit under 1500-talet beskriver dessa också jättelika människor. Det finns många myter världen runt om jättar och jättelika figurer. Atlantiska flyktingar kan således vara en grund för mytbildningen och inavel skäl till deras utdöende och vanligt beskrivna såsom vanskapta. I asatron dräper Oden jätten Ymer. Jorden innehades av Ymer och dennes vanskapta barn. Loke är av jättesläkten. Storvuxna människor kan utgöra grunden för myter och sägner om jättar, Yetin, Bigfoot och skygga individer orsakad av deras val att inte beblanda sig med andra människor.

Atlantis krigare var selektivt valda storvuxna är dessa den första flyktinggruppen som var utplacerad väster om Basileia, de var skeppsburna, utan hemort och havet var osegelbart österut. De gav tydliga arkeologiska spår. Atlantisk skeppsmässig flykt och expansion uppstår återigen ca 2000 år senare främst då av minoer. Vulkanutbrottet på Santorini var en utlösande faktor för människor som behärskade segelkonsten att återigen söka nya etableringar.Atlanternas kulturella centrum har således vid två tillfällen förstörts av naturkatastrofer.

Atlanter i form av minoer, betraktas som människor från Asien, asar, och etablerar sig i norra Europa. Där möter där rester av befolkningen från syndafloden, jättarna.

Minoisk mytologi och den egna historian blandas ihop och utvecklas så småningom till den nordiska mytologin. Vikingahövdingar, och även långt senare bland högre ståndspersoner, hade uppfattningen att de var ättlingar efter gudarna. Det var riktigt att de var ättlingar efter asarna. Dessa asar var verkliga personer som successivt getts gudomlig status i en mytologisk världsbild.

Olof Rudbeck, var en framstående vetenskapsman och hävdade redan på 1600-talet att Norden kort efter syndafloden befolkats. Hans böcker, Atland eller Manheim, placerade Atlantis i Uppsala vilket var fel. Däremot med vetskapen om syndafloden som en återfyllnad av Medelhavet och Atlantiska ättlingar som invandrade till Norden så finns i denna 350 år gamla skrift iakttagelser som med förnyad utgångspunkt kan placeras i rätt sammanhang. Rudbeck hade i sina studier att utgå ifrån ett för tiden mycket erkänt verk av Johannes Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop. Han hade i detta verk angivit att Noaks son Jafet fått en son Magog som 88 efter syndafloden börjat befolka Sverige. Därefter hade han angett alla regenter fram till hans tid vilket motsvarades av Gustav Vasa. Det var således vetenskapligt allmänt accepterat sedan ca 150 år tidigare att Noaks släkt etablerat sig i Sverige. Gustav Vasa söner Erik XIV, Carl IX, Johan III var således utgående från Johannes Magnus kungalängd som därmed också fortsatt är grunden till svenska kungars numrering. 

Snorre Sturlassons Edda anger att asarna är komna från Asien och att kungasläkterna är ättlingar av dessa. Thor Heyerdahl sökte under sina sista år med arkeologiska metoder efter de gamla asarna i trakterna av Svarta Havet. Även finns myten om Akakor, och andra städer i amazonas djungel som grundats av ljushyllta, skäggiga män som civiliserade indianstammarna. Mönstret återkommer mångfallt jorden runt.

Att dagens vita befolkning är längre relativt andra befolkningar är ett arv från atlantiska flyktingar. Där berber och barbarer har skildrats så är detta ett tecken på att atlantiska flyktingar etablerat sig där och ofta sammanfaller detta med långa och storväxta folk.

EU:s längsta befolkningar finns i Nederländerna, Danmark och Sverige och det överensstämmer med den atlantiska härkomsten. Även förmågan att bryta ned laktos kan vara en mutation typisk för atlantiska ättlingar. Några amerikanska forskare hävdar att den moderna människan fått en hjärngen från neandertalarna. En gen som är mera frekvent hos den vita rasen. Med forskarnas upptäckt att Neanderthalarn troligen var rödhåriga och blåögda finns storväxthet och behåring också som ett intressant inslag för att utröna. Trots att det bland vissa DNA-vetenskapsmän finns tvivel är det fysiska likheterna en anledning att inte förkasta att ett genetiskt utbyte skett mellan människoraserna. Arkeologsika fynd som är svåra att hänföra till den ena eller andra rasen tyder på att det kan vara blandformer och andra vetenskapsmän hävdar detta. Mötet mellan de nordligare Neanderthalarna och Afrikanska Cro Mangon är helt logiskt i Östra Medelhavsområdet. Afrikaner följer Nilens flöde och Neanderthalarna trängs söderut av den allt större utbredningen av inlandsisarna. I takt med att vetenskapen ser på Neanderthalarna som möjliga släktingar till oss så har bilden av dem på kort tid förändrats som såväl intelligenta, talande och längre. Förhållandet mellan Poseidon och Kleito kan således vara en mytologisk beskrivning av händelsen och där dessa två rasers olika egenskaper och kunnande var ett framgångsrecept i utvecklandet av den civiliserade människan. 

Barbarers gåtfulla närvaro i historian.

Alexander den stores härkomst var från den grekiska adeln. Hans styrde över Makedonien där det fanns två samhällsskikt. Adel och bönder/herdar.

Den grekiska adeln var således i stor utsträckning av samma härkomst som barbarerna. Alexander var utbildad av Aristoteles och de talade båda attiska. Attiska var det finare språket som dominerade i den grekiska aristokratin.

Platons beskrivning av Atlantis var sprunget ur behovet att förklara alla olika uppdykande nationer av barbarer och hellener. Hoten var påtagliga och bara 25 år senare var Grekland ställt under Alexander den stores herravälde. Aristoteles hade undervisat Alexander som barn men han och andra intellektuella greker betraktade barbarerna som ociviliserade folk som borde ledas av kultiverade personer vilket då var detsamma som grekerna själva. Grekisk adel uppfattar sig således inte som ättlingar av atlanterna men när Alexander den store stöter på hårt motstånd i Indien från arméer ledda av braminerna är det åter atlantiska ättlingar som strider mot varandra. Braminerna betraktas som ättlingar av samma härkomst som den grekiska adelns, indoeuropeisk.

Antikens greker identifierade sig som akajer, dorer och joner. De var indoeuropéer och vandrade in i Grekland norrifrån. Trots att dessa ständigt låg i fejd med varandra betraktade de sig alla som hellener. Detta är den grekiska aristokratin som var invandrad från Trakien som var atlantiskt område norr om nuvarande Athen och således ättlingar efter överlevande atlanter.

När romarna några århundraden senare dominerar så är deras språk indoeuropeiskt. Vi kan således sluta oss till att det vid den tidpunkten fanns en påtaglig skillnad i utseende på de övre samhällsskikten och de lägre. Septimius Severus var berber och nordafrikan som blev romersk kejsare 193 e.kr. Sankt Augustine av Hippo, 354-430 e.kr. var berber och biskop i den nordafrikanska staden Hippo Regius. Överklassen var vid tiden urskiljbar som den ljusa befolkningen.

Beroende på den tidigare befolkningens numerär ökar dominansen av atlantiskt arv ju längre norrut i Europa man kommer. Den glesa befolkningen gör att man blir en större andel av befolkningen. Jordbrukskunskaper och maktövertag gör att man i större utsträckning överlever än den redan etablerade befolkningen. Romarnas beskrivning av germanerna, drygt 3500 år efter översvämningen, påvisar en påtaglig beundran för detta storväxta folk och kvinnans starka ställning. När de angriper romarriket är deras population så stor att samhällstrukturen både har behov av och kraft att bredda sina intresseområden. Det bör även vara i åtanke att konflikter och andras dominans kan ha bidragit till att sjöfarande folk, atlantiska ättlingar, valde att lämna Medelhavsområdet och slog sig ned i västra och norra Europa så länge de kunde ta nytt land i besittning. Där fann de även utseendemässiga och språkliga likheter med den maktmässigt dominerande befolkningen.

I Nordens glesbefolkade områden blir det ljushyllta arvet dominerande. Där finns inte heller några stora populationer av andra folk att dominera. Skeppskonstruktionerna är nästan identiska och enkelgravarna, gravkullarna, är deras motsvarighet till pyramider. Enligt vikingamyten gjordes också ett fortsatt selektivt urval av nyfödda. Byhövdingen hade förstorätten till den nygifta bruden.

Kombinationen gör det troligt att trälbarn i större utsträckning valdes bort och enligt myten sattes ut till vargar. Byhövdingens barn med träl valdes ibland bort och rena vikingabarn enbart vid påtagliga missbildningar. Utbytet mellan trälar och vikingar var antagligen en viktig framgångsfaktor för att undvika inavel och utdöende av atlantiska ättlingar i norra Europa. I områden som redan var befolkade satte sig atlanterna i ledande ställningar och utvecklade en ledarklass. Sammanfattningsvis är europeisk adel, faraoner, braminer, indianhövdingar och deras värnande om sitt blodsarv sprunget ur atlantisk tradition av människoavel och begränsat utbyte med andra raser. Detta släktförhållande torde med dagens teknik och DNA-analys kunna utvärderas.

Handel med obsidian

Obsidian är vulkaniskt glas som man kunde ge skarpa eggar. Den föregick metallerna i verktygs och vapentillverkning och var attraktivt. I Medelhavsområdet har man lokaliserat två zoner där man anser att obsidianhandeln levt åtskiljt från varandra. En i trakterna av Egeiska havet och en i trakterna kring Italien, Malta, Sicilien, Sardinien och även innefattande norra Afrika. Med den havsnivå som föregick översvämningen så är dessa områden sammanbundna med land. Således fanns det vid denna tid en sammanhängande och naturlig spridning av obsidian. Obsidian var den tidens mycket värdefullt och naturligt att ta med sig som prioriterat föremål vid flykt.

Deras förekomst på Malta respektive Pantelleria beror på att de är medförda i flykt mot en högsta punkt för att undgå de stigande vattenmassorna. Dessa öar är högsta punkter på sicilianska tröskeln som inte eroderades bort. Öarnas geografiska läge utesluter dem som viktiga handelsplatser under efterföljande tidsepok och deras centrala roll en chimär. (fig. 9.)

Obsidianförekomsten på Malta respektive Pantelleria ger därför stöd för översvämningsteorin.Före översvämningen var dessa båda öar högt belägna bergstoppar utan skäl att besöka.Maltas historiska tid startade direkt efter och på grund av katastrofen. Den framförda lösningen att sicilianska fiskare med mycket högt utvecklade kunskaper skulle ha lämnat Sicilien och bosatt sig på Malta synes jämförelsevis vara tämligen osannolik. Lämningarna på Malta från atlantiska- och lokalbefolkningens flyktingar kunde åstadkomma utifrån atlanternas medförda kunskaper.( fig. 8 ). Till dessa toppar medfördes även metallföremål i riklig mängd men metallerna har kunnat omformas och omsättas medan obsidianföremålen har blivit kvar som fornlämningar.

Hamoukar i norra Mesopotamien har visat sig vara samtida eller något före Uruk som civiliserad stad med mycket riklig förekomst av obsidian. Detta trots att obsidian närmast finns i nuvarande Turkiet. De översvämmade områdena vid Turkiets och Levantens kuster har däremot nära till obsidianbrytning och dessa flyktingars dyrbaraste ägodelar togs med i flykten österut mot flodområdena vid Eufrat och Tigris. Hamoukar har av forskare angetts som centrum för obsidianhandel vilket är fel. Obsidianförekomsterna är på grund av flyktingströmmarna där Hamoukar blev en stor flyktingort. Avståndet mellan Eufrats sträckning och Medelhavskusten är i området som kortats.

Den underjordiska staden Catal Huyuk har etablerats och övergivits redan runt 6000 f.kr.. Dess aktiva period varade ca 800 år. Invånarna där skaffade obsidian för handelsändamål från den närbelägna vulkanen Hasan Dag. Catal Huyuks hela existens var baserad på obsidian-förekomsten. Dess storlek och struktur tyder på att obsidian var begärligt och hade en stark begärlig efterfrågan. Motorn i deras ekonomi var efterfrågan från de undergångna och starka ekonomiska samhällena vid östra Medelhavet. Staden övergavs när tillgången på obsidian sinade alternativt när bronset upptäcktes och konkurrerade ut obsidian som material. Invånarna i Catal Huyuk har bott jämsides med folk av helt annan kulturell bakgrund. Integration och utbyte mellan dessa synes vara minimal. Detta tyder på att Catal Huyuk drevs av atlanter som extern koloni där utbytet med den närmaste omgivningen inte var nödvändig eller viktig.

Catal Huyuk var mänsklighetens första gruvsamhälle som blomstrade och dog. Gudarnas stad, Teotihuacans, kan vara det andra. Båda dessa städer baserade sina ekonomier på obsidian och var ur jordbrukshänseende dåligt valda etableringsplatser.

Lingvistiska och rasbetingade arv.

Arier är indoeuropeiskt ord för ädel och utgör det namn som inträngande indoeuropéer i Iran och Indien kallade sig själva. Arierna som invandrade i Indien under vedatiden, ca 1500 f.kr. är också atlantiska ättlingar. Den ursprungliga indiska befolkningen kallades för dasaer. Sedermera där ett synonymt begrepp mellan dasa och underordnad tjänande ställning med samma betydelse som begreppet slav. Arierna själva indelade sig i krigarklass, präster och jordägande bönder.

Träl har tolkats som den nordiska urbefolkningens benämning på sig själva. Deras invandring har skett österifrån. På samma sätt har slaver befolkat Europa österifrån. Dessa har ett helt annat utseende och är lätta att skilja från atlanterna. När trälarna och slaverna tvingas underkasta sig atlanternas viljor uppstår ett synonymt begrepp mellan undertryckt och befolkningsgruppen, träl respektive slav. Dasa, träl och slav är således ursprungsbefolkningarnas benämning på sig själva som fått indoeuropeisk underordnad social tillhörighet.

Atlanterna som ser sig själva som mera framstående än urbefolkningen kallar sig för arier. Arier och ädel är synonyma begrepp.

Ädel är den härskarbefolkning som sedermera övergår till benämningen adel med begränsat utbyte med övrig befolkning. Ordet aristokrati härstammar från arier vilket belägger att den grekiska aristokratin härstammade från atlanterna. Detta bekräftas för dåtiden genom klara utseendeskillnader.

Slaveriet och träldomen försvinner med kristendomens inträde och fysiska skillnader har också suddats ut på grund av att atlantiska män fått barn med träl- och slavinnor. Det är också blandningen av befolkningsgrupperna som medför att de överlever inavelsproblematiken. De grupper som inte har något utbyte med omgivande folk dör ut.

Adelns viktmakthållande av sina adelsprivilegier, högre värde etc. är således rester av ett beteende och synsätt från den atlantiska invandringen där atlanterna utgjorde en begränsad minoritet. Europeisk adel har genetiskt kallat sig för blåblodig och härkomst har varit viktig. För att få inträde till såväl adel som kungahus har övrig befolkning först utifrån något verkligt förtjänstfullt tilldelats titlar som innebär inträde i förädlade människors krets.

I de norra delarna av de skandinaviska länderna var övrig befolkning så liten att atlanterna inte kunde utgöra en härskarklass utan de blev där snabbt den dominerande befolkningsgruppen även i antal. Där atlantiskt arv är stort får vi europeiskt, eller ännu mera markerat ett nordiskt, utseende med en lång, blåögd och blond befolkning. Därför är de typiska atlantiska dragen mest nära de skandinaviska.

Staden Hellas i Grekland är sprungen ur den ljusa befolkningen. Guden Hellas är också avbildad med den för atlanterna typiska stridsvagnen i ett fyrspann med skägg. Hell betyder i tyskan ljus. Det är ljust och förknippat med något positivt. Klar, klok etc. i tyskan beskrivs med ljus d.v.s. hell med tillägg. I engelskan är hell avskräckande. Dess ursprung torde således vara sprunget ur undertryckta människor som såg med förskräckelse på att vara i områden som styrdes av dominanta atlanter. " Go to hell" var för den undertryckta befolkningen synonymt med att vara i områden där man förtrycktes av den ljushyllta befolkningen.

På samma sätt är i svenskan en as, en gud. Det är också en beteckning på en vedervärdig person, ett as, baserat på beteendet. Egenbeskrivning och betraktares beskrivning. 

En betraktelse av ord som börjar med as- ger många kopplingar till indoeuropeiska och geografiska där platser med denna förstavelse ofta överensstämmer med etableringsplatser för överlevande atlanter och atlantisk kultur. Asyl som enligt grekiskan betyder, tillflyktsort, fristad etc. Asyl är således en beskrivning på en livgivande geografiskt begränsad plats som befolkas av utsatta överlevande atlantiska flyktingar.

Atlanterna kallade sig själva ädla relativt urbefolkningen. Arier tillkom således i mötet dessa emellan. De hade i sin kultur gjort skillnad på bättre och sämre människor varvid mänsklig förädling var ett naturligt inslag. Det är troligt att inte ens alla atlanterna själva betraktades som arier i betydelsen ädel. Intressant är också likheten mellan arier och arab. Det är de ledande dynastierna som gett namnet till hela befolkningsgruppen. Europeiska kungahus och arabiska dynastier hade troligen länge större genetisk samhörighet än vad de hade med respektive befolkning de regerade över.

Som befolkningsgrupp utan värdering kallade sig atlanterna för barbarer vilket är synonymt med berber. Namnet Barbar kan ha sitt ursprung i härkomsten från Basileia. Barb är också en grundform för skägg. Vanligt förekommande i avbildningar med indoeuropeer är att dessa bär skägg. Om skägg alltid fanns på män från Basileia så blev de snart synonyma begrepp. Därur kan barb som grundform härledas. Alternativt att barb redan fanns som grundform för skägg när skäggprydda atlanter dök upp. Barbarer i formen som skäggbärarna är då en naturlig identifikation och beskrivning av en folkgrupp. I det första alternativet är det barbarerna själva som namnger sig medan det i det andra är omgivningens beskrivning. Det är motståndarnas beskrivning i konflikter som barbar förknippas med sentida betydelse synonymt med grym, rå och omänsklig.

Barbar var i Grekland beskrivningen på överlevande atlanter. Eftersom dessa inte hade grekiska som modersmål blev barbarernas tal med tiden synonymt med otydligt tal varur begreppet babbla stammar. Namnet Barbara beskrivs som härkomst i betydelse, icke grekisk kvinna. Det är mera preciserat än ickegrekisk då det är identifikationen av en barbarkvinna. De germanska språken har flera personnamn som förknippas med ädel, vit och ljus. Beskrivning av den namngiven där beskrivningen är meningsfull endast i relation till andra som inte kan beskrivas med dessa attribut..

Barbarerna som överlevde på Afrikas nordkust utvecklades så småningom till Barbareskstaterna. Med hjälp av turkiska barbarer organiserades dessa stater som främst under senare delen av 1600-talet ägnade sig åt sjöröveri. Barbar och barbari som uttryck för råhet och röveri är således sprunget ur atlantiska ättlingars krigiska och grymma hantverk i relativt sen historia. Forntida grekisk aristokrati, med Aristoteles i spetsen, förmedlade också en nedvärderande bild av barbarer då det fanns militära hot från barbarledda nationer. Där barbarer dyker upp i historien kan man därför i första hand koppla detta till att de består av atlantiska ättlingar. Hyksos var av egyptierna de hatade barbarerna.

Förvirringen är här stor där exempelvis aztekernas erövringar beskrivs såsom utförd av barbarer. Fanns det bland aztekerna de som var, eller var ättlingar efter genetiska barbarer eller är det enbart ett uttryck för råhet instiftat av sintiden och västerländska historiker? Det kan också betraktas som segrarens historiska beskrivning för att legalisera européernas behandling och utplånande av aztekerna och dess kultur. I aztekernas fall kompliceras det ytterligare. Aztekerna invandrade norrifrån, bodde i grottor, utvecklade avancerade bevattningssystem, byggde en befäst stad Tenochtitlan, hade en social klassindelning etc. som visar på stora likheter med ett atlantiskt arv. Aztekerna var inte barbarer i betydelsen grymma då de invandrade. Däremot tyder mycket på att det fanns en genetisk barbartillhörighet som utgjorde ledarskapet.Aztekernas dominans utvecklades först flera hundra år efter första invandringen och det var först då som grymheten mot andra folk kunde utföras.

Det är ofta svårtolkat i västerländsk litteratur när barbar används om det är utifrån ras eller beteende eller om det innebär båda dessa. Det kan tolkas såsom synonymt med vit man, våldsman eller vit våldsman. Generaliserat tycks barbar i västeuropeisk litteratur vara en egenskap medan omvärlden ofta beskriver barbarer i egenskap av den vita folkgruppen. Indoeuropeiskan som atlantiskt språk är en viktig beståndsdel i sökandet efter var atlantiska flyktingar etablerar sig. Språket är relativt det genetiska arvet flyktigt och kan förloras på några generationer. Vilka influenser detta urspråk hade i mötet med andra språk beror både på numerär, social status och viljan att blanda sig med lokalbefolkningen i de nya etableringarna.

Slutsatsen är att där indoeuropeiskt inslag finns i språket kan också en påverkan av atlantiska flyktingar härledas. Däremot kan avsaknad av indoeuropeiskt språkligt inslag inte utesluta att atlanter etablerat sig i området såväl fysiskt, kulturellt och tekniskt.

I Bibeln står det att alla talade samma språk men att människorna i samband med sitt högmod att bygga Babels torn lät gud dem få olika språk. Detta härrör ur att den ledande aristokratin var atlantiska ättlingar som talade indoeuropeiska. I ansträngningarna efter att bygga ett nytt Poseidopolis, där tornet var den starkaste symbolen för deras förmåga, så splittrades aristokratin och nya etableringsplatser valdes. Dessa var grunden till nya stadsstaterna i området. Indoeuropeiskan gav tillskott till lokalbefolkningens språk men det var dödsdömt relativt den lokala majoritetens språk. Atlanterna var numerärt en marginell grupp men kunskapsmässigt i en motsvarande förindustriell nivå.

Utifrån atlantisk horisont börjar således atlanterna tala olika språk. Bibelns ursprung som atlantisk kultur och atlanternas sociala dominans styrks. När makteliten talade indoeuropeiska beskrivs det som om att alla hade samma språk. I regionen och världen talades i övrigt helt olika språk. På bara några generationer upphörde förmågan för aristokratin i de olika stadsstaterna att kommunicera med varandra. Den snabba förändringen beskrivs därför som ett guds straff.

Atlantiska etableringar gjordes även före syndafloden där det i Anatoliens bergstrakter anlades underjordiska städer bland annat Catal Huyuk. Dess storlek, kultur, teknik och levnadssätt är flera tusen år före stadsbyggen vid Persiska viken och de levde på ett helt annat mera civiliserat sätt än befolkningen runt omkring. Kimmerierna, skyterna och de mytomspunna amazonerna var hästburna och skickliga krigare. Deras härkomst var Svartahavsområdet och de var indoeuropéer. Deras kunskaper tyder på att det fanns externa atlantiska etableringar som översvämmades runt Svarta Havet när Medelhavets saltvatten började tränga in genom Bosporen.

Indoeuropeiskans härkomst är atlantisk och indoeuropeiskans ursprung från Kaukasus är således en chimär.

I försöken att hitta urspråket indoeuropeiskan är det på platser där den språkmässigt är minst influerat av andra språk. Mest intakt och bäst bevarat av dessa språk är isländskan. Att höra ett samtal mellan islänningar är således det närmaste man kan komma i efterliknelsen av hur det talades på Atlantis. Isländskan kan således vara en språknyckel för att rätt tolka t.ex linear-a och linear-b vilka nedtecknats på Kreta. Övriga så kallade indoeuropeiska språk är snarare blandspråk med olika grad av indoeuropeiskt inslag.

Noa, personen bakom myten.

Noa var en av de överlevande som på ett skepp följde med de starka strömmarna österut. Huruvida Noa tog med sig djur på sin ark är mycket troligt. Dels för egen överlevnad i framtiden men ävenså gick allt djurliv på Basileia drunkningsdöden till mötes. Det är i det sammanhanget rimligt att Noa försökte rädda åtminstone de arter han förväntades ha nytta utav ifall han kom iland och att han var väldigt ödmjuk till allt liv över huvud taget.

Att fåglarna i brist på fast mark tog sin tillflykt till Noas ark är självklart och i brist på annat så tvingades de ständigt återvända i sin flykt till arken i stället för att drunkna.När fåglarna flög iväg och inte kom tillbaka förstod Noa att han var nära land.Noa klev iland först när regnet slutat och marken torkat upp.

Att atlanterna byggde båtar av betydande storlek var nödvändigt med hänsyn till att de behövde trupptransportfartyg för att underhålla och bevaka sina erövrade områden.

Noa kom av något skäl över, eller hade tillgång till en sådan båt. Även om måttangivelserna i Bibeln är överdrivna så var arken ett resultat av den mobilisering som atlanterna gjorde för att gå i krig med grekerna. Det kan ha varit ett av världens dittills största konstruerade skepp och byggt med all den spetskompetens som atlanterna kunde uppbåda. Det finns en slående likhet mellan vikingars och antikens skeppskonstruktioner. Vikingarnas skepp var både krigs- och transport skepp där de senare var bredare och långsammare. De största vikingaskeppens längd uppskattas till ca 50 meter med plats för ca 300 man. En atlantisk medhavd och överförd kunskap.

Att Noa landade på Ararats berg bör man nog se som en lösning på ett annars oförklarligt skeende för sägnens återberättare och slutliga nedtecknare. Med sina referenser måste man hitta ett högre berg än där man för närvarande befinner sig. Bibelns författare har således lika svårt att se referensen som vi idag har. Det vill säga att Medelhavets yta har stigit med 2000 meter är bara möjligt att bedöma för den som överlevde katastrofen i ett för dem bekant landskap. Detta gäller främst de som flydde uppåt och överlevde på höga bergstoppar i direkt anslutning till deras tidigare bosättning. De atlanter som steg iland i nya trakter hade inga tidigare referenser därifrån och kunde därför inte heller avgöra hur mycket vattnet stigit. Området runt Ararats berg är också Armeniskt. Armenierna har stort inslag av atlantiskt ursprung där det fortfarande finns helt blonda och blåögda individer. Med Bibeln som atlantisk historiebok är det armeniska berget Ararat den högsta bergstopp man känner till. Man placerar Noa där utifrån att händelsen i övrigt är fullständigt obegriplig. När Bibeln nedtecknas har denna förklaring blivit en vedertagen sanning i den hellenistiska myten.

Det mest troliga är att Noa gick iland i nuvarande Libanon eller Israel och där började att etablera sig. Medels muntlig tradition överförs historien om Noa bland atlantiska ättlingar till dess att Bibeln börjar nedtecknas. Sem och Ham har var för sig fått ge namn åt språkgrupperna semitiska respektive hamitiska. Dessa språkgrupper har en viss inblandning av indoeuropeiska men torde i huvudsak bestå av språk som talades av de människor som blev flyktingar men som inte var atlanter.

Bibeln som atlantisk historiebok.

Bibeln och gamla testamentet en omfattande beskrivning av släktled och härstamning. Noa är en i rakt nedstigande led ättling efter Adam och Eva.Med Noa som atlant är också Bibeln en av atlanter för atlanter nedtecknad historieskildring. Bibelns syn på andra folks inblandning är således en av atlantiska flyktingar upprätthållning av sitt eget ursprung sett utifrån ett rasperspektiv.

Då är omskärelsen också en ren rashygienisk fråga där atlantiska flyktingar inte vill beblanda sig med andra folk. ( 1 Mos 17:9-14 ) Oomskurna skall utrotas ur sin släkt.Gud godtog dock att deras hemfödda eller köpta tjänare från främmande folk omskars.

Väntan på Messias är väntan på den kung som åter skall förena alla utspridda atlantiska flyktingar och återskapa det heliga och förlovade landet. Den tydliga urskiljningen mellan olika folk kan baseras på rent utseendemässiga skillnader. Det så kallade europeiska utseendet är ursprungligen det atlantiska.

Med det beskriva scenariot är Bibeln en stor källa till nya historiska slutsatser. Guds utvalda folk som är Judendomens syn på judarna tyder på att det fanns en klar skillnad mellan olika folk i dåtidens mellanöstern. Av de 12 stammarna i Davids rike överlever bara en, Judas stam.

Kananeerna försvinner ur historien och efterträds av israeliter och fenicier. Vi har vid samma tidpunkt i området även filisteer, moabiter, edomiter, ammoniter, arameer och syrohettiter. Dessa olika stammar är rester av den flyktingvåg som Medelhavets återfyllnad gav och där det atlantiska inslaget är mycket varierat.

Hellenistisk religion tog under antiken över de gamla nationalreligionerna. Dessa religioners koppling till atlantiskt ursprung ges av dess namn, hell, i benämningen ljus.

Med atlanternas allt mera framträdande ställning i olika områden fick deras religiösa åskådning genomslag. Kristendomens ursprung är kommen ur den hellenistiska religionen. Det var barbarerna som var kristendomens pionjärer. Vid den tiden var begreppet barbar ett positivt värdeladdat begrepp och något som barbarerna själva framhöll. Hellenismen spreds framgångsrikt av barbaren Alexander den store. Den tidigare grekiska aristokratins avoga inställning till barbarer var inte baserad på olika härstamning utan maktmässiga konkurrenter av samma ursprung.

Med utgångspunkten att det ljushyllta folket enligt atlantisk skapelseberättelse är besläktat med Gud finns en för tiden kulturellt accepterad skillnad mellan folken i Palestina vid tiden för Jesu födelse. När Josef upptäckte att Maria var gravid så betraktades hon vara havande av helig ande.

I Matteus 1:20 säger ängeln till Josef:

"Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande. "

Den som har äktat Maria är således förlåten av såväl Maria som Josef. Det är någon som genom sitt arv bär på högt aktade förmågor såväl intellektuellt, utseendemässigt som socialt. I området och med ett begränsat utbyte med andra folk blev ett allt färre antal människor klart förknippade med det atlantiska arvet.

Jesus genomslagskraft och fara för den härskande klassen beror på en härkomst som tydligt påvisade ett atlantiskt ursprung. Hans sätt att få lärjungarna att följa honom tyder på att Jesus hade en redan etablerad auktoritet baserat på sitt utseende. Enligt egen utsago var Jesus Guds son. I Bibeln också framställt som om Jesus hade ett släktskap med David. När kung Samuel valde den kung som skulle efterträda honom så valde han herdepojken David efter att ha ratat 7 av hans äldre bröder. David beskrivs som ljuslätt och med sköna ögon.

Jesus kritiserade prästerskapet och de välbeställda. Han som genom sin begåvning överträffade dem i retorik, vältalighet och agerande var ett hot mot den rådande samhällsordningen. Då kristendomen talar om den Helige Anden så är det intellektuella och fysiska egenskaper som var förknippat med det atlantiska arvet. Det är också egenskaper som förknippas med dåtidens kungahus och aristokrati. De såg sig ofta som Guds barn. Jesus sågs som en aristokrat som tog folkets parti. Däri låg hans stora genomslag och det stora hotet mot rådande maktstrukturer. Jesus egenbild var baserad på att han levde i föreställningen att han var Guds son och dåtiden värdering av långa, blåögda, blonda och ljushyllta människor gav honom en förbestämd auktoritet.

Koranens syn på syndafloden är den att enbart Noas folk drabbades. Detta innebär att ursprunget till Koranen är kommet ur berättelser förmedlade av andra som inte identifierade sig som tillhörande Noas folk. Atlanternas levnadsregler fick genom sina dominerande roller ett stort genomslag. Däremot var atlanternas gud och deras historia inte gemensam med övrig befolknings. Bibeln är atlanternas och den styrande klassens religion. Koranen och deras profet Muhammed är de övriga folkens religion. Muhammed tar framgångsrikt militär strid gentemot judar och kristna. Det är troligt att även Muhammeds ledarroll fick hjälp av hans ursprung från en förnäm släkt där förnäm vid denna tidpunkt innebar ett atlantiskt påbrå.

Uppdelningen av folken mellan kristna och muhammedaner blir ytterligare en förstärkning av åtskillnad till de redan tydliga rasmässiga och sociala skillnaderna.

Atlantiska spår.

Med seglings- och andra kunskaper är atlanterna vida överlägsna andra folk var de än etablerar sig. Det finns utöver de här påtalade, många platser och kulturer som bär spår av vad som kan vara atlanter och deras ättlingars verk. Myter, byggnadsverk, traditioner etc. som framstår såsom

oförklarliga men som med en flyktinggrupp av atlanternas kunskapsnivå får en förklaring både i avseende på utvecklingsnivå och spridning. Det finns otaliga kunskapsmässiga, kulturella och religiösa spår som kan förklaras med en flyktingström från en högre utvecklad nivå. Dynastiers uppkomst är också logisk då invandrarna medförde kunskaper, verktyg och vapen som saknades där de etablerade sig men där de utgjorde en mycket begränsad andel av befolkningen. En gemensam oförklarlig bakgrund har ofta förenat ledande klasser i olika områden. Det har ävenså varit föremål för intressekonflikter om kontrollen på tillgångar och dithörande ekonomisk nytta.

Mithraskulten som sammanhållande kult inom romersk armén som var gemensam för såväl romarna som germanerna. Kristendomen baseras också på en gemensam värdegrund och spreds från sitt hellenistiska ursprung via överklassen ut bland folket.

Jordbruk med dithörande boskapsavel och växtförädling, kunskaper, samhällbyggnad och lagstiftning är alla kriterier som talar för en atlantisk bakgrund.

Deras framsteg visar på hög intellektuell nivå och de var sannolikt de intelligentaste människor som någonsin funnits. De skapade grunden för de regelverk och värderingar som fortfarande styr våra liv. Den överlevande intelligentian från Basileia hade Levanten som den mest naturliga landstigningsplatsen. Med utgångspunkten att forntidens atlanter var intelligentare än dagens människor och att de uppnått en utvecklingsnivå som motsvarar vår förindustriella epok öppnar helt nya perspektiv i utvärderingen av arkeologiskt och historiskt material.

Syndafloden har ägt rum, myten om Atlantis är till stora delar riktig och händelsen så genomgripande för mänskligheten att alla nu levande människor kan konstatera att just deras närvaro på jorden är beroende av denna händelse.

 

Verifiering av hypotesen

Det absoluta beviset för Atlantis existens är att Poseidopolis hittas. Detta bör vara slutmålet medan vägen dit kräver en finansiering och systematik. Det första steget är att söka efter fornlämningar på höjder som översvämmats. Finns översvämmade höjder med långa avstånd till närmaste ö så är dessa troliga flyktplatser där människorna omkommit och fornlämningar finns ansamlade.

Det är troligt att det finns ett flertal sådana platser i Egeiska havet där undersökningar kan göras på relativt grunt vatten.

Enligt samma princip kan Medelhavsryggen undersökas men där är topparna på större djup. Däremot bör förväntningarna på dessa toppars mängd av fornlämningar vara mycket större.

Nästa steg är att följa bottnens fallinjen för att hitta Svarta Havsflodens flöde respektive forntida Nilens. Rester av flodfårorna är önskvärda att hitta och gör man det leder dessa till de forntida Ur-Athen respektive Rhakotis. Deras lägen visar dåtidens havsnivå.

Sista etappen är att utifrån dessa städers djupläge leta på samma nivå på Medelhavsryggen och där i första hand, enligt myten, på den plats som skulle motsvara Basileias sydöstra del.

Röda Havet.

Syndafloden och återfyllnad av Medelhavet som en geografisk händelse och kopplingen dem emellan är en utgångspunkt för de hypoteser som framställts. Bibeln blir med utgångspunkt av denna händelse ett mycket viktigt historiskt dokument där dess innehåll kan betraktas på ett helt nytt sätt.

I boken: Arkeologi, det internationella standardverket om utgrävningar, fynd och metoder finns kartor som tiden 10000 år före nu, det vill säga 8000 år f.kr. visar såväl Röda Havet som Persiska viken som avskurna från världshaven. Röda Havet är i stort sett utan tillflöde vilket innebär att Röda Havet varit uttorkat. Sundet som förbinder världshaven och Röda Havet är bara drygt 50 meter djupt. Att det under påfyllnaden eroderats bort många höjdmeter är givet och dess fyllnad kan alltså ha varit vid tiden för Moses levnad.

I 1 Mos 14:3 står det: De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där salthavet nu är.

Sodom och Gomorra förstördes i ett vulkanutbrott. Med den afrikanska plattans och den asiatiska på drift ifrån varandra är området emellan dem vulkaniskt. Av det krig som kungarna i Sodom och Gomorra genomgår i Siddimsdalen så är det troligt att dessa städer ligger i eller i närheten av dalen som nu utgör Röda Havet.

Röda havets återfyllnad är vid en tidpunkt som är senare än Medelhavets. Röda Havet skulle i så fall bara vara några tusen år. Dess återfyllnad kunde ske utan några mänskliga offer eftersom nivåhöjningen inte övertäckte några öar och alla kunde fly uppåt. Därför är detta ej någon stor mänsklig katastrof. Det drabbade heller inte de folk som förmedlade Bibelns berättelser varför händelsen inte återfinns i Bibeln annat än som ett konstaterande att där numera är ett salthav. Det torde därför finnas rester av bosättningar i relativt oskadat skick i Röda havet.

Med närheten till det bibliska ursprunget kan Akabaviken vara den geografiska plats som kan motsvaras av Siddimsdalen. Där finns också en tröskel som gör att dess återfyllnad kan ha skett långt efter Röda Havets. Enda kriteriet för att få olika fylltillfällen är att tröskeln vid Akabaviken var högre än den in till Röda Havet. Var den däremot lägre fylldes de vid samma tillfälle.

Moses flykt från Egypten och drunknandet av förföljarna kan finna sin förklaring i Röda Havets, Akabavikens eller Suezvikens återfyllnad. Hebreisk bibelskrift tyder på Suezviken som platsen.

Arkeologiskt material från ca 3500 f.kr. har tolkats som att det försiggick utbyte mellan övre Egypten och med Mesopotamien. Detta har förbryllat men med ett förstört handels- och kulturellt centrum nedströms Nilen är ett närmande till Mesopotamien en logisk utveckling. Med ett torrlagt röda Havet är kontakterna mellan Mesopotamien och övre Egypten möjlig landvägen och mycket förkortad. De sumerer som kom söderifrån till Mesopotamien kan således ha varit både atlantiska och egyptiska flyktingar som valde bort öknen runt Nilen och vandrade bort till ett område med bättre jordbruksmässiga förhållanden. Alternativt kan handelsutbytet vara en ren chimär där flyktinggrupper från samma bakgrund etablerar sig både i övre Nilen och i Mesopotamien. Deras lämningar blir då likartade och tolkas såsom om utbyte skett fastän det inte alls förekommit. Det är alltså möjligt att Röda Havet vid tiden var torrlagt men att det ändock inte skett något handelsutbyte mellan övre Egypten och Mesopotamien. En helt avvikande slutsats relativt den nu accepterade och etablerade.

Persiska viken.

Med en i världshaven betydligt lägre nivå är ävenså Persiska vikens utseende intressant att beakta.

Dess tillflöde från Tigris och Eufrat innebär att där alltid har varit en stor saltsjö i området även om Hormuzsundet utgjort en avspärrning till världshaven. Om så vore fallet innebär det att världshavens lägre nivåer gör att växters, djurs och människors förflyttningar varken begränsas av Röda Havet eller Persiska viken. Då skapas en sammanhållen kustlinje mellan Afrika och Indien som kan sammanbinda deras flora och fauna betydligt enklare än vad det gör med dessa hav som avskärmningar. Hormuzsundet är ca 50 meter djupt. Erosion i samband med återfyllnad är också här betydande men här finns redan stora vattenmängder till följd av Tigris och Eufrats flöden. Nivåhöjningen blir därför begränsad till maximalt ett 20-tal meter. Antagligen har vattennivån varierat ganska kraftigt över tiden och tidvis även haft en mindre avtappning ut i världshaven. Här finns således mycket stora förutsättningar för en tillväxt och igenslamning av sundet.

Afroindisk hirs odlas på Afrikas horn och i Indien 3000 f.kr. Såväl flora som fauna, inberäknat människor har när världshaven för 20000 år sedan låg på 120 meter lägre nivå en sammanhållen kust mellan Afrika och Indien. Även dessa måste således ha återfyllts i en mycket nära tidpunkt.

Att ett liknande scenario uppstått i regionen med ett stigande världshav som plötsligt bröt igenom kan vara beskrivet i den sumeriska kungalängden för perioden 3000 till 2350 f.kr.

Efter några tidiga dynastier drabbades området av översvämningar som utplånade landet. Efter detta styrdes sumererna från Kish i det nordsumeriska området.

 

Epilog.

Berättelsen och beskrivningarna baseras på hypotesen att Gibraltar sund under den senaste istiden skiljde Medelhavet från världshaven.

Hypotesen ger en uppenbar lösning på ursprunget till berättelserna om såväl syndafloden som Atlantis. Den ger också svaret på många andra historiska frågor.

Det finns många frågeställningar och eftertankar som kan göras i perspektivet av atlanternas och mänsklighetens historia. Historia är inte bara nyfikenhet utan lärdom vi kan tillgodogöra oss för framtida handlande. I den bedömningen bör man dock ställa sig frågan om historien hade utvecklats annorlunda om Platons nedtecknade berättelse återfunnits intakt. Hade alla konflikter uppstått om det redan då påvisats att barbarer, hellener, grekisk aristokrati och även alla andra högre civilisationer, var arv efter människor som alla genomlevt samma naturkatastrof.

Om det i framtiden visar sig hypotesen är riktig kan det bli en smärtsam men nyttig lärdom som påvisar riskerna med att av politiska skäl tillrättalägga historian. Den lärdomen kan man dra oavsett om slutdelen försvunnit av en olyckshändelse eller medvetet förstörts av Aristoteles.

Källförteckning.

 

Critias by Plato: Översättning av Benjamin Jowett. 1817-1893

Timaeus by Plato: Översättning av Benjamin Jowett. 1817-1893

Bibeln. Den heliga skrift. Svenska kyrkans förlag.

Koranen.

Herodotos.

Iliaden &Odyssén. CWK Gleerups.

Stora mytologiska uppslagsboken. Hexicon.

Mytologi gudar, hjältar och myter.Parragon Books Ltd.

Prismas stora bok om mytologi. Prisma.

Mysterier: Herbert Gentzmer, Ulrich Hellenbrand. Parragon Books Ltd.

Skandinaviska Nordens Ur-invånare. 1 Sven Nilsson 1866. Faksimiltryck ARKEO-förlaget 1991

Lost cities & ancient mysteries of South Amerika. David Hatcher Childress. Adventures unlimited press.

Stenarnas mystik, von Däniken. Wahlsröms

Fenomen som skakat världen, von Däniken. Berghs förlag AB

Legenden Mu, Hans Stefan Santesson. Warner paperback library.

Gåtan Maldiverna. Heyerdal.

Arkeologins idehistoria, Bruce G Trigger. Brutus Östlings bokförlag.

Boken om världshaven. Generalstabens litografiska anstalts förlag.

Havet-Illustrerat uppslagsverk.  Globe förlaget.

Invitation to Oceanography, Paul R PINET. Jones and Bartlett Publishers.

Planeten jorden Istider: Windsor Chorlton. Bokorama.

Bra böckers världshistoria, Bra böckers lexikon, Svensk uppslagsbok 1936, Lexikon 2000, Nationalencyklopedins internettjänst. Stora mytologiska uppslagsboken, Hexikon. Prismas stora bok om mytologi, Prisma.

Bra Böckers encyklopedi om människans historia. Bra böcker.

Folksagor. Bra böcker.

Världshistorien genom tiderna. Globe förlaget.

Bonniers världshistoria. Albert Bonniers förlag.

Allemans världshistoria ,John M Roberts. Liber förlag.

The Penguin Archeaology Guide.

Arkeologi, det internationella standardverket om utgrävningar, fynd och metoder. Bonnier Fakta.

Atlas över mänsklighetens historia. Bonniers.

History, the definitive visual guide, Adam Hart-Davis. Dorling Kindersley

Atlas of the Greek world, Peter Levi.

Classic World, mapping history, Dr  Ian Barnes. Eagle editions.

Forums historiska atlas. Forum AB.

Libers historiska atlas. Liber Ab.

Arkeologin berättar. Paul G Bahn. Historisk media.

Egypten, nya upptäckter och rön. Historiska media.

Försvunna städer. Paul G Bahn. Historiska media.

Skatter från det förgågna, Brian Fagan. Raben & Sjögren.

Egyptens hieroglyfer, Aidan Dodson. Prisma.

Egyptens pyramider, Aidan Dodson. Prisma.

Mesopotania, Julian Reade. British museum press.

Leonard Cottrell, Försvunna städer. Prisma magnum

Forntidens pyramider, Carl-Anton Mattsson. Parthenon.

In search of the immortals, Howard Reid. Headline

Stenmännen, megalitbyggare och människoätare. Göran Burenhult.

Vad vet jag om Mayafolket, Paul Gendrop. Alhambras Pocket Encyklopedia.

Vad vet jag om Aztekerna, Jacques Soustelle. Alhambras Pocket Encyklopedia.

Ancient Mexico & Central America, Susan Togy Evans. Thames @ Hudson

The lost chronicles of the Maya kings, David Drew.Weidenfeld & Nicolson.

The Native americans. JG Press

Begrav mitt hjärta  vid Wounded Knee, Dee Brown. Karneval Förlag

Amerika 1492, Den nya världen för femhundra år sedan. Manuel Lucena Salmoral, Wiken.

Hellener och Barbarer, Henrik Zilliacus. Söderström & C:O Förlags AB.

DNA, etnicitet,folk och folkvandring, Welinder.

Svart Athena, Martin Bernal. Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Arkeologi och språk. Colin Renfrew. Symposion bokförlag.

Neanderthal, Douglas Palmer. Channel 4 Books.

Alexander den store: Bengt Liljegren. Historisk media.

Adolf Hitler: Bengt Liljegren. Historisk media.

Ultima Thule, Arktiska upptäcksfärder, Matti Lainema, Juhu Nurminen. John Nurminens stiftelse.

Etrusker, historien om ett främmande folk, Hans Furuhagen. Nordstedts.

Minoer och mykenare på västkreta, Marie-Louise Winbladh. Medelhavsmuseet.

Kreta, myter och mat i minoernas värld, Marie-Louise Winbladh. Natur och Kultur.

The Minoan World, Arthur Cotterell. Michael Joseph Ltd.

Armenier, ett folk i exil, David Marshall Lang. Tryckeriförlaget.

Svensk Historia, Alf Henriksson. Bonniers.

Minnet av vikingatiden, Mats G Larsson. Atlantis.

Arkeologi i Norden, Göran Burenhult.  Natur och kultur.

Viking, Norsk arkeologisk årsbok 2007.

Vikingen. Wahlström och Widstrand.

Människor och makter i vikingarnas värld, Gro Steinslan & Preben Meulengracht. Ordfront.

Sagor och Sägner, Cyrus Mannervik. Carlsson bokförlag.

Nordiska gudar och hjältar, Anders Baested. Forum

Prehistoric pictures as archaelogical source. Gothenburg university.

Speglingar av det förflutna, Göran Burenhult Bra bok.

Vägen till Gotlands historia, Roger Öhrman. Gotlands fornsal.

Visby 1361 Invasionen, Gun Westholm. Prisma.

Folken runt östersjön, Lars Enkler. Hjalmarsson & Högberg bokförlag.

Slaveri forntiden till renässansen, Dick Harrison. Historisk media

Slaveriet, Maurice Lengelle.  Alhambras pocket encyklopedia.

Havets stråtrövare, Robert Hermansson. Prisma

Tidskrifter:

Populär Historia, 2006-2009 :Allt om Historia, 2006-2009: Världens Historia 2006-2009 :Allt om vetenskap, 2006-2009: Illustrerad vetenskap, 2000 -2009: National Geographic 2006-2009: Forskning och Framsteg 2006-2009.

Film:

INKA Förfädernas hemligheter: Video. Bonnier Publication A/S.

MAYA Kungarnas blod: Video. Bonnier Publication A/S.

Dödens pyramider: DVD,National Geographic.

 

Bilagor.

Nebraskivan: En bronsskiva med en diameter av ca 30 cm som hittades nära Nebra i Tyskland. På den avbildas solen, månen och delar av stjärnhimlen i guld. Dess användning har man tolkat som kopplat till dåtidens religioner. Skivans fyndplats stämmer överens med den latitud som kan avläsas på plattans markeringar. Den bedöms ha en ålder på ca 3600 år. Att det var ett dåtidens religiöst instrument utesluter inte att det hade en vetenskaplig grund och praktisk användning.

Religion och vetenskap har genom mänsklighetens utveckling ofta burits och förmedlats av prästerskapet. Gränsdragning dem emellan uppstod först när vetenskapen gjorde stora avsteg från religionsuppfattningen. Copernicus och Darwins vetenskapliga framsteg väckte starkt motstånd just på grund av att deras teorier stred mot kristendomens världsbild.

Antikytheramekanismen: Mekaniskt instrument som man påvisat innehållit 30 kugghjul och troligtvis flera. Samspelet mellan dessa gör att man kan beräkna solens, månen och planeternas banor. Det arbetade utifrån att både solen och jorden var i centrum. Instrumentet hittades, år 1900 nordväst Kreta, på 42 meters djup tillsammans med präglade mynt. Dateringen för instrumentets tillkomst bygger således på mynten och den ännu ej tolkade skrifttypen på instrumentet. Tidpunkt omkring 100 f.kr. Det är först under 2000-talet man har haft teknik och ekonomiska medel för att kunna tolka dess funktion.

De kunskaper som krävs för konstruktionen är mycket mer avancerade än vad som tillerkänts de människor som levde i regionen för mer än 2000 år sedan. Däremot var det med kunskaperna för 5500 år sedan fullt möjligt att göra denna konstruktion.

Lapitaspridning: Befolkandet av Stilla Havets övärld vars lämningar visar att den påbörjats för minst 3500 år sedan.

Dess ursprung är inte fastställt. Befolkningen ursprung påvisar att övärlden i Stilla Havet befolkats från öster och att det krävts goda navigeringskunskaper för att genomföra detta. För en etablering anser forskarna att det krävs att man först hittar en ö, kan återvända till sin ursprungliga bosättning för att sedan därifrån göra minst en planerad etableringsresa till den nya ön.

Detta ställt mot sannolikheten att helt okunnig etablera sig. Det skulle ha krävt ett enormt antal misslyckade resor för att befolka Stilla Havets övärld. Påskön var sista möjliga utpost och där fanns en tydlig skillnad i den dominerande ljushyllta befolkningen och de underordnade då Roggevens anlände 1722.

Enligt denna boks teori fortsatte expansionen ytterligare 400 mil längre österut där landstigning gjordes i Sydamerika. Där mötte på redan bofast befolkning där några valde att isolera sig medan andra valde att samarbeta med ursprungsbefolkningen och utnyttja sina medhavda kunskaper.

Utifrån denna strategi bildas dynastiskt ledarskap och kvar i befolkningen finns fortfarande en rasmässig överklass med ljusare hy, aullys.

Svarta Havet: Om man vidhåller att Medelhavet inte återfyllts enligt beskriven hypotes så skulle ett mycket kraftigt osmotiskt utbyte ha skett vid en kritisk tidpunkt mellan Svarta- och Medelhavet. Detta sker när det strömmande sötvattnet inte längre sköljer med sig allt saltvatten ut i Egeiska havet. En skiktning mellan tyngre salt- och lättare sötvatten är oundviklig med så stora osmotiska skillnader och gemensam stigande ytnivå.

När saltvattnet med underströmmar börjar fylla på det söta Svarta Havet ökar utflödet och förloppet accelererar. Det kraftiga osmotiska utbytet är således i bägge alternativen det faktiska skeendet och orsaken till det snabba växlingen från sött till salt.  Det vill säga oavsett om Medelhavet återfyllts eller följt världshavens stigning så var Svarta Havet som sötvattensjö dödsdömt. Att Svarta Havet skulle ha varit avspärrat från Medelhavet är oavsett förlopp en helt felaktig lösning. Att det kraftiga osmotiska utbytet skulle ha skett i samband med en återfyllnad av Medelhavet är baserat på de många andra iakttagelser som styrker återfyllnaden.

I boken namngivna arkeologiska platser.

 Indiankulturer där atlantiskt kulturellt arv kan spåras.

Bilder och priser för publicering.

Tag kontakt med författaren: Carl Festin.  Östersund

e-mail atlantis.festin@hotmail.com

Allmänna frågor till författaren i gästbok.  öppna 

Tillbaka till förstasidan